Den eldröda bokstaven/Kap 24

←  Den eldröda bokstaven uppenbaras

Den eldröda bokstaven av Nathaniel Hawthorne Översättare: Tom Wilson Slutet

Författaren redogör för bokens tillkomst  →

XXIV. Slutet

Då många dagar hade gått och människorna haft tid att tänka över det, som hade tilldragit sig, blev det mera än en berättelse om det man hade bevittnat på schavotten.

De flesta bland åskådarna försäkrade sig ha sett en ELDRÖD BOKSTAV — en fullkomlig avbild av den, som Hester Prynne bar — stämplad på prästens bröst. Om dess ursprung gavs det olika förklaringar, som dock alla givetvis måste vara gissningar. Somliga försäkrade, att pastor Dimmesdale samma dag som Hester Prynne bar sitt nesliga tecken för första gången, hade börjat ett liv av botgöring som han sedan på så många fåfängliga sätt fullföljde med att verkställa denna ohyggliga tortyr på sig själv.

Andra påstodo, att brännmärket icke hade kommit till förrän långt senare, då gamle Roger Chillingworth, som var en mäktig trollkarl, hade framkallat det med tillhjälp av trolska och giftiga drycker. Ännu andra — de som bäst förstodo att bedöma prästens ovanliga känslighet och den underbara makt hans själ ägde över kroppen viskade sin tro, att den hemska symbolen var en verkan av samvetskvalens ständigt frätande tand, som från hjärtats innersta gnagde utåt och slutligen uppenbarade himmelens fruktansvärda straffdom genom bokstavens synliga tillvaro.

Läsaren må själv välja bland dessa antaganden. Vi ha kastat allt det ljus vi kunnat över saken och skulle nu, när det gjort sin tjänst, gärna vilja utplåna det djupa intryck det gjort på vår egen hjärna, där långvarigt grubbel fixerat det med en allt annat än önskvärd tydlighet.

Egendomligt är emellertid, att många personer, som åsågo hela uppträdet och försäkrade, att de icke en enda gång togo blicken från pastor Dimmesdale, på det bestämdaste förnekade, att det fanns något märke alls på hans bröst, icke mera än på ett nyfött barns. Icke heller hade enligt deras skildringar hans sista ord erkänt eller ens antytt, att han hade det allra minsta att göra med den synd, för vilkens skull Hester Prynne så länge hade burit den eldröda bokstaven.

Enligt dessa högst aktningsvärda vittnen hade prästen, som kände att han skulle dö — och även visste, att hopens vördnad redan ställde honom bland helgon och änglar — velat utandas sin sista suck i den fallna kvinnans armar för att därigenom visa världen, hur ytterligt tom den mänskliga egenrättfärdigheten är. Efter att ha uttömt sitt livs krafter för att befrämja mänsklighetens andliga väl hade han gjort sin död till en parabel för att hos sina beundrande församlingsbor inskärpa den mäktiga och dystra lärdomen, att inför den oändliga renheten äro vi alla syndare. Det var för att lära dem, att den heligaste bland oss endast har stigit så mycket högre än sina medmänniskor, att han klarare skådar den stora barmhärtigheten, som blickar ned över oss, och fullständigare förkastar den tomma mänskliga förtjänsten, som förväntansfullt blickar uppåt.

Utan att vilja motsäga dessa betydelsefulla sanningar måste det tillåtas oss att betrakta denna tolkning av Arthur Dimmesdales historia blott och bart som ett exempel på den envisa trofasthet, med vilken en mans vänner — särskilt en prästs — emellanåt kunna försvara hans karaktär, fastän bevis, klara som eftermiddagssolens ljus på den eldröda bokstaven, ovedersägligt fastslå, att han var en stoftets falske och syndbefläckade son.

Den källa, som vi huvudsakligen följt ett manuskript av gammalt datum, nedskrivet efter muntliga intyg av personer, som antingen hade känt Hester Prynne eller hört hennes historia av samtida vittnen — bestyrker till fullo den framställning av saken vi gjort. Bland de många lärdomar, som påtvingas oss genom den stackars prästens olycksaliga erfarenhet, vilja vi endast formulera denna i ord: “Var sann! Var sann! Var sann! Visa öppet för världen, om icke det värsta hos dig, så åtminstone något drag, varigenom man kan sluta sig till det värsta!”

Intet var mera anmärkningsvärt än den förvandling, som nästan omedelbart efter Arthur Dimmesdales död ägde rum i den under namnet Roger Chillingworth kände gamle mannens utseende och uppträdande. All hans styrka och energi, all hans kroppsliga och intellektuella kraft, syntes på en gång överge honom, så att han formligen vissnade och skrumpnade bort, försvann för dödligas blickar, likt ett med roten uppryckt ogräs, som ligger och vissnar i solen. Förföljelsen, den systematiskt bedrivna hämnden, hade blivit denne mans livsprincip. Och då denna onda princip icke längre hade någon näring, då han kort sagt icke längre hade något djävulens verk att uträtta, återstod det för denne dödlige, som hade upphört att vara människa, intet annat än att begiva sig dit, där hans herre kunde finna nya uppgifter åt honom och betala honom hans välförtjänta lön.

Men vi vilja gärna visa oss barmhärtiga mot alla dessa dunkla varelser, som så länge ha varit våra bekanta, Roger Chillingworth lika väl som hans kamrater. Det är ett intressant ämne för iakttagelse och undersökning, huruvida icke hat och kärlek i grund och botten äro ett och detsamma. Båda, i sin yttersta utveckling, förutsätta en hög grad av intim förtrolighet med och kännedom om hjärtat. Båda göra en individ beroende av en annan för att få näring åt sina känslor och sitt andliga liv. Båda lämna den lidelsefulle älskaren eller den icke mindre lidelsefulle hataren förlorad, när föremålet undandrages honom.

Filosofiskt betraktat synas därför de två passionerna väsentligen vara ett och detsamma, bortsett från att den ena råkar bli sedd i himmelsk glans, den andra i en dunkel och hemsk glöd. I den andliga världen ha kanske den gamle läkaren och prästen — ömsesidiga offer som de voro — oförhappandes funnit sin jordiska anpart av hat och motvilja omvandlad i gyllene kärlek.

Lämnande denna diskussion åsido ha vi en rent ekonomisk angelägenhet att meddela läsaren. Efter gamle Roger Chillingworths död (som inträffade innan året gått till ända) visade det sig, att han i sitt testamente, vars exekutorer voro guvernör Bellingham och pastor Wilson, hade insatt lilla Pearl, Hester Prynnes dotter, till arvtagerska av egendom till högst ansenligt värde, såväl i Amerika som England.

Så blev Pearl den trolska lilla flickan, demoners avkomma, som många ännu envisades att kalla henne — sin tids rikaste arvtagerska i Nya världen. Det är icke osannolikt, att denna omständighet framkallade en mycket väsentlig ändring i allmänhetens uppfattning; och om mor och dotter hade stannat kvar, skulle kanske Pearl, då hon blivit giftasvuxen, ha kommit att blanda sitt vilda blod med den frommaste puritanska ätten av dem alla. Men icke långt efter läkarens död försvann kvinnan med den eldröda bokstaven och Pearl följde henne.

Under många år hördes inga pålitliga underrättelser om dem, fastän ett obestämt rykte då och då hittade vägen över havet, likt ett stycke drivved, en oformlig plankstump med begynnelsebokstäverna till ett namn, som kastas upp på stranden. Den eldröda bokstavens historia blev till en legend. Men den hade ännu sin trolska makt över sinnena, och alltjämt betraktade man med skräck schavotten, där den olycklige prästen hade dött, och likaså stugan vid havsstranden, där Hester Prynne hade bott.

En eftermiddag lekte några barn i närheten av detta ställe och fingo då se en högväxt kvinna, klädd i en grå dräkt, gå fram till stugdörren. Under alla de gångna åren hade den aldrig blivit öppnad; men antingen hon nu låste upp den, eller det multnade träet och järnet gåvo vika för hennes hand, eller hon gled likt en skugga genom den stängda dörren — säkert är att hon gick dit in.

I dörren stannade hon och vände sig halvt om, ty tanken på att efter alla dessa år och med allting så ändrat, ensam träda in i det hem, där hennes forna smärtfyllda liv hade levats, var kanske dystrare och ödsligare än till och med hon förmådde bära. Men hennes tvekan varade endast ett ögonblick, dock tillräckligt länge för att de nyfikna barnen hunno upptäcka en eldröd bokstav på hennes bröst.

Hester Prynne hade kommit tillbaka och åter påtagit sig sin skam. Men var fanns lilla Pearl? Om hon ännu levde, måste hon stå i glansen och blomman av sin tidiga kvinnoålder. Ingen visste — eller fick någonsin med säkerhet veta — om det trolska barnet så tidigt hade bäddats i en jungfrulig grav eller om hennes ystra, rika natur hade mildrats och veknat och blivit i stånd att erfara en kvinnas stilla lycka.

Men under hela återstoden av Hesters liv gavs det tecken till att enslingen med den eldröda bokstaven var föremål för kärlek och deltagande från någon invånare i ett annat land. Brev anlände, förseglade med vapenprytt sigill, fastän med sköldemärke som var okänt för den engelska heraldiken. I stugan funnos bekvämlighetssaker och lyxartiklar, som Hester aldrig använde, men som endast rikedomen kunnat köpa och tillgivenheten uttänka för att öka hennes trevnad.

Där funnos även små prydnader, vackra tecken på en ständig hågkomst, som måste ha förfärdigats av fina fingrar efter ett varmt hjärtas ingivelse. Och en gång sågs Hester brodera en liten barnklänning med en så slösande rikedom av gyllene fantasi, att det skulle ha väckt allmän uppståndelse, om ett litet barn utstyrt i en sådan dräkt hade visat sig i den puritanska kolonien med dess förkärlek för dystra färger.

Nog av, det troddes allmänt av dem, som befattade sig med denna sak, att Pearl ännu fanns i livet, och att hon till och med var gift och lycklig, varmt tillgiven sin mor och att hon med största glädje skulle ha mottagit denna sorgsna och ensamma moder i sitt eget hem.

Men Hester Prynne hade ett mera verkligt liv här i Nya England än i det obekanta land, där Pearl hade funnit ett hem. Här hade hon haft sin synd och sin sorg, och här skulle alltjämt hennes botgöring fortgå. Hon hade därför kommit tillbaka hit och återupptagit — frivilligt, ty icke ens den strängaste överhet vid denna järnhårda tid skulle ha kunnat ålägga henne det — den symbol, vars dystra historia vi ha berättat. Aldrig mera lämnade den hennes bröst.

Men under de arbetsamma, tankefyllda, självuppoffrande år, som fullbordade Hesters levnadslopp, upphörde den eldröda bokstaven att vara ett brännmärke, som ådrog henne världens förakt och bitterhet, och blev till en sinnebild av något, som väckte sorg och som man betraktade med bävan men även med aktning och vördnad. Och då Hester Prynne icke hade några själviska strävanden eller kunde sägas leva för sin egen nytta och nöje, kommo människorna till henne med alla sina sorger och bekymmer och sökte hennes råd, därför att hon själv hade genomgått så svåra prövningar. Särskilt var det kvinnor, som kommo till Hesters stuga med sina ständigt upprepade lidandehistorier om sårad, hopplös, kränkt, bortkastad eller felande och brottslig kärlek — eller med den tunga bördan av ett hjärta, som icke blivit bortskänkt åt någon därför att ingen förstått att uppskatta det, ingen sökt vinna det — och alla frågade de henne, varför de voro så olyckliga och hur de skulle kunna bli hjälpta.

Hester tröstade och rådde dem så gott hon kunde. Hon försäkrade dem även om sin fasta tro på att en gång, i ljusare tider, då världen vore mogen därför och himlen skulle se stunden därför vara inne, en ny sanning skulle uppenbaras för att ställa hela förhållandet mellan man och kvinna på en säkrare grund av gemensam lycka.

Tidigare i sitt liv hade Hester förmätet inbillat sig, att hon själv skulle kunna bli den utkorade profetissan, men nu hade hon för länge sedan insett omöjligheten av att ett budskap av gudomlig och hemlighetsfull sanning kunde anförtros åt en kvinna fläckad av synd, nedböjd av skam eller endast tyngd av livslång sorg. Den blivande uppenbarelsens ängel och apostel måste vara en kvinna visserligen, men upphöjd, ren och skön; därjämte vis, men icke genom mörka sorger och bekymmer, utan genom glädjens himmelska gåva; och hon skulle genom sitt eget livs trognaste vittnesbörd visa, hur den heliga kärleken måste göra oss lyckliga.

Så sade Hester Prynne och blickade med sina sorgsna ögon ned på den eldröda bokstaven. Och efter många, många år grävdes en ny grav bredvid en gammal och insjunken, på den begravningsplats, bredvid vilken King's Chapel sedan har byggts. Den låg nära denna gamla och insjunkna grav, men likväl med ett mellanrum som om de båda sovandes stoft icke hade rätt att blandas. Likväl tjänade en enda gravvård till minnesmärke på bådas gravar. Runt omkring stodo monument med inhuggna sköldemärken, och på denna enkla stenhäll fanns även — den nyfikne betraktaren kan ännu i dag se det och söka tyda dess mening — någonting liknande en vapensköld inristad i stenen. Den har ett valspråk, vars heraldiska uttydning skulle kunna tjäna till motto för och en sammanfattning av vår nu avslutade legend, så mörk är den och upplyst endast av en evigt glimmande ljuspunkt, dystrare än skuggan:

“BOKSTAVEN A, RÖD, PÅ SVART FÄLT.”