Den flygande holländaren/Kap 07
| ← Kapitel 6 |
|
Kapitel 8 → |
KAP. VII.
Det plötsliga mörker som följde på det svaga skenet hade den verkan att allt blev mera otydligt för Tre Skillings förfärade manskap.
Några blevo stående stirrande mot det håll där synen visat sig, och andra vände sig bort i mörka, aningsfulla tankar.
Styrman Hildebrand var den förste som sade något. Han hade vänt sig mot öster och sett ett plötsligt sken vid horisonten, och han grep Filip i armen, pekade åt det håll där han sett skenet, och sade:
»Vad är det?»
»Bara månen som stiger upp ur en molnbank.»
»Nå, nu fäster vi oss inte vid skrock längre», sade Kloots.
Ingen svarade något. Filip kände det som om han begått ett brott, då det kanske var han som framkallat denna syn och vad som nu skulle följa.
Men månen lyste klart och skenet föll i en bred, vacker väg över vattnet.
Lotsen, Kriften, kom nu sakta fram mot Kloots.
»Som lots ombord måste jag förbereda er på, att vi få mycket svårt väder.»
»Svårt väder», upprepade Kloots som om han vaknat ur en dröm.
»Ja, värre än ni någonsin upplevt, kapten. Ingen ser det skeppet utan att en olycka inträffar mycket snart efteråt. Blotta namnet van der Deeken för olycka med sig», tillade han och vände sig mot Filip med ett hånskratt.
Filip ville svara på denna spydighet men han kunde icke. Hans tunga var som låst.
»Vad har namnet van der Deeken med saken att göra», frågade Kloots.
»Har ni inte hört det? Kaptenen på det skeppet som vi såg är en van der Deeken. Han är Den Flygande Holländaren.»
»Hur vet ni det, Kriften», frågade Hildebrand.
»Jag vet det och mycket mera, om jag bara ville tala om det», sade Kriften, »men det kan vara detsamma, jag har varnat.»
Med dessa ord gick Kriften nedför trappan till hytten.
»Jag har aldrig känt mig så orolig», anmärkte Kloots. »Jag vet varken ut eller in, vad tror ni, Filip, var detta något övernaturligt?»
»Jo», svarade Filip sorgset, »det tvivlar jag inte på.»
»Jag trodde att underverkens tid var slut», sade kaptenen, »och att vi nu endast finge de varningar vi själva kunde läsa i himlens och molnens utseende.»
»Och nu varnar himlen», ropade Hildebrand. »Se, hur molnbanken rör sig, och där… där blixtrar det i nordväst!»
»Nå, mina vänner, jag har varit med om stormar förr, och jag skall inte ge tappt för denna i första taget, men jag tycker inte om varsel, nej, det där skeppet var inte trevligt att se.»
Det var Kloots som talade. Han var nu åter ganska lugn.
»Filip», tillade han, hämta upp brännvin på däck så att folket får en styrketår.»
Filip var tacksam att få tillfälle att komma från sällskapet. Han kände det besvärande, och tyckte sig vara skulden till allt detta. Men för egen del var han inte rädd.
En halvtimme senare kom han upp på däck.
Vilken förändring!
Då han gått ned hade seglen hängt slappa ned i stiltjen. Månen hade lyst över havets blanka yta. Men nu var allt höljt i mörker. Vattnet sjöd och skummade. De minsta seglen hade bärgats, och endast ett par klutar i vinden fångade stormen, som drev fram fartyget med rasande fart. Folket höll ännu på med att reva segel, men alla voro tröga och valhänta i arbetet, ty de väntade alla en fruktansvärd katastrof.
»Vinden kastar hit och dit», sade Hildebrand till Filip. »Jag tycker inte om det här. Mitt hjärta är tungt.»
»Det är mitt också», sade Filip.
»Hårt babord, hala klyvarskoten, kapa gaffelseglet, raska på, karlar!»
Kapten Kloots' röst dånade.
»Släpp märsarna! Hildebrand, gå för ut och se till!»
Blixtarna skuro nu genom molnen och regnet föll i strida strömmar. Däcket spolades av allt väldigare störtsjöar.
Matroserna skakade vattnet ur sina våta kläder. Några arbetade, men andra passade på i mörkret att försvinna med sin skräck. Men ingen av dem vågade sig ned under däck. De klamrade sig fast var de kunde på däck och sutto stillatigande eller mumlande.
Det var en oändligt lång och hemsk natt. Ingen trodde att det åter skulle bli dag. Men äntligen började himlen gråna, och ett svagt hopp väcktes.
Sjöarna gingo nu berghöga och ibland sköljde de helt över fartyget akterifrån. Filip och Hildebrand stodo båda vid rodret och arbetade av yttersta krafter för att hålla det. Kaptenen stod vid kompassen.
Då vräkte plötsligt en störtsjö in över däck, sköljde bort de båda styrmännen och kaptenen, som halvt medvetslösa kastades mot akterhyttens vägg, där de lyckades få tag och kunde hålla sig kvar medan vattnet spolades bort av sin egen våldsamma kraft.
När de sågo sig om, hade kompassen slagits i stycken och stormasten låg vräkt över bord.
Allt var förvirring. Kapten Kloots låg som bedövad på däcket, och Filip hade all möda att förmå folket hjälpa till så att han kunde föras ned i sin hytt. Hildebrand hade inte sluppit så lyckligt undan äventyret. Han hade brutit högra armen och hade dessutom fått en hel del krossår.
Filip förstod sig ju ännu icke så mycket på sjömansyrket, men han hade i alla fall det moraliska inflytandet på folket, som mod och beslutsamhet alltid skapar. Ingen var villig, men hur det var lydde de, och efter en halvtimme var däcket fritt från vrakgods. Lättad genom befrielsen från den tunga, släpande masten flög nu fartyget åter fram i stormen.
Inne i sin hytt låg van Stroom och pep ynkligen med kuddarna över huvudet för att själv slippa höra stormens tjut. Han svor dyrt och heligt, att han aldrig i livet mera skulle ge sig till sjöss, om så alla världens kompanier lovade honom guld och gröna skogar.
Men snart var det slut på lydnaden ombord. Kriften hade åter fått folket i sin hand, och det var som om han sänts av onda makter till allas förgörelse och undergång. Efter en stunds rådplägning syntes Kriften med folket gå ned under däck beväpnade med yxor och sågar. Expeditionens syfte blev snart klart, då de började återvända på däck med allehanda kärl fyllda till brädden med brännvin. De hade brutit sig in i skeppsförrådet.
De båda männen vid ratten, som i det längsta stått emot, började till sist också taga för sig av vad som rikligen bjöds dem, och det verkade som om skutan själv blivit berusad. Den slingrade och krumbuktade hit och dit och det var snart alldeles likgiltigt, om någon av de båda männen styrde eller inte.
Filip sprang ned till Kloots, men det visade sig att också han tillgripit spritens tröstekälla. Han sov som en stock och kunde inte rubbas från britsen.
Uppe på däck mötte en hemsk syn. Regnet hade nu upphört, och månen lyste fram genom molnen. Stormen var på höjden av styrka, och segeltrasorna klatschade som jättepiskor. På däcket dansande Kriften omgiven av folket, som sjöng en gräslig sång, vrålade, skrattade och gjorde krumsprång, under det att fartyget vräktes för vågorna vart som helst.
»Det är dock besynnerligt», tänkte Filip, »att jag skall vara den ende som vid mina sinnens fulla bruk skall kunna uträtta något på detta fartyg, jag, som aldrig förr satt min fot på ett däck, och att jag skall få bevittna detta ohyggliga skådespel, då alla dessa människor gå under i vågorna och skeppet slås i spillror…»
Tjugo minuter hade gått, då Filip upptäckte, att hela havet omkring fartyget stod i vitt skum. Han hade knappast tänkt efter vad det kunde bero på, då han kände ett dovt dunkande som kom timret i skrovet att sucka och knarra. Kölen hade stött mot en sandbank. För varje våg lyftes fartyget i höjden och slungades med kraft ned mot den packade, hårda sanden. Masterna störtade med ett brak över bord, och vattnet började porla in genom sprickorna överallt. En störtsjö, som: spolade över hela fartyget, förde med sig allt återstående löst gods på däck och gjorde ett slut på manskapets lustigheter. En minut till och så svängdes fartyget av en ny våg med bredsidan mot de inrullande sjöarna.
Filip, som höll sig i lovartsidan, klängde sig fast i skansklädningen, medan de berusade matroserna lågo och sprattlade i vattnet i läsidan. De sökte förgäves klättra uppför däcket mot lovart, men fartyget krängde alltmera över. Till sin fasa fick Filip se kapten Kloots komma utstörtande från sin hytt för att omedelbart fångas av en våg och vräkas överbord. I den svaga begynnande gryningen såg Filip sista skymten av Kloots, när han med händerna famlade efter en vrakspillra, som slogs från honom av en våg. Filip kom att tänka på Hildebrand och skyndade, glömsk av faran, ned för att hjälpa honom upp på däck. Han lyfte ut honom ur hytten och fick honom med sig upp på däck, där han lade honom i livbåten, den enda som ännu var i behåll, sedan de övriga spolats bort efter hand som manskapet sökt sätta dem i sjön.
Manskapet störtade sig nu över denna båt, och Filip sökte så gott han kunde hjälpa dem, tills en störtsjö spolade bort båten och folket. Men underligt nog kom den på rätt köl igen, fast fylld med vatten, och de av folket, som lyckats klamra sig fast, började åter skråla och jubla som om de nu hade nått räddningen. Vinden och sjön förde båten vidare in i virvlar och bränningar, och Filip trodde inte, att de skulle kunna nå land.
För sin egen del fann Filip enda möjligheten till räddning vara att få tag i ett stort vrakstycke, på vilket han skulle kunna låta sig drivas in mot stranden. Om han passivt gjorde detta och sparade sina krafter, skulle han möjligen kunna ha tillräckligt styrka över för att kämpa sig genom den hårda dyningen som sög fram och åter på den långgrunda stranden. När han stod och funderade på detta, hörde han ett buller akterifrån, och kom då ihåg van Stroom. Han kröp försiktigt akterut längs relingen och lyckades komma ned i den höge kompanitjänstemannens hytt, dit vattnet redan börjat tränga in.
Den lille mannen hade kastats bort i ett hörn av hytten och låg där med ett skrin krampaktigt omslutet i sina armar. Ett fruktansvärt larm uppstod nu, och fartyget kastades som en boll i höjden för att åter sättas i våldsam kraft mot sandbanken. Det var dödsstöten mot Tre Skilling. Vattnet sprutade nu in från alla håll, och Filip kunde endast tänka på att komma ur hytten. Fartyget hade knäckts på mitten och remnade nu i alla fogar.
Vid akterluckan fick Filip se björnen Johannes, som hängde nedför däcket i sin läderrem. Han kröp till honom och kapade remmen med sin kniv, varvid djuret föll över bord och började simma ut i det vita skummet. Och i nästa ögonblick slungades Filip efter ut i den sjudande massan. Han fann ett stycke däckstimmer, som han genast tog i sin famn, och med det fördes han av vågorna mot stranden.
Men den svårighet Filip beräknat inställde sig nu. Efter att ha nått en viss punkt i bränningarna började timmerstyckena driva ut på sugvattnet, tills de åter med en våg kastades motsvarande sträcka inåt. Detta kunde icke fortgå, och Filip gav sig nu i vattnet för att söka simma in genom vågsvallet. Han bjöd till allt vad han förmådde, och kom så långt, att han tyckte sig känna botten under fötterna, men ögonblicket därpå lyftes han upp av en våg, som då den bröts i kammen slungade honom i vågdalen, där han fick ett våldsamt slag mot sandbotten. Återigen lyftes han upp, och sökte simma, men nu hade han vatten i mun, näsa, ögon och öron, och av allt detta började han känna kvävningssymptom. Då snuddade ett rörligt föremål vid honom i vattnet, och han grep efter det. Det var björnen, som med uppbjudande av sina yttersta krafter sökte kämpa sig i land. Filip var nu nästan utmattad och hans enda möjlighet till räddning var att låta sig släpas av djuret. Björnen kämpade bittert för att bli fri från hans grepp, men Filip höll sig kvar, och han märkte att de flyttade sig framåt. Plötsligt kom en jättevåg och slet honom från sin räddare, men då vågberget bröts i skumkaskader såg Filip i sitt nu nästan medvetslösa tillstånd, att sanden låg bar framför honom. Det skulle blott vara ett försvinnande kort ögonblick, och en ny våg skulle skölja fram, och åter rycka honom ut med sitt sugvatten. Filip reste sig upp och sprang i förtvivlans mod in på stranden hack i häl förföljd av vågen, vars sista skumflöde svepte in omkring hans fötter som ett löddrigt såpvatten.
Han kände fast mark under sig, och sprang vidare några steg, tills allt blev svart och mörkt omkring honom och han sjönk ned sanslös.