Den gäckande nejlikan/Kapitel 30
| ← Brevet |
|
Angelus → |
XXX.
DEN ENGELSKE SPIONEN.
Kvällens mörka skuggor började omsider att tätna.
Inom Gayoles fästningsmurar hade den nedgående solens sista strålar för länge sedan upphört att sprida sin bleknade glans och det grå skymningsljuset kunde icke genomtränga de grova stenomfattningarna och de dammiga fönsterrutorna. I det stora rummet på nedre botten, vars fönster vette utåt den breda promenaden på de södra vallarna, rådde en tystnad, som var rent av tryckande. Luften var tung av lukten från de båda rykande talgljusen på bordet.
Runt kring rummets väggar stod en rad gestalter i mörkblå uniformer med röda uppslag, mörka byxor och grova ridstövlar och med påskruvade bajonetter, stilla som automater.
På något avstånd från mittelbordet och utanför den egentliga ljuskretsen stod en liten tropp av fem soldater i samma blå och röda uniform. En av dessa var sergeant Hébert. Och mitt ibland dem sutto två personer — en kvinna och en gammal gubbe.
Abbé Foucquet hade för endast några minuter sedan blivit ditförd från sin cell och tillsagd att giva akt på vad som försiggick omkring honom, varefter han skulle få gå till sin gamla kyrka, S:t Joseph, och ringa Angelus ännu en gång, innan han och hans anhöriga för alltid lämnade Boulogne.
Denna ringning skulle bliva signalen till öppnande av alla fängelseportar i staden.
Denna kväll skulle alla fritt få komma och fara, som de behagade. Och när abbén ringt Angelus, skulle han ha full tillåtelse att utanför stadens område förena sig med François och Félicité och deras gamla mor, hans syster.
Abbé Foucquet förstod ej riktigt allt detta, som helt hastigt och knapphändigt förklarats för honom. För helt kort tid sedan hade han väntat sig att få se de oskyldiga barnen bestiga de förfärliga trappsteg, som ledde till giljotinen, och själv hade han sett döden i vitögat. Därför hade allt detta tal om frihet och amnesti inte riktigt trängt in i hans hjärna. Men han var lugn och nöjd i tanken, att alltsammans blivit av den gode Guden beslutat, och mycket lycklig åt löftet att än en gång få ringa den älskade Angelus i sin egen gamla kyrka.
När han knuffats in i rummet och plötsligt befann sig bredvid Marguerite samt omgiven av fyra, fem soldater, drog han helt stilla fram sitt gamla radband ur sin ficka och började att sakta mumla »Pater Noster» och »Ave».
Bredvid honom satt Marguerite stel och orörlig som en staty och med sin kappa kastad över sig så att dess kapuschong dolde hennes ansikte.
Hon skulle icke varit i stånd att säga hur denna fasansfulla dag förgått och hur hon kunnat överleva den förfärliga, nervslitande spänningen och all sin ångestfulla undran över vad som skulle komma att hända. Men vad hon funnit allra outhärdligast var den pinande tanken att i denna samma dystra byggnad fanns hennes make … någonstädes … hur långt borta eller hur nära kunde hon icke säga … men hon visste att hon var skild från honom och kanske icke skulle återse honom ens i dödens stund.
Att Percy aldrig, om han skrev det vanärande brevet, skulle överleva det, det visste hon. Men hon fruktade dock, att det trots allt var möjligt, att han kom att skriva det för att rädda henne. Chauvelins triumferande uppsyn väckte nämligen de förfärligaste farhågor inom henne.
Då hon slutligen helt kort och gott blev befalld att gå ut i det yttre rummet, insåg hon genast, att allt hopp var ute. Soldaterna, som stodo längs med väggarna, hennes fienders sätt och utseende och framför allt bordet, som stod där med papper, pennor och bläck, uppenbarligen färdigt för den ohyggliga, avskyvärda handlingens fullbordande — allt detta kom hennes hjärtas slag att avstanna, som om dödens isande hand gripit fast däromkring.
— Om kvinnan där rör sig, talar eller skriker, så sätt genast munkavle på henne! sade Collot barskt, i samma ögonblick som hon satte sig ned. Sergeant Hébert ställde sig då tätt bredvid henne med munkavle och rep i handen, och två soldater lade sina händer tungt på hennes axlar.
Men hon varken rörde sig eller talade — icke ens när efter några sekunder en högljudd, glättig röst hördes giva eko i någon avlägsen korridor och dörren kort därefter öppnades och hennes man, åtföljd av Chauvelin, inträdde.
Ex-ambassadören befann sig tydligen i ett tillstånd av stark nervös överretning. Han höll händerna hårt hopknäppta bakom ryggen och alla hans rörelser voro förvånande osäkra och ryckiga.
Men sir Percy såg ut som likgiltigheten och bekymmerslösheten själv. Hans spetshalsduk var knuten med den allra noggrannaste omsorg. Sin lornjett höll han lyftad just på det mest fulländat eleganta sätt, och hans ljusa kragkappa var tillbakakastad, så att man kunde se den utsökt vackert broderade västen därunder.
Han företedde i denna stund en bild av den mest sprättiga londonelegans. Man kunde ha trott, att han trädde in i en kunglig salong i sällskap med en ärad gäst.
Marguerites blick hängde som fastsmidd vid honom, då han nu kom inom den ljuskrets, som kastades kring talgljusen. Men ej ens med tillhjälp av det skarpa sjätte sinne, som en älskande kvinna äger, kunde hon upptäcka den minsta darrning på den aristokratiskt fina handen, som höll den guldbågade lornjetten, eller den minsta skälvning kring de fast formade läpparna.
När detta skedde slog den gamla tornklockan en kvart före sju.
Klockan var nu nära sju, och mitt i rummet med ljusskenet klart fallande över ansikte och gestalt satt sir Percy vid bordet med pennan i hand och skrev.
Tätt bakom honom stod Chauvelin på den ena sidan och Collot d’Herbois på den andra, båda med spända, glödande ögon betraktande skrivningen av det viktiga brevet.
Sir Percy tycktes ej hava någon brådska. Han skrev långsamt och betänksamt. Helt omsorgsfullt avskrev han varje ord av det koncept, som placerats framför honom. Stavningen av några av de franska orden tycktes till en början vålla honom mycket huvudbry, ty då han började, yttrade han många lustiga och självnedsättande anmärkningar om sin bristande bildning och om sin försumlighet att i ungdomens dagar lära den ädla konsten att väl tala ett så elegant språk.
Efter en stund tycktes han emellertid finna sig bättre tillrätta med sin uppgift eller ock bliva mindre hågad för att tala, då han ju endast fick korta, enstaviga svar på sina skämtsamma yttranden.
Fem minuter hade nu förflutit utan något annat ljud än det spasmodiska raspandet av sir Percys penna på papperet, varvid Chauvelin och Collot noga gåvo akt på varje ord han skrev.
Men under tiden hade så småningom ett avlägset brusande ljud, liknande bränningarnas slag mot en klippig strand, börjat bryta kvällens stilla tystnad. Allt närmare kom det, allt starkare blev det och allt eftersom det växte i styrka, blev det alltmera växlande och olikartat. Visserligen fortfor det entoniga, fjärran bruset alltjämt, men över de mera avlägsna ljuden hördes nu gällare toner bryta fram, och då och då skar ett högljutt skratt genom sorlet och över det brusande bullret, som nu tycktes som ett ackompanjemang allenast till de enstaka högre ljuden.
Boulognes glada, festfirande befolkning hade nu lämnat Place de la Sénéchaussée och tågade runtomkring staden genom de breda alléerna ovanpå vallarna. De kommo nu förbi Gayoles fästning, skränande, sjungande, med mässingstrumpeter och den stora trumman i spetsen, varma, genomblöta och hesa, men obeskrivligt glada och uppsluppna.
Då detta sorl och oväsen närmade sig, blickade sir Percy för ett ögonblick upp och vände sig därpå till Chauvelin samt sade, i det han pekade på brevet:
— Nu har jag snart slutat.
Den spänning, som rådde i det rökfyllda rummet, började nu att bliva outhärdlig. Det var minst fyra hjärtan därinne, som klappade vilt och med en ångest vilken förtog alla andra känslor.
Marguerites ögon voro med intensiv ömhet fästade på den man, hon så varmt älskade. Hon kunde ej fatta vare sig hans handlingssätt eller hans motiv, men hon kände ett glödande begär att med sin blick upptaga och fasthålla varje linje i hans älskade ansikte. Det var som om hon med denna långa blick ville för evigt säga farväl åt allt hopp om framtida jordisk lycka.
Den gamle prästen hade nu upphört att tumma kulorna i sitt radband. I sitt kärleksfulla hjärta kände han som en återklang av den fasansfulla tragedi, som utspelades omkring honom, och sträckte med faderlig ömhet ut sin hand, fattade Marguerites iskalla fingrar och gav dem en lugnande tryckning.
Men i Chauvelins och hans ämbetsbroders hjärtan rådde den tillfredsställda hämndens jublande fröjd och triumf och på samma gång den förfärliga nervspänning, som föregår en länge väntad avgörande och viktig handling.
Men vem kan väl säga, vad som försiggick i den djärve äventyrsriddarens hjärta, då han nu höll på att bringas till det största djup av förödmjukelse, som det står i en människas makt att uthärda? Vad dolde sig väl bakom den lugna, släta pannan, som alltjämt var nedböjd över den mödosamma skrivningen?
Folkskarorna hade nu hunnit fram till Place Daumont. Några av dem, som gingo i de främsta leden, klevo redan uppför stentrappstegen, som ledde till de södra fästningsvallarna. Sorlet och oväsendet ljödo nu oavbrutet. Pierroter och pierretter, harlekiner och kolumbiner hade arbetat upp sig till ett riktigt rus av fröjd, ledsagat av högljudda skrik och skratt.
Då de nu alla sprungo uppför trappan och fingo syn på det öppna fönstret, som nästan var i jämnhöjd med marken, och det stora, dunkelt upplysta rummet därinnanför, läto de höra ett väldigt, mångstämmigt: — Hurra! för den faderliga regeringen därborta i Paris, denna regering, som givit dem tillfälle till all denna lustbarhet och fröjd.
Härvid påminde de sig vad som var orsaken till den allmänna benådningen, den stora nationalfesten och hela det lysande festtåget. Någon i hopen började då ropa:
— Allons! Låt oss få kasta en blick på den där engelske spionen!
— Låt oss få se »Den Röda Nejlikan»!
— Ja, ja. Låt oss få se hur han ser ut!
De skreko, hoppade och sprungo runt omkring det öppna fönstret, svängde sina lyktor och begärde högljutt, att de skulle få se den engelske spionen.
Ansikten, våta av regn och svett, försökte att titta in genom fönstret. Och Collot befallde då helt kort, att soldaterna genast skulle stänga fönsterluckorna och fösa undan folkmassan, men folkmassan lät sig ej undanfösas. Den ville ej bliva förvägrad det, som den begärde, och då soldaterna försökte stänga fönstret, sönderslogos rutorna i vredesmod av minst tjugo knutna nävar.
— Jag kan icke avsluta detta brev på eder rotvälska, sir, medan detta fördömda oväsen pågår, sade sir Percy i stilla, lugn ton.
— Det är ej mycket ni nu har kvar att skriva, sir Percy, eggade honom Chauvelin med nervös otålighet. Avsluta nu brevet, det ber jag er, och begiv er sedan iväg från den här staden.
Skicka då bort detta fördömda pack! genmälde sir Percy fortfarande helt lugnt.
— De vilja rakt inte gå. De önska se er — —
Sir Percy stannade ett ögonblick med sin skrivning och satt med pennan i handen liksom försänkt i djup eftertanke.
— Jaså, de önska se mig! sade han med ett skratt. Nå, så för tusan — varför inte låta dem få det?
Därpå avslutade han brevet med ett par snabba penndrag och tecknade sin underskrift med en djärv sväng, allt under det att folkhopen, knuffande, skrikande och stojande samt förbannande soldaterna, alltjämt högljutt begärde att få se »Den Röda Nejlikan».
Chauvelin kände det, som om hans hjärta rent av skulle brista, så våldsamt klappade det.
Med ena handen lätt tryckt mot brevet, sköt då sir Percy sin stol tillbaka från bordet, och med sin mjuka, muntert klingande röst sade han återigen:
— Nå, så för tusan — låt dem få se mig!
Med dessa ord sprang han upp från stolen och fattade de båda stora, tunga tennljusstakarna, en i vardera handen, samt rätade upp sig till sin fulla längd och höll dem, med sina starka armar sträckta i höjden, högt över sitt huvud.
— Brevet — — mumlade Chauvelin med hest viskande röst.
Men just som han hastigt sträckte ut sin av iver och nervspänning darrande hand mot brevet på bordet, kastade Blakeney med ett plötsligt högljutt rop de tunga ljusstakarna i golvet.
Med en förskräcklig smäll slogo de mot golvet, ljusen släcktes ut, och hela rummet blev ögonblickligen alldeles kolmörkt.
Folkhopen därutanför uppgav ett vilt tjut av förfäran. Människorna hade blott för ett ögonblick fått se en skymt av en jättelik gestalt, som — med sina armar högt uppsträckta — förefallit övernaturligt lång och stor och varit på ett spöklikt sätt belyst av talgljusens fladdrande sken. Sekunden därefter hade han mitt för deras ögon försvunnit i fullständigt mörker.
Plötsligt gripna av vidskeplig förfäran, rusade pierroter och pierretter, trumslagare och trumpetare därifrån åt alla håll.
Inne i rummet härskade den vildaste förvirring.
Soldaterna hörde i mörkret ropet:
— Fönstret! Fönstret!
Vem det var, som uppgav detta rop, kunde ingen sedan påminna sig, men visst och säkert är, att de flesta av dem, som befunno sig inne i rummet, med ett enda språng rusade till det öppna fönstret, drivna dels av den naturliga instinkten att förfölja en fiende, som man tror håller på att undkomma, dels av samma vidskepliga förskräckelse, som kommit folkhopen att fly.
De klättrade över fönsterbrädan och hoppade ned på fästningsvallen därnedanför, och därpå rusade de framåt i tygellös, förföljande flykt.
Men i samma ögonblick som stakarna skrällande föllo i golvet, hade Chauvelin uppgivit ett enda skärande, vilt rop:
— Brevet!! — Collot!! — Hitåt! — I hans hand! — Brevet! —
Då hördes i mörkret en tung duns och bullret av en häftig strid på golvet och därpå ett gällt segerrop från Collot d’Herbois:
— Jag har brevet! Till Paris!
— Segrat! ropade Chauvelin flämtande i jublande ton. Segrat!! Angelus, vän Hébert! Tag svartrocken med er och låt honom ringa Angelus!
Endast instinkten var det, som hjälpte Collot d’Herbois att finna dörren. Han riktigt ryckte upp den, och en svag ljusstråle trängde därvid från korridoren in i rummet.
I dörröppningen stannade han ett ögonblick. Hans klumpiga, kutiga figur avtecknade sig då tydligt mot den ljusare bakgrunden. Med högt upplyftad hand viftade han vilt med det dyrbara papperet, som innehöll beviset på outplånlig vanära för Frankrikes fiende, och därvid upplystes hans ansikte av ett uttryck av jublande segerstolthet och skadeglädje samt av dödlig grymhet och vilt hat.
— Till Paris, skrek Chauvelin vilt till honom. I Robespierres händer — — Brevet! —
Därpå sjönk han flämtande och utmattad ned på närmaste stol.
Utan att åter se sig om, ropade Collot nu högljutt på de karlar, som skulle följa honom till Paris. Det var utvalda ryttare, ståtliga soldater från det gamla municipalgardet. Under hela det bullrande oväsendet hade de ej brutit ledet och nu marscherade de i fullkomlig ordning efter medborgare Collot ut ur rummet.
Fem minuter hade ej kunnat förflyta, förrän man nedifrån gården hörde trampet av hästar och tuggande på betsel. Och så ljöd ett rop från Collot och man hörde en kavalkad med halsbrytande fart galoppera bort — på väg till det fjärran Paris.