Den röda nejlikan/Kapitel 04

←  Kap. III

Den röda nejlikan av Emma Orczy Översättare: Karin Jensen IV. Den röda nejlikan.

Kap. V  →

IV.
Den röda nejlikan.

De sågo alla muntra, till och med lyckliga ut, där de sutto runtomkring bordet — sir Andrew Ffoulkes och lord Antony Dewhurst, två typiska unga engelsmän med gott utseende, av god börd och god uppfostran, från detta nådens år 1792, och den aristokratiska franska grevinnan med sina båda barn, vilka helt nyss med knapp nöd undgått så överhängande faror och äntligen funnit en säker tillflyktsort på gamla Englands kust.

Borta i hörnet hade de båda främlingarna tydligen slutat sitt dominoparti. Den ene av dem steg upp; och stående med ryg­gen mot det glättiga bordsällskapet, makade han med mycken noggrannhet sin vida rock med de tredubbla kragarna till rätta.

Medan han gjorde detta, kastade han en hastig blick runt omkring sig. Alla voro fullt upptagna med att skratta och prata, och han mumlade sakta orden: »nu»! Med en vighet, som tydli­gen förvärvats genom långvarig övning, släppte då kamraten ned sig på alla fyra och hade i nästa ögonblick ljudlöst krupit in un­der ekbänken. Främlingen yttrade därpå ett ljudligt »god natt!» och vandrade lugnt ut ur skänkrummet.

Ej en enda medlem av bordssällskapet hade lagt märke till denna egendomliga och tysta manöver, men när den okände slut­ligen stängde skänkrummets dörr bakom sig, drogo alla instinkt­mässigt en lättnadens suck.

— Äntligen ensamma! sade lord Antony helt förnöjd.

Då reste sig den unge vicomte de Tournay, med glaset i handen, och med den behagfulla tillgjordhet, som var egendomlig för denna tid, lyfte han det högt och sade på bruten engelska:

— En skål för hans majestät Georg den tredje! Gud signe honom för hans gästfrihet mot oss alla, stackars landsflyktingar från Frankrike!

— Hans majestät konungens skål! instämde lord Antony och sir Andrew och drucko redligt i botten.

— En skål för hans majestät kung Ludvig av Frankrike, tillade sir Andrew högtidligt. — Må Gud beskydda honom och förläna honom seger över sina fiender.

Alla reste sig och drucko denna skål under tystnad. Det öde, som kunde väntas drabba den olycklige konungen av Frank­rike, vilken nu satt fängslad av sitt eget folk, tycktes kasta en dyster skugga till och med över krögar Jellybands skinande fullmånsansikte.

— Och en skål för monsieur le comte de Tournay de Basserive, sade lord Antony muntert. — Måtte vi önska honom väl­kommen till England, innan många dagar gått om!

— Ack, monsieur, sade grevinnan, i det hon med lätt dar­rande hand förde vinglaset till sina läppar, det vågar jag knap­past hoppas...

Men lord Antony hade redan börjat hälla upp den rykande soppan, och under de närmast följande ögonblicken upphörde allt samtal, medan Jellyband och Sally buro omkring tallrikarna och alla förde de första skedbladen till munnen.

— På min ära, madame, sade lord Antony efter en stund, jag menar allvar med min skål. Ty när ni nu ser, huru ni själv, mademoiselle Suzanne och min vän vicomten välbehållna anlänt till England, kan ni helt visst känna er lugn även för herr gre­vens öde.

— Ack, monsieur, svarade grevinnan med en tung suck, jag förtröstar på Gud — jag kan bara bedja — och hoppas ...

— Gärna det, madame, inföll nu sir Andrew Ffoulkes, för­trösta för all del på vår Herre, men lita också en smula på era engelska vänner, som ha svurit att föra greven välbehållen tvärs över Kanalen, precis som de gjort med er själv i dag.

— För visso, monsieur, genmälde hon, hyser jag det mest obetingade förtroende till er och era vänner. Ert rykte, det för­säkrar jag, är spritt över hela Frankrike. Det sätt, varpå somliga av mina egna vänner undsluppit den där förfärliga revolutionsdomstolens klor, gränsar verkligen till det underbara — och allt­sammans ha vi er och era vänner att tacka för —

— Vi ha endast varit redskapen, madame la comtesse ...

— Men min man, återtog grevinnan, och tillbakahållna tårar tycktes beslöja hennes röst — han svävar i sådan omedelbar dödsfara — jag skulle aldrig ha lämnat honom, såvida inte... såvida inte barnen varit... Jag slets emellan min plikt mot honom och min plikt mot dem. De vägrade fara utan mig... och ni och era vänner försäkrade mig så bestämt, att även min man skulle räddas. Men ack — när jag är här — bland er alla — i detta vackra, fria England — då tänker jag på honom, hur han måste fly för sitt liv, jagad likt ett stackars djur... utsatt för sådan ohygglig fara... Ack, jag borde inte ha lämnat honom... jag borde inte ha lämnat honom...

Den stackars gamla damen gav nu fritt lopp åt sin sorg; trötthet, sinnesrörelse och nervositet hade alldeles övermannat hen­nes annars så stela och förnämt reserverade väsen. Hon grät sakta för sig själv, medan Suzanne skyndade fram till henne och försökte kyssa bort hennes tårar.

Lord Antony och sir Andrew hade ej gjort något försök att avbryta grevinnan, medan hon talade.

Utan tvivel kände de djupt deltagande för henne, själva deras tystnad vittnade härom — men i alla tider, alltsedan England varit vad det är, har en engelsman städse blygts en smula för sin egen sinnesrörelse och sitt eget deltagande. Och därför sade de båda unga männen ingenting, utan gjorde sitt bästa för att dölja sina känslor, vilket endast lyckades dem i så måtto, att de sågo oänd­ligt enfaldiga och tafatta ut.

— Vad mig beträffar, monsieur, sade Suzanne plötsligt, i det hon under en rikedom av krusiga bruna lockar tittade fram på sir Andrew, så litar jag absolut på er, och jag vet, att ni skall föra min käre far välbehållen till England, alldeles som ni gjort det med oss i dag.

Detta sades med så mycken förtroendefullhet, en så stark känsla av hopp och förvissning, att blotta tonfallet liksom genom ett trollslag torkade moderns ögon och lockade fram ett leende på allas läppar.

— Ni gör mig alldeles förlägen, mademoiselle, svarade sir Andrew. — Fastän mitt liv står till ert förfogande, har jag endast varit ett anspråkslöst redskap i händerna på vår store ledare, som uttänkt och verkställt er räddning.

Han hade talat med så mycken värme och lidelse, att Su­zannes ögon fästes på honom med oförställd förundran.

— Er ledare, monsieur? sade grevinnan ifrigt. — Javisst, det är ju klart, att ni måste ha en ledare. Men det tänkte jag inte på förut. Var finns han någonstans? Jag måste genast gå till honom, och jag och mina barn vilja kasta oss för hans fötter och tacka honom för allt vad han gjort för oss.

— Ack, madame, tyvärr är det omöjligt, sade lord Antony.

— Omöjligt — varför det?

— Därför att den Röda nejlikan arbetar i tysthet, och hans identitet är endast känd av hans närmaste omgivning, som också måst avlägga det strängaste tysthetslöfte.

— Den Röda nejlikan! sade Suzanne med ett glättigt skratt. — Ett sådant lustigt namn! Vad menas med den Röda nejlikan, monsieur?

Hon tittade nyfiket och intresserat på sir Andrew.

Den unge mannens ansikte hade blivit nästan förklarat. Hans ögon strålade av hänförelse; hjältedyrkan, kärlek och beundran för denne ledare tycktes bokstavligen lysa ur hans manligt vackra drag.

— Den Röda nejlikan, mademoiselle, sade han slutligen, är namnet på en liten blygsam vildblomma vid vägen. Men det är också det namn, som valts för att dölja identiteten av den bäste och tappraste man i hela världen, så att han må lättare bli i stånd att fullgöra det ädla värv han förelagt sig.

— Javisst, inföll här den unge vicomten, jag har hört talas om denna Röda nejlika. En liten blomma — med fem små röda kronblad, jaha... Det påstås i Paris, att för var gång en rojalist undkommer till England, den där djävulen, Fracquier-Tinville, all­männa åklagaren, mottager ett papper, varpå den lilla blomman står målad i rött... Inte sant?

— Jo, så är det, bekräftade sir Antony.

— Då har han väl fått ett sådant papper i dag?

— Utan tvivel.

— Ah! Jag undrar just vad han säger! utbrast Suzanne mun­tert. — Jag har hört, att bilden av den lilla röda nejlikan är det enda, som skrämmer honom.

— På min ära, sade sir Andrew, då kommer han att få många fler tillfällen att studera formen på den där lilla klarröda blomman.

— Ack, monsieur, suckade grevinnan, det låter så roman­tiskt alltsammans, och jag kan inte fatta det.

— Det behöver ni ju inte heller göra, madame.

— Men säg mig ändå — er ledare, ni allesammans — var­för ge ni ut era pengar och våga era liv — ty det är ingenting mindre än livet ni våga, monsieurs, när ni sätta foten på fransk botten — varför gör ni allt detta för oss franska män och kvin­nor, som väl strängt taget ingenting äro för er?

— Sport, madame la comtesse, sport! svarade lord Antony med sin godmodiga, höga och behagliga stämma. — Vi äro en nation av sportsmän, som ni nog vet, och just nu har det blivit på modet att rycka haren undan jakthundens tänder.

— Åhnej, monsieur, inte bara sport... Ni har en bra myc­ket ädlare bevekelsegrund, därom är jag säker, för allt det goda ni gör...

— I så fall, madame, skulle det verkligen roa mig, om ni sökte upp den!... För min del, det bedyrar jag, älskar jag leken, ty den är den präktigaste sport jag ännu någonsin varit med om. Räddningar, som hänga på ett hår... Faror av alla slag, som hota!... Hej hopp, lustigt i full galopp — så skall jakten gå!...

Men grevinnan skakade på sitt vita huvud, klentrogen som förut.

Henne föreföll det alldeles otroligt, att dessa unga män och deras käcke ledare, allesammans rika, antagligen av god börd och uppfostran, skulle av intet annat skäl, än att det hela var en ro­ande sport, löpa de ohyggliga faror, som hon visste, att de stän­digt utsatte sig för. När de väl satt foten i Frankrike, skulle deras nationalitet ej längre bereda dem något skydd. Vemhelst, som ertappades med att härbärgera eller bistå misstänkta rojalister, skulle utan förbarmande dömas och helt kort och gott avrättas, vilken nation han än tillhörde.

Och detta sällskap unga engelsmän hade, så vitt hon visste, trotsat den obevekliga och blodtörstiga revolutionsdomstolen inom Seinestadens egna murar och undanryckt den redan dömda offer, nästan från foten av giljotinen.

Med en rysning återkallade hon i minnet de få senaste da­garnas händelser, rymningen från Paris tillsammans med sonen och dottern, då alla tre legat gömda under lärftskuren på en rankig kärra, begravna under en hög rovor och kålhuvuden, utan att våga andas, medan folkhopen tjöt »A la lanterne les aristos!» vid den där hemska västra barrikaden.

Alltsammans hade gått till på ett sådant underbart sätt. Hon och hennes man hade förstått, att de blivit uppsatta på listan över »misstänkta personer», vilket innebar, att deras rannsakning och avrättning förestod inom några dagar — måhända endast några timmar.

Därefter tändes hoppet om räddning — kom den hemlighetsfulla brevlappen, undertecknad med den gåtfulla lilla bilden, de tydliga, avgörande förhållningsorderna... Sedan följde avskedet från greve de Tournay, som söndersargat hans arma hustrus hjärta — det svaga hoppet om återförening, flykten med de båda unga, sonen och dottern, den täckta kärran, den rysliga häxan, som körde den och som närmast var att förlikna vid någon hisklig ond ande, med den hemska hårlocktrofén fastbunden vid piskskaftet!

Grevinnan såg sig omkring i detta egendomliga, gammal­dags värdshus i detta land, där borgerlig och religiös frihet dela­des av alla, och hon slöt ögonen för att utestänga den förföljande spöksynen av den hemska västra barrikaden och den bullrande hopen, som skräckslagen dragit sig undan, när den gamla häxan talade om pesten...

Vartenda ögonblick hade hon därinne i vagnen väntat igen­kännande och arrestering — att hon själv och hennes barn skulle förhöras och befinnas »skyldiga». Och dessa unga engelsmän hade under ledning av sin tappre och hemlighetsfulle anförare vågat livet för att rädda dem alla, liksom de räddat tjogtals andra oskyldiga människor.

Och detta allt endast för den så kallade »sportens» skull! Omöjligt!

När Suzannes ögon sökte sir Andrews, sade de honom gan­ska tydligt, att hon trodde, att han åtminstone räddade sina med­människor undan en förfärlig och oförtjänt död av en högre och ädlare bevekelsegrund än hans vän sökte få förmå henne att tro.

— Hur många medlemmar finns det i ert tappra sällskap, monsieur? frågade hon skyggt.

— Tjugu inalles, mademoiselle, svarade han. — En, som för befälet, och nitton, som lyda order. Alla äro vi engelsmän, och alla äro vi hängivna samma sak — att lyda vår anförare och komma de oskyldiga till bistånd.

— Måtte Gud beskydda er alla, messieurs! sade grevinnan med värme.

— Han har gjort det hitintills, madame.

— Det förekommer mig underbart, — underbart! Att ni alla äro så tappra, så goda mot era medmänniskor — fastän ni äro engelsmän — medan i Frankrike svek och våld frodas — allt i frihetens och broderskapets namn.

— I Frankrike ha till och med kvinnorna varit än hätskare mot oss aristokrater än männen, sade vicomten med en suck.

— Ack ja, bekräftade grevinnan, medan ett uttryck av hög­draget förakt och oändlig bitterhet glimtade fram i hennes sorgsna ögon. — Tänk bara på den där kvinnan Marguerite S:t Just, till exempel! Hon, som angav markisen de S:t Cyr och hela hans familj för den ohyggliga skräckdomstolen!

— Marguerite S:t Just? sade lord Antony och sköt en snabb, förfärad blick mot sir Andrew. — Marguerite S:t Just? — Inte kan väl...

— Jo visst, genmälde grevinnan, henne känner ni nog. Hon var en framstående skådespelerska vid Comédie Française, och hon gifte sig nyligen med en engelsman. Henne måtte ni väl känna —

— Känna henne? sade lord Antony. — Känna lady Blakeney — den mest firade och uppburna kvinna i London — hustrun till Englands rikaste man? Naturligtvis känna vi alla lady Blakeney...

— Hon var skolkamrat med mig i klostret i Paris, inföll Suzanne, och vi kommo tillsammans över till England för att lära ert språk. Jag höll mycket av Marguerite, och jag kan inte tro, att hon någonsin gjorde någonting så elakt.

— Nej, nog förefaller det otroligt, sade sir Andrew. — Sä­ger ni, att hon faktiskt angav markisen de S:t Cyr? Varför skulle hon ha gjort någonting sådant? Helt säkert föreligger ett misstag —

— Något misstag är inte möjligt, monsieur, genmälde den äldre damen kallt. — Marguerite S:t Justs bror är en bekant re­publikan. Det gick ett rykte om ett slags familjefejd mellan honom och min kusin, markisen de S:t Cyr. Släkten S:t Just är av låg härkomst, och den republikanska regeringen använder många spi­oner. Jag försäkrar er, att det är intet misstag... Hade ni inte hört talas om den här historien?

— Jag hade verkligen hört några obestämda rykten därom, men i England ha de inte vunnit någon tilltro... Sir Percy Blakeney, hennes man, är stenrik, äger en mycket hög social ställning och är prinsens av Wales intime vän... Och lady Blakeney är den tongivande både i fråga om moder och sällskapsliv i London.

— Det är möjligt, monsieur, och vi komma naturligtvis att föra ett mycket indraget liv i England. Men jag ber till Gud, att så länge jag är kvar i detta vackra land, jag aldrig måtte råka samman med Marguerite S:t Just.

En tung stämning hade lägrat sig över det nyss så glada och uppsluppna lilla bordssällskapet. Suzanne förblev sorgbunden och tyst; sir Andrew lekte nervöst med sin gaffel, och grevinnan, som åter förskansat sig inom sitt pansar av aristokratiska fördomar, satt sträng och oböjlig på sin rakryggade stol.

Vad lord Antony beträffar, så såg han ytterst besvärad ut, och ett par gånger kastade han oroliga blickar på Jellyband. Krögaren såg precis lika ängsligt förlägen ut som han själv.

— Hur dags väntar ni sir Percy och lady Blakeney? lycka­ des lord Antony obemärkt viska till värden.

— När som helst, ers nåd! viskade Jellyband tillbaka.

Han hade ej talat ut, då man hörde det dova rasslet av en vagn, som närmade sig. Allt starkare och starkare ljöd det; man kunde urskilja ett eller par hojtanden, hästhovarna slogo emot den knaggliga stenläggningen, och i nästa ögonblick hade en stallpojke kastat upp skänkrumsdörren och kom ivrigt inrusande.

— Sir Percy Blakeney och hennes nåd! ropade han ut med gäll röst. — Vagnen är redan framme!

Och under ytterligare hojtande och ropande, rasslandet av seldon och av järnskodda hovar mot stenarna, svängde ett präktigt ekipage, draget av fyra kråmande bruna hästar, upp utanför den välvda porten till »Fiskarens vila».