Den verklige Robinson Crusoe's lefverne och äfventyr/1
| ← Företal |
|
2. Stormen. → |
1.
Jag föddes år 1632 i York och härstammar från en aktad familj, som likväl icke tillhör detta land. Min far född Bremare, etablerade sig först i Hull, men sedan han samlat en vacker förmögenhet och dragit sig tillbaka från handelsgöromålen, nedsatte han sig i York, der han genom min mor kom i slägtskap med familjen Robinson, en af de anseddaste i hela provinsen. Det är denna förbindelse jag har att tacka för mitt dubbla namn, Robinson-Kreutznaer; men till följe af de i England alltför vanliga namnförvridningarna kallar man oss nu, ja, vi sjelfve kalla och skrifva oss Crusoe, och mina kamrater ha aldrig gifvit mig något annat namn.
Jag hade tvänne bröder, af hvilka den äldste, som var öfverstelöjtnant vid ett i Flandern förlagdt engelskt infanteriregemente, detsamma, hvilket förut kommenderades af den namnkunnige öfverste Lockhart, förlorade lifvet i slaget vid Dünkirchen. Hvad som blifvit af den andra, har jag ingen reda på; hans öde blef lika obekant för mig, som mitt för mina föräldrar.
Jag var således tredje sonen i ordningen, och som jag icke hade lärt mig något yrke, umgicks jag redan tidigt med allahanda tankar. Min far, en godsint man, lät undervisa mig i alla de kunskapsgrenar, som kunna inhemtas genom uppfostran hemma och i en friskola. Han bestämde mig för domareståndet; men min enda önskan var, att få fara till sjös, och denna håg grundade hos mig, oaktadt min mors och mina slägtingars alla böner och förmaningar, sådan motspänstighet mot hans vilja och befallningar, att jag icke kan annat än finna ett oundgängligt öde i denna inre trånad efter en olycksdiger framtid.
Såsom en upplyst och erfaren man, sökte emellertid min far att på det kraftigaste afråda mig från mina påtänkta förehafvanden. En morgon lät han kalla mig till sin kammare, der gikten höll honom fängslad, och gjorde mig de allvarligaste föreställningar mot min böjelse: “Hvad annat“, sade han till mig, “än en olycksalig håg till det äfventyrliga kan väl förmå dig, att öfvergifva ditt hem och fädernesland, der du skulle kunna vinna befordran, och der du är säker, att genom flit och gagnelig verksamhet grundlägga din lycka, och på sådant sätt försäkra dig om ett beqvämligt och förnöjsamt lif. Det är endast ärelystna eller af olyckan förföljda menniskor, som draga ut på äfventyr i främmande länder, för att svinga sig upp genom djerfva företag, eller genom ovanliga händelser förvärfva sig ett namn. Detta sträfvande öfverstiger å ena sidan lika mycket dina krafter, som det å den andra understiger dem. Ditt stånd hänvisar dig till en plats, som hvarken är för hög eller för låg, eller med andra ord: till en sådan, som man skulle kunna kalla högsta trappsteget inom de lägre klasserna. Jag har en lång erfarenhet att tacka för den öfvertygelsen, att denna ställning i samhället är den bästa i verlden, och att menniskan i den finner sig lyckligast. Tillhör hon denna klass, så är hon hvarken utsatt för handtverkarens nöd, ansträngningar, arbeten och lidanden, eller plågad af den stolthet, praktlystnad, afund och äregirighet, som äro oskiljaktiga från de förnämas lott. Du kan sjelf döma öfver den lycka, detta stånd erbjuder, när jag säger dig, att det alltid af de andra klasserna blifvit betraktadt med afundsjuka ögon. Huru ofta hafva icke konungarne suckat öfver de besvärliga följderna af en hög börd, huru ofta ha de icke önskat, att försynen ställt dem mellan de båda motsatserna, de höga och de låga? Korteligen: den vise förklarar det för den sanna lycksalighetens rätta ståndpunkt och ber himlen bevara honom från armod så väl som rikedom.“
“Gif noga akt på hvad jag nu har att säga dig, ty du skall finna att mina ord bekräftas: Lifvets vedervärdigheter äro både den högsta och den lägsta menniskoklassens gemensamma arfslott; medelklassen åter är minst utsatt för missöden, och på långt när icke så blottställd för lyckans vindkast som den förnämaste och den ringaste; ja den är till och med mindre underkastad både andligt och kroppsligt lidande, än de båda andra, hvilka genom utsväfningar, laster och ytterligheter af alla slag, eller genom alltför strängt arbete, försakelser af det nödvändigaste, otillräcklig föda och hunger blifva ett rof för elände, såsom en naturlig följd af deras lefnadssätt. Återhållsamhet, måttlighet, helsa, trefligt sällskapslif, angenäma förströelser, hvarje önskvärdt nöje, frid och öfverflöd äro de välsignelser, som fallit på medelklassens lott. På denna väg lemnar menniskan i största lugn denna verlden och vandrar stilla och fridsamt genom dess irrgångar, utan att nedtryckas af alltför mödosamma kroppsansträngningar eller mattande själsverksamhet; utan att hon för sitt dagliga bröd ser sig fördömd till en slafvisk tjenstskyldighet, eller oupphörligt plågas af en orolig förlägenhet, som beröfvar själen dess frid och kroppen dess helsa; och utan att förtäras af afundsjukans qval, eller ärelystnadens hemligt tärande begär. Under inflytelsen af beständigt lyckliga omständigheter, finner hon lugn midt under menskliga samhällets oroliga sträfvanden och njuter oaflåtligt af lifvets behag, utan att smaka dess bitterhet, emedan hon eger medvetande af sin lycka, och med hvarje dags erfarenhet lär att värdera den högre.“
Han bad mig derefter enträget och på det kärleksfullaste sätt, att icke mera handla så oeftertänksamt: “Störta dig icke“, sade han, “lättsinnigt i en beklagansvärd belägenhet, för hvilken såväl naturen som din börd tyckas vilja skydda dig. Du är ingalunda tvungen, att på annat håll söka ditt dagliga bröd; jag menar af hjertat väl med dig och skall uppbjuda alla mina krafter att ställa dig på den ståndpunkt i lifvet, hvars fördelar jag i detta ögonblick med så mycken värma skildrat för dig. Skulle du icke bli belåten och lycklig i verlden, så anse detta som en ödets skickelse, eller fast mer som en oundviklig följd af en förvillelse, som du måste afsäga dig. Jag är nu mer frikallad från allt ansvar, ty jag har uppfyllt min pligt, då jag upplyste dig i ditt förehafvande, som enligt min öfvertygelse, måste blifva ditt förderf. Med ett ord, jag skall redligt uppfylla mitt välmenta löfte, i fall du ger efter för min önskan och stannar qvar här; men jag är icke sinnad att medverka till din olycka, genom att gynna ditt aflägsnande. Låt exemplet af din äldsta bror tjena dig till varning, ty äfven honom gjorde jag en gång samma enträgna föreställningar, på det han skulle afstå från sin föresats, att deltaga i kriget uti Nederländerna; hans ungdomliga åtrå segrade öfver mina förmaningar och dref honom i slagtningens tummel, der han fann döden. Jag skall visserligen inte upphöra, att bedja för din välgång, men så mycket tror jag mig kunna förutsäga dig, att, såvida ditt egensinniga hufvud utför en sådan plan, skall himmelen neka dig sin välsignelse, och du i en hjelplös framtid få tid nog, att eftersinna, huruvida du handlade klokt, då du försmådde mina faderliga råd!“
Emot slutet af hans förmaningar, hvilka i sjelfva verket voro profetiska, ehuru jag icke tror, att min far då hade någon aning om min framtid, märkte jag stora tårar tillra utför hans kinder, isynnerhet då han talade om min brors död; och då han yttrade, att jag i ett hjelplöst tillstånd skulle få tid nog att ångra mig, afbröt han tvärt, och tillade derefter: “Mitt hjerta är för mycket fullt; jag kan inte säga dig någonting mera!“
Dessa förmaningar rörde mig djupt, och huru kunde de annat? Jag beslöt derföre, att icke mera tänka på någon utflygt, utan att, enligt min fars önskan nedsätta mig i min födelsestad. Men ack! under några få dagar glömdes åter dessa föresatser och, med ett ord, för att undgå alla nya invändningar, beslöt jag några veckor sednare, att fly hemifrån. Men jag öfverilade mig derföre icke, utan afvaktade en dag, då min mor tycktes vara gladare än vanligt, tog henne afsides och sade: Den oemotståndligaste åtrå, att se verlden har till den grad bemäktigat sig mitt hela väsende, att det är mig omöjligt företaga något med den fasta vilja, utan hvilken ingenting kan lyckas. Min far gjorde derföre långt bättre, att gifva mig sitt samtycke, än att sätta mig i nödvändighet, att ej fråga derefter. Nu då jag är aderton år gammal, är det för sent, att sätta mig i lära hos någon köpman, eller göra mig till skrifvare hos en advokat; ville jag också beqväma mig dertill, vet jag likväl säkert, att jag ingalunda skulle härda ut min lärotid, utan oförtöfvadt lemna min plats och bege mig till sjös. Var derföre god och öfvertala min far, att han ger mig sitt samtycke till en längre resa, och då jag sedan återkommer och min åtrå blifvit tillfredsställd, skall jag visserligen intet mera vika ur fläcken, utan lofvar er, att genom fördubblad flit taga igen den förlorade tiden.“
Detta meddelande skakade min mor på det högsta. “Det kan jag omöjligt föreslå“, svarade hon mig, tvärtom skall jag noga akta mig, att tala med din far derom; han vet för väl hvad som är dig nyttigast, för att lemna sitt bifall till ett förehafvande, som endast kan störta dig i förderfvet; jag är högeligen förvånad, att du ännu kan tänka på någonting sådant efter ditt samtal med honom, under hvilket han visade sig så vänlig och kärleksfull mot dig. Korteligen, vill du med all makt göra dig olycklig, så vet jag intet mera råd, att afhålla dig derifrån; men var öfvertygad, att du aldrig skall glädja dig åt vårt samtycke. Hvad mig beträffar, skall jag visserligen aldrig bjuda handen åt den olycka, du förbereder dig; och aldrig skall man kunna säga, att din mor medverkat till något, som din far ogillade.“
Oaktadt denna vägran, framförde hon likväl, som jag sedan fick veta, alltsammans till min far, som, djupt bedröfvad, suckande sade till henne: “Gossen kunde bli så lycklig, om han ville stanna hemma; går han allena ut i verlden, gör han mig derigenom till den olyckligaste varelse, jorden någonsin burit; jag skall aldrig samtycka dertill!“
Först ungefär ett år efter denna tilldragelse, afvek jag i hemlighet. Under denna tid hade jag likväl enträget nekat, att välja något yrke, och ofta förebrått mina föräldrar deras oöfvervinneliga motstånd, då de alltför väl visste, att min åtrå icke stod att bekämpa.
Då jag en dag var i Hull, dit jag begifvit mig af en händelse, och utan någon bestämd afsigt, träffade jag en af mina skolkamrater, som var på väg att fara till London på ett hans far tillhörigt fartyg. Denne sökte öfvertala mig att följa med honom dit och lockade mig med sjömännens vanliga lockmat, nämligen med den försäkran, att resan icke skulle kosta mig det allraminsta. Nu blef det icke mer fråga om, att inhemta mina föräldrars råd; jag skickade icke en gång ett bud till dem, utan öfverlemnade åt händelsen, att underrätta dem om min afresa, begärde hvarken himmelens eller min fars välsignelse, frågade lika så litet efter omständigheterna som följderna, utan inskeppade mig, Gud skall veta det, till min största olycka! den 1 September 1651, på det till London afseglande fartyget. Jag tror icke, att det någonsin funnits en ung äfventyrare, hvars missöde började så tidigt och slutade så sent, som mitt.
Knappt hade skeppet lemnat hamnen, innan vinden blåste upp, och sjön började gå oerhördt högt. Det var första gången jag var på hafvet; jag kände mig snart obeskrifligt sjuk, och min själ var uppfylld af ångest och förskräckelse. Nu först började jag allvarsamt besinna det steg, jag tagit, och tänka på den gudomliga rättvisan, som i mig straffade en brottslig son. Mina föräldrars välmenta råd, min fars tårar, min mors förmaningar, sväfvade lifligt för min själ; och mitt samvete, hvilket ännu icke blifvit så förhärdadt, gjorde mig bittra förebråelser, för det jag föraktat förnuftets råd och så svårt brutit mina pligter mot Gud och min far.
Under tiden tilltog stormen i häftighet, och vågorna tornade sig på hvarandra; men det var ännu ingenting i jemförelse med hvad jag efteråt, ja, knappt nâgra dagar sednare, fick erfara, ehuru nog för att i hög grad förfära en nybegynnare som jag. Med hvarje ny våg trodde jag mig gå till botten, och så ofta fartyget sjönk ner mellan tvenne vågor, tänkte jag att sjön skulle uppsluka det. Under detta själsqval fattade jag flera gånger den föresatsen och gjorde det högtidliga löfte, att, ifall Gud uppehölle mitt lif under denna resa och läte mig åter sätta min fot på fasta landet, skulle jag aldrig mera gå om bord på ett fartyg, utan genast återvända till min far, låta leda mig af hans råd och aldrig mer utsätta mig för sådana faror. Jag insåg, huru grundade hans anmärkningar voro öfver allmänna lifvet; huru lugnt och angenämt han tillbragt sina dagar, utan att någonsin ha varit utsatt för oceanens stormar eller landresors obehag, och ångerfull, lik den förlorade sonen, beslöt jag återvända till fädernehuset.