Den verklige Robinson Crusoe's lefverne och äfventyr/16
| ← 15. Orkanen. |
|
17. Bibeln. → |
16.
Drömmen.
Jag öfverraskades i början häraf, men gissade snart, att jordbäfningen vore orsaken härtill; och som fartyget härigenom splittrats än mera, anlände dagligen flera föremål, som blifvit vågornas rof, men af vinden efterhand fördes i land. Detta gaf mig emellertid anledning, att icke mera tänka på flyttningen af min bostad, utan grubblade jag i stället på utvägar att komma in i fartyget, hvilket utan tvifvel skulle möta stora svårigheter, emedan det blifvit nära nog öfverhöljt af sand.
Som erfarenheten likväl lärt mig, att aldrig misströsta, beslöt jag, att lossa så många stycken som möjligt af vraket, i öfvertygelse, att allt hvad jag sålunda fick, skulle komma mig mycket väl till pass.
Den 3. Jag började med att såga af en tvärbalk, som understödde däcket nära vid skansen; och då jag slutat dermed, undanskottade jag så mycket som möjligt af sanden, som hopat sig på högsta delen. Floden inföll härunder och tvang mig att åter bege mig i land.
Den 4. Jag gick ut att fiska, men fick icke någon fisk, som jag tilltrodde mig kunna äta. Ledsnande vid detta tidsfördrif, ämnade jag just upphöra, då jag drog upp en liten delphin. Jag hade af kabelgarn förfärdigat mig en lång metref, samt gjort mig krokar så godt jag kunnat. Nu fick jag mycket fisk, åtminstone alldeles tillräckligt för mig. Jag lade dem i solen och åt dem torkade.
Den 5. Nästan hela dagen var jag sysselsatt vid fartyget, på hvilket jag afsågade tvänne tvärbalkar och lösgjorde trenne furubräder, hvilka jag sammanband för att låta dem föras i land af floden.
Den 6. Jag fortsatte mitt arbete på vraket och lossade i synnerhet en stor mängd bultar och annat jern. Detta var ett svårt arbete, och då jag kom hem, kände jag mig så trött, att jag så när förlorat lusten att återvända till fartyget.
Den 7. Jag gick icke dess mindre till vraket, men icke för att arbeta. Nu fann jag, att det sänkt sig genom sin egen tyngd, sedan tvärbalkarne blifvit itusågade, och att flere delar tycktes vilja lossna. Nedre rummet hade en så stor spricka, att jag kunde se in i det, och var det nästan fullt med sand och vatten.
Den 8. Denna dag medtog jag en hoftång, i afsigt att få loss däcket, som nu var alldeles fritt från sand. Tvänne bräder fördes i land af floden, och tången lät jag vara qvar till dagen derpå.
Den 9. Jag begaf mig åter om bord och gjorde, med tillhjelp af min jernstör, en öppning i skrofvet. Dervid upptäckte jag flere fat och en tacka med engelskt bly, som jag sköt hit och dit, utan att kunna medtaga, emedan den var alldeles för tung.
Den 10—14. Alla dessa dagar begaf jag mig till vraket och hemtade flere plankor, tillika med två till tre centner jerngods.
Den 15. Jag tog med mig tvenne yxor, för att försöka, om jag icke kunde hugga af ett stycke af blytackan, men detta lyckades mig icke, emedan vattnet stod halfannan fot öfver densamma.
Den 16. Under hela den föregående natten hade det blåst skarpt, och vraket tycktes ha lidit mycket af vågorna. Jag fick emellertid icke tillfälle att gå om bord, ty jag hade uppehållit mig för länge i skogen med att fånga dufvor.
Den 17. Jag varseblef några spillror, som blifvit uppkastade på stranden ungefär två mil från mig. Då jag närmare undersökte dem, fann jag dem vara delar af gallionen, men mycket för tunga, för att kunna medtagas.
Den 24. Denna dag lyckades jag åtkomma några tunnor och tvänne matroskistor, hvilka jag lät föras i land af floden.
Vinden var likväl emot, och tillfölje deraf bergade jag endast några plankor och en tunna med fläsk, som blifvit alldeles förderfvadt af vattnet.
Nu hade jag samlat tillräckligt med timmer, plankor och jerngods, för att kunna bygga en bastant farkost, endast jag vetat, huru jag skulle burit mig åt dermed. Det hade också lyckats mig, att än här, än der rafsa ihop enskilda stycken af blyplåtar, inemot hundra skålpund.
Juni.
Den 16. Då jag gick ned till stranden, såg jag för första gången en sköldpadda. Det hörde likväl till min otur, att jag nu först gjorde denna upptäckt, ty de voro ingenting mindre än sällsynta vid ön. Jag hade nemligen endast behöft gå till andra sidan af densamma, för att få se hundratals af dessa djur, att döma efter hvad som sedan hände mig.
Den 17. Jag använde denna dag på tillredningen af min sköldpadda, i hvilken jag fann sextio ägg. Hennes kött fann jag smakligare och angenämare än något köttslag, som jag förut ätit, isynnerhet sedan jag kommit till ön, der jag måst inskränka mig till de af mig fällda getter och foglar.
Den 18. Det regnade hela dagen, hvarföre jag stannade hemma. Regnet föreföll mig kallt, och jag frös, hvilket var något utomordentligt under detta himmelsstreck.
Den 19. Jag mådde särdeles illa, och hackade tänderna af köld.
Den 20. Under hela natten fick jag icke en enda blund i mina ögon, utan hade feberrysningar och hufvudvärk.
Den 21. Jag kände mig allt sämre och förskräcktes vid tanken, att bli riktigt sjuk och nödgas umbära all hjelp.
För första gången, alltsedan stormen under resan från Hull, bad jag till Gud; men jag visste knappt hvad jag sade, ty mina tankar voro förvirrade.
Den 22. Jag mådde något bättre, men oroades ännu af tanken på min sjuklighet.
Den 23. Mitt tillstånd blef åter sämre och jag kände rysningar samt plågades af en häftig hufvudvärk.
Den 24. Denna dag mådde jag något bättre.
Den 25. Häftig feber; under anfallet, som räckte sju timmar, kände jag skiftevis hetta och köld, men föll slutligen i en mattande svettning.
Den 26. Jag kände mig betydligt bättre, och som jag icke hade några lifsmedel, tog jag min bössa, men märkte att jag blifvit mycket svag. Jag sköt emellertid en get, hvilken jag med stor svårighet släpade hem; hvarefter jag genast stekte mig några bitar, ehuru jag långt heldre kokt dem, för att erhålla en god soppa. Men dertill fattades mig kokkärl.
Den 27. Febern återkom med sådan häftighet, att jag låg hela dagen till sängs, utan att äta eller dricka. Vatten önskade jag mig mycket, men var för svag, för att hemta det.
Jag anropade ånyo Gud, men i ett oredigt själstillstånd, och då jag sedan återkom till förnuft, visste jag icke en gång, på hvad sätt jag skulle ställa mina ord till lifvets herre.
Jag låg utsträckt på sängen, och ropade blott den ena gången efter den andra: “Herre i himmelen se ned till mig! Herre förbarma dig öfver mig!“ Troligen hade jag fortfarit dermed under flere timmar, till dess jag, alldeles utmattad, föll i en djup sömn, som räckte långt inpå natten.
Nu erfor jag en stor lättnad; men jag var mycket matt, och kände en brännande törst. Som det likväl icke fanns något vatten i hela min boning, nödgades jag ligga qvar i sängen till påföljande morgon. Jag insomnade på nytt, men hade derunder följande förfärliga dröm:
Det föreföll mig, som låg jag på marken, utanför muren, och precist på samma ställe, der jag befann mig under jordbäfningen. Hastigt varseblef jag en man, som steg ned på jorden ur ett svart moln, under det eld och lågor hvirflade omkring honom.
Ifrån hufvud till fot omgafs han af ett så bländande ljussken, att jag icke förmådde fästa blicken på honom. Hans hållning var fasaväckande, och jag finner inga ord, för att beskrifva den. Då han satt foten på jorden, tycktes hon mig darra, liksom under jordbäfningen, och på samma gång genomkorsades luften af hvitgula blixtar.
Han gick fram till mig, liksom han velat döda mig med ett långt spjut, som han höll i handen; men sedan han stannat på en upphöjning bredvid mig, tilltalade han mig med en så fruktansvärd röst, att hela min kropp skakades af fasa.
Jag kommer icke ihåg mer, än dessa förfärliga ord: “emedan alla dessa händelser icke kunnat beveka dig till ånger, så skall du dö.“ Dervid tyckte jag honom höja spjutet, för att mörda mig.
Den, som läser denna berättelse, må icke vänta en beskrifning på min djupa förskräckelse under denna syn; jag försporde till och med kroppsliga smärtor och förmår lika litet skildra intrycket på min själ, sedan jag vaknat och funnit det endast hafva varit en dröm.
Jag hade förlorat Gud i mitt hjerta, och alla min fars goda lärdomar hade utplånats under de åtta år, jag tillbragt på sjön ibland menniskor, hvilkas vrånghet och sedeslöshet uppnått en lika hög grad som min.
Också kan jag icke påminna mig, att jag en enda gång under hela denna tid haft en enda tanke på Gud, eller ens velat blicka i mitt inre, för att eftersinna min vandel.
Utan att vilja det goda, utan medvetande af det onda jag gjorde, var jag försänkt i en slags andlig försoffring, och hade jag lika litet moraliskt värde, som den mest förhärdade, lättfärdige och gudsförgätne af våra sjömän, den der hvarken anar eller fruktar verldarnes Herre under faran, eller egnar honom ett tacksamt hjerta sedan den blifvit öfverstånden.
Ifall läsaren ville erinra sig den redan berättade delen af min historia, skall han förr tro mig, när jag härförutan tillägger, att jag icke en enda gång under det myckna elände jag dittills varit underkastad, föll på den tanken, att det kunde vara Herrans hand, som så tungt hvilade på mig, till rättvist straff för mina förbrytelser, mitt motspänstiga uppförande mot min far, mina många närvarande synder eller, egentligen, för hela min straffbara vandel.
Under min olyckssaliga färd till Afrikanska kusten tänkte jag hvarken på hvad som skulle bli af mig, eller önskade jag mig ens Guds beskydd under de farligheter, hvilka tvifvelsutan skulle möta mig i ett land, uppfylldt af vilda menniskor och djur.