Den verklige Robinson Crusoe's lefverne och äfventyr/17
| ← 16. Drömmen. |
|
18. Vinskörden. → |
17.
Bibeln.
Då den portugisiska sjökaptenen så menniskovänligt och välviljande upptog mig i öppna sjön, rörde sig icke inom mig den minsta känsla af tacksamhet.
Vid mitt andra skeppsbrott, sedan jag lupit fara att omkomma under mina ansträngningar att nå land, kände jag lika så litet till samvetsqval, som jag betraktade denna händelse för ett himmelens straff, utan tyckte jag mig endast vara en usel, till olyckor och elände född varelse.
Det är visserligen sannt, att, då jag kom i land och fann mig vara den enda räddade af hela skeppsbesättningen, föll jag i en slags andlig förtjusning, hvilken, helgad af Guds nåd, kunnat leda mig till en uppriktig tacksamhet; men denna hastiga rörelse försvann med blixtens hastighet, och upplöste sig i den allt omfattande glädjekänslan öfver min räddning, utan att jag dervid tänkte på Försynens utomordentliga godhet, som lät mig ensam behålla lifvet, på samma gång den fråntog det alla de andra. Jag gjorde mig således icke en gång frågan, hvarföre himmelen förbarmat sig öfver mig.
Min glädje var af samma natur som sjömännens, hvilka, sedan de efter ett skepssbrott lyckligen kommit i land, genast dränka minnet deraf i en bål punsch och sålunda glömma faran i samma ögonblick den blifvit öfverstånden. Hela mitt lefnadslopp var en trogen kopia af denna bild!
Till och med sednare, när nödtvungna betraktelser lärde mig inse min belägenhet och visade mig, på hvilken förfärlig, från hvarje menskligt umgänge afskild uppehållsort jag blifvit slungad, samt i hvilket hjelplöst tillstånd jag der befann mig, utan allt hopp om framtida räddning, försvann genast hvarje smärtsam känsla, så snart jag endast förutsåg möjligheten att frälsa mig ifrån hungersdöden.
Derföre kände jag mig äfven småningom allt mer försonad med mitt öde, och började ifrigt sörja för mitt lifsuppehälle, långt ifrån, att vara bekymrad öfver min belägenhet, såsom öfver ett himmelens beslut, och att i den finna ett rättvist straff. Dylika tankar funno aldrig insteg hos mig.
När jag såg mitt korn börja gro, inverkade detta på sätt och vis på mina bättre känslor, och rörde mig äfven utomordentligt, så länge jag nemligen ansåg det för ett himmelens under; men med upphörandet af denna föreställning, försvann äfven intrycket deraf.
På samma sätt förhöll det sig med jordbäfningen, ehuruväl ingenting i sig sjelf kunnat vara förfärligare och mera egnadt att leda menniskans tankar på en högre osynlig makt, från hvilken dylika stora tilldragelser allena kunde utgå.
Den första förskräckelsen var likväl knappt förbi, då äfven dess intryck på mig upphörde; jag tänkte hvarken på Gud eller Hans domar, utan såg i allt endast en ödets skickelse.
Men, när jag insjuknade och dödens fasor småningom framställde sig, när mitt sinne krossades af sjukdomens lidanden, och min kropp var utmattad af febern, då vaknade äfven slutligen mitt länge slumrande samvete; jag återblickade på mitt förflutna lif, hvars vrånghet föranledt den gudomliga rättvisan att pålägga mig en sådan tuktan, och behandla mig på ett, som det syntes, så grymt sätt.
Af dylika betraktelser plågades jag redan under andra eller tredje dagen af mitt illamående, och under feberns och samvetsqvalens häftighet, aflockade de mig några ord, som liknade en bön till Gud. Jag kan likväl icke säga, att jag bad med värma och förtroende, utan var det fastmera endast nödens och förskräckelsens utrop.
Förvirringen i min själ, mina inre förebråelser, den fasansfulla tanken, att nödgas dö i en så usel belägenhet, tillika med den utomordentligaste fruktan, förryckte min hjerna. Under detta själens uppror visste jag icke hvad jag sade, ehuru jag troligen yttrat mig på följande sätt:
“Herre Gud! hvilken usel varelse jag är! Ifall jag nu insjuknar, måste jag dö utan all hjelp! O Gud! hvad skall det väl blifva af mig?“ Nu gret jag bittra tårar, och det dröjde länge, innan min häftiga sinnesrörelse åter lade sig.
Hur lifligt ihågkom jag icke nu min fars goda lärdomar och hans profetia, att Gud, i fall jag utförde mitt dåraktiga förehafvande, skulle neka mig sin välsignelse, och jag en hjelplös framtid finna tillfälle nog, att eftersinna mitt föraktande af hans faderliga råd.
“Nu, min goda far“, utropade jag med hög röst, “nu hafva dina ord gått i fullbordan; Guds straffande hand har nått mig, ingen hör mig, ingen bistår mig. Jag har misskändt försynens stämma, som så godhetsfullt lät mig födas i en samhällsklass, der jag kunnat lefva nöjd och lycklig; men jag ville icke förstå det, jag trodde icke mina föräldrar, när de skildrade fördelarne af denna min belägenhet.“
“Då jag lättsinnigt öfvergaf dem, greto de öfver min dårskap, och nu gråter jag, öfvergifven af hela verlden, öfver följderna af denna dårskap!“
“Jag försmådde deras hjelp och understöd, då de ville förskaffa mig en lycklig ståndpunkt i verlden; nu deremot måste jag strida mot svårigheter, öfver hvilka naturen sjelf knappast skulle segra; och derunder felas mig hjelp, råd och bistånd!“
Slutligen utropade jag ännu en gång: “Herre bistå mig, ty jag är i stor nöd!“
Detta var, om jag så får säga, den första bön, som gått öfver mina läppar under många år. Jag återvänder nu till min dagbok.
Den 28. Sömnen hade vederqvickt mig, och som febern derjemte var förbi, steg jag upp. Väl hade min förskräckelse öfver drömmen gifvit sig något, men då jag besinnade, att febern kunde återkomma följande dagen, ansåg jag mig böra begagna det närvarande ögonblicket, till beredning af någonting vederqvickande under den väntade sjukdomens timmar.
Först och främst fyllde jag en stor fyrkantig flaska med vatten, och ställde den på bordet, nära intill sängen, hvarvid jag slog några jumfrur rom i vattnet, för att göra det mer stärkande.
Jag tog derefter fram ett stycke getkött och rostade det öfver elden, men kunde icke förtära mera än helt litet. Sedan gick jag ut, för att förströ mig något; men jag var mycket svag och nedslagen; mitt hjerta blödde vid tanken på min olyckliga belägenhet och derjemte fruktade jag för mina förestående lidanden.
På aftonen tillredde jag min qvällsvard, som bestod af trenne sköldpaddsägg, hvilka jag gräddade i askan. Så mycket jag kan påminna mig, var detta den enda måltid, hvartill jag dittills utbedt mig himmelens välsignelse.
Sedan jag ätit, försökte jag ännu en gång gå ut; men jag var så utmattad, att jag knappast förmådde bära bössan, utan hvilken jag aldrig lemnade min bostad. Jag kom också icke långt, utan nedsatte mig på marken och såg utåt hafvet, som var alldeles lugnt. Under det jag satt der så, genomkorsades mitt hufvud af besynnerliga tankar.
Hvad är då, tänkte jag, jorden och hafvet, hvilka jag redan sett under så många himmelsstreck? Hvaraf är då allt detta skapadt? Hvilka äro alla de tama eller vilda, menskliga eller djuriska varelserna? Hvarifrån leda vi väl vårt ursprung? Troligen äro vi allesammans kallade i lifvet af någon obekant makt, som dertill skapat jorden och hafvet, luften och himmelen. Men hvilken är denna makt?“
Härpå svarade jag mig sjelf, att Gud skapat allt detta, hvarefter jag fortfor:
“Nåväl! men har nu Gud skapat alla dessa ting, så leder och styr han väl äfven så väl dem, liksom allt som kan hänföras till dem; ty det väsande, som kunde skapa tingen, måste otvifvelaktigt äga förmågan och makten att regera dem efter sin vilja.“
Förhåller det sig likväl sålunda, så kan äfven ingenting inträffa, utan att han förutsett och beslutat det. Och kan ingenting inträffa, utan att han vet det, så vet han äfven, i hvilken förskräcklig belägenhet jag är. Då nu ingenting händer mot hans anordningar, har han således befallt, att allt detta skulle vederfaras mig.
Det föll mig ingenting in, som kunnat afväpna en enda af dessa slutföljder, och jag fick derigenom öfvertygelsen, att Gud anordnat alla mina missöden, och att det var till följe af hans vilja, som jag blifvit försatt i min närvarande fasansfulla belägenhet.
Häraf upprann omedelbart denna betraktelse: “Hvarföre har Gud handlat så mot mig? Hvad har jag gjort, för att förtjena allt detta?
Vid denna efterforskning började mitt samvete en så allvarlig straffpredikan mot mig, liksom jag hädat Gud; och jag tyckte mig höra en röst som sade:
“Olycklige! du frågar, hvad du gjort? Återblicka en enda gång på ditt framfarna, straffvärda, utsväfvande lif, och fråga så åter, ifall du har mod dertill, hvad du gjort! Fråga fastmer, hvarför du icke längesedan blifvit utstruken från jorden? Hvarför du icke drunknade på Yarmouths redd? Hvarför du icke omkommit i striden, när korsaren kapade ert fartyg? Hvarföre du på Afrikas kust icke blef uppäten af vilda djur, eller här slukades af vågorna, då hela den öfriga besättningen i dem funno sin graf? Fråga dig allt detta, och våga derefter än en gång utropa: “Hvad har jag gjort?“
Jag förkrossades af dessa betraktelser, ty jag hade icke ett enda ord att invända. Sorgsen och nedslagen reste jag mig upp, gick långsamt hem, och inträdde i min boning, för att lägga mig; men min själ hade blifvit alldeles för mycket upprörd och lemnade mig ingen ro att sofva.
Vårdslöst nedsatte jag mig på en stol och tände på min lampa, ty natten var under tiden kommen.
Jag kunde icke värja mig från tanken på ett nytt anfall af min sjukdom, men härunder föll det mig in, att brasilianarne icke nyttja annat än bara tobak för alla sina sjukdomar, och att jag i en af mina koffertar hade ett stycke tuggtobak, samt dessutom några gröna blad af denna planta.
Jag gick nu till kofferten, eller fastmera himmelen förde mig dit; ty jag fann på samma gång ett botemedel för både själ och kropp.
Tobaken låg nämligen ibland de böcker, jag räddat, och händelsevis framtog jag nu en af de förr omnämnda biblarne, hvilka jag ännu icke hade vidrört, dels af likgiltighet, dels emedan min tid varit jemnt upptagen af andra sysselsättningar. Så väl tobaken som bibeln lade jag nu på bordet bredvid sängen.
Jag visste icke, huru jag skulle använda tobaken, och om den skulle bota eller försämra min sjukdom; men jag gjorde emellertid flere försök, liksom jag beslutat, att den på ett eller annat sätt skulle hjelpa mig.
Allraförst tog jag ett grönt blad i munnen, och tuggade det; men härigenom blef jag snart yr i hufvudet, emedan tobaken var stark, och jag icke mycket van vid den; derefter gjorde jag en infusion på den med litet rom, som jag lät stå några timmar, för att dricka ur den, då jag gick till sängs; slutligen antände jag några blad och höll ansigtet öfver röken, till dess den nästan qväfde mig.
Under denna operation slog jag upp bibeln och började läsa i den; men det ville icke gå, ty jag var, som sagdt, alldeles yr i hufvudet.
De första ord jag läste voro följande: “Anropa mig i nödens tid, så vill jag hjelpa dig, och du skall prisa mig.”
Dessa ord passade fullkomligt på min belägenhet och gjorde äfven i första ögonblicket något intryck på mig ehuru vida mindre, än som sedan blef fallet, ty orden befrielse eller räddning, hade, om jag så vågar säga, ingen klang för mig.
Detta var något, som låg så aflägset, och syntes mig så omöjligt, att jag började tala liksom Israels barn, när man lofvade dem, att de skulle få äta kött. De sada nemligen: “Förmår Gud duka ett bord midt i ödemarken?“ Och jag sade: “Kan Gud sjelf befria mig ur denna vistelseort?“
Och då hoppets stråle först många år derefter började lysa mig, fingo dessa tvifvelsmål ännu ofta öfverhand. Icke dess mindre gjorde dessa ord i det följande ett särdeles djupt intryck på mig, och jag öfvertänkte dem ofta.
Under tiden hade det blifvit sent, och tobaken gjort mig så tung i hufvudet, att jag blef sömnig; jag lät derföre min lampa brinna, i händelse jag skulle behöfva något under natten, och begaf mig sedan till sängs.
Innan jag likväl lade mig, gjorde jag något, som jag dittills ännu aldrig hade gjort, i thy att jag föll på knä bredvid sängen, och bad Gud om uppfyllandet af Hans löfte att rädda mig, när jag i nödens stund anropade Honom derom.
Efter denna ofullständiga och något kategoriska bön, drack jag ur min infusion; men den smakade så starkt tobak, att jag hade största möda få ner den.
Härpå lade jag mig, och kände i ögonblicket, hur drycken steg mig åt hufvudet; men jag föll derjemte i en så djup sömn, att jag icke vaknade förr, än nära kl. tre följande eftermiddag, så mycket jag nemligen kunde sluta af solens ställning; ja, jag tror nästan, att jag sof hela den dagen, den derpå följande natten och en god del af den andra dagen; ty annars begriper jag icke, hur jag kunnat glömma en hel dag, hvilket jag några år derefter fann vara händelsen.
Härledde sig denna irring derifrån, att jag flere gånger farit öfver samma streck, så borde jag ha glömt mer än en dag. Så mycket är emellertid säkert, att jag begick detta fel i räkningen, och att jag aldrig kunde förklara, huru det uppkommit.
Vare dermed huru som helst, när jag vaknade var jag fullkomligt stärkt, och äfven lynnet var bättre. Sedan jag stigit upp, märkte jag, att jag mådde mycket raskare, än qvällen förut; min mage var i godt stånd, och jag hade aptit; med ett ord, mitt sjukdomstillstånd var förbi.
Den 30. Detta var min goda dag, på hvilken jag icke kände till någon feber. Jag gick ut med min bössa, men vandrade icke långt bort.
Härunder skjöt jag några sjöfoglar, som hade mycken likhet med vildgäss, och bar hem dem, men kände ingen lust att smaka på dem, utan åtnöjde mig med några sköldpaddsägg, hvaraf jag befann mig särdeles väl.
På qvällen tillredde jag åter mina medikamenter, emedan jag trodde dem ha varit mig till nytta; men jag tog emellertid mindre af infusionen än första gången, och tuggade ingen tobak, samt undergick icke heller någon rökning.
Dagen derefter, den 1 Juli, mådde jag icke alldeles så bra, som jag hoppats; jag kände små feberrysningar, hvilka likväl icke hade någonting att betyda.
Juli.
Den 2. Åter begagnade jag mitt vedervärdiga medikament, på de trenne första sätten, hvarförutan jag fördubblade dosen af infusionen.
Den 3. Febern lemnade mig nu på fullt allvar. Jag behöfde emellertid flera veckor för att återfå mina fordna krafter. Under denna tillfriskningsperiod öfvertänkte jag ofta de profetiska orden: “Jag skall hjelpa dig!“ Och omöjligheten af min befrielse inpräglade sig så djupt i mitt hjerta, att den icke lemnade rum för något hopp. Men under det jag sålunda förlorade modet, föll det mig in, att jag så uteslutande sysselsatt mig med tankarna på min räddning, att jag derföre misskände den nåd, som blifvit mig visad; hvarpå jag förelade mig sjelf följande frågor:
“Hur jag icke underbarligen blifvit frälst från en sjukdom, den mest beklagansvärda belägenhet i lifvet, och som var så pinsam för mig? Har jag också besinnat detta? och huruledes har jag sedermera uppfyllt mina pligter? Gud har räddat mig, och jag har icke prisat Honom; d. v. s. jag har icke varit tacksam; jag har icke vidkänt min befrielse; huru skulle jag således kunna hoppas en ännu större?“
Dessa betraktelser inträngde djupt i mitt hjerta; jag föll på knä, och tackade Gud med hög röst, för Hans stora barmhertighet med mig.
Den 4. Straxt efter det jag stigit upp, öppnade jag bibeln och började med läsning af Nya Testamentet, hvarmed jag sedermera ifrigt fortsatte. Jag gjorde mig derjemte till en lag, att hvarje morgon och afton läsa i den, utan att derföre binda mig vid ett visst antal kapitel.
Sedan jag en tid bortåt fortsatt härmed, kände mitt hjerta den djupaste, uppriktigaste ånger öfver mitt förflutna lif.
Intrycket af min dröm upplefde på nytt, och orden: “emedan alla dessa händelser icke kunnat beveka dig till ånger“, grepo mig i det innersta. Det var denna ångerfulla känsla, hvarom jag med innerlighet bad himmelen, då jag en dag, läsande i den Heliga Skrift, af Försynen leddes till följande ställe: “Honom har Gud genom sin högra hand upphöjt till en furste och frälsare, Israel till bättring och syndernas förlåtelse.“
Boken föll ur mina händer, hvilka jag höjde mot himmelen, med en slags hänförelse, bedjande: Jesus, Davids son, Jesus, du mäktige furste och frälsare, uppfyll mitt hjerta med ånger.
Detta var min första, verkliga bön; ty nu bad jag i känslan af min uselhet och i det rent bibliska, på frälsarens trösteord grundade hoppet, att Gud skulle höra mig.
Orden: “Åkalla mig, och jag skall hjelpa dig“ tycktes mig nu innehålla en helt annan mening, än den jag dittills uppfattat; jag hade icke fäst annat begrepp vid ordet befrielse, än räddning ur den fångenskap, hvari jag försmäktade; ty ehuru jag var på en ö, utgjorde likväl denna ett verkligt fängelse för mig, och det i ordets värsta betydelse.
Nu deremot började jag se sakerna ur en annan synpunkt; jag öfverskådade mitt förflutna lif med sådan afsky, och mina synder syntes mig så stora, att min själ icke bad till Gud om annat, än befrielse från syndens tryckande börda.
Mitt eremitlif tänkte jag icke mera på; jag bad icke en gång, att Gud ville rädda mig derifrån. Alla mina lidanden syntes mig ringa i jemförelse med sorgen öfver mig sjelf.
Jag har uppskrifvit detta, på det en hvar, som läser min berättelse, må finna, att det i ordets egentliga bemärkelse är en vida större Guds nåd, att blifva befriad från syndens börda, än från hvarje annat menskligt elände. — Jag öfvergår likväl nu från dessa ämnen till min dagbok.
Ehuruväl mitt materiela lif ännu var lika olyckligt, började dock mitt moraliska tillstånd att allt mera förbättras.
Genom en fortsatt läsning i den Heliga Skrift och genom bönen fingo mina tankar en riktning till högre ting, och jag hemtade derifrån tusende tröstegrunder, som hittills varit mig okända.
Då nu derjemte min helsa och mina krafter återkommo, började jag tänka på, att förse mig med allt nödvändigt, för att så mycket som möjligt vänja mig vid ett regelbundet lefnadssätt.
Ifrån den 4 till den 14. Min egentliga sysselsättning under dessa dagar har utgjorts af små spatserfärder, hvarunder jag haft bössan med mig. I anseende till min mattighet har jag likväl icke kunnat gå långt omkring.
Mitt ovanliga medikament hade emellertid kurerat mig för febern, men detta oaktadt vill jag likväl icke tillråda någon, att experimentera med detsamma.
Jag blef nemligen mycket mattare efter dess begagnande och kände någon tid efteråt spasmodiska ryckningar i alla leder.
Härförutan lärde mig erfarenheten det skadliga för helsan, att gå ut under regntiden, isynnerhet när regnet är åtföljdt af stormar.
Som nu de under den torra årstiden infallande regnskurarne ständigt voro förenade med storm, ansåg jag dessa mycket farligare än dem, som inträffa under September och Oktober.
Jag hade nu varit nära tio månader på denna olycksö, och förtviflade om möjligheten, att någonsin komma derifrån, ja, jag hyste till och med den öfvertygelsen, att ingen mensklig varelse förut satt sin fot på densamma. Då emellertid min boning nu var fullkomligt öfvertäckt och skyddad, fick jag stor lust att se mig bättre omkring på ön, för att törhända upptäcka några nya växtprodukter.
Den 15 började jag mina rekognosceringar, och begaf mig allraförst till den redan omnämnda lilla viken, der jag landade med min flotte.
Sedan jag följt efter den ungefär två mil, fann jag, att floden icke gick högre upp, utan att den slutade i en liten bäck, med synnerligt godt vatten.
I anseende till den torra årstiden såg jag på många ställen icke något vatten, åtminstone intet märkbart framflytande.
Vid stränderna af denna bäck utbredde sig flere sköna, jemna, med en yppig grönska betäckta ängar.
På de högre, intill bergstrakten gränsande delarne af ön, hvilka enligt all sannolikhet icke varit utsatte för någon öfversvämning, upptäckte jag en mängd gröna tobaksplantor, med stora och starka stänglar. Jag fann äfven många andra af mig okända växter, hvilka törhända egde hemliga krafter, hvarom jag icke hade någon aning.
Härefter såg jag mig om efter maniok- eller cassavaplantan, af hvars rot Indianerna pläga tillverka bröd, men var icke nog lycklig att upptäcka någon.
Deremot varseblef jag ofantligt stora aloër, hvilkas egenskaper jag då ännu icke kände. Äfven vilda sockerrör växte här och der, men voro ofullkomliga af brist på kultur.
För denna gång åtnöjde jag mig med de här nämnda upptäckterna och återvände, grubblande på sättet att utreda egenskaperna och nyttan af de växter, jag skulle finna.
Jag kom likvisst icke till något resultat, ty under mitt vistande i Brasilien hade jag så föga brytt mig om dylika ämnen, att jag knappast kände till namnen på de allmännaste växterna.