Den verklige Robinson Crusoe's lefverne och äfventyr/43
| ← 42. Kapitulationen. |
|
44. Afresa från ön. → |
43.
Återeröfrandet af fartyget.
För att vara säker på min sak, bad jag kaptenen återvända till dem och utvälja endast fem ibland dem, på det de icke skulle tro oss alldeles sakna manskap. Han skulle derjemte säga, att han medtoge dessa fem endast till sitt biträde, och att de öfriga skulle förvaras till underpant på deras trohet, som åtföljde honom.
Visade dessa sig trolösa under anfallet på fartyget, skulle man genast låta hänga de fem, som qvarstannat.
Dessa stränga åtgärder öfvertygade dem, att guvernören var en man, som visste förskaffa sig gehör. De hade således intet annat val öfrigt, än att gå in på allt, och ifrån detta ögonblick låg det lika mycket i fångarnes, som kaptenens interesse, att öfvertala de fem andra till ett troget fullgörande af sin pligt.
Mina stridskrafter uppgingo nu till tolf man, och jag frågade kaptenen, om han med dem ville våga att bemäktiga sig fartyget.
Hvad mig och Fredag beträffade, ansåg jag för klokast, att vi stannade hemma, emedan vi hade sju fångar att bevaka.
Jag beslöt härefter, att icke släppa ut de fem, vi hade i hålan, utan skickade Fredag tvenne gånger till dem, för att förse dem med lifsmedel.
Då jag visade mig för tvenne af dem, som skulle utgöra gisslan för de öfrige, medföljde kaptenen och sade till dem, att jag var utsedd af guvernören till deras bevakning, samt att det vore hans vilja, att de i allt skulle lyda mig. “I motsatt fall“, tillade han, “skulle de genast föras till slottet och smidas i kedjor.“
Då jag sålunda aldrig lät dem se mig som guvernör, spelade jag i stället en annan rol, och talade oupphörligt om guvernören, besättningen, slottet och andra dylika saker.
Kaptenen hade nu inga flera svårigheter att öfvervinna, än att upptakla och utrusta de båda sluparna.
Passageraren utnämndes till befälhafvare å den ena och fick fyra man med sig; kaptenen sjelf, hans löjtnant och fem matroser gingo om bord på den andra. De hade förut öfverenskommit om planen för fälttåget, ty de anlände icke till fartyget förr än vid midnatten.
Då de hunnit nog nära för att kunna höras, befallde kaptenen Robinson (en af sjömännen med detta namn) att ropa an fartyget och säga manskapet, att de medförde de saknade matroserna, men att de länge måst söka efter dem, med mera dylikt; ty han pratade ända till dess de voro tätt intill fartyget.
Nu steg kaptenen först om bord tillika med löjtnanten, hvarvid de genast med bösskolfvarne slogo omkull båtsmannen och timmermannen, troget understödde af de efterkommande; arresterade derefter alla dem, som befunno sig på däcket och backen, samt stängde derefter till luckorna, för att hindra dem, som vore nere i fartyget att komma upp på däck.
Under tiden bemäktigade sig de andra förskansen och den lilla lucka, som förde ner till köket, der de gjorde tre man till fångar.
Sedan detta var gjordt, och däcket blifvit rensadt från fiender, gaf kaptenen befallning till löjtnanten, att med trenne man spränga upp dörren till det rådplägningsrum, i hvilket den nya kaptenen var. Den sednare, uppskrämd af larmet, hade emellertid gripit till vapen, tillika med trenne matroser och en skeppspojke, och då löjtnanten med sina medhjelpare sprängde upp dörren, emottogos de af ett kulregn. En muskötkula träffade löjtnanten och krossade hans arm; tvenne andra matroser blefvo likaledes sårade, men ingen dödad.
Löjtnanten ropade nu på hjelp, men störtade under tiden, oaktadt sitt sår, in i rummet, och sköt af sin pistol mot den nya kaptenens hufvud.
Kulan hade inträngt genom munnen och farit ut bakom örat, tillfölje hvaraf han förstummades för evigt. Nu gåfvo sig de öfriga, och fartyget blef taget, utan att någon annan tillsatt lifvet.
Så snart kaptenen åter fått makten i sina händer, lät han affyra sju kanonskott; detta var den oss emellan öfverenskomna signalen, som skulle underrätta mig om den lyckliga utgången af företaget.
Mina läsare föreställa sig lätteligen, huru glad jag blef vid åhörandet af denna salva, sedan jag oroligt väntat på den till klockan två på morgonen.
Sedan jag tydligt hört signalen, gick jag till sängs, och, emedan denna dagens många bestyr alldeles uttröttat mig, insomnade jag snart och vaknade först vid ett nytt kanonskott. Jag steg genast upp och hörde någon ropa till mig: “guvernör, guvernör!“ hvarvid jag kände igen kaptenens röst. Sedan jag klättrat upp på klippan, der han stod, omfamnade han mig, och sade, i det han pekade på fartyget: “Min dyre vän och räddare, här är ert fartyg; ty det tillhör er, liksom jag sjelf och allt hvad det innehåller.“
Jag vände min blick mot fartyget. Det låg en half mil från kusten för ankar; ty straxt efter dess intagande hissades seglen, och mina nya vänner begåfvo sig till mynningen af min lilla hamn, der de läto ankaret falla.
I första ögonblicket visste jag icke till mig af glädje och öfverraskning, ty nu mer mötte min befrielse inga hinder; och jag kunde när som helst begifva mig från ön, på ett fartyg, som helt och hållet stod till min disposition.
Den gode kaptenen var icke mindre förtjust än jag, men var blott icke alldeles så öfverraskad. Han sade mig tusende förbindliga saker, för att lugna mig; men min förtjusning var så stor, att mina sinnesförmögenheter råkade i förvirring. Slutligen fingo mina tårar fritt lopp, och snart derefter kunde jag åter tala.
Nu omfamnade jag i min tur min befriare, hvarefter vi båda öfverlemnade oss åt de gladaste känslor. Jag försäkrade, att jag betraktade honom som en man, hvilken himmelen utsändt till min befrielse, och att sakens hela förlopp förekom mig som en kedja af underverk. Dylika tilldragelser bevisade oemotsägligen, att en evig Försyn styrde händelsernas gång, och att dess öga inträngde i skapelsens mest undangömda vinklar.
Jag försummade icke heller, att höja mitt tacksamma hjerta till Gud. — Och hvilket hjerta hade icke skolat prisa den, som på ett så underbart sätt sörjt för en så öfvergifven varelses behof, utan äfven slutligen befriat honom ur den sorgliga fångenskapen!
Sedan vi länge samtalat härom, sade kaptenen, att han medfört alla de förfriskningar, hans fartyg kunde erbjuda, och ropade derefter till en af matroserne i pinassen, att bära upp de effekter, som voro medförde för guvernörens räkning.
Man hade egentligen bordt tro, att dessa skänker icke voro afsedde för en person, som ämnade afresa med dem, utan för en, som för alltid skulle qvarstanna på ön.
För det första hade han gifvit mig en låda, innehållande de utvaldaste likörer, sex stora buteljer med madera, två skålpund ypperlig tobak, tolf stora stycken saltadt oxkött och sex skinkor, tillika med en påse ärter och omkring ett hundra skålpund skeppsskorpor.
Han hade derjemte medfört en låda med socker, en säck fint mjöl, en låda citroner, tvâ flaskor fruktsaft och ännu en mängd andra saker; utomdess, hvilket äfven var mig mest välkommet, ett halft dussin alldeles nya skjortor, sex gamla goda halsdukar, två par handskar, ett par skor, en hatt, ett par strumpor och en fullständig, i godt skick varande klädning, hvilken han sjelf högst få gånger burit. Med ett ord, han utrustade mig från hufvud till fot.
Man inser lätt, att dessa skänker skulle ega ett omätligt värde för en menniska i min belägenhet. Emellertid kan likväl ingen drägt i verlden ha förefallit någon så oangenäm, besynnerlig och obeqväm, som dessa kläder voro för mig, då jag först fick dem på mig.
Efter dessa formaliteter, och sedan alla effekterna blifvit förda till min boning, började vi rådgöra om våra fångars behandlingssätt; ty det var af synnerlig vigt för oss, att öfverlägga, om vi skulle våga att taga dem med oss; i synnerhet de båda, som visat sig vara oförbätterliga. Kaptenen försäkrade mig, att han kände dem, som de obändigaste oduglingar, och att han, ifall de medtogos, måste fängsla dem, för att utlemna dem i rättvisans händer, på den första engelska koloni han uppnådde.
Jag såg honom sjelf vara ledsen deröfver. Till följe häraf försäkrade jag honom, att jag skulle kunna öfvertala dessa människor, att sjelfva anhålla om, att få stanna qvar på ön.
“Det skulle glädja mig på det allra högsta“, svarade han. “Nåväl“, sade jag, “jag vill skicka efter dem och tala till dem i ert namn.“
Jag gaf derföre befallning åt Fredag och de tvenne, som stannat qvar på ön som gisslan, men nu voro befriade, emedan deras kamrater uppfyllt sitt löfte, att begifva sig till hålan, och föra de fem bundna fångarne till mitt sommarpalats samt bevaka dem der, till dess jag infann mig.
En stund derefter gick jag sjelf dit i min nya kostym, och kallades på nytt för guvernör. Kaptenen åtföljde mig, och sedan alla blifvit församlade, lät jag föra fram fångarna, till hvilka jag sade, att jag blifvit underrättad, icke allenast om deras förrädiska planer mot kaptenen, utan äfven om deras afsigt att begagna fartyget till sjöröfveri; men att Försynen låtit dem sjelfva falla i den grop, de gräft åt andra.