←  43. Återeröfrandet af fartyget.
Den verklige Robinson Crusoe's lefverne och äfventyr
samt tjuguåttaåriga vistande på en obebodd ö
av Daniel Defoe
Översättare: Okänd

44. Afresa från ön.


[ 342 ]

44.
Afresa från ön.

Jag lät dem derefter veta, att fartyget blifvit återtaget efter mina anordningar; att det redan låg på redden, och de inom få ögonblick kunde bli öfvertygade, att deras nya kapten undfått lönen för sitt förräderi, ty de skulle få se honom hänga på ett af rårna.

Hvad dem sjelfva beträffade, uppmanade jag dem att säga allt, hvad de trodde kunna ursäkta dem, på det jag icke genast skulle låta hänga dem som pirater, hvartill jag var fullkomligt befogad.

[ 343 ]En af dem svarade i de öfrigas namn: att de icke hade någonting annat att anföra, än att kaptenen, i det ögonblick de nedlade vapen, försäkrat dem, att de skulle få behålla lifvet, och att de derföre i ödmjukhet anropade hans barmhertighet.

“Jag vet i sanning icke“, återtog jag “hvilken slags nåd skall visa er; hvad mig sjelf beträffar, ämnar jag, tillika med mitt folk, lemna denna ö. Jag inskeppar mig med kaptenen, för att återvända till England; han deremot kan medföra er endast som fångar, på det ni må dömas som mytare och sjöröfvare, hvarigenom ni ofelbart blifva galgens rof. Ett annat öde förutser jag icke, såvida I icke viljen beqväma er till att sluta edra dagar på denna ö. Viljen I detta, har jag ingenting deremot, då jag sjelf lemnar den; ja, jag känner mig till och med böjd, att skänka er lifvet, ifall I viljen åtnöja er med denna vistelseort“.

De förklarade sin tacksamhet för detta tillbud, och tillstodo, att de hellre stannade qvar på ön, än de vågade sig tillbaka till England, der en skymflig död väntade dem. Jag lät dem icke säga mig detta tvänne gånger.

Kaptenen låtsade dervid göra en och annan svårighet, hvarpå jag äfven låtsade bli het, och sade till honom, att de voro mina fångar och icke hans, samt att jag icke ville bryta mitt löfte, sedan jag en gång gifvit det. Fångarne visade mig häröfver sin innerliga tacksamhet, och jag lät genast försätta dem i frihet. Derefter befallde jag dem, att bege sig till det ställe af ön, derifrån de blifvit hämtade, och tillade, att jag ville förse dem såväl med skjutgevär som ammunition, samt underrätta dem [ 344 ]om hvad de borde göra, för att kunna föra ett i alla hänseenden lyckligt lif på ön.

Nu beredde jag mig att gå till fartyget, men förklarade kaptenen, att jag ville tillbringa ännu en natt på ön, för att ställa allt i ordning till min afresa, och önskade, att han ville bege sig om bord, för att träffa alla förberedelser, samt att han påföljande morgon ville skicka slupen i land. Tillika befallde jag honom, att låta upphänga den nya kaptenen i ett af fartygets rår, på det de landsförviste måtte kunna förnimma min stränga rättvisa.

Sedan kaptenen gått, lät jag matroserne komma in till mig och började derefter ett ganska allvarsamt samtal med dem öfver deras blifvande belägenhet. Jag sade dem, att de, enligt min tanka, valt ganska klokt; ty i händelse de följt med kaptenen, hade de blifvit öfverlemnade i rättvisans händer, som troligen icke skonat dem. Jag visade dem deras upphängda kapten, som dinglade vid en rånock, och förklarade dem, att de icke hade att vänta ett annat öde.

Sedan de ännu en gång förklarat sig nöjda att stanna qvar, sade jag dem, att jag ville berätta en del af min egen historia på denna ö, samt sätta dem i stånd att der lefva ett lugnt lif. Jag uppfyllde äfven detta löfte, lät dem se mina befästningar, visade dem, huru jag gjorde mitt bröd, och torkade mina drufvor samt invigde dem på detta vis i allt mitt görande och låtande, under den långa tid jag tillbragt på ön. Jag berättade äfvenledes för dem historien om de sexton spaniorerne, hvilkas ankomst de borde invänta, öfverlemnade dem ett bref åt desamma, och mottog deras löfte, att broderligen [ 345 ]umgås med dem. Härefter öfverlemnade jag dem mina skjutgevär, trenne sablar och ett fat med krut, som jag ännu hade i behåll.

Med ett ord, jag berättade dem öppet min egen historia och försäkrade dem, att jag ville be kaptenen lemna dem ännu tvenne fat med krut och några vextfrön, hvilka jag, efter hvad jag sade dem, skulle ha skattat mig lycklig att äga. Jag förärade dem äfven den påse med ärter, kaptenen gifvit mig, och bad dem begagna sig deraf, emedan jordmånen på ön vore förträfflig.

Följande dagen tog jag afsked af dem och begaf mig om bord på fartyget. Vi ämnade att genast afsegla, men lyfte icke ankar förr än vid midnatten.

Ungefär vid samma tid summo tvänne af de fem landsförviste fram till fartyget, beklagade sig bitterligen öfver de trenne andra, och bådo oss för Guds skull taga dem om bord, ty i annat fall skulle man mörda dem. De anropade kaptenen på det högsta, att villfara deras begäran, äfven om de genast skulle bli hängda.

Kaptenen svarade, att han icke kunde göra något, utan min tillåtelse; efter några svårigheter, och sedan de högtidligt lofvat, att förhålla sig väl, togo vi dem om bord. Någon tid härefter fingo de prygel och blefvo allvarsamt straffade; men ifrån denna stund uppförde de sig oklanderligt.

Vid flodtiden begaf jag mig i slupen till stranden, för att lemna de landsförvista de dem lofvade effekterna, till hvilka kaptenen bifogade deras kistor och kläder. De emottogo dessa gåfvor med den största tacksamhet, och för att inge dem mera mod, lofvade jag att icke [ 346 ]glömma dem, såvida det icke blefve mig alldeles omöjligt att skicka ett fartyg till deras afhemtande från ön.

Då jag sade mitt farväl till ön, medtog jag som reliker min stora mössa, min solskärm och en af mina papegojor. Jag glömde ej heller att medtaga de penningar, hvilka hittills varit mig till så liten nytta.

Så lemnade jag då min ö den 19 December 1686, sedan jag tillbringat icke mindre än tjuguåtta år, två månader och nitton dagar på densamma.

Ur denna min andra fångenskap befriades jag på samma dag i samma månad, jag hade flytt från mohrerne i Salé.

Efter en långvarig resa inträffade jag den 11 Juni 1687 i England, hvilket land jag hade lemnat trettiofem år förut.