Den verklige Robinson Crusoe's lefverne och äfventyr/7
| ← 6. Robinson möter ett europeiskt fartyg. |
|
8. Skeppsbrott. → |
7.
De trenne kolonisternas förslag.
Vår färd till Brasilien var ganska lycklig, och efter tjugutvå dygns segling anlände vi till “Allhellgona-Viken.“ Sålunda hade jag då förandra gången blifvit frälst ur den svåraste belägenhet, och det återstod mig endast att tänka på den närmaste framtiden.
Jag kan icke nog berömma Kaptenens ädelsinnade förfarande mot mig. Han ville alls icke emottaga någon betalning för öfverfarten, utan gaf mig tvertom tjugu piaster för leopardens skinn och fyratio för lejonhuden. Dessutom lät han punktligen återställa mig allt af mina tillhörigheter på fartyget och köpte af mig hvad jag ville aflåta, som t. ex. flaskfodret, tvenne af mina bössor och återstoden af vaxet, hvaraf jag hade gjort ljus. Med ett ord, jag erhöll inalles 220 piaster för min laddning, och med denna summa satte jag nu foten på brasiliansk botten.
Någon tid derefter rekommenderade mig Kaptenen till en hederlig man, hvilken hade en såkallad Engenho (d. v. s. en sockerplantage i förening med sockerbruk). Jag tillbringade någon tid hos honom, hvarigenom jag lärde känna odlingen af sockerröret och sockrets beredning.
Då jag såg, hvilket angenämt lif plantageägarne förde, och hur hastigt de blefvo rika, beslöt jag att nedsätta mig bland dem, ifall jag dertill erhölle regeringens tillstånd. Derjemte funderade jag på utvägar, att utbekomma de penningar, jag hade innestående i London. Sedan jag derföre förskaffat mig ett naturalisationsbref, uppköpte jag så mycken ouppodlad mark, som min lilla egendom medgaf, och uppgjorde en plan till plantageanläggningar, som stod i förhållande till det kapital, jag hade att vänta från London.
Jag hade till granne en i Lissabon född Portugisare, hvilkens föräldrar likväl varit Engelsmän. Han hette Wells och var i ungefärligen samma belägenhet som jag. Jag kallade honom granne, emedan hans plantage gränsade intill mitt jordstycke, och emedan vi stodo på vänskaplig fot med hvarandra. Min förmögenhet var lika så obetydlig som hans, och under tvenne år förvärfvade vi icke mer, än som nätt och jemnt var nödvändigt till vårt lifsuppehälle. Vi började emellertid taga oss allt bättre ut, och vår jord blef äfven mer gifvande, hvarföre vi under tredje året planterade tobak, och dessutom för följande året hade i beredskap ett ansenligt stycke land till sockerplantering. Men båda två. hade vi behof af legda händer; och derunder, mer än någonsin, fann jag hur orätt jag gjort uti, att skilja mig från Xury.
Men ack! sådant var icke att förundra sig öfver hos mig, som aldrig gjort hvad jag borde göra. Men här var ingen hjelp, ty vända om kunde jag icke mer. Jag hade valt en sysselsättning, som icke öfverensstämde med mitt naturliga lynne utan stod i uppenbar motsägelse till det lefnadssätt, jag tyckte om; ett lefnadssätt, för hvars skull jag icke allenast öfvergifvit min fars hus, utan äfven föraktat hans välmenta råd till mig. Och just nu inträdde jag i denna medelklass, hvilken han så mycket lofordade, och i hvilken jag, i fall jag lydt hans råd, kunnat inträda långt före detta, utan att ha varit tvungen kringirra i verlden på ett så ömkligt sätt!
Huru ofta sade jag icke nu till mig sjelf: hvad jag här gör, kunde jag lika lätt ha gjort i England, omgifven af de mina och mina vänner. Var det väl nödvändigt, för att uppnå ett sådant mål, att tillryggalägga tvåtusen timmars väg, för att, omgifven af främlingar, ja till och med af vildar, begrafva mig i en ödemark, som är så långt aflägsen, att jag icke kan erhålla underrättelser från något enda af de ställen, der man känner mig?“
På detta sätt grubblade jag ofta i djup bedröfvelse öfver min ställning. Jag hade ingen annan än min granne, med hvilken jag kunde inlåta mig i ett förtroligt samtal, och detta inträffade högst sällan; min enda sysselsättning bestod i mina händers verk, och ofta sade jag till mig sjelf, att jag här lefde som en skeppsbruten, hvilken blifvit uppkastad på en obebodd ö, och ser sig öfvergifven af hela verlden. Det är endast alltför sannt, och menniskan borde noga besinna detta, att, då hon jemför sin närvarande belägenhet med en annan sämre, kunde himmelen lätteligen försätta henne i denna sednare, endast för att derigenom tvinga henne, att erkänna sin förra lycka.
Så gick det äfven mig; ty detta ödsliga lif på en verkeligen obebodd ö, hvarvid jag nu liknade mitt, blef äfven längre fram min lott.
Jag var ännu sysselsatt med de mått och steg, som erfordrades för bebyggandet och uppodlandet af min plantage, och min tjenstfärdiga vän, skeppskaptenen, som så vänligt emottog mig på öppna sjön, hade ännu icke anträdt sin hemfärd; ty det dröjde ungefär tre månader, innan han fått intaga full last och träffat alla förberedelser till sin resa. Då jag talade med honom om det lilla kapital, jag hade innestående i London, gaf han mig följande uppriktigt menta och vänskapliga råd:
“Sennor Inglez“ sade han, ty han kallade mig alltid så, om ni vill lemna mig en behörig fullmakt och skriftligen uppdraga åt den person, till hvilken ni i London anförtrott edra penningar, att förvandla dem i varor, som finna afsättning i detta land, och skicka dessa till Lissabon, och der till en, hvars namn jag skall uppge för er, så vill jag med Guds hjelp medhafva dem åt er vid min återkomst. Som likväl alla menskliga ting äro underkastade vedervärdigheter och ödets skickelser, gjorde ni bäst, att icke ge mig anvisning på mer än hundra pund, hvarigenom ni, att börja med, icke vågade mer än hälften af den summa, som, efter er uppgift, utgör ert kapital. Anländer denna lyckligt, kan ni på lika sätt förfoga öfver återstoden; går den åter förlorad, finner ni alltid en nödstyfver i andra hälften.“
Detta råd var klokt, och vittnade om vänskapliga tänkesätt; jag insåg sjelf, att jag icke kunde göra något bättre, och uppsatte derföre en skrifvelse till det fruntimmer, som hade mina pengar om hand, samt den af Kaptenen äskade fullmakten.
Uti mitt bref till Enkan efter den engelska sjökaptenen, meddelade jag henne alla mina äfventyr, mitt slafveri, min rymning, mitt sammanträffande med den Portugisiska Kaptenen på öppna hafvet, hans människovänliga uppförande, jemte min dåvarande belägenhet. Tillika gaf jag henne alla erforderliga instruktioner för utbetalandet af mina penningar.
Sedan den rättrådige kaptenen anländt till Lissabon, fann han tillfälle, att genom en der bosatt engelsk köpmans försorg icke allenast uträtta mitt uppdrag, utan äfven att afsända en fullständig berättelse om mina äfventyr till en köpman i London, som öfverlemnade båda delarne åt enkan.
Den Londonske köpmannen upphandlade, till följe af det uppdrag, han erhållit, engelska varor för mina hundra pund och afsände dem direkte till sjökaptenen, hvilken sedermera lemnade dem i bästa skick till mig i Brasilien.
Han hade dessutom haft omtankan, att, utan min begäran, uppköpa en stor mängd verktyg och åtskilliga andra, för mina anläggningar nödvändiga redskaper, hvarpå jag som nybörjare i affärer alls icke hade tänkt.
Ankomsten af denna laddning öfverraskade mig på ett mycket angenämt sätt, och jag trodde nu min lycka vara gjord. Min ädelmodige gynnare, sjökaptenen, hade afslutat ett sexårigt kontrakt med en tjenare, som han nu medhade åt mig; han ville dock icke på något vilkor emottaga det minsta af mig för sitt besvär, utom litet tobak, hvilken jag påtrugade honom som ett alster från min jord.
Min lycka steg ännu högre. Som mina varor utgjordes af endast engelska manufakturalster, såsom t. ex. kläden, bomullstyger, flanell och andra i detta land begärliga och högt värderade fabrikationer, så afsatte jag dem med så stor vinst, att jag fick min laddning fyrdubbelt betald. Mina plantager kommo snart derigenom i långt större flor än min fattiga grannes och utom den tjenare, kaptenen medfört, köpte jag mig en negerslaf, samt tog sedan äfven en Europe i min tjenst.
Men det dåliga bruk, menniskan gör af sin lycka, blir ofta källan till den största olycka för henne; och så gick det äfven mig. Följande året gjorde jag en rik skörd; jag fick öfver femtio stora balar tobak, utan att räkna, hvad jag erhöll genom utbyten af andra produkter med mina grannar; hvar och en af dessa balar vägde en centner, och förvarades till dess flottiljen skulle återvända till Lissabon.
Då mina affärer på sådant vis utgrenades, och min förmögenhet blef allt större, ingick jag i en mängd af spekulationer, som vida öfverstego mina krafter, och liknade dem, hvilka ofta störtat de skickligaste affärsmän.
Hade jag vetat rätt uppfatta min ställning, skulle jag vågat hoppas på njutningen af den lycka, för hvars skull min far så mycket anbefallde mig ett lugnt och indraget lefnadssätt, och om hvilken han med så stor sanning yttrade, att den finnes endast hos medelklassen. Men, detta var icke mig förbehållet; jag sjelf skulle på nytt bli upphofvet till min ofärd; jag skulle förvärra mitt fel och öka antalet af de förebråelser, jag under framtida missöden skulle få god tid att göra mig.
Rätta orsaken till min olycka låg i min outsläckliga, envisa och dåraktiga längtan att fara omkring i verlden, och i den lidelsefulla ifver, hvarmed jag öfverlemnade mig åt denna böjelse, i motsägelse med den bestämda utsigten, att komma i lyckliga omständigheter, ifall jag redligt fullföljt den bana och antagit den lefnadsplan, hvilken såväl naturen som försynen anvisat mig till uppfyllande af mina pligter.
För att nu komma till närmare beskrifning af händelserna i denna del af min historia, må läsaren veta, att, sedan jag tillbragt nära fyra år i Brasilien och börjat samla förmögenhet af mina plantager, jag icke allenast hade lärt tala portugisiska, utan äfven kommit i vänskapliga förhållanden till mina likar, plantage-egarne, liksom till köpmännen i vår hamn San Salvador. Under mina samtal med dessa hade jag ofta berättat för dem om mina båda resor till Guinea-kusten, om det sätt, på hvilket handeln der bedrifves med negrerna, och om den ringa svårighet, hvarmed man der för småsaker, som t. ex. glasperlor till halsband, berlocker, knifvar, yxor, saxar, spegelbitar m. m. kan köpa icke allenast guldsand, elefanttänder o. s. v., utan äfven negrer i stor myckenhet för Brasiliens behof.
När jag började tala om dessa ämnen, hörde de alltid med största uppmärksamhet på mig, men isynnerhet, då jag omnämnde negerhandeln, hvilken då å ena sidan icke var så utsträckt, och å den andra endast bedrefs med de s. k. Assientos, d. v. s. med konungarnes af Spanien och Portugal tillstånd, emedan dessa monopoliserat handeln, tillfölje hvaraf man endast köpte ett ringa antal negrer, hvilka betaltes utomordentligt dyrt.