Den verklige Robinson Crusoe's lefverne och äfventyr/6
← 5. Sökande efter sött vatten, och jagt på lejon. |
|
7. De trenne kolonisternas förslag. → |
6.
Robinson möter ett Europeiskt fartyg.
Jag visste, att alla fartyg, som segla på Guinea, Brasilien eller Ostindien, måste förbi Cap Verde eller lägga till vid dessa öar, och jag lät derföre mitt öde bero af de båda alternativerna, att antingen träffa ett fartyg eller finna min undergång.
Sedan jag, efter hvad jag förut nämnt, fortsatt min segling under ytterligare tio dagar, började jag finna kusten bebodd, och vi varseblefvo äfven på två eller tre ställen menniskor, hvilka stannade för att betrakta oss; dessa vore svarta och alldeles nakna.
En gång föll det mig in, att gå i land till dem; men Xury gaf mig det goda rådet, att icke göra det i det han oupphörligt ropade: inte gå, inte gå!
Emellertid nalkades jag kusten allt mer och mer, för att kunna tala med dem, och de följde mig äfven ett stycke. Jag märkte då, att de voro obeväpnade, med undantag af en enda bland dem, som har en lång, smal käpp. Xury försäkrade det vara en lans, hvilken de med stor skicklighet förstå kasta på långt håll. Jag höll mig derföre på afstånd och sökte, så godt jag kunde, göra mig begriplig genom tecken, i synnerhet för att få några matvaror af dem.
De läto mig förstå, att jag borde hålla stilla med slupen, medan de hemtade lifsförnödenheter. Jag drog derföre in mitt segel och drejade bi utanför kusten, hvarpå två af dem sprungo inåt landet
Inom mindre än en halftimma voro de tillbaka, och medförde tvenne stycken torkadt kött och säd. Xury och jag visste emellertid icke, huru vi skulle göra, ty alltför gerna hade vi hållit till godo med lifsmedlen, men vi sågo ingen möjlighet, att få dem om bord till oss. Sjelf vågade jag icke gå i land till Negrerna, och dessa tycktes vara lika rädda för mig
Slutligen hittade de på en sinrik utväg, som å ömse sidor afhjelpte förlägenheten, i det de lade ned matvarorna på stranden och derefter drogo sig undan på betydligt afstånd, ända till dess vi hade fått alltsammans om bord, då de åter närmade sig till oss.
Som vi icke hade någonting att ge dem i utbyte, betygade vi dem genom tecken var tacksamhet, då vi plötsligen funno ett ypperligt tillfälle, att tjena dem tillbaka. Under det vi nemligen ännu lågo qvar vid kusten, nedrusade från bergen tvenne förfärliga djur hvilka förföljde hvarandra i högsta raseri.
Jag kunde omöjligt urskilja, om det var en hanne som förföljde sin hona, och om denna företeelse hörde till de vanliga eller utomordentliga. Jag var likväl förr benägen att tro det sednare, emedan dessa glupska djur nästan alltid visa sig endast nattetiden, och emedan vi märkte, att folkhopen på stranden, synnerligast qvinnorna, högeligen förskräcktes deraf. Mannen med lansen tog emellertid icke flykten, som alla de öfriga, då han fick se djuren komma. Dessa sprungo rätt ner till hafvet utan att visa någon lust att anfalla Negrerna, och störtade sig i vattnet, der de summo härs och tvärs, liksom de endast velat roa sig.
Slutligen kom det ena af dem i granskapet af slupen, jag var emellertid på min vakt, ty jag hade laddat min bössa så hastigt som möjligt och tillsagt Xury, att äfvenledes ladda de båda andra gevären.
Så snart djuret kommit inom skotthåll, sköt jag, och träffade det midt i hufvudet. Det dök genast ner under vattnet, men kom straxt upp igen, och fortfor så oupphörligt, liksom det kämpat med döden. Detta var äfven händelsen, ty det gaf upp andan i samma ögonblick det hunnit stranden.
Obeskriflig var de goda menniskornas förvåning, då de sågo elden ur mitt gevär och hörde knallen. Somliga hade så när dött af förskräckelse och föllo vanmäktiga till jorden. Men då de sågo, att jag dödligt sårat djuret, och hur det arbetade i vattnet, och då jag genom tecken låt dem förstå, att de skulle komma ned till stranden, fattade de med och började leta efter djuret.
Blodet, som färgade vattnet, förrådde för dem dess plats, och förmedelst en lina, som jag fäste kring djuret och kastade till dem, drogo de det i land. Här visade det sig, att det var en präktig, skönt fläckad leopard, som hörde till de utmärktaste af sitt slägte.
Intagen af beundran och förvåning öfver det sätt, på hvilket jag dödat djuret, slogo Negrerna den ena gången efter den andra ihop händerna öfver hufvudet.
Förskräckt af knallen, hade det andra djuret simmande uppnått stranden, och flydde nu med största snabbhet till bergen, hvarifrån det hade kommit, så att jag icke kunde urskilja till hvilket djurslägte det hörde.
Jag märkte snart, att negrerna visade stor lust att uppäta leopardens kött; derföre ville jag bjuda dem det, till bevis på min välvilja; och då jag lät dem förstå, att djuret tillhörde dem, blefvo de utom sig af glädje.
De gingo genast till verket, och med tillhjelp af ett hvasst trästycke, drogo de med sådan hastighet af skinnet, att man icke kunnat göra det fortare med en knif.
Mig erbjöds ett stycke af köttet, men jag afslog det, i det jag låtsade vilja lemna dem alltsammans, men begärde i stället att få huden, hvilken de äfven med största beredvillighet lemnade mig. Härförutan skänkte de mig en ansenlig mängd af deras lifsmedel, hvilka jag emottog, ehuru jag icke visste hvaraf de bestodo.
Nu gaf jag dem tillkänna, att jag önskade mig vatten, och visade dem det ena af mina vattenkärl, i det jag vände upp och ner på det, till tecken, att det var tomt och ånyo borde fyllas.
I ögonblicket framkommo tvänne qvinnor, hvilka medförde ett stort lerkärl, som, efter hvad jag förmodade, var torkadt i solen. De nedsatte det på stranden som de förut gjort med lifsmedlen. Jag afsände Xury med kärlen, och han fylde dem alla tre.
Jag var nu försedd med vatten, rötter, kött och säd, hvarföre jag tog afsked af de vanliga Negrerna och fortsatte min segling, utan att komma kusten för nära. Efter elfva dygns förlopp, varseblef jag slutligen en landttunga, som sträckte sig ungefärligen en fyra till fem mil ut i Oceanen. Som hafvet var lugnt, gaf jag mig ut till sjös, för att uppnå näset.
Då jag var vid pass två mil ifrån landttungan, märkte jag tydligt land på motsatta sidan. Jag slöt deraf, och det var också utom allt tvifvel, att jag hade Cap Verd på ena sidan om mig och på den andra de öar, udden gifvit sitt namn. De lågo likväl ännu för långt ifrån mig, och jag var utomdess icke rätt ense med mig sjelf, om hvad jag skulle göra; ty hade ett vindkast kommit, skulle det varit mig omöjligt att uppnå någotdera af dessa mål.
Obeslutsam och försänkt i tankar, inträdde jag i kajutan, och nedsatte mig, sedan jag lemnat rodret åt Xury, då gossen på en gång ropade till mig: “Herre ett fartyg med ett segel!
Den stackars gossen var utom sig af förskräckelse, ty han trodde fullt och fast, att skeppet tillhörde hans husbonde och blifvit utsändt, för att fasttaga oss; hvaremot jag ganska väl visste, att han icke mer kunde hinna oss.
Jag störtade ut ur kajutan och såg på ögonblicket icke allenast fartyget, utan urskiljde äfven, att det var en Portugisare. I första ögonblicket trodde jag det vara ett på Guinea farande slafskepp; men då jag gaf akt på den riktning det tog, insåg jag mitt misstag, och att det icke hade för afsigt, att segla nära utmed kusten. Nu gaf jag mig derföre ut till sjöss, och tillsatte alla segel, emedan jag beslutat, att om möjligt tala med manskapet.
I trots af alla mina ansträngningar, insåg jag likväl, hur ogörligt det skulle bli mig, att upphinna fartyget, och att det skulle försvinna ur min åsyn, innan jag kunnat ge dem någon signal.
Men just som mina krafter voro nära nog uttömda och hoppet började lemna mig, varseblef man mig på fartyget och detta troligtvis genom någon på måfå riktad kikare. Sedan de funnit min slup vara af europeiskt byggnadssätt, slöto de deraf, att den tillhört ett förlist fartyg och minskade derföre seglen, på det jag skulle kunna hinna dem.
Seende detta, fick jag nytt mod, och som jag medförde min förra husbondes flagga, hissade jag upp den på masttoppen till nödsignal och afsköt derefter mitt största gevär.
Båda delarna märktes, ty jag fick sedermera veta, att man sett röken från mitt gevär, men icke hört smällen. Nu drejade fartyget bi, och efter tre timmar hade jag uppnått det.
Man frågade mig nu på portugisiska, spanska och äfven fransyska, hvem jag vore; men jag förstod intetdera af dessa språk. Slutligen tilltalade mig en ombord varande skottsk matros och jag svarade honom, att jag var en engelsman, som nyligen undflytt slafveriet hos Mohrerne i Salé. Man bjöd mig härpå stiga ombord och emottog mig, jemte alla mina effekter, på det mest vänliga sätt.
Min glädje att se mig befriad ur en belägenhet, den jag ansett som ytterst förtviflad, var, som man lätt kan finna, utomordentligt stor och jag skyndade mig, att erbjuda skeppskaptenen allt hvad jag medförde, till lön för hans godhet. Den ädelsinnade mannen svarade mig likväl, att han icke ämnade taga emot det minsta, utan återlemna mig alltsammans i godt skick vid min ankomst till Brasilien. “Ty“, sade han, jag har räddat ert lif, emedan jag i ert ställe skulle vara lika glad, om man visade mig en dylik tjenst. Hvem kan dessutom veta, om icke Försynen beslutit, att förr eller sednare försätta mig i samma belägenhet. Då jag i öfrigt för er till det från ert fädernesland så aflägsna Brasilien, skulle ni der dö af hunger, ifall jag tillegnade mig edra tillhörigheter, hvarigenom jag således åter beröfvade er det lif, jag nu räddat. Nej, nej Sennor Inglez (Herr Engländare), jag vill föra er dit af ren mensklighet, och era saker skola der bli er till nytta, för att bekosta ert underhåll och er hemresa.
Det sätt, på hvilket han uppfyllde sitt löfte, var lika så samvetsgrannt, som hans förslag vittnade om kristlig menniskokärlek, ty han förbjöd på det allvarsammaste matroserna att tillegna sig något af min egendom, tog den under sin vård och gaf mig en förteckning på alltsammans; mina vattenkärl icke ens förglömmandes.
Hvad min slup beträffar, så var den i särdeles godt stånd, och sedan Kaptenen öfvertygat sig derom, erbjöd han sig köpa den, samt frågade mig, hvad jag ville hafva för den.
Jag svarade, att han i hvarje hänseende visat sig så ädelmodig mot mig, att jag skämdes begära något, utan öfverlemnade åt honom att bestämma priset. Han sade sig nu vilja ge mig en förskrifning på åttatio piaster, att betalas i Brasilien, men tillade, att om någon der ville ge mig mera för den, han då skulle tillställa mig öfverskottet. Dessutom bjöd han mig sextio piaster för Xury.
Jag drog i betänkande, att ingå på sistnämnda förslag; icke, som hade det varit mig svårt, att aflåta gossen at Kaptenen, utan emedan det smärtade mig, att bortsälja den stackars gossens frihet, då han så redligt varit mig behjelplig, att återfå min.
Då jag anförtrodde denna bevekelsegrund åt Kaptenen, insåg han billigheten deri, och föreslog mig, till sakens iordningställande, att han skriftligen ville förbinda sig, att efter tio år skänka gossen friheten, i fall denne beslutade sig bli kristen. Då Xury härpå förklarade sig villig, att inträda i Kaptenens tjenst, öfverlemnade jag honom gossen.