←  Fru Zätterblom målar
Zätterbloms och annat hyggligt folk
av Ingeborg Dahllöf

Det misslyckades
Taxametern  →


[ 39 ]

DET MISSLYCKADES.

Grosshandlare Zätterblom och hans förr så synnerligen gode vän Fippe Vacker synas aldrig mera i hvarandras älskvärda sällskap. Orsaken härtill torde kunna sökas i följande sorgliga historia.

Det var i augusti och herrskapet Zätterblom bodde kvar i sin villa ute vid Billdal, ehuru storsträjken rasade som värst och långa rader af sträjkande ströfvade från storstaden utåt landsbygden, görande den till en rätt osäker vistelseort.

Fru Zätterblom var nervös.

Hvarenda kväll gjorde hon en rond i villan, fingrade misstänksamt på alla fönsterhakar, staplade upp stolar, bord och koffertar framför alla dörrar, trefvade med hjärtat i halsgropen igenom alla garderober, kastade ett ängsligt öga in i alla kakelugnar och läste, när hon gick till sängs, sin aftonbön med betydligt större andakt, än hon gjort på mången god kväll.

Men trots allt detta hade fru Zätterblom svårt för att sofva. Då och då föll hon i en lätt slummer med hemska drömmar, ur hvilka hon flög upp med ett kväfdt ångestskri. Sedan låg hon med vildt klappande hjärta och flygande puls och lyssnade ut i nattens hemska skräckinjagande mörker. Hon hörde tusende fasansfulla ljud. Det tassade folk utanför, det skrapade mot väggarne, det dyrkades upp låsar, trycktes in fönsterrutor, det tisslades och tasslades, det hördes smygande [ 40 ]steg i trappan, golfvet knarrade under främmande fötter, något rörde sig under sängen o. s. v., o. s. v. För hvarje sådant ljud väckte naturligtvis fru Zätterblom sin man och begärde att få veta hans åsikt om saken.

De första nätterna skrattade hr Zätterblom, sedan fräste han till retligt och ondt, därefter höll han långa och allt utom snälla föredrag öfver äktenskapets vidrigheter, blef sedan, alltefter som hans krafter på grund af bristande sömn aftogo, fåordigare och lågmäldare. Han magrade på kuppen, och om dagarne hängde han som en halfsofvande trasa öfver sitt arbetsbord, till hälften medvetslös af trötthet och sömnighet.

»Men, kära Beata,» sade han en dag och vände mot fru Zätterblom sitt af nattvak gråa och utmärglade ansikte, i hvilket de blå ögonen tittade fram som ett par matta, lidande talgklumpar och där näsan, smal och hvass, satt som ett skarpslipadt knifblad. »Kära Beata, hvarför kan du inte slå bort din dåraktiga oro för mördare och tjufvar och sofva lugnt och tryggt?? Du har ju mig, din försvarare, vid din sida??

Då grät fru Zätterblom.

»Det är just det som är det förfärligt tråkiga, att jag inte litar på ditt mod, Jakob.»

»Mod!» utbrast hr Zätterblom och sträckte på sin fem fot långa gängliga gestalt. »Tviflar du på mitt mod??? Tror du det finns ett läjon — —»

»Käre Jakob,» afbröt honom fru Zätterblom, »kommer du ihåg baggen, som ville stånga mig, och getingen, som ville sticka mig, och kommer du ihåg hur du sprang, hur du flög — —»

»Asch,» sade hr Zätterblom otåligt, »sådan där strunt! Det är väl inte vid sådana tillfällen en karl visar sitt mod. Men kom med en riktig fara, säger jag dig, en tjuf, en mördare med knif och yxa och revolver och dy[ 41 ]namitbomb och mausergevär, kom med honom, säger jag dig, och jag skall kasta mig öfver honom och handtera honom så, att man skall få ta bort honom med sopskyffel och kvast —»

»Ack, Jakob,» utbrast fru Zätterblom och såg på honom med ögon, i hvilka tårar glittrade, »om jag bara kunde tro på ditt mod, hur lugn jag skulle vara och hur godt och fridfullt jag skulle sofva.»

Hr Zätterblom brydde sig inte om att svara utan reste sig från kaffebordet, där hans kopp ännu stod half, tog sin hatt och gick utåt landsvägen bortåt stationen till.

På vägen mötte han Fippe Vacker, och i samma stund sköt en glad liten tanke genom hans hjärna. Han skulle ge sin hustru ett ståtligt bevis på mod och kraft, och Fippe skulle, utan att ha en aning om det, hjälpa honom.

»Det var bra, gamle gosse, att jag träffade dig,» sade Zätterblom fryntligt. »Jag skulle gärna vilja ta ett glas med dig i kväll. Vete sjutton bara hur det skall gå till. Jag kan inte gå till dig, därför att min hustru inte vågar vara ensam efter mörkrets inbrott, och inte häller kan jag be dig komma hem till mig. Du vet ju, att min hustru har sina idéer och inte tycker om, att jag tar hem mina vänner. Men nu har jag tänkt ut ett sätt. Vid 10-tiden i kväll går du bort till min villa, öppnar matsalsfönstret, som jag skall ställa på glänt, och klättrar in. Du tänder ljus, plockar fram lite drickbart ur matsalsskänken, slår dig till ro och gör det trefligt för dig. Jag å min sida går upp och lägger mig, och så fort min hustru somnat, kastar jag på mig nattrocken och går ner till dig —»

»Ja, men tänk,» invände Fippe Vacker med en rysning, »tänk om gumman vaknar!!!»

»Gör aldrig ett dugg!» förklarade Zätterblom lugnt. [ 42 ]»Vaknar hon, säger jag bara, att det bullrar nere i matsalen, att det kanske är tjufvar, och att jag skall jaga bort dem. För rästen vaknar hon inte — hon har en fenomenal sömn. Kom du bara, gamle vän!

― ― ―

Eftermiddagen gick, och hr Zätterblom vandrade omkring med ett ljust och gladt leende öfver sitt tärda anlete.

Det blef kväll och herrskapet Zätterblom gick till sängs. Två minuter därefter sof fru Zätterblom godt och djupt.

Strax efter kl. 10 hördes ett förfärligt oväsen nere i matsalen. Hr Zätterblom log ett diaboliskt löje, när han hörde det. Han hade ju med flit ställt en stol så att Fippe Vacker, när han klifvit in genom fönstret, måste ramla omkull öfver den och med bullret väcka fru Zätterblom.

Men fru Zätterblom sof för ovanlighetens skull som en trästock och hörde ingenting. Hr Zätterblom, som tändt ljuset, såg på henne först med förvåning, sedan med ovilja och till sist skakade han henne.

»Ja,» sade han med mildt allvar, när han ändtligen lyckats få henne vaken, »nu är det verkligen tjufvar i huset. Det bullrade nere i matsalen. Stanna lugnt kvar här uppe, älskling, och stäng dörren om dig. Jag skall gå ner och behandla de där uslingarne efter förtjänst.»

I samma ögonblick stod fru Zätterblom, stor och ståtlig, i sitt långa nattlinne midt på golfvet.

»Det sker inte!» sade hon lugnt och bestämdt. »Du får icke gå. Du är inte stark, och de skulle döda dig för mig. Det får inte hända! Jag går — jag är stark — tio gånger starkare än du och nu i farans stund känner jag inte ett spår af fruktan. Du får inte följa med!»

[ 43 ]Och innan hr Zätterblom hunnit besinna sig, hade fru Zätterblom med eldgaffeln under armen försvunnit ut ur rummet och reglat dörren efter sig för att hindra hr Zätterblom att följa efter och utsätta sig för fara.

Tyst som en ande gled hon utför trappan och öppnade ljudlöst dörren till matrummet.

Det stod en karl nedhukad borta vid skänken. Han hade ett ljus i handen och trefvade bland buteljerna —

Fru Zätterblom sväfvade fram till honom och gaf honom bakifrån ett dråpslag öfver hjässan med eldgaffeln. Han föll på knä, tappade ljuset, som slocknade, rusade upp och flydde till fönstret, i mörkret snafvande öfver bord och stolar.

Fru Zätterblom följde honom och lät en skur af eldgaffelsrapp hagla öfver hans skuldror och hufvud, ända tills han nådde fram till fönstret och handlöst kastade sig ut därigenom.

När fru Zätterblom kom tillbaka upp i sängkammaren, satt hr Zätterblom i sängen med sammanknäppta händer, en bild af fasan.

»Det var en mördare och tjuf,» sade hon lugnt. »Jag såg honom bara bakifrån, men nacken och ryggen voro en bofs —

»Slog du ihjäl honom???» kved hr Zätterblom.

»Nästan!» sade fru Zätterblom stolt. »Och jag skulle gjort det riktigt, om icke den fege uslingen hoppat ut genom fönstret.»

Hr Zätterblom drog täcket öfver hufvudet och grät.