Det nationella som teori och känsla
| ← Om pöbelns avskaffande |
|
Vi och vår tid → |
Svar till min vän Ellen Key med anledning av hennes öppna brev.
Du säger, att brasan har brunnit ned. Jag
har knappast märkt det, så har vårt samtal hållit
mig fången. Din kärlek till hemmet och hemlandet
visar bättre än något att det åtminstone icke är
om denna känsla vi hysa motsatta meningar, utan
endast om de medel som i allmänhet kunna tjäna
till de nationella instinkternas främjande. Men det
är sent, och skall jag i dag hinna besvara dig,
måste det ske med en korthet som icke lämnar
mig tid att omfatta hela det rika ämnet.
Du säger till mig:
»Du är nu lika ivrig att återväcka patriotismen som för några år sedan att frammana fornglädjen. Du fyllde då vinsäckarna, band kransarna och förgyllde oxarnas horn. Men det stannade vid de dekorativa anordningarna. Till själva festen kunde du ej föra oss — helt enkelt... emedan den nya glädjen ännu icke är född, icke födes annat än ur föreningen mellan en ny samhällsordning och en ny livsyn.»
Jag kan icke giva dig rätt. Snart varsnades att det ropet var en tidens röst, ty väldiga stämmor kullkastade icke långt efteråt ute i Europa hela pessimismens filosofi. De gåvo oss i mycket en ny livssyn och en ny glädje. En förändrad samhällsordning skulle endast sprida en allmän — om ock övergående — glädje, så framt vi plötsligt kunde föras in i ett rike av social fullkomlighet. Vi veta dock att det sociala framåtskridandet är ett tungt lastat godståg, som ofta och länge måste stanna och som aldrig kommer till någon ändstation. Vid sidan av rättfärdighetskänslans och ändamålsenlighetens sociala segrar framväxa ju beständigt nya krav som drivande kraft. Det skulle därför vara fåfängt att vänta på en allmän glädje av det slag, du menar. Vår glädje är med så förvånansvärt sköra band fastknuten vid samhällsordningen, att vi icke ens i inbillningen tyckas därvidlag på fullt allvar söka ett sammanhang. Eller har du månne icke någon gång längtat att genom ett under kunna förflyttas tillbaka i tiden och en solig morgon själv stå livslevande på det gamla torget i Atén? Och dock skulle du där se djuren misshandlas, höra trälar och tiggare ropa efter en allmosa. Du skulle ängslas av en allmän politisk osäkerhet, och om du råkade att uttala en misshaglig tanke eller hopsätta ett musikstycke efter ditt eget gehör eller pryda en gudinnas sköld med bilder efter ditt eget tycke, kunde du bereda dig på döden. Glädjekänslan står långt mer på teoretiska fötter än på praktiska, och dikten och filosofien äga i sin makt att kläda hela tidevarv i svart eller skarlakan eller i stoicismens mer neutralt vita toga. Ovillkorligen rinner mig det talesätt i minnet, som under sjuttonhundratalets senare hälft så ofta bröt udden av ett vidrigt öde: Än sen, jag har ju min filosofi!
Även den konstens renässans, om vilken vi för några år sedan samtalade och spådde, har blivit en verklighet. Litet vet jag om jag är någon god sångare eller icke, men jag vet med bestämdhet, att jag är en rätt god spåman. Det är också lättare att spå än mången tror, och det tarvar varken kaffesump eller kort. Spåkonsten är en ej alltför sällsynt tankens förmåga att plötsligt och oavsiktligt omskapa sig till en objektiv räknemaskin, som med ofattbar snabbhet kastar om siffrorna och slår upp summan. De flesta människor lamslå denna förmåga genom att hellre lyssna utåt. Spåkonstens hemlighet ligger däri, att man tidvis kan fullstoppa öronen med skepsis och trycka sina bästa vänners hand utan att höra vad de säga. Vädja till spåkonsten, med vilken du säkert själv är förtrogen, och du skall icke kunna tillbakavisa den aningen, att även våra dagars rop på det nationella är en tidens röst, som har sin uppgift — och som även kommer att fylla den. Vi mena att vi tänka och tala så mycket av oss själva. Vi likna högmodiga ekar och popplar och buskar, som tro att de kunna viska och mumla och tala och märka icke, att de själva äro stumma, att det endast är tidens stormar, som brusa i deras kronor.
Må vi nu ett ögonblick granska de skiljaktigheter, som råda mellan dig och mig i fråga om uppfattandet av det nationella.
Att vädja till de nationella instinkterna det är att säga till ett folk: var oförskräckt subjektiv i ditt dagliga liv, i din politik, i skärskådandet av din egen historia! Var dig själv och — känn dig själv! Detta sista fordrar mod både till självkritik och till mätande av egen förmåga och därmed samhöriga plikter.
Visserligen, svarar du, låt oss vara nationella, men icke ropa att vi äro det; det i djupare mening svenska kan endast förnimmas, icke inläras. — Så ungefär falla dina ord. Härtill vill jag svara: Denna av dig med citat från Almqvist än mer belysta sats klingar i förstone som en sanning, men håller vid närmare prövning icke vad den lovar. Det är betecknande att romantikern och kvinnan mötas i ett sådant åskådningssätt, men just detta underkännande av teoriens djupa betydelse och makt är enligt min mening den felaktiga utgångspunkten för hela din uppsats. Vi kunna nämligen icke så utan vidare ställa oss bland dem, som hålla före, att »alla teorier äro grå». Tvärtom synes det mig, att teorierna äro det bärande skelettet under de flesta av våra känslor. Kärleken liksom hatet kan väl i mycket synas ett mysterium, men sloge ditt hjärta fortare, om någon räckte dig ett stycke elfenben och berättade, att det en gång varit en del av den Athenebild, för vars skull Fidias omkom i fängelse — ur vilken källa upprunne då denna känsla? Svaret är självskrivet. Ur vetande, ur tänkande, ur teorier! Om du tar upp en sten från marken och betraktar den med känsla, därför att den är svensk, så skall denna känslas vidd bero på din kunskap och dina teorier om det svenska. Även tror jag, att man på rent teoretisk väg kan omdana både individer och hela folk och likaväl bibringa dem ett mätt av värdig självkänsla som självförakt eller självöverskattning. Där det nationella teoretiskt är kastat till marken, där lever det icke heller som känsla.
I femton år ha vi blygts för att vara patrioter, icke blott i klangfraser, ty det synes också mig en hälsosam förtjänst, utan även i sinnet. Med nedärvt groll från krigets dagar ha våra grannfolk missförstått oss och aldrig tröttnat att aga. Halvt med en stoisk filosofs och halvt med en träls undfallenhet ha vi ej sällan själva räckt piskan. Det har blivit en dogm just bland tänkande och ärliga människor, att det svenska är något undermåligt. Detta har berott därpå att det teoretiska skelett, som hade att bära känslan för det svenska, legat sönderslaget. Hur skulle det vara möjligt att avhjälpa detta missförhållande, att åter sammanfoga de lösbrutna styckena, om vi icke vågade vidröra dem? Hur menar du väl att vi härvidlag skulle kunna komma till ändring och rättvisa blott och bart genom känsla? Att förstå sig själv är en kunskap, icke blott en oreflekterad förnimmelse. Det är därför som ditt och Almqvists betecknande av ett folks ställning till det nationella synes mig för trångt, för ensidigt, för kvinnligt. Troligtvis har du liksom jag från begynnelsen mött det svenska som tvivlare, just emedan vi saknade livsfriska teorier för en motsatt uppfattning, men skulle vi, sedan vi kommit till en annan mening, i väntan på lyckliga händelser hålla till godo med den allmänna likgiltighetens svagdricka och icke snarare önska att vi kunde ropa från fjället med trolls och jättars och änglars stämma! Du sörjer själv över denna likgiltighet och fattar den som ett ont. En teoretisk granskning av fosterlandskärleken, av det nationella, det svenska är härvidlag ett nödvändigt förberedande, som icke kan försiggå annat än med hjälp av ordet. Det är ordet, som här har slagit sönder, och därför kan endast ordet ställa till rätta. Det var Strindberg, som anställde den egentliga massakern, och det var en nyttig dat, ty han slog ihjäl frasen. Men ett upplopp tål sällan att åldras, ty det blir snart en slentrian, som rider kring med den röda luvan utan att längre veta varför.
Besitter en diskurs om det nationella en viss förmåga att lätt stiga en eller annan åt huvudet, så få vi ihågkomma, att varje förkunnande av åsikter medför samma fara. Eller skulle vi icke våga tala om mänskliga dygder av ängslan att narrar och skälmar därigenom kunna lockas att bemantla lumpna avsikter med dygdens färger!
Om det vore fråga om en undersökning av det ryska eller judiska lynnet, skulle du månne då ana en fara bakom erkännandet? Eller skummar för närvarande chauvinismen särskilt hos oss högre än hon andra? — Var, spörjer du, larmar väl patriotismen så som hos oss? — Jo, i Norge, Tyskland, Ungern, Italien, Grekland och i republikerna Frankrike och Schweiz. Du lägger för stor vikt på bankett-tal, till vilka ej ens de närvarande gästerna lyssna med allvar. Du fäster för mycket avseende vid dagspolitikens etiketter, vilka de flesta betrakta med samma ironi som man mitt i den stora julmarknaden skulle stava på en dunderannons av ungefär följande lydelse: Fosterlandsvänner! Den enda verkligt patriotiska lutfisken säljes hos madam Andersson på Munkbron. — Allestädes missbrukar politiken fosterlandets namn, men brännmärker en regent var och en som »fosterlandsförrädare», som icke lydaktigt betjänar rent dynastiska intressen, så le de trogna undersåtarna i skägget och veta i våra dagar ganska väl, att det under vissa förhållanden också kan vara fosterländskt att gå till hovs hand i hand med en Karl Johan Adlercreutz. Runt om i Sverige finnas emellertid män, vilkas uppriktighet ingen betvivlar, och det är de, som allvarligare än på sista tiden borde vakta om vår nationella hälsa, så att vi icke en dag få besanna dina egna ord: Att bliva klarsynt för sent är tillvarons djupaste tragik i folkens som i individernas liv.
Det skrives och talas alldeles för litet om svenskarnas psykologi. Festdagarnas hurrarop, grannlåtsord eller stickord och främlingars snack om vår midnattssol och vårt smörgåsbord kasta intet förklarande ljus över vårt lynnes egendomligheter, vår historia och våra möjligheter. Liksom individen genom självgranskning kan samla sig och avrunda sin personlighet utan att därför sky beröring med andra, så kan ock ett folk. Icke ensamt i vårt land utan inom hela den mänskliga odlingen finns ett stycke obruten mark, ett barbariskt, svårtillgängligt urskogssnår, som ännu väntar sin Bröt-Anund och vilket skulle kunna kallas: de olika folklynnenas filosofi. Den får icke byggas enbart på känslor utan på såväl jämförande som inåtblickande undersökning. Den får varken gå det ena eller andra partiets ärenden utan endast besjälas av en vetenskaps kärlek till ämnet och sanningen. Nåväl, samla på ditt bord de ytterst få bland våra skrifter, där en eller annan sida eller några lösryckta meningar röja åtminstone ett bemödande i denna riktning, och säg mig, om där förekomma så synnerligen många smickrande överord om det svenska!
Jag har nu berört den ena av de huvudpunkter, där vi icke äro eniga. Låt oss nu övergå till den andra.
Du säger, att jag klyver nationen på tvären och endast vill tänka mig ett nationellt upplysningsparti bland det lyckligt lottade fåtalet ovan strecket. Det är riktigt, ty det skulle vara en motsägelse att söka ett upplysningsparti, där det ännu icke finns upplysning. Trots allt klyver du emellertid själv nationen på tvären, när du huvudsakligast söker det nationella under strecket hos de djupa leden och särskilt lantbefolkningen.
Bonddräkterna, de röda stugorna, barrskogarna och de små mörka sjöarna — allt detta är givetvis innerligt sammanvuxet med vårt liv och våra föreställningar och därför en ej oväsentlig del av det svenska. Det är framför allt något som blivit oss kärt, som vi älska att avteckna och sjunga och som vi under andra luftstreck sakna med okuvlig hemlängtan. Dock förefaller det mig, att vi just i detta stycke fatta det nationella för grunt. Beständigt leta vi det nationella i det yttre, i det rent etnografiska, geografiska och botaniska. Bleve vi fördrivna från vårt land som judarna, skulle alltså det nationella falla från våra skuldror som en tom kappa. För min del skulle jag dock kunna tänka mig en man, vilken — bunden vid kammaren genom sjukdom — aldrig komme utom Stockholms tullar och som likväl i sitt sätt att tänka och känna bleve en lika klar spegel av det svenska som vilken som helst friluftsmänniska. Beständigt vill man hålla oss kvar vid den föreställningen, att en arbetare, som flottar timmer på Norrlands älvar, eller en jägare, som fäller en björn, är något mer nationellt än — låt oss säga — Ellen Key vid sin lampa. Och dock är timmerflottaren eller björndödaren icke mer olik en sydländsk lantman än den kammarlärde är olik en yrkesbroder vid ett spanskt eller italienskt universitet. Hur påfallande är icke däremot skillnaden mellan en Emelie Högqvist och en Ninon de l’Enclos, en Fredrika Bremer och en madame de Staël eller George Sand! Det skulle kanske icke vara omöjligt att jämka in Synnöve eller Per Gynts mor i ett Tyrolerlandskap, men det skulle vara fåfängt att under en annan flagga än den norska vilja ställa någon av de sträva eller extravaganta damerna i Ibsens sista dramer. Nyanseringen blir alltså där skarpare. När vi vilja förevisa det nationella, slå vi emellertid alltid huvudet av nationen och peka endast på bålen och lemmarna. I stället för att väga det yppersta, det subtilaste andliga extraktet med guldvikter, uppmärksamma vi endast de grövre yttre påtagligheterna. Du nämner Skansen, denna stad, eller rättare stilla lantby av minnen, som det nästan vore en hädelse att giva benämningen museum. Du kan icke med varmare intresse än jag gå omkring bland de låga stugorna, icke livligare intyga att detta allt är en del av det svenska — men det är också blott en del och icke den väsentligaste. Om vi klädde oss i nationaldräkter och dansade dalpolska och aldrig begagnade annat än träskedar och satte bondspelman framför vaktparaden, vi skulle icke i denna kostymlek se tiondelen så mycket av det djupaste svenska som i ett enda exempel på hur vi bygga en tankesats, hur vi känna, hur vi handla. Men detta finna vi närmast hos de friaste, med andra ord hos de upplysta, som minst gått bundna under det tyngre, allt nivellerande arbetet. Därför äro dessa människor en nations mest utpräglade och fördjupade karakteristikum.
Låt oss sträva för folkets upplysning och hoppas, att tider en gång skola bräcka, då ordet »folket» icke längre har samma betydelse som nu i dessa rader. Redan i en sådan strävan ligger ju dock a priori som antagande, att det vartill vi vilja höja folket är något för mer än det, som folket redan besitter. Vore det typiskt nationella framför allt det folkliga, då måste däremot varje nationalist bemöda sig om att kvarhålla folket på den ståndpunkt, där det redan befinner sig.
Om något samlar det nationellt franska i en bild, så är det den härliga, förkättrade parken vid Versailles. Varför skulle vi låta århundradets demagogiska betraktelsesätt spela in på ett ämne, där det icke hör hemma, och i stället uteslutande söka det nationella i byarna utanför parkstängslet? Och om vi hos oss se mycket av det svenska i den mossbelupna ryggåsstugan, i den av granar skuggade kolkojan, i det med kakor och stånkor dukade julbordet, så möter oss dock något ännu djupare svenskt i den själ, som blickar ut från de gamla porträtten, från de gulnade breven och anteckningarna och från vår historia.
Än mer skulle jag vilja säga dig, innan jag trycker din hand till godnatt, men din klocka slår redan åtta varnande slag. Det är kanske därför att du brukar få besök av Evas döttrar som du försett ditt väggur med ett slagverk, som så eftertryckligt påminner om tidens snabbhet. Inom en halv timme måste jag åter sitta i järnvägsvagnen. Jag kan se i skumrasket att du ler åt mig, som av fri vilja lever och bor just mitt bland allt detta folkliga, om vilket vi nyss talat, men måhända kan det övertyga dig, att jag åtminstone icke talat därom med fientlighet i sinnet eller med en stadsbos främlingskap.