Det var den natt av högsta ve
| ← Pris ske Dig, Herre och Konung |
|
Han är uppstånden. Vad ljus vad fröjd! → |
| Femte upplagan |
113
Det var den natt av högsta ve,
Då mörkret kring Dig slöt sig,
Då Du för våra synder led
Och vattnens djup omflöt Dig,
Du böd oss, o vår Frälsare,
Att fira din åminnelse.
2 Hur full, hur bitter var den kalk,
Som Du för oss då tömde;
Hur stor den kärlek, som oss fann,
Då vi för Gud oss gömde.
Nu få vi tacksamt minnas Dig,
Och hjärtat fritt kan fröjda sig.
3 Hur dyrbar är ej tanken din,
Hur underbar din vilja,
Att oss, som voro fiender,
Du vill åt Dig avskilja
Att lova och tillbedja Dig
Och vandra på din viljas stig.
4 Benådade vi äro nu
I Dig, som upphöjd blivit.
Din snara ankomst vänta vi,
Det löftet har Du givit;
Till dess vår önskan innerlig
Är städs’ att ihågkomma Dig.