Diana (1904)/Del 2/Kapitel 01
← På rue de la Ferronnierie. |
|
Grefve Bussys aftonpromenad → |
I.
HERTIGEN OCH HANS VÄN.
Vi veta, att Chicot förgäfves hade sökt efter hertigen af Anjou på gatorna i Paris den kväll, då man där firade Ligans stadfästande.
Vi veta också, att hertigen af Guise hade uppmanat hertig François att gå ut samma kväll — och det var just denna uppmaning, som hade väckt den skuggrädde prinsens oro. Hertig François satte sig ned och begrundade saken, och denna stunds eftertanke gjorde honom full af ormens list.
Hans eget intresse fordrade visserligen, att han med egna ögon skulle se, hvad som tilldrog sig denna afton, men han fattade på samma gång ett fast beslut att icke sätta foten utom sitt palats utan ett tillförlitligt följe.
Den, som är rädd, vill gärna ha andras vapen till sin hjälp, och därför skulle nu hertig François vända sig till Bussy d'Amboise.
Hertigen måste verkligen ha varit ytterst uppskrämd, då han kunde besluta sig för att framställa en sådan begäran. Allt sedan hertigens bedrägliga beteende i fråga om herr de Monsoreaus giftermål hade Bussy visat sig tvär mot honom. Och hertig François måste tillstå för sig själf, att om han hade varit i Bussys ställe och haft lika mycket mod som han, så skulle han ha visat ännu större harm mot en furste, som hade svikit honom så grymt.
För öfrigt var Bussy, i likhet med alla öfverlägsna naturer, mera mottaglig för sorgen än för glädjen och kände den djupare. Det händer ofta att en man, som med det mest oförskräckta mod och den lugnaste kallblodighet möter alla stora faror, lättare dukar under för smärre motgångar, än den som är feg. De, som äro mest fruktade af männen, bli ofta som mjukt vax i en kvinnas händer.
Bussy var nästan förlamad af sorg. Han hade sett Diana presenteras vid hofvet som grefvinna de Monsoreau, han hade sett henne intaga sin plats bland drottning Louises hofdamer, han hade sett tusen nyfikna blickar riktas på hennes oförlikneliga skönhet. Han hade under hela denna kväll med sina passionerade ögon följt den unga grefvinnan, som icke en enda gång höjde blicken mot honom. Och under hela den lysande festen hade Bussy — orättvis som alla verkligt förälskade — glömt alla de bevis på ömhet, hon redan hade gifvit honom, och, utan en tanke på hvad hon måste lida af att undvika åsynen af ett enda sympatiskt ansikte bland alla de likgiltigt nyfikna, inom sig anklagat henne för feghet och nyckfullhet.
— Å! — sade han inom sig, då han förgäfves väntade på en blick från henne, — kvinnorna äro sig alla lika! Skickliga och djärfva endast när det gäller att bedraga en förmyndare, en äkta man eller en mor, men fega och tafatta när det helt enkelt är fråga om att betala en tacksamhetsskuld. De äro så skuggrädda för att visa sin ömhet och fästa en stor vikt vid minsta ynnestbevis, att de ej ens kunna skänka en enda blick åt den som älskar dem, om också denna nyck krossar hans hjärta. Diana skulle ju kunna säga helt uppriktigt: — Jag tackar er så mycket för allt hvad ni har gjort för mig, herr de Bussy, men jag älskar er inte. — Det slaget skulle kanske ha dödat mig — eller också botat mitt lidande. Men hon föredrar att låta mig älska i ovisshet! Det vinner hon likväl ingenting på, ty nu älskar jag henne inte längre — jag föraktar henne!
Han gick hem från hofcirkeln med hjärtat svällande af ursinnig harm. När han lämnade drottningens salong, kom han att kasta blicken i en stor venetiansk spegel, och då han såg sina förvridna drag, ryggade han tillbaka för sin egen bild, så hade sorg och harm förändrat hans yttre.
— Jag måste hålla på att bli galen! — tänkte han inom sig. — Hvarför skall jag göra mig obehaglig för hundra, som voro stolta öfver min hyllning, för en endas skull, som föraktar mig? Men hvarför föraktar hon mig? Hvem föredrar hon? Inte kan det vara det långa skelettet med blåbleka ansiktet, som alltid så troget håller vakt på två stegs afstånd från henne och oupphörligt följer henne med svartsjuk blick! Han låtsar inte heller se mig! Om jag ville, så skulle jag inom en kvart ha honom liggande stum och stel med mitt knä på sitt bröst och min värja genom sitt hjärta! Om jag ville, så skulle jag kunna fläcka hennes hvita klädning med dens blod, som har gifvit henne de blommor som pryda henne! Kan jag inte bli älskad, så kan jag åtminstone göra mig fruktad och hatad! Och hennes hat vore i alla händelser att föredraga framför denna mördande likgiltighet! Men det skulle vara rått och brutalt! Så skulle kanske Quélus och Maugiron handla, om de vore i mitt ställe. Bättre då att försöka likna mina ideal i Plutark och kanske dö af min kärlek, men utan någon klagan, Jag har ju trotsat de största faror och öfvervunnit de tappraste motståndare — jag vill vara och förblifva hjältenamnet värdig!
Under vägen genom de yttre gemaken mötte Bussy hertigen af Anjou. Han vände bort hufvudet och låtsade ej se honom, ty han kände, att hans själsstyrka ej förslog att lägga ett leende på hans läppar till hälsning — därtill hade denna furste, som likväl kallade sig hans vän, bedragit honom alltför skändligt.
Hertigen ropade hans namn, men Bussy svarade ej.
Den unge ädlingen var snart hemma hos sig. Han lade värjan på bordet, drog dolken ur slidan, häktade själf upp jacka och axelkappa och satte sig sedan i en stor fåtölj, med hufvudet lutadt mot det vapenbroderade, stoppade ryggstödet.
Hans betjäning såg, att han var förströdd och trodde, att han ville hvila. De aflägsnade sig med tysta steg. Men Bussy sof ej, han satt försjunken i vakna drömmar.
Flera timmar förgingo sålunda utan att han märkte, att en man satt kvar i andra ändan af rummet och gaf omsorgsfullt akt på honom utan att röra sig eller yttra ett enda ord.
En iskall rysning skakade Bussys gestalt och det svindlade för hans ögon. Den uppmärksamme betraktaren rörde sig likväl icke.
Så började grefven hacka tänderna, hans armar kändes alldeles stela, hans hufvud blef tungt som bly och sjönk ned mot ena axeln.
Nu steg den andre upp, drog en suck och gick fram till Bussy.
— Ni har feber, herr grefve, sade han.
Grefven lyfte upp sitt feberheta ansikte.
— Är det du, Rémy? — sade han.
— Ja, herr grefve, jag väntade här på er hemkomst. —
— Hvarför det?
— Jag visste, att ni inte skulle stanna länge. Man dröjer inte gärna där man lider.
— Tack, min vän! — sade Bussy och räckte den unge läkaren sin hand.
Rémy tog den feberheta handen i sin och tryckte den med hängifvenhet och vördnad till sitt hjärta.
— Säg mig nu, herr grefve — vill ni ge vika för febern eller öfvervinna den? I det förra fallet sitter ni uppe, i det senare går ni till sängs och låter mig läsa någonting uppmuntrande för er.
Grefven hade intet val; han lydde sin läkares föreskrift, och de vänner, som kommo för att fråga efter hans, befinnande, funno honom till sängs.
Under hela den följande dagen lämnade Rémy knappt för ett ögonblick sin plats vid Bussys säng. Han bemödade sig att kurera sin patient både till kropp och själ — kroppen med svalkande drycker och själen med vänliga ord.
Den därpå följande dagen var den, då hertigen af Guise besökte Louvren. När Bussy den morgonen såg sig om efter Rémy, syntes han icke till.
— Han var naturligtvis trött, — tänkte Bussy. — Stackars gosse! Han behöfde frisk luft, solljus och vår. Och Gertrude väntade väl också på honom. Gertrude är bara en kammarjungfru, men hon älskar honom — och en kammarjungfru, som älskar, är för mer än en drottning, som inte gör det.
Dagen förgick utan att Rémy syntes till, och just därför att han icke kom, längtade Bussy efter honom. Han började slutligen känna sig otålig.
— Och jag, som trodde, att det ändå fanns tacksamhet och vänskap till i världen! Men härefter tror jag på ingenting, — mumlade han vresigt.
Fram emot kvällen, då gatorna började fyllas af larmande folkmassor och det blef så skumt i rummet, att Bussy ej längre kunde urskilja föremålen omkring sig, fick han plötsligt höra högljudda och talrika röster ute i sitt förmak.
En betjänt kom hastigt inskyndande.
— Hans höghet hertigen af Anjou är därute, — sade han.
— Låt hans höghet stiga in! — svarade Bussy, rynkande ögonbrynen vid blotta tanken på att hertigen intresserade sig för honom, som föraktade sin herre så djupt.
Hertigen inträdde. Intet ljus var tändt i Bussys rum; sjuka sinnen trifvas bäst i mörkret.
— Här är bra mörkt, — sade hertigen. — Det blir man bara dyster och nedslagen af.
Bussy svarade ej. Han kände en sådan leda vid att höra hertigens röst, att han ej kunde förmå sig att svara.
— Är du allvarsamt sjuk, eftersom du inte svarar? — frågade hertigen.
— Ja, ers höghet.
— Är det därför jag ej har sett till dig under de sista dagarna? — fortfor hertigen.
— Ja, ers höghet.
Prinsen kände sig retad af Bussys lakoniska svar. Han gick ett par slag af och an i rummet, betraktade skulpturerna, som lyste genom skymningen och fingrade på draperierna.
— Du har en treflig bostad, Bussy! — förklarade han.
Bussy teg.
— Mina herrar, — sade hertigen till sina följeslagare, — var goda och stanna därute i förmaket — min stackars Bussy måste verkligen vara rätt illa däran. Men hvarför har man inte skickat efter Miron?
En af Bussys betjänter skakade på hufvudet. Hertigen såg det.
— Är det någon sorg som tynger dig? — frågade han.
— Jag vet inte, — svarade Bussy matt.
— Är du ond på mig, Bussy? — frågade hertigen med sänkt röst och gick närmare sängen.
— Jag? Hvarför skulle jag vara det? Man blir ju inte ond på furstar! Hvad skulle det tjäna till?
Hertigen teg.
— Men hvarför slösa bort tiden på omsvep fortsatte Bussy. — Tala rent ut, ers höghet! Ni behöfver mig, eller hur? Den tappre adelsmannens ton var säreget kylig och hård.
— Herr de Bussy …
— Jag förstår det mycket väl! Ni tror väl inte att jag inbillar mig, att ni har kommit hit af vänskapligt intresse för mig — ni, som inte hyser intresse för någon annan än er själf.
— Å, Bussy! Att du kan säga mig sådana saker!
— Nå väl — säg ut! Hvad önskar ni? När man tjänar en furste och denne är nog nedlåtande att låtsa hedra en med sin vänskap, så får man ju till och med offra sitt lif till tack för hans nedlåtenhet.
Hertigen blef purpurröd. Men mörkret dolde hans rodnad.
— Jag önskar ingenting särskildt, och du misstar dig, om du tror att jag har kommit hit af egennyttiga bevekelsegrunder, — förklarade hertigen. — Men eftersom vädret är synnerligen godt och hela Paris är i rörelse för Ligans skull i kväll, så skulle jag gärna vilja ha dig med på en tur genom staden.
Bussy fixerade hertigen.
— Ni har ju Aurilly! — sade han. — En lutspelare!
— Det är inte hans enda syssla, ers höghet! Och dessutom har ni ju tio eller tolf följeslagare till, hvilkas vapen höras skramla därute i mitt förmak.
Portièren lyftes långsamt upp.
— Hvem är där? — frågade hertigen högdraget. — Hvem kommer in i ett rum där jag är — utan att låta anmäla sig?
— Det är Rémy, svarade denne, som utan ringaste förvirring steg in i rummet.
— Och hvem är Rémy? — frågade hertigen.
— Doktor Rémy, grefvens läkare, — upplyste den unge kirurgen.
— Och min verklige vän, — tillade Bussy.
— Å, är det så? — sade hertigen sårad.
— Du hörde kanske hvad hans höghet önskar? — sade Bussy och satte sig upp.
— Ja! Men ni kommer inte att gå ut i afton, — förklarade Rémy.
— Hvarför det? — utbrast hertigen.
— Därför att det är för kallt, ers höghet.
— För kallt? — upprepade hertigen, på det högsta förvånad öfver att man vågade sätta sig emot hans önskan,
— Ja, alldeles för kallt. Och då jag står i ansvar för grefve de Bussys hälsa, så måste jag förbjuda honom att gå ut.
Bussy tycktes emellertid göra min af att vilja stiga upp, men Rémy fattade hans hand och tryckte den betydelsefullt.
— Godt! — sade hertigen. — Om han riskerar sin hälsa genom att gå ut, så bör han naturligtvis stanna inne.
Hans höghet gick ytterst förargad ett par steg mot dörren.
Bussy rörde sig ej.
Hertigen vände om fram till sängen igen.
— Det är således afgjordt, att du ej vill riskera en promenad med mig? — sade han.
— Ers höghet — doktorn har ju förbjudit det!
— Du borde skicka efter Miron! Han är en skicklig läkare.
— Jag sätter mera värde på vänskap än på ovanlig lärdom hos min läkare, — förklarade Bussy.
— Farväl då!
— Farväl, ers höghet!
Hertigen aflägsnade sig mycket bullersamt.
Han var knappt utom hotellets port förrän Rémy, som genom fönstret betraktat hans affärd, skyndade fram till Bussy.
— Vill herr grefven vara så god och stiga upp genast!
— Hvarför det?
— För att göra en promenad med mig! Det är alldeles för varmt härinne.
— Men du sade nyss till hertigen, att det är för kallt ute?
— Temperaturen har växlat sedan han gick!
— Och du säger således?
— Att friska luften bestämdt skall göra er godt, — svarade Rémy.
— Det kan jag omöjligt begripa! — förklarade Bussy.
— Ni förstår er nog lika litet på dekokterna, som jag ordinerar, men ni tar in dem i alla fall. Stig nu upp och kläd er! En promenad tillsammans med hertigen af Anjou kunde ha varit farlig — tillsammans med mig skall den göra er godt. Har ni ej förtroende för mig nu längre? Då är det bäst att ni skickar bort mig, herr grefve.
— Nå, jag skall väl göra som du vill, — sade Bussy.
— Det är alldeles nödvändigt.
Bussy reste sig. Han var mycket blek och hans ben darrade.
— Hvart ska' vi gå? —
— Åt ett håll, där jag i dag har analyserat luften.
— Nå-å?
— Den var utomordentligt lämplig för er, herr grefve.
Bussy klädde sig.
— Min hatt och min värja! — sade han.
Sedan han tagit dem på sig, gingo de båda vännerna ut.