Diana (1904)/Del 2/Kapitel 41
| ← Herr de Monsoreau får hertigens underskrift och dessutom ett vänskapsfullt löfte |
|
Chicot vill sofva → |
XLI.
EN PROMENAD TILL DES TOURNELLES.
De unga adelsmännen från Anjou hade så småningom kommit tillbaka till Paris.
Om vi sade, att de återvände dit med något slags tillförsikt, så skulle ingen tro oss. De kände alltför väl kung Henri, och äfven hans bror och hans mor, för att kunna inbilla sig, att saken skulle vara afgjord med ett par omfamningar inom familjen.
De hade i för friskt minne den hetsjakt, som kungens vänner hade anställt efter dem, och de fruktade, att detta obehagliga uppträde skulle upprepas.
Och därför återkommo de nu i all tysthet och smögo sig in i staden beväpnade ända till tänderna och färdiga att dra blankt vid minsta anledning. Väl femtio gånger under vägen till hôtel d'Anjou höjde de sina värjor mot fridsamma borgare, som ej hade begått annat brott än att betrakta dem, då de redo förbi. Antraguet visade sig i synnerhet hetsig och skyllde alla obehag på kungens smekungar, som han nog skulle säga ett par ord vid tillfälle.
Han uttalade denna sin afsikt till Ribeirac, som alltid förde det sunda förnuftets talan. Och Ribeirac svarade, att innan Antraguet förskaffade sig det tillämnade nöjet, borde han laga att han hade gränsen i närheten, helst på två håll.
— Å, jag tänker, att den saken reder sig, förklarade Antraguet.
Hertigen tog mycket hjärtligt emot dem.
De voro ju i hans tjänst, liksom herrar Maugiron, Quélus, Schomberg och d'Epernon voro i kungens.
Efter de första hälsningarna sade han till dem:
— Man måtte hysa vissa anslag mot edra lif, har jag hört sägas. Sådant ligger i luften nu för tiden. Akta er väl, mina vänner!
— Vi ä' beredda, ers höghet, svarade Antraguet. Men vore det inte lämpligt att vi gjorde hans majestät vår uppvaktning? Det länder inte Anjou till heder, om vi gömma oss undan. Hvad tycker ers höghet?
— Antraguet har rätt! förklarade hertigen. Om ni vill, så går jag med.
De tre unga adelsmännen kastade frågande blickar på hvarandra. I samma stund inträdde Bussy. Han gick fram och omfamnade sina kamrater.
— Ni ha dröjt länge! sade han. Men hvad var det jag nyss hörde? Ämnar ers höghet gå och låta döda sig i Louvren liksom Cesar blef dödad i Roms senat? Besinna, att hvar och en af hans majestäts smekungar med glädje skulle ta med sig hem en liten bit af ers höghet under sin kappa!
— Men vi skulle just ha lust att knuffas med de där herrarna, käre vän!
Bussy skrattade.
— Nå, vi få väl se! Vi få väl se! sade han.
Hertigen betraktade honom uppmärksamt.
— Vi gå till Louvren, fortsatte Bussy, men bara vi — hans höghet gör klokast i att stanna hemma i sin trädgård och slå hufvudena af sina blommor.
François låtsade skratta åt skämtet. I grund och botten var han rätt belåten att slippa följa med.
De unga adelsmännen iförde sig lysande dräkter. De voro alla rika och förslösade med förnöjelse sina ärfda förmögenheter på siden, sammet och guldbroderier. Under vägen till Louvren väckte det af brokad och ädla stenar glittrande följet allmän uppmärksamhet, så mycket mer som man visste, att inom de lysande ädlingarnas bröst glödde ett oförsonligt hat mot kungens favoriter.
Men Henri III ville icke bevilja audiens åt de unga adelsmännen från Anjou. De väntade länge förgäfves i galleriet.
Slutligen infunno sig herrar Quélus, Maugiron, Schomberg och d'Épernon, och under artiga bugningar och ett lifligt beklagande meddelade de kung Henris nekande svar.
— En sorglig underrättelse, mina herrar, sade Antraguet — ty Bussy höll sig så mycket som möjligt i skuggan — men den förlorar mycket af sin bitterhet, då den kommer från så älskvärda munnar.
— Mina herrar, sade Schomberg, ni som ä' själfva artigheten och behaget! Skulle ni inte vilja hålla er skadeslösa för den nyss lidna missräkningen genom att företaga en liten promenad tillsammans med oss?
— Å, mina herrar — vi ämnade just utbedja oss detta nöje! sade Antraguet. Men Bussy lade sin hand på hans arm och sade:
— Tyst! Och låt dem hållas!
— Men hvart ska' vi gå? undrade Quélus fundersamt.
— Jag vet en förtjusande plats i närheten af Bastiljen, förklarade Schomberg.
— Vi gå gärna med, mina herrar, sade Ribeirac. Var goda och visa vägen!
Kung Henris fyra favoriter lämnade Louvren, åtföljda af de fyra adelsmännen från Anjou, och styrde sina steg mot des Tournelles.
De åtta unga ädlingarna gingo arm i arm och förde den förbindligaste och muntraste konversation, till stor förundran för stadens borgare, som ångrade, att de nyss hade gladt sig öfver de tre adelsmännens ankomst och till och med hälsat dem med hurrarop. Skulle nu de raska unga männen från Anjou fraternisera med kungens kreatur?
Vid framkomsten till des Tournelles utbrast Quélus:
— Nå, hvad säges om denna terräng, mina herrar? Och denna så godt som ostörda enslighet — denna fasta salpetergrund?
— Å, alldeles ypperligt! förklarade Antraguet.
— Nåväl! fortsatte Quélus, herrar Maugiron, Schomberg, d'Épernon och jag ha tänkt oss att ni, mina herrar, en af de närmaste dagarna skulle vilja följa oss hit för att sekundera herr de Bussy, som har gjort oss den äran att utmana oss alla fyra!
— Det är alldeles riktigt! sade Bussy till sina förbluffade vänner.
— Och det har han inte sagt ett ord om förut! utropade Antraguet.
— Å, herr de Bussy är en man som vet att uppskatta allt till dess fulla värde, förklarade Maugiron. Gå ni in på förslaget, mina herrar?
— Med nöje! svarade de tre adelsmännen på samma gång. Vi vilja visst inte afstå från denna ära!
— Förträffligt! sade Schomberg och gnuggade händerna. Och nu få vi kanske välja motståndare?
— Detta tilltalar mig alldeles särskildt, förklarade Ribeirac med glänsande ögon. Och jag skall be att få …
— Nej, afbröt Bussy, det är inte rättvist. Vi öfverlämna åt slumpen att afgöra mot hvem vi ska strida — vi äro ju alla besjälade af samma känslor. Låt oss göra som Horatierna, låt oss dra lott!
— Gjorde de det? frågade Quélus långsamt.
— Jag har alla skäl att tro det, svarade Bussy.
— Nå, så låt oss göra som de!
— Vänta ett ögonblick! sade Bussy. Innan vi dra lott, för att få veta våra motståndares namn, måste vi komma öfverens om villkoren för striden. Det vore oriktigt att uppskjuta detta till efteråt.
— Det är snart uppgjordt, sade Schomberg. Vi slåss på lif och död — detta var också herr de Saint-Lucs framställning af saken.
— Ja, naturligtvis, men hur ska' vi slåss?
— Med värja och dolk, sade Bussy. Dessa vapen ä' vi alla vana att sköta.
— Till fots? frågade Quélus.
— Hvad skall man med häst? Det är bara ett hinder!
— Således till fots. Men hvilken dag?
— Så snart som möjligt!
— Nej, invände d'Épernon, jag har massor af saker att ordna förut — skrifva mitt testamente och dylikt. Ursäkta, men jag röstar för att vänta! Tre eller sex dagars uppskof skall endast öka vår stridslystnad.
— Det är ju att tala som en tapper man! sade Bussy ironiskt.
— Nå, är det öfverenskommet, mina herrar?
— Ja! Vi måste vara så tillmötesgående som möjligt mot hvarandra.
— Låt oss nu dra lott! sade Bussy. Sedan utvälja vi en plats, där vi alla ha samma fördelar. Man får inte kunna säga att någon af oss har mördat sin motståndare, och därför måste allt ordnas så rättvist som möjligt. Vi laga att solen träffar oss alla från sidan.
Hans förslag antogs och nu skred man till lottdragningen.
Schombergs och Ribeiracs namn drogos först. De blefvo således första paret.
Därnäst följde Quélus och Antraguet.
Så kommo Livarot och Maugiron.
När Quélus' namn nämndes i förbindelse med Antraguets, rynkade Bussy ögonbrynen. Han hade hoppats att få korsa sin värja med hans. Och d'Epernon, som nu skulle nödgas kämpa mot Bussy, bleknade så märkbart, att han måste dra i sina mustascher, för att tvinga tillbaka någon färg på sina kinder.
— Och nu, mina herrar, sade Bussy, hålla vi fred med hvarandra ända till dess att kampen på lif och död skall utkämpas. Vill ni vara så goda och intaga middag hos mig i dag?
Samtliga herrarna bugade sig till samtycke och följde Bussy tillbaka till hans hotell, där ett festligt samkväm kvarhöll dem ända till följande morgon.