Dikter af Euphrosyne
| ← Julie Nyberg |
|
C. J. L. Almqvist → |
RHENFÄRDEN.
Strödda Teckningar,
Tillegnade Artisten Billmark.
Stolt, som en konung: på sitt segertåg,
Från stad till stad den sköna floden svallar,
Med seglen dansande på spegelns våg
Och berg till vakt med drufbehlädda vallar.
Der, liksom sörjande sin forntids da’r,
Står borgruinen uppå branten qvar.
Mosslupen, hålögd är den brustna mur,
Der rankor gro, och nattens fogel klagar;
Och dunkelgrått mot himlens blå azur,
En jettevålnad ifrån minnets dagar,
Det runda torn sig höjer trotsigt opp
I strid mot stormen under seklers lopp.
En gång deroppe, fast som klippans grund,
Har romantikens ädla kärlek lågat,
Som slöt med äran ridderligt förbund
Och med sin tro i strid mot drakar tågat.
Det var en tid, då styrkans sjelfförsvar
En hjeltedikt på Rhenens klippor var.
Dock otillgänglig ej för vänsäll gäst
Tar göthisk sal, som af trophéer pryddes,
Då blott en lag på segrens glada fest
Vid bardalek kring runda bordet lyddes:
Att botten se af fyllda dryckeshorn,
Tills nattlig timma ljöd från väktarns torn.
I sammetsdrägt och fjäderprydd barett,
En firad gäst, dit opp kom troubadouren
Och sjöng om ädel bragd och frejdad ätt
Och än om kärleken till jungfruburen,
Der tärnan, lyssnande vid stjernans glans,
Göt hoppets suck i klagande romans.
I tagelskrud kom från sin valfartsort
Botgörarn, täljande i borgfrusalen
Legend och under, som han fjerran sport;
Och rikt begåfvad han till hemlandsdalen
Vid stafven gick, att kyrkans grundval ge
Sin byggnadsgärd i from försakelse.
Dit kom abboten: svår och mödosam
Sig vägen slingrade till klippans branter;
Borggrefven dock med ringa fröjd förnam
Hans lärdom, flödande ur folianter,
Men sparde ej det gamla rhenska vin,
Som klosterherren gaf en fryntlig min.
Än kom en vördig bisp i full ornat
Af vapensvenuer följd, en väldig skara,
Då på sin färd han förde kunglig stat
Och bjöds att främst i riddarsalen vara.
Der stafven seger öfver svärdet vann:
Ve den, som slöts i kyrkans grymma bann!
I kåpan gömd än eremiten kom,
Till korståg manande mot Sarazenen.
Än syndakrämarn från det stolta Rom
Bar aflatsbref från borg till borg vid Rhenen.
Än kom en härold, som till festen bjöd,
Der glädjens sorl vid vapenklangen ljöd.
En ädel gunstling re’n vid porten stod,
I nöjets stund liksom i farans timma:
Stridshästen, gnäggande af eldigt mod,
Stolt att med perlprydd purpursadel glimma,
Då riddarn väpnad satt så stark derpå,
I stålblank rustning klädd från topp till tå.
Rhendalen smyckad i förskönad prakt
En trollkrets var, på tornerspelet, sluten
Af ädla damer, för hvars tjusningsmakt
Så mången lans mot riddarns sköld blef bruten,
Tills segrande, med höjdt visir, han fick
Sitt pris i strålglans af den skönas blick.
Men drog han bort till Palästinas land
I skaran främst bland lydande vasaller,
Korsfanan bar han i sin starka hand;
Och sänkt blef först den gyllne hjelmens galler,
Då molnet fjerran skymde borgens brant,
Der skärpet knöts till evig trohetspant.
Hvalfbågen brustit i det höga loft,
Der hjertats dam från målad ruta blickat
Och minnets suck med vindens blomsterdoft
Till Jordans flod från Rhenens stränder skickat!
Men solhvarf flydde, — från den helga stad
Brefdufvan kom ej mer med hoppets blad!
Då fjerran pilgrim förde ryktets bud
Att riddaren sin graf i östern funnit,
Snart stod vid altaret en klosterbrud
Åt himlen vigd. . . Men knappt ett år förrunnit,
Förr’n Roland kom med frejdadt hjeltenamn,
Att vinna segrens lön i älskad famn.
Se, Rolandseck! der eremitens tjäll
Han byggde sig på klippans brant den höga;
Och Nonnenwerth! der Hildegundas cell
I enslig dal han såg med längtans öga,
Tills hjertat brast vid klosterklockans ljud,
Då grafven bäddades åt dyrkad brud.
Der Drachenfels — en kämpavakt vid Rhen!
På skyhög topp, der örnens vingar sväfva,
I fordomtid vid blodig offersten
Bjöd christen jungfru hednisk afgud bäfva:
Då korsets bild mot blodigt gap hon höll,
Från branten, krossad, ormgestalten föll.
På Treuenfels har Liba sitt capell: —
Från härjad borg hon sökte klyftans boning
Med brottslig far, och bad i stormig qväll
Fromt för hans själ ett tecken till försoning:
Då, ljungande från skyn, en blixt sönk ned,
Som dödens frid till bådas hjertan spred.
Se, Rhens Gibraltar![1] med befästad mur,
Från Coblenz speglad uti flodens vågor;
Och der, bekransad af en rik natur,
Bergskedjan, skiftande i solens lågor,
Bär sköna villor i ungdomlig prakt
Och borgar fallna under tidens makt.
Se, Stolzenfels! der alkimisten satt
I biskopsskrud och grubblade, att söka
Ej för sin själ en oförgänglig skatt,
Men guld i degeln, att sin rikdom öka.
En herrlig borg, hvars tornbeprydda vall
Stolt höjer sig vid flodens strida svall.
En gång deroppe, vid fanfarers ljud,
I furstlig prakt var bröllopssalen sirad
För Isabella, Barbarossas brud —
Hon var så skön, af riddarskaran firad,
Att för den blixt, ur ögats himmel bröt,
I blodig strid sig tornerspelet slöt.
På Sternburg, Liebenstein, hvars spillror stå
På skilda klippor, dock hvarann så nära,
Som eremiter bodde bröder två,
Att samma brud sitt hjertas hyllning bära:
Eliza, som i klostret gömt sin sorg.
Och ”Bröder” kallas än den dubbla borg.
Se Lurley-klippan, der vid stjernans sken
Flodnymfen fordom klara stämman höjde,
Så tjusande att fiskaren på Rhen
I hvirfveln sjönk, om lyssnande han dröjde;
Men Lurley-jungfrun är ej synlig mer:
Mångdubbla svar hon blott ur grottan ger.
Vid Phalz och Caub har, med svärd i hand,
Trons riddare den Store Gustaf stigit
Med tappre Svenskar uppå klippig strand
Och sitt baner åt segrens Gud invigit,
Välsignad, helsad omkring dal och höjd
Af ett befriadt folk med jubelfröjd.
Der — Rheinstein, som på lodrät klippas brant
Förr otillgängligt var som örnens näste. . .
Nu bjuder flaggan ifrån tornets kant
Gästvänligt vandraren till borgens fäste,
Att se en forntid i föryngrad prakt
Och taflan af den herrligt sköna trakt.
Till Rüdesheim kom från den helga graf
Hans Brömser med de bojor, som han burit
Hos Sarazenerne som christen slaf.
Vid dem förnyades den ed, han svurit
På helig jord: att, blef han åter fri,
Hans dotter skulle kyrkan helgad bli!
Gisela trotsade sin faders bud:
En ädel riddare sin tro hon gifvit
Men vid förbannelsen, ett thordönsljud,
Låg mellan kärleken och klosterlifvet
Rhens djupa graf — och, lik befriad svan,
Hon störtade dit ned från borgaltan!
Se, Carl den Stores hem, der, Romarn lik,
Han odlade sitt fält, hvargång från striden
Han återkom, ej blott på lagrar rik:
Sydländska drufvan, som till fröjd i tiden
Han omplanterat i sin älsklingsverld,
Har ock odödliggjort hans segerfärd.
Hvart ögat ser, från flodens fagra strand
Till borgruinens brant hvad menskor kräla
Som trägna myror, att med flitens hand
I tidig vår de späda rankor spjela!
När drufvan, rodnat, o, hvad lek och fröjd
På skördens fest kring berg och dalar röjd!
Mot bergens mörka fond hur ljus och glad
Den rika taflan floden återstrålar,
Med dômer thronande från stad till stad,
Der idoghet sitt ädla välde målar
Från dal till dal och som vasall ej mer
Näfrättens skatt åt borgens herre ger!
Än höjer sig en herrlig forntidsbild,
Ruinen af en kyrkas hvälfda bågar,
Än, ifrån odlarns låga tjäll ej skild,
Tornspiran, der det gyllne korset lågar
I aftonglansen af en purpursky,
Då klockan hörs från löfomkransad by.
Säg, konstnär, hvilken tid du priset ger:
Ett fordom eller nu, ej fjerran skilda,
Då borgruin, lik fallen kämpe, ser
Det frilietslif, som nya slägten bilda? . . .
Åt båda gläds, och dröm på Rhenens färd
Vid minnets echo en romantisk verld!
VETERANEN
vid hjeltens graf.
Hvem satte kronor på och tog dem af,
Allt med en vink utaf sitt eget varde?
Du i Paris kan se min hjeltes graf,
Der än han vaktas af sitt gamla garde.
Följ mig till Invalidernas hotel,
En verld för sig, der ej annaler fela,
Då minnen vakna, som på lifvets qväll
Tretusen gamle med hvarannan dela.
Ej bränner mer den heta öknens vind
Som fordom vid Egyptens pyramider,
Ej mer på isfält öfver ärrig kind
Sin hemska fasa nordanstormen sprider.
Se, skilda grupper njuta hvilans frid
På löfklädd gård, en park, som festligt prålar.
Hur ljuft att andas hemmets luft, så blid,
När lifvets dag sin aftonrodnad målar!
Från flydda dagars sol en återglans
Dock på sitt bröst, af åldern kyldt, de bära
I stjernan, smyckad af den lagerkrans,
Som Kejsarn helgat åt de tappres ära.
En cicerone lätt du välja kan;
Förbindligt språkande, han dig ledsagar:
”Vill, främling, du se grafven,” frågar han,
”Och invalidens verld på gamla dagar?
Se dig omkring! Hvaren sin löfsal har
Der Kejsarns byst af murgrönskransen smyckas.
Hvi skulle han, som krigarns afgud var,
Från place Vendòme, liksom från thronen, ryckas?
Vid frihetsrop hans bild på sin kolonn
Af Juli-hjeltarne dock åter höjdes.
Och sist kring stoftet af Napoleon
I sorgligt tåg, hvad festlig hyllning röjdes!
Se, dòmen hvälfver sig mot himlens blå,
Med strålglans öfver segerfanor gjuten;
Ej Clovis graf, men hjelten värd ändå,
Fast han från Saint Dénis blef utesluten.
Ett kungligt blod gör det så stora ting,
Om själens storhet ej monarken äger?
Hans tanke flög som örnen vidt omkring,
Som på sin flygt ej målet öfverväger.
På Simplon, tolkande Napoleons makt
Att föra ut hvad jetteverk han ville,
Du får ett svar, hvem som har grunden lagt
Till kungaväldet af hans djerfva snille.
Se, vid hans graf — liksom vid slutet tält,
Der Kejsarn slumrade från vunna strider —
Än stå med fanor ifrån ärans fält
Hans krigare på vakt — som invalider.
Här, inom kistan med insignier på,
Har seklets störste man nått fridens hvila.
Ej skall han mer, att verldens undran få,
En mäktig stormvind genom tiden ila.
Der ligger svärdet — erke-engelns svärd,
Som låtit bojor, liksom välden, brista.
Förhärjande på lyckans segerfärd,
En ljungeldskraft var själens gudagnista.
Den hatt, han bar vid hafvets dystra sång,
Den lampa, som på Sanct Helena brunnit
Med graflikt sken för hjeltens blick en gång,
Sin plats i griften som trophéer vunnit.
På klippön, ve — att inom fångens tjäll
Småsinnet vågade hans storhet kränka
Här offras kransarne af eternell,
Som minnet gläds att åt sin älskling skänka.
Hvar dag med stolthet till vår post vi gå,
Fastän ett hen, en arm, som kulan hunnit,
Ej tjenstgör mer. Men vid hans graf vi få
Dock vaka än, fast segrens örn försvunnit!
Kom, se Hotelet! Se, från sal till sal
Hur franska äran åt soldaten gifvit
Allt hvad som mildrar åldrens tunga qval
Och lyckliggör hans sista färd i lifvet.
Inom den sal, som sjuklingar bebo,
I midten altaret du ser — derinne
En högre Makt ger krigaren sin tro
Än den, som bländade hans ungdomssinne.
Se ock de salar, der på rikligt bord
En kejserlig servis af silfver prålar,
Der konstens hand med sitt förtrollningsord
Bataljestycken för vårt öga målar.
Men — när vi kallas från vår vakt en dag,
Det gamla gardet får på lagrar sofva:
Hvem har som vi sett hjeltens anletsdrag?
Blott minnet lefver, att hans bragder lofva.
Jag varit med på branten af hans fall,
Liksom förut på höjden af hans ära;
Men frälst ur Berezinas vreda svall,
Må Gud mig sist en salig död beskära!” —
Så veteranen slöt. En vålnad lik,
Att stoftet af arméns idol bevaka,
Han glömt sitt nu, på stora minnen rik,
Blott kejsartiden kallande tillbaka.
HEMLÄNGTAN.
Föga bekant i de främmande länder
Hemlandet är, och dess vinter så lång.
Dock huru skönt, när till klippiga stränder
Flyttfogeln kommer vid lärkornas sång!
Skyhöga skogar och brusande strömmar,
Källor, som spela i dalarnas vår,
Väcka i slumrande tonernas drömmar
Harpan, som Brage på fjällarna slår.
Sjelfva Paris, att mitt öga förtjusa,
Egnas min gärd, men ej saknadens tår.
Endast i norden, der furorna susa,
Ljuder ett echo från barndomens vår.
Dit vill jag fly med den längtande bågen,
Der ser jag lifvet i klarare färg.
Ack, huru glad, då på speglande vågen
Kusten jag ser med de blånande berg!
Blickar af fröjd, o, jag vet hvar de stråla
Mildt som de vänliga stjernornas ljus!
Taflor för dig vill ur minnet jag måla,
Skild ifrån verldslifvets yrande brus.
Lyckliga dag, då i lundernas tysta
Landtliga tjäll mig du öppnar din famn,
Ock blott i suckar, från läpparna kysta,
Klappande hjertat får hviska ditt namn!
Hemlandets språk med sin klangfulla stämma,
Djup ock allvarlig som klippornas röst,
Ljude så sällt: ”Nu hos dig jag är hemma,
Skiljes ej mer från ditt älskande bröst!”
VERSAILLES.
Första Söndagen i Maj 1843.
En flyktad storhet herrligt målar
Kring skyhög park sin kungaprakt,
Som än i brons, i marmor prålar,
Förevigad af konstens makt:
Se, med Olympens gudar alla
Ett galleri i solens glans,
Der spelande fontäner svalla
Ur löfvens hvalf i luftig dans?
Terrass ifrån terrass du följer
Från slottets herrliga façad.
Bildgrupper, se, kaskaden sköljer:
Än Faun hos en blyg Najad;
Än Aphrodite med svanor höjer
Sig gudaskön ur källans bad;
An nöjets rus Bachanten röjer,
Symboliskt krönt af drufvans blad.
Af silfvermolnet öfvergjuten,
Står Zevs, en herrlig gudastod,
Med åskans vigg i handen knuten,
Strålglänsande i vågens flod.
Till nektarskåln, som Hebe räcker,
På knä vid gudens fötter sänkt,
En väldig örn i flygten sträcker
Sig ned, med vingen perlbestänkt.
Der Ceres på sin kärfve binder,
Der Flora på sin blomsterkrans,
Der en Triton, med spända kinder,
På snäckan spelar upp till dans
Åt vattenkonsterna, som leka
Kring Nympherna, i badet stå;
Der Kärleksgudar Sphinxer smeka
Och hvila vingade derpå.
Der, för att Gracerna beslöja,
Fontänerna i silfradt lopp
Likt vattenpelare sig höja
Till blommande kastanjer opp.
Cleopatra i vågen strider
Med döden i sin qvalda barm,
Då ormen slingrande sig vrider
Med giftig gadd kring rundad arm.
Der med sitt stolta spann i vågen
Uppå sin char Apollo står —
Ur hafsdjurs gap flyr vattenbågen,
En molnstod, opp ur lundens vår.
Af diademet krönt, Diana
Sig stöder i kaskadens flod
Mot Acteon, som på jagtens bana
Förböts till hjort i vredgadt mod.
Amphitheatern i det gröna
Omkring Neptun på böljans thron,
Hur rikt omkransad af de sköna,
Att se hur Sjöhäst och Triton,
Hafsunder och Delphiner bida
Liksom en vink af vasskrönt gud
Att ur sitt gap kaskader sprida
Mot skyn, vid folket fröjdeljud!
Men — kring Olympens gudastoder
Snart skådeplatsen öde är
Och hvilande kaskadens floder,
Då qvällen sina skuggor bär
Till partens kronor, vårligt friska,
Fast sekler täljande ändå;
Och hemligheter bladen hviska,
Som intet dödligt öra nå.
Hvad fester och hvad herdestunder
Här firades i flydda da’r,
Då Ludvigs hof i parkens lunder
Åt nöjets gud sin hyllning bar!
Hvad snillen, som behaget delte
I den förtroligt slutna rund,
Då skämtets lek förfinad spelte
På mången skönhets rosenmund!
Här La Valliere vid Ludvigs sida
En jordisk himmel drömde om,
Tills, dömd att glömskans marter lida,
Hon sökte klostrets helgedom,
Då Montespan, den stolta, kalla,
Såg sin rival med segrens fröjd,
Lik Magdalena, ödmjukt falla
Till korsets fot i tårar böjd.
Hvad här för Bossuet blef bigtadt,
Är djupt i grafvens tystnad sänkt.
Hvad skönt Corneille, Racine ha diktat,
Månn' här ej sångens genius skänkt?
Moliere satirens vapen förde,
Och hofvet log, då snillets hand
Så lätt vid tidens dårskap rörde,
Som blixten molnets dunkla rand.
Här Stanislai dotter andats
Sitt obemärkta lif, förglömd
Af sin gemål, hvars orgier blandats
Med låghet, ej för verlden gömd.
Marias öde, rikt och skiftadt,
Dock gjorde själen stark ock fri
Mot väldet, så förmätet stiftadt
Af Pompadour och Du Barri.
Den skönaste ibland de sköna
På Trianon har sökt till vän,
Naturen blott i lunder gröna:
Hon kände der sin bild igen.
Marie Antoinette ej drömde
Att till martyr hon kallad var,
Förrn tempeltornets fasa gömde
Den kronas glans, med rätt hon bar.
Hit med sin verldsbekanta ära
Kom Galliens örn från stridens ban,
Att Josephine sin hyllning bära,
Lik blixtens gud förbytt till svan.
Men — — snillen, hjeltar, allt försvunnit,
Som förr så lysande en gång
Till mensklighetens höjder hunnit
Vid ryktets gälla segersång.
Versailles! i dine öde salar,
Med konstens skatter i förvar,
Graftystnad råder. Häfden talar
Nu endast hvad ditt fordom var.
Likt vålnader i hvita skrudar,
Stå hjeltarne på borgens gård
Kring konungen bland forntids gudar-
Bevakande hans minnesvård.
- ↑ Ehrenbreitstein.