Djungelboken/Kapitel 03

←  Seeoneerflockens jaktsång

Djungelboken av Rudyard Kipling Översättare: Tom Wilson Kaas jakt

Bandarlogs vandringslåt  →

Illustrationer av David Ljungdahl (1870–1940). På Wikipedia finns en artikel om Djungelboken.

KAAS JAKT.

Leoparden han yvs över fläckarna sina och buffeln åt hornens par.
Du hålle dig ren, ty den glänsande huden om jägarens styrka ger svar.
Om tjuren kan stångas och striden med Sambhur, den bistre, är svår,
besvära dig ej att berätta — den saken är känd sedan tiotals år.
Ej visa dig grym mot en främlings ungar, dem hälsa som syster och bror,
ty äro klumpiga de och små, de kunna ha björnen till mor.
»Vem är väl som jag!» ropar valpen, som första bytet har fått.
Ack, djungeln är stor, men en valp är en valp — en liten stackare blott.

Baloos tankespråk.

Allt det, som här kommer att berättas, tilldrog sig någon tid före det Mowgli drevs bort ur Seeonees vargflock, och innan han hämnades på Shere Khan, tigern. Det var på den tiden, då Baloo undervisade honom i Djungelns Lag. Den gamla, väldiga, allvarliga bruna björnen var förtjust över att ha en så vetgirig och duktig lärjunge, ty de unga vargarna vilja endast lära sig så mycket av djungellagen, som har tillämpning på deras egen flock och stam, och springa sin väg, så snart de kunna rabbla upp jaktversen: »Fötter, som ej buller göra; ögon, som i mörker se; öron, som förnimma fjärran vindar, och vita skarpa tänder, alla dessa ting äro våra bröders märken, utom Tabaqui, schakalen, och hyenan, som vi hata.» Men Mowgli, som var en människounge, måste lära sig en hel del dessutom. Ibland brukade Bagheera, Svarta Pantern, komma promenerande genom djungeln för att se, hur det gick för hans lille gunstling. Då lutade han sitt huvud mot ett träd och spann sakta, medan Mowgli läste upp dagens läxa för Baloo. Pojken klättrade nästan lika bra som han simmade och simmade nästan lika bra som han sprang; så lärde Baloo, den lagkloke, honom skogens och vattnets lagar; att skilja en murken gren från en frisk; att tala hövligt till de vilda bina, om han stötte på en svärm femtio fot över marken; vad han skulle säga åt Mang, Läderlappen, om han störde hans middagslur bland grenarna, och huru han skulle varna vattensnokarna i skogstjärnarna, innan han dök ned bland dem. Ingen av Djungelfolket tycker om att bli störd, och en var av dem är alltid färdig att rusa på en inkräktare. Därför fick Mowgli även lära sig Främlingens Jaktrop, som måste upprepas, tills svar erhålles, när helst någon av Djungelfolket jagar utanför sina egna jaktmarker. Översatt betyder det: »Giv mig lov att jaga här, ty jag är hungrig; och svaret lyder: »Jaga då efter föda, men inte för ditt nöje.»

Allt detta ger en föreställning om hur mycket Mowgli hade att lära sig utantill, och han blev ganska trött av att upprepa samma sak hundra gånger och mera; men, som Baloo sade en dag till Bagheera, då Mowgli hade fått smäll och sprungit sin väg i vredesmod: »En människas unge är en människas unge, och han måste lära sig allt i Djungelns Lag.»

»Men betänk då, hur liten han är», sade Svarte Pantern, som nog skulle grundligt ha skämt bort Mowgli, om han hade fått styra. »Inte kan hans lilla huvud rymma all den där lärdomen?»

»Finns det någonting i djungeln så litet, att det inte jagas och dödas? Därför lär jag honom allt detta och därför dänger jag också till honom, helt lätt förstås, då han inte kommer ihåg vad han lärt.»

»Helt lätt! Vad begriper du dig på vad som är lätt, gamla Järnlabb?» brummade Bagheera. »Hans ansikte är i dag både blått och gult, tack vare din — lätta labb. Usch!»

»Bättre att han blir mörbultad från topp till tå av mig, som älskar honom, än att han kommer i olycka genom okunnighet», svarade Baloo mycket allvarsamt. »Jag håller just nu på och lär honom Djungelns Mästareord, som skola skydda honom mot fåglarnas släkte, mot ormfolket och mot allt, som jagar på fyra ben, undantagandes hans egen Flock. Bara han kommer ihåg de orden, kan han begära skydd av allt i djungeln. Är inte det värt litet prygel?»

»Nåja, men se väl till, att du inte dödar människoungen. Han är inte någon trädstam att vässa trubbiga klor på. Men vad äro de där Mästareorden du talar om? Jag är väl mera ägnad att ge hjälp än att be om sådan» — Bagheera sträckte ut en tass och beundrade de stålblå, bräckjärnsliknande klorna i ändan av den — »men jag skulle ändå gärna vilja veta det.»

»Jag skall ropa på Mowgli, så får han läsa upp dem — om han vill. Kom hit, Lille Bror!»

»Det surrar i mitt huvud som i ett bisvärmsträd», sade en liten trumpen röst över deras huvud, och Mowgli gled ned utför en trädstam; då han var nere på marken, tillade han: »Det är för Bagheeras skull jag kommer och inte för din, du tjocka gamla Baloo!»

»Det kvittar mig lika», sade Baloo, ehuru han kände sig både stött och ledsen. »Läs nu upp för Bagheera Djungelns Mästareord, som jag lärt dig i dag.»

»Mästareorden för vilket folk?» sade Mowgli, förtjust att få lysa med sina kunskaper. »Djungeln har många tungor. Jag känner dem alla.»

»En liten smula, men inte mycket. Där, ser du, Bagheera, de hysa aldrig någon tacksamhet mot sin lärare. Inte en enda liten vargpyssling har nånsin kommit tillbaka för att tacka gamle Baloo för vad han lärt dem. Så läs då upp, orden för jaktfolken, du spränglärde skolpilt.»

»Vi äro av samma blod I och jag», sade Mowgli och gav åt orden den björnaccent, som alla jaktfolken begagna.

»Rätt! Nå, fåglarnas?»

Mowgli upprepade löseordet och avslutade det med gladans vissling.

»Och Ormfolkets?» sade Bagheera.

Svaret var en fullkomligt obeskrivbar väsning, och Mowgli hoppade jämfota, slog ihop händerna applåderande sig själv och sprang upp på Bagheeras rygg, där han satte sig åt sidan, trummade med hälarna på den glänsande huden och gjorde de fulaste grimaser han kunde åt Baloo.

»Seså, seså! Nå, var det inte värt en liten sveda i skinnet?» sade den bruna björnen ömt. »En dag kommer du att tacka mig.»

Därpå vände han sig mot Bagheera och berättade, hur han efter många böner hade fått lära sig Mästareorden av Hathi, den Vilda Elefanten, som vet allting om dessa saker, och huru Hathi hade tagit Mowgli med till en skogstjärn för att han skulle få lära sig ormspråket av en vattensnok, — ty Baloo kunde icke uttala det, — och hur väl rustad Mowgli nu var mot alla olyckor i djungeln, då varken orm, fågel eller fyrfotadjur kunde skada honom.

»Han har således ingen att frukta», slutade Baloo sitt tal och klappade sig stolt på sin stora ludna mage.

»Undantagandes sin egen stam», viskade Bagheera och fortfor därpå högt till Mowgli: »Akta mina revben, Lille Bror! Varför dansar och hoppar du så där?»

Mowgli hade sökt göra sig hörd genom att rycka i Bagheeras nackhår och sparka av alla krafter. När de nu äntligen lyssnade till honom, skrek han med sin gällaste röst:

»Och så skall jag ha min egen stam och leda den genom träden dagen i ända.»

»Vad är det för nya galenskaper, du lilla drömfantast?» sade Bagheera.

»Ja, och så ska vi kasta grenar och smuts på gubben Baloo», fortfor Mowgli. »Det ha di lovat mig. Åh, så roligt det ska' bli!»

»Uff!» kom det från Baloo, hans tjocka ram svepte ned Mowgli från Bagheeras rygg, och då pojken låg mellan de väldiga framtassarna, såg han, att björnen var ond på allvar.

»Mowgli», sade Baloo, »du har talat med Bandarlog, Apfolket.»

Mowgli sneglade på Bagheera för att se, om även pantern var ond, och Bagheeras ögon voro hårda som gagatstenar.

»Du har varit hos Apfolket — de grå aporna — folket utan någon lag — allätarna! Det är en stor skam.»

»När Baloo slog mig i huvudet», sade Mowgli (han låg stilla på rygg), »gick jag min väg, och de grå aporna kommo ned från träden och tyckte synd om mig. Ingen annan brydde sig om mig.» Han snyftade till.

»Medlidande hos Apfolket!» fnyste Baloo. »Tala lika gärna om stillheten hos en bergfors, om kylan hos sommarsolen. Fortsätt, människounge! Vad hände sedan?»

»Sedan.. sedan gåvo de mig nötter och andra rara saker att äta, och så... så buro de mig på sina armar upp i trädtopparna och sade, att jag var deras köttsliga broder, fast jag inte hade någon svans, och att jag en dag skulle bli deras hövding.»

»De ha ingen hövding», sade Bagheera. »De ljuga. De ha alltid ljugit.»

»De voro mycket snälla och inbjödo mig att komma igen. Varför har jag aldrig fått vara med Apfolket? De stå på sina fötter på samma sätt som jag. De slå mig inte med hårda tassar. De leka dagen i ända. Låt mig gå dit upp! Stygga Baloo, låt mig gå upp! Jag vill leka med dem igen.»

»Hör på, människounge», sade björnen, och hans röst mullrade som åskan en het natt. »Jag har lärt dig Djungelns Lag för alla djungelns folk — med undantag av Apfolket, som lever i träden. De ha ingen lag. De äro kastlösa. De ha intet språk, som de kunna kalla sitt, utan begagna stulna ord, som de snappa upp, där de sitta och lyssna och titta och vänta uppe bland trädgrenarna. Deras vägar äro inte våra vägar. De ha inga hövdingar. De ha inga släktminnen, inga anor. De skryta och skrävla och påstå, att de äro ett stort folk och att de ämna utföra storverk i djungeln, men en fallande nöt vänder deras sinnen till skratt, och allt är glömt. Vi andra i djungeln ha ingenting med dem att skaffa. Vi dricka ej där aporna dricka; vi gå ej där aporna gå; vi jaga ej där de jaga; vi dö ej där de dö. Har du aldrig förr hört mig tala om Bandarlog?»

»Nej», sade Mowgli i en viskning, ty skogen stod dödstyst nu, när Baloo slutat.

»Djungelfolket stänger ut dem från sin mun och sitt sinne. De äro oräkneliga, ondskefulla, smutsiga, utan skam och blygsel, och deras önskan, om de nu äro i stånd att fasthålla en önskan, är att bli uppmärksammade av djungelfolket. Men vi ge icke akt på dem, inte ens när de kasta nötter och smuts i huvudet på oss.»

Han hade knappast talat slut, förrän en skur av nötter och kvistar regnade ned från grenarna; och de kunde höra hostningar och tjut och ilskna skutt högt upp i luften bland det glesa lövverket.

»Apfolket är förbjudet allt umgänge med Djungelns Folk», sade Baloo. »Kom i håg det!»

»Ja, förbjudet», instämde Bagheera. »Men jag tycker i alla fall, att Baloo kunde ha varnat dig för dem.»

»Jag — jag? Hur kunde jag gissa, att han ville leka med sådant smutspack? Apfolket! Tvi då!»

En ny skur föll ned över deras huvuden, och de två travade bort och togo Mowgli med sig. Vad Baloo hade sagt om aporna, var fullkomligt sant. De hörde hemma bland trädtopparna, och då djur ytterst sällan titta uppåt, fanns det ingen anledning för aporna och djungelfolket att korsa varandras väg. Men när helst de funno en sjuk varg, en sårad tiger eller björn, hade aporna sitt nöje i att plåga honom och kastade kvistar och nötter på alla djur på skoj och i hopp att bli uppmärksammade. Och så tjöto de och vrålade fåniga visor och utmanade djungelfolket att klättra upp i deras träd och slåss med dem, eller också ställde de till ursinniga bataljer sins emellan och lämnade sina döda apor kvar på ställen, där djungelfolket måste stöta på dem. De stodo ständigt i beredskap att välja sig en hövding och egna lagar och bruk, men de gjorde det aldrig, ty deras minne räckte ej från den ena dagen till den andra, och så sköto de allting åt sidan med ordstävet: »Vad Bandarlog tänker nu, det kommer djungeln att tänka framdeles», och det ordstävet beredde dem stor glädje och tillfredsställelse. Intet av de stora fyrfotadjuren kunde komma åt dem, men å andra sidan tog ingen notis om dem, och det var därför de blevo så förtjusta, när Mowgli kom och lekte med dem och de hörde, hur ond Baloo var.

Någon vidare plan hade de icke — Bandarlog gör aldrig upp några planer; men en av dem kom på en i sitt tycke lysande idé och han berättade alla de andra, att Mowgli skulle bli en utmärkt nyttig person att ha i stammen, då han kunde fläta ihop kvistar till skydd mot vinden; kunde de bara få fatt i honom, skulle de nog tvinga honom att lära dem konsten. Det var verkligen så att Mowgli i sin egenskap av barn till en timmerhuggare hade fått i arv alla slags instinkter och brukade tillverka små hyddor av fallna grenar utan någon tanke på, varför han gjorde det, och apfolket, som spejade i träden, såg på med den största förundran. Den här gången, sade de, skulle det bli allvar med hövdingeval, och sedan skulle de bli det visaste folk i djungeln — så visa, att alla andra måste lägga märke till och avundas dem. Därför följde de mycket försiktigt efter Baloo, Bagheera och Mowgli genom djungeln, till dess tiden för middagsluren kom, och Mowgli, som blygdes storligen över sig själv, föll i sömn mellan pantern och björnen, fast besluten att aldrig mera ha något att göra med Apfolket.

Så mindes han ingenting, förrän han kände händer på sina armar och ben — hårda och starka små händer — och så slag av kvistar i ansiktet, och när han så tittade nedåt genom det vajande lövverket, såg han djupt därnere Baloo, som väckte djungeln med sina brumbasrop, och Bagheera, som hoppade uppför trädstammen, med alla tänderna blottade. Bandarlog tjöt i triumf och skuttade upp till de översta grenarna, dit Bagheera icke vågade följa, i det de skreko: »Han har lagt märke till oss! Bagheera har lagt märke till oss! Hela Djungelfolket beundrar vår skicklighet och list!»

Så började de sin flykt, och Apfolkets flykt genom trädland är något, som ingen kan beskriva. De ha sina landsvägar och korsvägar, sina backar upp och backar ned, alla lagda från femtio till sjuttio eller hundra fot över marken, och på de vägarna kunna de färdas till och med under natten, om så behöves. Två av de starkaste aporna togo Mowgli under armarna och kastade sig med honom från trädtopp till trädtopp, tjugu fot i ett språng. Hade de varit ensamma, skulle de ha kunnat färdats dubbelt så fort, men gossens tyngd hindrade dem. Sjuk och yr som han kände sig, kunde dock Mowgli inte annat än finna nöje i den vilda jakten, fastän glimtarna av marken djupt, djupt nere skrämde honom och de förfärliga knyckarna och stötarna vid vart och ett av sprången genom tomma luften kommo hjärtat att flyga upp i halsgropen på honom. Hans följeslagare rusade upp med honom i ett träd, tills han kände de smalaste grenarna i toppen knaka och böja sig; och därpå med ett kackel och ett skri kastade de sig i luften utåt och nedåt och hängde sig fast med händer eller fötter i de lägre grenarna på nästa träd. Ibland kunde han se miltals ut över den tysta, gröna djungeln, liksom en man från en masttopp kan se miltals ut över havet, och ögonblicket därpå piskade kvistar och löv hans ansikte och han och hans två vaktare voro nästan nere vid marken igen. Sålunda rusade hela denna stam av Bandarlog, hoppande och brakande, hojtande och tjutande, fram på trädvägarna, med Mowgli som sin fånge.

I början var han rädd att man skulle släppa honom; sedan blev han ond, men hade det förståndet att icke streta emot, och så började han fundera. Först och främst gällde det att få bud till Baloo och Bagheera, ty av den fart, varmed aporna foro i väg, förstod han, att hans vänner skulle bli långt efter. Det tjänade ingenting till att titta nedåt, ty han kunde endast se ovansidorna av grenarna, och därför spanade han uppåt och såg långt bort i det blå Chil Glada, som svävade och kretsade, liksom hållande vakt över djungeln i väntan på något rov. Chil såg, att aporna buro på någonting, och sänkte sig ned några hundra meter för att se efter, om deras börda dugde att äta. Hon visslade av förvåning, då hon såg Mowgli släpas upp i en trädtopp och hörde honom ropa lösen till Chil: »Vi äro av samma blod, du och jag!» Lövverkets gröna vågor slogo åter i hop över gossen, men Chil sköt bort till nästa träd och kom lagom dit för att se det lilla bruna ansiktet dyka upp igen. »Giv akt på mitt spår!» ropade Mowgli. »Bringa så bud till Baloo av Seeoneeflocken och Bagheera av Rådsklippan.»

»I vilkens namn, broder?» frågade Chil; hon hade aldrig förr sett Mowgli, fastän hon naturligtvis hade hört talas om honom.

»Mowgli, Grodan. Människoungen kallade de mig. Giv akt på mitt spå... år!»

De sista orden skrekos ut, just som han svängdes genom luften, men Chil nickade och steg mot skyn, till dess hon inte såg större ut än en dammfläck, och där blev hon hängande och följde med sina teleskopögon trädtopparnas svängningar, då Mowglis följe virvlade fram.

Kaas jakt.

»De fara aldrig långt», sade hon med ett belåtet skrockande. »De utföra aldrig vad de föresatt sig. Alltid snappande efter nytt, sådana är Bandarlog. Men den här gången ha de, såvitt jag har min syn i behåll, dragit obehag över sig själva, ty Baloo är ingen duvunge och Bagheera kan, det vet jag, döda annat än getter.»

Så gungade hon på vingarna, med fötterna uppdragna under sig, och väntade.

Under tiden rasade Baloo och Bagheera av vrede och sorg. Bagheera klättrade, som han aldrig hade klättrat förr, men de tunna grenarna brusto under hans tyngd, och han gled ned, med klorna fulla av bark.

»Varför varnade du inte människoungen?» röt han åt den stackars Baloo, som hade satt i väg i klumpigt trav i hopp att hinna upp aporna. »Vad tjänade det till att halvt slå ihjäl honom med stryk, när du ändå inte varnade honom?»

»Skynda på! Skynda på! Vi... vi kanske hinna fatt dem», flämtade Baloo.

»Med den här farten? Med den skulle man inte hinna upp en sårad ko. Du laginpluggare, du barnplågare — rullar du i väg en mil till på det här sättet, så spricker buken på dig. Sitt still och låt oss överlägga! Hitta på nånting! Det är inte tid för jakt nu. De skulle kanske släppa honom, om vi följde dem för tätt i hälarna.»

»Arrula! Ho! De ha kanske redan släppt honom, trötta på att bära honom. Vem kan lita på Bandarlog? Strö döda flädermöss på mitt huvud! Ge mig svarta ben att äta. Rulla mig i vilda bins svärmar, att jag må stingas till döds, och begrav mig med hyenan, ty jag är den uslaste bland björnar. Arrulela! Åho! O, Mowgli, Mowgli! Varför varnade jag dig inte för Apfolket i stället för att halvt krossa ditt huvud? Nu kanske jag dunkat dagens läxa ur hans minne, och han blir ensam i djungeln utan Mästareorden.»

Baloo slog ramarna för öronen och vaggade fram och tillbaka stönande. »Åtminstone kunde han alla orden ordentligt för en stund sedan», sade Bagheera otåligt. »Baloo, du har varken minne eller respekt för dig själv. Vad tror du djungeln skulle tänka, om jag, Svarte Pantern, började krumbukta mig och tjuta som Sahi Piggsvin?»

»Vad bryr jag mig om, vad djungeln tycker? Han är nog död vid det här laget!»

»Bara de inte på lek släppa honom från grenarna eller döda honom av tanklöshet, hyser jag ingen fruktan för människoungen. Han är vis och kunnig i många stycken, och framför allt har han ögon, som sätta skräck i Djungelfolket. Men — och det är en stor olycka — han är i Bandarlogs våld, och som de bo i träd, frukta de inte någon av vårt folk», sade Bagheera och slickade betänksamt sin ena framtass.

»Åh, vilken fårskalle jag är! Åh, vilken dum, tjockhuvad fårskalle jag är!» sade Baloo och rullade åter ut sig med en knyck. »Det ligger sanning i vad Hathi, den Vilda Elefanten, brukar säga: 'Envar har sin skräck'. De där Bandarlog frukta Kaa, Klippormen. Han kan klättra lika bra som de själva. Han rövar apungar under natten. Blotta viskningen av hans namn kommer deras otäcka svansar att rysa av köld. Låtom oss gå till Kaa.»

»Vad kan han göra för oss? Han tillhör inte vår stam, ty han går inte på fötter — och så har han så elaka ögon», sade Bagheera.

»Han är mycket gammal och mycket listig. Och framför allt är han alltid hungrig», sade Baloo förhoppningsfullt. »Lova honom bara en massa getter.»

»Han sover ju en hel månad, sedan han fått sig ett ordentligt mål. Han kanske sover nu, och om han också är vaken, så kanske han föredrar att själv döda sina getter», sade Bagheera, som endast obetydligt kände Kaa och av naturen var misstänksam.

»Ja, då blir det du och jag tillsammans, gamla jägare, som ska få honom att ta reson», svarade Baloo och skubbade sin slitna bruna bog mot pantern; och så drogo de bort för att leta efter Kaa, Klipp-pyton.

De funno honom utsträckt på en varm klippavsats i eftermiddagssolen, där han låg och beundrade sin vackra nya dräkt, ty han hade levat i avstängdhet de senaste tio dagarna för att byta skinn; och nu var han riktigt grann, där han svängde sitt trubbnästa huvud utefter marken, snodde sin trettio fot långa kropp i fantastiska öglor och bukter och slickade sig om munnen vid tanken på den middagsmåltid han skulle få.

»Han har inte ätit», sade Baloo med en grymtning av lättnad, så snart han fick syn på den vackra brun- och gulspräckliga dräkten. »Var försiktig, Bagheera! Han är alltid en smula närsynt, sedan han bytt skinn, och mycket kvick att slå till.»

Kaa var ingen giftorm — i grund och botten föraktade han giftormar som fega stackare — men hans styrka låg i famntaget, och hade han väl slagit sina väldiga ringlar kring någon, så var saken klar.

»God jakt!» ropade Baloo, i det han reste sig på bakbenen. Liksom alla ormar av sitt slag var Kaa litet lomhörd och hörde ej det första ropet. Så ringlade han ihop sig, för att vara beredd på alla händelser, och sänkte huvudet.

»God jakt åt oss alla!» svarade han. »Hallå, Baloo, vad gör du här? God jakt, Bagheera! Åtminstone en av oss tränger till föda. Haven I nys om något villebråd här i närheten? En hind eller i nödfall en ung bock? Jag är tom som en uttorkad källa.»

»Vi äro på jakt», sade Baloo med låtsad likgiltighet. Han visste, att man inte fick gå för brådstörtat till väga med Kaa; han var för stor och väldig.

»Låt mig göra sällskap», sade Kaa. »Ett slag mer eller mindre betyder ju ingenting för dig, Bagheera, eller för Baloo, men jag — jag måste ligga och vänta och vänta i dagar på en skogsstig eller klättra en halv natt för att möjligen få fatt i en usel apunge. Ack ja! Grenarna äro inte vad de voro, när jag var ung. Torra och ruttna kvistar äro de allesammans.»

»Kanske att din stora tyngd har någon skuld i det där», sade Baloo.

»Jag har en vacker längd — en vacker längd», sade Kaa med en viss stolthet. »Men felet ligger nog hos den nyvuxna skogen. Det var mycket nära, att jag fallit på min sista jakt — ja, verkligen mycket nära — och bullret när jag halkade — det var stjärten, som inte hade slingrat sig tillräckligt fast kring trädet — väckte Bandarlog, och de överöste mig med de värsta skällsord.»

»Fotlösa gula jordmask», sade Bagheera under sina morrhår, liksom om han sökte erinra sig någonting.

»Sssss! Ha de nånsin kalla mig så?» sade Kaa.

»Någonting i den stilen var det, som de skreko till oss i senaste fullmånen, men vi brydde oss inte om dem. De kunna säga vad som helst — till och med att du förlorat alla dina tänder och inte längre vågar dig på någonting större än en killing, därför att du — ja, de äro verkligen skamlösa, de där Bandarlog — därför att du är rädd för bockhornen», fortfor Bagheera med mild röst.

Nu är det så att en orm, i synnerhet en försiktig gammal pyton som Kaa, mycket sällan visar, att han är vred, men Baloo och Bagheera kunde se, huru de tjocka sväljmusklerna på ömse sidor om Kaas hals krusade sig och svällde.

»Bandarlog ha flyttat», sade han lugnt. »Då jag kom upp i solskenet i dag hörde jag, dem hojta bland trädtopparna.»

»Det... det är Bandarlog, som vi följa nu», sade Baloo, men orden fastnade i halsen på honom, ty det var första gången, så långt tillbaka han kunde minnas, som någon av Djungelfolket hade visat intresse för apornas göranden och låtanden.

»Utan tvivel är det inga småsaker, som förmå två sådana jägare — hövdingar i sin egen djungel, det är jag viss om — att följa Bandarlogs spår», svarade Kaa artigt, under det han höll på att spricka av nyfikenhet.

»Åh för all del», började Baloo, »jag är ingenting annat än en gammal och ofta nog ganska bristfällig laguttolkare för Seeonees vargungar, och Bagheera här...»

»Är Bagheera», sade Svarte Pantern och smällde ihop käkarna, ty han hade inte lust att spela ödmjuk. »Saken förhåller sig på följande sätt, Kaa. De här nöttjuvarna och palmbladsplockarna ha rövat bort vår människounge, om vilken du kanske hört talas.»

»Jag hörde Sahi — hans piggar göra honom en smula närgången — glunka någonting om att ett människoting upptagits i en vargflock, men jag trodde det inte. Sahi är fullproppad med halvhörda och uselt berättade historier.»

»Men den här gången talade han sanning. Det är den raraste människounge, som någonsin funnits», sade Baloo. »Den bästa och klokaste och modigaste människounge — min egen lärjunge, som skall göra Baloos namn berömt över alla djunglarna; och dessutom älskar jag — älska vi honom, Kaa.»

»Tst, tst», sade Kaa och svängde sitt huvud fram och tillbaka. »Även jag har känt vad kärlek är. Jag skulle kunna berätta ett och annat...»

»Det skulle lämpa sig en månljus natt, då vi alla äro mätta» avbröt honom Bagheera hastigt. »Vår människounge är nu i Bandarlogs våld, och vi veta, att bland allt djungelfolket är det endast Kaa, som de frukta.»

»Ja, de frukta endast mig, de ha goda skäl därtill», sade Kaa. »Sladdrande, dumma och högfärdiga — högfärdiga, dumma och sladdrande äro aporna. Men ert människoting i deras händer har råkat illa ut. De tröttna på nötterna, som de plockat, och kasta ned dem. De gå och släpa på en gren en halv dag för att med den göra någonting storartat, och så bryta de den mitt itu. Ja, ja, den där människotingesten är sannerligen inte avundsvärd. De kallade mig också gulfisk — var det inte så?»

»Mask — mask — jordmask», sade Bagheera. »Och så en massa andra öknamn, som jag skäms att upprepa.»

»Vi måste lära dem att tala väl om sin herre. Aaa-ssp! Vi måste friska upp deras slöa minne. Nå, vart drogo de i väg med ungen?»

»Djungeln allena vet det. Mot solnedgången, tror jag», sade Baloo. »Vi trodde, att du visste det, Kaa.»

»Jag? Varför det? Jag tar dem, när de komma i min väg, men jag jagar inte Bandarlog, lika litet som grodor eller det gröna skummet på en vattenpuss. Hsss!»

»Upp, upp, upp, upp. Hillå! Illå! Illå, titt upp, Baloo av Seeonees Vargflock.»

Baloo tittade upp för att se, varifrån rösten kom, och då fick han syn på Chil Glada, som svepte ned, med solen skinande på de uppåtvända vingkanterna. Det var sängdags för Chil, men hon hade seglat över hela djungeln efter björnen och icke kunnat upptäcka honom för det täta lövverkets skull.

»Vad står på?» sade Baloo.

»Jag har sett Mowgli bland Bandarlog. Han bad mig underrätta er. Jag höll vakt. Bandarlog ha fört honom över floden till apstaden — till de Kalla Hålorna. Ingen vet, om de stanna där endast för en natt eller tio nätter eller en timme. Jag har bett flädermössen hålla vakt under de mörka timmarna. Det var mitt budskap. God jakt, I alla därnere!»

»Stinn kräva och ljuv sömn, Chil!» ropade Bagheera. »Jag skall komma ihåg dig vid mitt nästa byte och spara huvudet för din räkning, du den bästa bland glador!»

»Äh, det var ingenting! Ingenting. Gossen ägde Mästareorden. Det var det minsta jag kunde göra för honom», sade Chil och kretsade åter upp mot sitt bo.

»Han har inte glömt att bruka sin tunga», sade Baloo och skrockade belåtet och stolt. »Att tänka sig, att en sådan liten pyssling kunde komma i håg Mästareorden till fåglarna, medan han släpades bort högt upp genom träden!»

»Nåja, de piskades ju formligen in i honom», sade Bagheera. »Men jag är stolt över honom, och nu måste vi ge oss i väg till de Kalla Hålorna.»

De visste alla, var stället låg, men få av Djungelfolket hade någonsin varit där; ty vad man kallade Kalla Hålorna var en gammal övergiven stad, förlorad och begraven i djungeln, och de vilda djuren använda icke gärna platser, som människorna en gång ha begagnat. Vildsvinet gör det, men ej de jagande släktena. För övrigt bodde apor där, om man nu kan säga, att aporna bo någonstädes, och intet djur med någon självaktning brukade komma inom synhåll av ruinerna utom i tider av torka, då de halvt raserade brunnarna och reservoarerna brukade innehålla litet vatten.

»Det är en halv natts färd — med full fart», sade Bagheera, och Baloo såg mycket betänksam ut.

»Jag skall skynda på så mycket jag kan», sade han ängsligt.

»Vi våga inte vänta på dig. Du får följa efter, Baloo. Vi måste färdas på snabba fötter, Kaa och jag.»

»Fötter eller inte fötter, nog håller jag jämn fart med alla dina fyra», sade Kaa snävt.

Baloo gjorde ett försök att rusa iväg, men måste sätta sig ned för att flåsa ut, och så lämnade de honom efter, medan Bagheera skyndade framåt i sträckt pantergalopp. Kaa sade ingenting, men hur än Bagheera ansträngde sig, höll sig Klipp-pyton i jämbredd med honom. När de kommit till en bergström, vann Bagheera, ty han hoppade över den, under det att Kaa måste simma, med huvudet och två fot av halsen över vattnet; men på jämn mark tog Kaa igen det förlorade avståndet.

»Vid det Brustna Lås, som gav mig friheten», sade Bagheera, då skymningen hade fallit på, »du är ingen dålig fotgängare, du!»

»Jag är hungrig», sade Kaa. »Och för resten ha de kallat mig en spräcklig groda.»

»Mask — jordmask, och gul till på köpet.»

»Gärna för mig! Låt oss gå på», sade Kaa, och det var som om han hade runnit fram på marken, alltid finnande den kortaste vägen med sin skarpa blick och hållande sig vid den.

I Kalla Hålorna hade apfolket icke den ringaste tanke på Mowglis vänner. De hade fört gossen till den Förlorade Staden och voro för tillfället mycket belåtna med sig själva. Mowgli hade aldrig förr sett en indisk stad, och ehuru alltsammans var nästan en enda ruinhög, syntes honom staden mycket underbar och lysande. Någon konung hade byggt den för mycket länge sedan på en liten höjd. Ännu kunde man spåra den stenlagda väg, som hade lett upp till de nu förstörda portarna, där de sista träsplintorna hängde på de nötta, rostiga gångjärnen. Träd hade växt på och genom murarna; bröstvärn och tinnar hade störtat ned och splittrats, vilda klängväxter hängde ut genom tornfönstren nedför murarna i yviga tovor.

Ett stort slott utan tak krönte kullen. Slottsgårdarnas och springbrunnarnas marmor var splittrad och full med röda och gröna fläckar, och till och med stenplattorna på den gård, där kungens elefanter bott, hade brustit sönder och sprängts av gräs och buskar. Från slottet kunde man se rad på rad av taklösa hus, som kommo staden att likna en samling tomma, svarta honungskakor; vidare såg man det formlösa stenblock, som hade tjänstgjort som avgud på torget, där fyra gator möttes, hålen och groparna i gathörnen, där de offentliga brunnarna hade stått, samt de vittrade tempelkupolerna, med vilda fikonträd spirande fram på sidorna.

Aporna kallade platsen sin stad och gåvo sig sken av att förakta djungelfolket, därför att det bodde i skogen. Och ändå hade de icke en aning om, till vad ändamål byggnaderna hade uppförts eller hur de skulle begagnas. De brukade sitta i ring i förhallen till kungens konseljsal och klia sig efter loppor och låtsas vara människor; eller också rände de in och ut i de taklösa husen och samlade ihop gipsstycken och gamla ornamentsspillror i ett hörn och glömde, var de hade gömt dem, och slogos och tjöto i kämpande högar; och så plötsligt slutade de upp för att i stället springa ut och leka på kungens trädgårdsterrasser, där de skakade rosenbuskarna och apelsinträden bara för nöjet att se frukt och blommor falla. De undersökte alla gångar och mörka tunnlar i slottet och de hundratals små mörka rummen, men de kommo aldrig ihåg vad de hade och icke hade sett. Och så drevo de omkring, en och en eller parvis eller i hopar, och berättade för varandra, att de voro precis som människor. De drucko vid brunnarna och smutsade ned allt vattnet, och så blevo de arga och började slåss igen, för att strax därpå åter bli sams och rusa tillsammans allihop i en skock och hojta och skrika: »Det finns ingen i hela djungeln så vis och god och fin och stark och ädel som Bandarlog.» Och så började de om igen på samma sätt, tills de tröttnade på staden och återvände till trädtopparna, i hopp att Djungelfolket äntligen skulle uppmärksamma dem.

Mowgli, som hade uppfostrats under Djungelns Lag, varken tyckte om eller förstod detta slags liv.

Aporna släpade honom in i Kalla Hålorna sent på aftonen, och i stället för att gå till vila, som Mowgli skulle ha gjort efter en lång resa, togo de varandra i hand och dansade ringdans och sjöngo sina tokiga visor. En av aporna höll tal och berättade för kamraterna, att Mowglis tillfångatagande bildade en ny epok i Bandarlogs historia, ty Mowgli skulle visa dem, hur man flätar ihop kvistar och grenar till skydd mot regn och köld. Mowgli samlade upp några klängväxter och började fläta ihop dem, och aporna försökte göra efter, men på några minuter hade de förlorat intresset och började rycka sina vänner i svansarna och hoppa upp och ned på alla fyra under oupphörliga hostningar.

»Jag vill ha mat», sade Mowgli. »Jag är obekant med den här delen av djungeln. Skaffa mig föda eller låt mig jaga här.»

Tjugu eller trettio apor satte i väg för att bringa honom nötter och vilda meloner, men under vägen råkade de i slagsmål, och sedan tyckte de, att det var för besvärligt att bära hem vad som hade blivit kvar av frukterna. Mowgli var öm i kroppen och ond och hungrig och han strövade omkring i den öde staden och ropade Främlingens Jaktrop; men ingen svarade, och Mowgli tyckte, att han verkligen hade kommit på ett mycket dåligt ställe. »Allt vad Baloo sade om Bandarlog är sant», tänkte han för sig själv. »De ha ingen lag, intet jaktrop och inga hövdingar — ingenting annat än dåraktigt prat och små tjuvaktiga händer. Så. att om jag svälter ihjäl eller dödas här, så är det mitt eget fel. Men jag måste försöka återvända till min egen djungel. Baloo kommer nog att slå mig, men det är bättre än att flyga efter kringvirvlande rosenblad med Bandarlog.»

Knappast hade han kommit till stadsmuren, förrän aporna drevo honom tillbaka, i det de intalade honom, att han inte själv förstod hur bra han hade det, och nöpo honom för att göra honom tacksam. Han bet ihop tänderna och teg, men måste följa de skränande aporna till en terrass ovanför de röda sandstensreservoarerna, som voro till hälften fyllda med regnvatten. Där fanns ett förfallet lusthus av vit marmor, byggt för drottningar, som hade varit döda i många hundra år. Det välvda taket hade till hälften störtat in och stängt för den underjordiska gång från slottet, genom vilken drottningarna brukade komma in; men väggarna utgjordes av genombrutet rosverk av marmor — vackert, mjölkvitt gallerverk med infattning av agater och karneoler, jaspis och lasursten, och då månen steg upp bakom kullen, sken den in genom gallerverket och kastade på marken skuggor, som liknade broderad svart sammet. Ehuru öm i lederna, sömnig och hungrig, kunde likväl Mowgli icke låta bli att skratta, då Bandarlog började, tjugu på en gång, berätta honom, huru stora och visa och starka och ädla de voro och hur dåraktig han var, som ville lämna dem. »Vi äro stora. Vi äro fria. Vi äro underbara. Vi äro det underbaraste folk i hela djungeln! Det säga vi alla, och då måste det väl vara sant», skreko de. »Nu kan du, sedan du hört det, föra våra ord till Djungelfolket, så att de i framtiden uppmärksamma oss. Hör nu noga på, medan vi berätta dig allt om våra utmärkta personer.» Mowgli gjorde inga invändningar, och aporna samlade sig i hundratal och åter hundratal på terrassen för att höra på, när deras egna talare sjöngo Bandarlogs lov. Då en talare slutade av brist på luft, skreko de med en mun: »Det är sant! Alla säga vi så.» Mowgli nickade och blinkade och sade: »Ja visst», när de ställde en fråga till honom, och det gick runt i hans huvud av larmet. »Tabaqui, Schakalen, måste ha bitit hela det här sällskapet», sade han till sig själv, »och nu ha de blivit galna allihop. Bestämt är detta dewanee, vansinne. Men sova de då aldrig? Nu kommer ett moln över månen. Vore det bara ett tillräckligt stort moln, skulle jag försöka springa min väg i mörkret. Men jag är så trött.»

På detta samma moln gåvo två goda vänner akt i den förfallna vallgraven nedanför stadsmuren; ty Bagheera och Kaa visste nogsamt hur farligt Apfolket är, när det är samlat i stort antal, och de ville icke i onödan utsätta sig för någon fara. Aporna kämpa aldrig med mindre än att de äro hundra mot en, och få i djungeln ha lust att inlåta sig på ett så ojämnt spel.

»Jag smyger mig bort till västra muren», viskade Kaa. »Det sluttar där, så att jag kommer ned med fart. De akta sig nog att kasta sig i hundratal på min rygg, men...»

»Förstår», sade Bagheera. »Önskar att Baloo vore här; men vi få ordna saken, så gott vi kunna. När molnet där överhöljer månen, beger jag mig till terrassen. De tyckas hålla något slags rådplägning där över gossen.»

»God jakt!» sade Kaa bistert och gled bort mot västra muren. Men denna råkade vara den minst förfallna, och den väldiga ormen blev uppehållen en stund, innan han kunde finna en väg uppför stenarna. Molnet dolde nu månen, och just som Mowgli undrade, vad som nu skulle ske, hörde han panterns lätta steg på terrassen. Svarte Pantern hade smugit sig uppför sluttningen nästan ljudlöst och slog nu — han var för klok att öda tid på att bita — till höger och vänster bland aporna, som sutto omkring Mowgli, en femtio, sextio stycken i led. Det blev ett tjut av skräck och raseri, men då Bagheera trampade kring på de rullande, sprattlande kropparna, skrek en apa: »Han är ensam! Döda honom! Döda! En kämpande massa av apor, bitande, klösande, slitande och ryckande, vältrade sig över Bagheera, medan en fem, sex stycken grepo Mowgli, släpade honom uppför väggen till lusthuset och vräkte ned honom genom hålet efter den instörtade kupolen. En människofostrad gosse skulle säkert ha skadat sig svårt, ty det var ett fall på drygt femton fot, men Mowgli föll som Baloo hade lärt honom falla och kom ned på fötterna.

»Stanna därnere», skreko aporna, »tills vi ha dödat din vän. Sen ska vi ta i tu med dig, såvida Giftfolket lämnat dig vid liv till dess.»

»Vi äro av samma blod, I och jag», sade Mowgli hastigt, i det han gav Ormarnas Lösen. Han hörde det prassla och väsa i skräpet runt omkring och uttalade för säkerhetens skull lösen ännu en gång.

»Just ssså! Ned med huvorna allihop!» (Alla ruiner i Indien bli förr eller senare ett tillhåll för ormar, och det gamla lusthuset vimlade av glasögonsormar). »Stå stilla, Lille Bror, dina fötter kunna göra oss illa.»

Mowgli stod så stilla han kunde, spejande genom gallerverket och lyssnande till det fruktansvärda larmet från striden kring Svarte Pantern — tjutet och smattret och tumultet och Bagheeras djupa, hesa stönande, då han strök tillbaka och tog sats och vred sig och kastade sig undan under högen av fiender. För första gången, sedan han föddes, kämpade Bagheera för livet.

»Baloo är nog till hands; Bagheera har nog inte kommit ensam», tänkte Mowgli, och så ropade han högt: »Till dammarna, Bagheera! Till vattendammarna! Rulla dig till vattendammarna! Rulla dig och dyk! Skynda till vattnet!»

Bagheera hörde, och ropet, som sade honom, att Mowgli var i säkerhet, gav honom nytt mod. Han banade sig väg med förtvivlans kraft, tum för tum, mot reservoarerna till, vacklande, utan ett ljud. Då hördes från den raserade muren närmast djungeln Baloos brummande stridsrop. Den gamle björnen hade gjort sitt bästa, men han hade icke kunnat komma förr. »Bagheera,» ropade han, »jag är här! Jag klättrar! Jag skyndar! Ahuoora! Stenarna glida undan mina fötter! Vänta bara tills jag kommer, I usla Bandarlog!» Han kom flåsande upp på terrassen, men försvann ögonblickligen upp till huvudet i ett hav av apor; men han kastade sig tvärt på bakbenen, sträckte ut framramarna och famnade så många han kunde. Och så började han slå med regelbundna paff, paff, paff, liksom de piskande slagen från ett skovelhjul. Ett smällande och ett plaskande sade Mowgli, att Bagheera hade kämpat sig till dammen, dit aporna icke kunde följa honom. Pantern låg kippande efter andan, med huvudet knappast över vattnet, medan aporna stodo i tredubbla led på de röda trappstenarna, hoppande upp och ned i raseri och färdiga att rusa på honom från alla sidor, om han försökte komma upp för att hjälpa Baloo. Det var då som Bagheera lyfte upp sitt drypande huvud och i sin nöd åkallade Ormarnas Mästareord: »Vi äro av samma blod, I och jag!» Ty han trodde, att Kaa i sista ögonblicket hade vänt om. Själve Baloo, halvt kvävd under aporna på kanten av terrassen, kunde inte låta bli att dra på smilbandet, när han hörde Svarte Pantern ropa på hjälp.

Kaa hade först nu lyckats bana sig väg över västra muren med en knyck, som förflyttade en murkappa ned i vallgraven. Han hade inte lust att förlora någon enda fördel, som terrängen erbjöd, och därför ringlade han ihop sig och rullade ut sig igen ett par gånger för att övertyga sig om, att varje fot av hans långa kropp var i riktigt skick. Allt detta medan striden med Baloo pågick, aporna vrålade kring Bagheera i dammen och Mang Läderlapp flög fram och tillbaka för att bära bud över djungeln om den stora striden, till dess själve Hathi, den Vilda Elefanten, började trumpeta och långt bort de kringströdda apflockarna vaknade upp och kommo springande längs trädvägarna, för att hjälpa sina kamrater i de Kalla Hålorna, och stridsbullret väckte alla dagfåglar milsvitt omkring. Då sköt Kaa fart, snabb och brinnande av begär att döda. Pytons stridsstyrka ligger i den drivande stöten av hans huvud med tillhjälp av hela kroppens kraft och tyngd. Föreställ er en lans eller en murbräcka eller en stångjärnshammare på nära en halv tons vikt, förd av en kallt beräknande, levande själ i skaftet, och ni får en svag föreställning om vad Kaa liknade, när han stred. En pyton på en fyra, fem fots längd kan slå ned en karl, om han träffar honom mitt i bröstet, och Kaa var, som vi veta, trettio fot lång. Hans första stöt gavs mitt i den täta massan kring Baloo — den gavs med sluten mun och tyst, och en andra stöt behövdes ej. Aporna skingrade sig under ropen: »Kaa! Kaa är här! Spring! Spring!»

Släktled efter släktled av apor hade skrämts med historier, som de äldre berättade om Kaa, nattjuven, som kunde smyga utefter grenarna lika tyst som mossan växer och stjäla bort den starkaste apa, som någonsin levat; om gamle Kaa, som kunde göra sig så lik en torr gren eller en murken stubbe, att till och med de klokaste läto lura sig, tills grenen eller stubben fångade dem. Kaa var inbegreppet för allt, som aporna fruktade i djungeln; ty ingen av dem kände gränserna för hans makt, ingen av dem kunde se honom i ansiktet och ingen hade någonsin sluppit levande ur hans famntag. Och därför flydde de nu, stammande av skräck, till murarna och hustaken, och Baloo drog en djup suck av lättnad. Hans päls var mycket tjockare än Bagheeras, men han hade likväl lidit svårt av kampen.

Nu öppnade Kaa sin mun för första gången och lät höra en lång väsning, och de långt bort varande aporna, som hade rusat i väg för att försvara Kalla Hålorna, stannade på fläcken och kröpo ihop, så att de fullsatta grenarna böjde sig och brakade under dem. Aporna på murarna och i de öde husen upphörde med sitt skrikande, och i tystnaden, som föll över staden, hörde Mowgli Bagheera skaka vattnet ur pälsen, när han hade kommit upp ur dammen. Därpå bröt larmet åter löst. Aporna klättrade högre upp på murarna; de klängde sig fast kring halsarna på de väldiga stenbelätena och skreko av ångest längs tinnarna, under det att Mowgli dansade i lusthuset, tittade ut genom gallerverket och visslade mellan framtänderna på ugglevis för att visa sitt hån och sitt förakt.

»Släpp ut människoungen ur den där fallgropen; jag orkar inte mer», flåsade Bagheera. »Låt oss ta människoungen och gå vår väg. De kunna anfalla på nytt.»

»De röra sig inte ur fläcken, förrän jag, befaller dem. Stå still, sssså!» — Kaa väste, och ännu en gång blev staden dödstyst. — »Jag kunde inte komma förr, broder; men jag tyckte jag hörde dig ropa», sade han, och det var en pik åt Bagheera.

»Jag... jag måste ha ropat under striden», svarade Bagheera. »Baloo, är du sårad?»

»Jag är inte säker på att de inte sleto sönder mig i hundra små björnbitar», sade Baloo, i det han betänksamt skakade på det ena benet efter det andra. »Usch, vad jag är mörbultad! Såvitt jag kan förstå, Kaa, ha vi dig att tacka för livet, Bagheera och jag.»

»Åh, ingen orsak. Var är människopysslingen?»

»Här i fallgropen. Jag kan inte klättra ut», ropade Mowgli. Den brustna kupolens valv låg rakt över honom.

»Tag honom härifrån. Han dansar som Mor Påfågel, »han kommer att trampa sönder våra ungar», sade glasögonsormarna nedifrån.

»Åhå», sade Kaa småskrattande, »han tycks ha vänner överallt, den där människoungen. Drag dig tillbaka, pyssling! Gömmen er, Giftfolk! Jag bryter ned muren.»

Kaa sökte noga, till dess han fann ett glanslöst ställe i marmorornamentet, som utvisade en svag punkt, gjorde ett par lätta stötar med huvudet för att få det rätta avståndet, varpå han lyfte upp sex fot av sin kropp kapprak från marken och gav med full kraft och med nosen först ett halvt dussin krossande stötar. Rosverket brast och störtade ned i ett moln av damm och skräp, och Mowgli hoppade raskt ut genom öppningen och kastade sig mellan Baloo och Bagheera, med en arm om varderas tjocka hals.

»Har du lidit någon skada?» sade Baloo och omfamnade honom ömt.

»Jag är öm i alla leder, hungrig och inte så litet blånupen; men, o, vad de ha hårdhänt farit fram med er, mina bröder! Ni blöda.»

»Andra också», sade Bagheera, slickande sig om nosen, och såg på apliken på terrassen och runt dammen.

»Det gör ingenting, det gör ingenting, bara du är räddad, du pärla bland alla små grodor!» pep Baloo.

»Det få vi tala vidare om sedan», sade Bagheera i en sträv ton, som Mowgli inte alls tyckte om. »Men här är Kaa, som vi ha att tacka för segern och du för ditt liv. Tacka honom nu vackert som vi äro vana, Mowgli.»

Mowgli vände sig om och såg den stora Pytons huvud svävande en fot öfver sitt eget.

»Jaså, det här är människopysslingen», sade Kaa. »Mycket fint hans skinn, och för resten är han inte olik Bandarlog. Var på din vakt, människounge, så att jag inte av misstag tar dig för en apa någon mörk natt, när jag nyss bytt om skinn.»

»Vi äro av ett blod, du och jag», svarade Mowgli. »Jag har dig att tacka för lifvet från och med denna natt. Mitt byte skall bli ditt byte, när helst du är hungrig, Kaa.»

»Tusen tack, Lille Bror», sade Kaa, men hans ögon gnistrade. »Och vad månde en så morsk liten jägare nedlägga för byte? Jag utber mig ynnesten att få följa med nästa gång han drager ut.»

»Jag nedlägger ingenting själv — jag är för liten — men jag driver rågetter mot dem, som kunna konsten. När din mage är tom, så kom till mig och se, om jag talar sanning. Jag har en smula färdighet i de här» — han sträckte ut händerna — »och råkar du någon gång i en fälla, så kanske jag kan betala skulden, i vilken jag står till dig, till Bagheera och Baloo. God jakt åt er alla, mina mästare!»

»Bra talat!» brummade Baloo, ty Mowgli hade verkligen tackat riktigt vackert.

Pyton sänkte sitt huvud ett ögonblick lätt mot Mowglis axel. »Ett modigt hjärta och en artig tunga», sade han. »Det kommer att föra dig långt inom djungeln, pyssling. Men drag dig nu skyndsamt härifrån med dina vänner. Gå och sov, ty månen lutar till nedgång, och vad som nu skall ske är ej nyttigt för dig att skåda.»

Månen höll på att sjunka bakom kullarna, och raderna av darrande apor, som hade skockat sig tillsammans på murar och tinnar, sågo ut som trasiga, fladdrande fransar. Baloo gick ned till dammen för att få sig en klunk, och Bagheera började ordna sin päls, då Kaa gled ut mitt på terrassen och slog ihop käkarna med en ljudlig smäll, som drog alla apornas ögon mot honom.

»Månen sjunker», sade han. »Är det ännu tillräckligt ljust för er att se?» Från murarna kom en klagan lik vindens suck i trädtopparna:

»Vi se, o Kaa!»

»Gott! Då börjar dansen — Kaas hungerdans. Stilla och giv akt!»

Han slingrade sig två eller tre gånger i en vid krets, i det han svängde huvudet från höger till vänster. Så började han göra öglor och åttor med sin kropp och mjuka, flytande trianglar, som slutade i kvadrater och femsidiga figurer och ringelhögar, oavbrutet, utan brådska och aldrig ett ögonblick upphörande med sin låga, surrande sång. Det blev allt mörkare och mörkare, tills slutligen de släpande, skiftande ringlarna försvunno, men alltjämt hördes rasslandet av fjällen.

Baloo och Bagheera stodo stilla som förstenade, med kluckande läten i struparna och med nackhåren stående på ända, och bredvid stod Mowgli och tittade på och undrade.

»Bandarlog», ljöd omsider Kaas röst, »kunnen I röra hand eller fot utan min befallning? Tala!»

»Utan din befallning kunna vi ej röra hand eller fot, o Kaa!»

»Gott! Kommen nu alla ett steg närmare mig!»

Apornas led rörde sig nu hjälplöst framåt, och Baloo och Bagheera togo ett stelt steg framåt i takt med dem.

»Närmare!» väste Kaa, och alla rörde sig åter.

Mowgli lade händerna på Baloo och Bagheera för att få bort dem, och de två stora vilddjuren foro upp liksom vaknande ur en stygg dröm.

»Håll kvar din hand på min axel», viskade Bagheera. »Håll den kvar där, eller jag måste gå dit igen — måste till Kaa. Ååh!»

»Det är ju bara gamle Kaa, som gör cirklar i dammet», sade Mowgli. »Låt oss gå.»

Och de tre smögo sig genom ett hål i muren ut i djungeln.

»Uff!» sade Baloo, när han åter stod under de tysta träden. » Aldrig mer vill jag ha något att skaffa med Kaa», tillade han och ruskade kraftigt på sig.

»Han vet mer än vi», sade Bagheera darrande. »Hade jag stannat där en minut längre, skulle jag ha gått rakt i gapet på honom.»

»Men vad betyder allt det här?» sade Mowgli, som inte kände någonting om en pytons förmåga att tjusa sitt offer. »Jag såg ingenting annat än en väldigt stor orm, som gjorde fåniga cirklar, tills mörkret kom. Och så var han alldeles sårig på nosen. Ha, ha ha!»

»Mowgli», sade Bagheera strängt, »hans nos var sårig för din skull, liksom mina öron och sidor och tassar och Baloos nacke och skuldror äro sönderslitna för din skull. Varken Baloo eller Bagheera kommer att kunna jaga med något nöje på mången god dag.»

»Asch, det betyder ingenting», sade Baloo, »vi ha fått människoungen tillbaka.»

»Visserligen, men han har kostat oss mycken tid, som kunde ha använts på god jakt, har kostat oss sår och hår — jag är halvplockad längs ryggen — och först och främst har han kostat oss äran. Ty kom ihåg, Mowgli, jag, som är Svarte Pantern, var tvungen att ropa Kaa till min hjälp, och Baloo och jag blevo enfaldiga som små fåglar av den där hungerdansen. Allt detta, människounge, var följden av din lek med Bandarlog.»

»Det är sant, det är sant!» sade Mowgli sorgset. »Jag är en elak människounge och jag känner mig djupt bedrövad.»

»Uff! Vad säger Djungellagen, Baloo?»

Baloo ville inte gärna åsamka Mowgli flera ledsamheter, men han kunde icke tumma med lagen, och därför mumlade han: »Ånger utestänger aldrig straff. Men kom ihåg, Bagheera, han är ju så liten.»

»Det minns jag nog, men han har ställt till ofog, och prygel måste vankas. Mowgli, har du något att anföra?»

»Nej, jag har handlat orätt, Baloo och du ha lidit ont. Det är rättvist.»

Bagheera gav honom ett halvt dussin klappar, som voro helt lindriga ur pantersynpunkt — de skulle knappt ha väckt någon av hans egna ungar — men för en sjuårig pojke blevo de till just så mycket stryk, som man kan önska sig slippa. När allt var över, fnyste Mowgli och steg upp utan ett ord.

»Nå», sade Bagheera, »hoppa nu upp på min rygg, Lille Bror, så gå vi hem.»

En av Djungellagens många förträffliga egenskaper är, att straffet stryker ett streck över allt. Det är intet gnat vidare.

Mowgli lutade sitt huvud mot Bagheeras rygg och sov så djupt, att han inte ens vaknade, då han lades ned hemma i varghålan.