Dorillas Qväde
| ← Skönhetens bräcklighet |
|
Vår-ro → |
| Ur Svenska parnassen, band II s. 29–31 av Ernst Meyer från 1889. |
Dorillas Qväde.
Frihet, min fröjd, du min gudinna,
Unna mig i din skugga bo!
Ungdom och oskuld hos dig finna
Lugn och ro:
Kärlekens nöjen snart försvinna,
Bäst de gro.
Fjerran jag sett hans falska snara,
Fjerran den eld, som allt förtär;
Men aldrig än förnöjd den vara,
Som är kär:
Skydda mig, frihet, att förfara
Hvad det är!
Tirsis för mig det band berömmer,
Prisar den vällust kärlek ger;
Af honom sjelf tvärtom jag dömer,
När jag ser
Sinnenas oro, som han glömmer
Qväfva ner.
Kärlek han säger helt betagen
Öfvar vårt vett fullkomligt väl;
Deri jag ser mig ock bedragen,
Ty hans själ
Yrar och drömmer hela dagen
Fjolligt gräl.
När han min hy med liljan parar
Och talar om min fägrings prakt,
Har han ej, när den stunden varar,
Hörselns makt;
Men kallar hvad jag höfligt svarar
Blott förakt.
Och fast han sett mig ofta gråta
Lammen, som kommit ur min vård,
Fast jag begrof med ögon våta
Lilla Mård,
Kallar han mig — hur tycks det låta? —
Grym och hård.
Derför jag tror, att denna branden
Qväfver båd’ minne, mod och vett:
Herden, som sjöng vid klara stranden
Allt i ett,
Tiger nu, se’n i kärleksbanden
Han sig gett.
Kärlek kan sig ock snart förbyta,
Flyger så lätt som svalor små;
Liksom säfven på vattnet flyta,
I vår å;
Minsta år-tag dem sönderbryta
Och nedslå.
Sist när jag satt vid aspen gröna
Och knöt de mjuka blomsterblad,
Hörde jag en som för sin sköna
Ljufligt qvad,
Och henne att dess kärlek löna
Häftigt bad.
Ack, tänkte jag, hvad älskogs våda
Har nu tändt alla herdar an,
Tirsis vill mig detsamma båda,
Bäst han kan.
Och när jag gick att denne skåda,
Var det han.
Han som af högsta låga tänder,
För mina fötter nyligt låg;
Honom jag nu af andra händer
Fängslad såg:
Kärleken så hvar timma vänder
Deras håg.
Långt mera lust i skogen vanka,
Der mina får i skuggan gå;
Se, hur sin mjölk af modren samka
Lammen små:
Af sådan kärlek mina tankar
Nöje få.
När som mitt spel om aftonstunder
Härmar de ömma foglars bröst
Och väcker upp från närmsta lunder
Ekos röst:
Finner jag i menlösa under
Ro och tröst.
Derför — fly, Kärlek, med din båga!
Jag har dig för min ovän nämnt.
Gack med din flärd, din lust och plåga,
Lösa skämt.
Mig har din blick, din första låga
Redan skrämt.