Drömmens uppfyllelse/Kapitel 08

←  Åter hemma

Drömmens uppfyllelse av Lucy Maud Montgomery Översättare: Karin Jensen Annes första friare

Ett märkligt förslag  →

VIII.
Annes första friare.

Det gamla året svann ej hän i grönklart aftonljus — i stället bäddades det i sin grav av en brusande och dånande snöstorm. Det var en sådan kväll, då vindilarna tjutande fara fram över de frusna ängsmarkerna och mörka skrevorna, stöna kring takåsen likt osaliga andar och driva den yrande snön stötvis mot fönsterrutorna.

— Så skönt det ska bli att få krypa ned i sin lilla goda säng och tänka på, att man inte har något ärende genom Spökskogen, sade Anne till Jane Andrews, som kommit på eftermiddagen för att hälsa på och var bjuden att ligga kvar över natten. Men när de väl sträckt ut sig under sina varma filtar uppe i Annes väl ombonade lilla gavelrum, visade det sig, att Jane hade helt andra ting än Spökskogen i sina tankar.

— Hör nu Anne, sade hon helt högtidligt, det var något jag skulle tala med dig om.

Anne var betydligt sömnig efter den bjudning, som hon varit på hemma hos Ruby Gillis kvällen förut. Hon hade bra mycket hellre velat somna i fred än lyssna till Janes förtroenden, som hon kände på sig skulle bli ganska långtrådiga. Hon hade ingen aning om vad som komma skulle. Förmodligen var väl också Jane förlovad. Det gick ett rykte om att Ruby Gillis skulle förlova sig med den nye läraren i Spencervale, som alla flickor voro så förtjusta uti.

— Snart blir jag den enda ur vår gamla fyrväppling, som inte bär någon blank ring, tänkte Anne sömnigt. Högt sade hon: — Kila på då, kära du!

— Anne, sade Jane med allt mera högtidlig betoning, säg, vad tycker du om min bror Billy?

Anne hoppade till vid den oväntade frågan och sökte med någon möda samla sina tankar. Ja, vad tyckte hon om Billy Andrews? Hon hade verkligen aldrig tyckt någonting särskilt om honom — den rundkindade, enfaldige och beskedlige, ständigt leende Billy Andrews. Kunde väl någon människa tycka något särskilt om Billy Andrews?

— Jag — jag förstår inte riktigt, stammade hon. — Vad menar du — egentligen?

— Tycker du om Billy? frågade Jane helt rakt på sak.

— Jaa då — kors bevars — visst tycker jag om honom, försäkrade Anne, undrande om hon inte ändå sade den bokstavliga sanningen. Inte tyckte hon illa om Billy… Men kunde det likgiltiga överseende, varmed hon betraktade honom, när han händelsevis kom inom hennes synkrets, anses liktydigt med att hon tyckte om honom? Vart ville måntro Jane komma med sin fråga?

— Skulle du vilja ha honom till man? sporde Jane lugnt.

— Till man? — Anne hade satt sig upp i sängen för att bättre komma till rätta med sina känslor för Billy Andrews. Nu föll hon baklänges mot sina huvudkuddar och tappade bokstavligen andan. — Vems man?

— Din, förstås, svarade Jane. — Billy vill gifta sig med dig. Han har ju alltid varit betagen i dig, och nu har pappa gett honom den övre av våra båda gårdar, som han får bruka i eget namn, så att ingenting hindrar honom från att gifta sig. Men han är så blyg, så han kunde omöjligt få ur sig att fria själv, och därför skulle jag göra det åt honom. Jag ville ogärna göra det. Jag tycker så’nt där ska folk sköta själv, men han har inte gett mig nå’n levande ro, förrän jag lovade det, om jag finge tillfälle till det. Nå, vad tänker du om saken, Anne?

Var det en dröm? Var det någon av dessa hemska feberfantasier, då man finner sig förlovad eller gift med någon, som man hatar eller inte känner, och inte har en aning om, hur det hela gått till? Nej, hon, Anne Shirley, låg där klarvaken i sin egen säng, och alldeles bredvid henne låg Jane Andrews och yppade sin broder Billys kärlek. Anne visste inte, om hon helst ville pusta och jämra sig eller brista ut i gapskratt, men det gick inte an att göra någotdera, ty syster Janes känslor fingo inte såras.

— Söta du — inte kan jag gifta mig med Billy, lyckades hon äntligen få fram. — Aldrig har ens en sådan tanke runnit upp i min hjärna…

— Nej, det kan nog hända, medgav Jane. — Billy har alltid varit så blyg, att han inte kommit sig för med att slå sig ut på det vanliga sättet. Men du kan väl fundera på saken, Anne. Billy är en rar pojke, det kan jag säga dig, fastän han är min egen bror. Han har inte lagt sig till med några tråkiga vanor, han är arbetsam, och du kan lita på honom. En fågel i handen är bättre än tio i skogen. Han sa’, att jag fick säga dig, att han gärna skulle vänta, tills du gått igenom högskolan, om det nu prompt skulle så vara — annars ville han helst gifta sig i vår, innan plöjningen börjar. Han kommer alltid att bli mycket snäll mot dig, det kan du vara lugn för, och nog vet du, Anne, att jag bra gärna skulle vilja ha dig till syster.

— Nej, se det går inte, sade Anne i mycket bestämd ton. Hon hade nu återfått fattningen och kände sig till och med litet smått förargad. Det var så genomlöjligt alltihop. — Jag kan inte gifta mig med Billy det är stört omöjligt, Jane, det tjänar till ingenting att fundera på saken. Några sådana slags känslor har jag inte alls för honom, och det får du säga honom.

— Det överraskar inte mig precis, sade Jane med en resignerad suck. Hon visste, att hon gjort sitt bästa, och mer kan man inte begära. — Jag sa’ Billy, att det var nog lönlöst att fråga dig, men han var envis som alltid. Jaha, då har du fattat ditt beslut, Anne, måtte du bara inte komma att ångra det!

Jane talade ganska kyligt. I själ och hjärta hade hon varit fullt övertygad om, att den förälskade Billy ej hade de minsta utsikter hos Anne. Icke desto mindre stack det henne en smula, att Anne Shirley, som dock, när allt kom omkring, bara var ett upptaget föräldralöst barn, utan köttsliga släktingar, skulle ge korgen åt hennes bror — hennes bror, som tillhörde en god familj och hade både pengar och anseende. Nå — den högfärdsblåsan Anne kunde väl komma att ångra sig, tänkte Jane med rätt mycken bitterhet.

Anne understod sig att småle i mörkret vid tanken på, att hon en dag skulle komma att ångra, att hon givit korgen åt Billy Andrews.

— Jag hoppas Billy inte måtte bli för ledsen, sade hon vänligt.

Jane gjorde en rörelse, som om hon häftigt slängde med huvudet på kudden.

— Ånej, inte lär han väl ta det så hårt… Därtill har Billy för mycket sunt förnuft. Han tycker också riktigt bra om Nettie Blewett, och mamma har alltid mycket hållit på henne. Hon är så sparsam och omtänksam. Jag tror, att när nu Billy får veta, att du inte bryr dig om honom på det viset, så tar han Nettie. Du är väl snäll och inte nämner om det här för någon, Anne?

— Nej, det kan jag lova dig, sade Anne, som alls inte hade någon lust att förkunna för allmänheten, att Billy Andrews hade friat till henne, men när det kom till kritan, föredrog Nettie Blewett. Det lilla våpet Nettie!

— Om vi nu skulle somna! föreslog Jane.

Sagt och gjort — Jane somnade mycket fort. Men ehuru hon eljes ej företedde någon likhet med lady Macbeth, hade hon i sanning lyckats mörda sömnen för Anne. Den unga damen, om vilkens hand det anhållits, låg sömnlös på sitt läger ända in på småtimmarna, men hennes reflexioner voro långt ifrån romantiska. Dock var det ej förrän morgonen därpå, som hon fick unna sig den känsla av befrielse, som ett gott skratt skänker. När Jane sagt farväl och gått hem — fortfarande litet kylig och avmätt i tonfall och sätt, därför att Anne otacksamt nog avböjt äran av en allians med huset Andrews, skuttade Anne upp till sin vindskammare, stängde dörren i lås och skrattade ut.

— Om jag bara finge förtro mig åt någon annan, som kunde skratta med, tänkte hon. — Men det går inte an. Diana är den enda jag skulle vilja berätta det för, men även om jag inte lovat Jane att tiga, kan jag inte numera berätta några hemligheter för Diana. Hon talar om allting för Fred — det vet jag hon gör. Tänk, att nu har jag haft mitt första frieri! Jag tänkte det skulle väl komma nå’n dag, men aldrig kunde jag tro, att det skulle vara så överhängande. Det är gräsligt livat — men det gör en liten smula ont ändå.

Anne visste mycket väl, vari den lilla taggen låg, ehuru hon ej uttalade det i klara ord. Hon hade haft sina egna, hemliga drömmar om den stund, då någon första gången skulle till henne ställa den stora frågan. Och i de drömmarna hade det alltid gått särdeles vackert och poetiskt till — denne okände någon måste vara vacker och mörkögd och av ett förnämt utseende och förmå lägga sina ord, antingen han nu var prinsen från det förtrollade slottet, som ofördröjligen måste hugnas med ett »ja», eller någon ståtlig och sympatisk företeelse av den jämförelsevis vardagliga sorten, som tyvärr måste avfärdas med ett vackert och finkänsligt formulerat, men obevekligt »nej.» Efter detta avslag, vilket som sagt skulle uttryckas i så milda och taktfulla ordalag, att det omöjligen kunde såra friarens känslor, skulle denne böja sig djupt ned över Annes hand, trycka en kyss på den och försvinna, efter att ha försäkrat henne om sin livslånga aktning och hängivenhet. Och episoden skulle alltid förbli ett härligt minne — att vara stolt över och litet sorgbunden tillika.

Och nu hade denna första erfarenhet, som kunnat innebära så mycken angenäm spänning, sjunkit ned till någonting uteslutande löjligt. Billy Andrews hade fått sin syster att fria för honom, därför att hans far givit honom en utgård att bruka för egen räkning, och om Anne inte ville ha honom, fick han väl försöka sin lycka hos den säkert mera medgörliga Nettie Blewett. Jo, det var romantiskt så det förslog! Anne skrattade — och suckade sedan. Där låg en fagert skimrande flickillusion krossad… Skulle det fortsätta på samma vis, ända tills slutligen allting låge omkring henne i tusende skärvor?