Drömmens uppfyllelse/Kapitel 19
← Den minnesgoda tant Josephine |
|
Gilbert talar → |
XIX.
Litet småprat.
— Tänk, att jag i dag fyller mina tjugo år och för alltid lämnat ton-åren bakom mig, sade Anne, som satt hopkrupen på mattan framför den öppna spisen med Häxan i sitt knä. Hon var ensam i vardagsrummet tillsammans med tant Jamesina, som satt och läste i sin favoritstol. Stella och Priscilla hade gått på ett föreningssamkväm, och Phil befann sig en trappa upp, i färd med att klä sig till en bjudning.
— Du kanske känner ett visst vemod, sade tant Jimsie. — Ton-åren äro en mycket trevlig del av livet. Jag är glad, att jag aldrig själv på allvar kommit ur dem.
Anne skrattade.
— Det kommer du aldrig att göra, tant lilla. Du kommer att förbli aderton, när du borde fylla dina hundra. Men jag för min del är nedstämd och känner mig också lite besviken. Min snälla lärarinna fröken Stacey sade mig för länge sedan, att när jag nått tjugoårsåldern, skulle min karaktär vara färdigbildad, på gott eller ont. Men jag känner på mig, att den ännu alls inte är vad den borde vara. Den är så full av brister.
— Det är varenda människas, sade tant Jamesina i uppmuntrande ton och lade ned sin bok. — Min, må du tro, har också sina skavanker. Din lärarinna mente förmodligen, att vid tjugoårsåldern har ens karaktär antagit sin bestämda riktning och fortsätter sedan sin utveckling i samma linje. Fäll inte modet för så lite, Anne! Fyll dina plikter mot Gud och din nästa och dig själv, och roa dig, medan tid är. Det är min filosofi, och följer du den, tror jag inte du behöver ångra dig. Vart ska Phil ta vägen i kväll?
— Hon är bjuden på bal, och hon har skaffat sig den mest förtjusande klänning av guldfärgat siden med en spets över, som är som en spindelväv. Den matta gula färgen passar hennes varma mörka hy så utmärkt.
— Ligger det inte någonting trolskt i orden siden och spetsar? sade tant Jamesina. — Det frasar mjukt om dem, och man får sådan danslust. Jaha, gult siden… Man kommer att tänka på en klänning av idel solsken… I min ungdom längtade jag alltid efter en gul sidenklänning, men först ville aldrig mamma höra talas om det och se’n aldrig min man. Det första jag ska göra, sedan jag kommit till himlen, blir att skaffa mig en gul sidenklänning.
Medan Anne ännu skrattade, kom Phil seglande utför trappan i all sin stass och började med belåten min svansa fram för den stora avlånga väggspegeln.
— En smickrande spegel befordrar i hög grad ett älskvärt sinnelag, sade hon. — Den uppe på mitt rum gör mig grönskiftande i ansiktet och förlänger ohyggligt min haka. Ser jag söt ut, Anne?
— Vet du verkligen, hur vacker du är, Phil? frågade Anne med trohjärtad beundran.
— Visst vet jag det. Vad har man annars speglar för? Men det var inte det jag mente. Sticker det ingenting ut, som inte får synas? Är kjolen rakt knäppt? Skulle den här rosen kanske ta sig bättre ut längre ned? Jag är rädd den sitter för högt — den verkar något à la tuppkamm. Men jag tycker inte om, att något kittlar mig på örat.
— Allting sitter precis som det ska, och din sydvästra grop i kinden är helt enkelt bedårande.
— Anne, det är en sak, som jag särskilt tycker om dig för — du kan ge ett erkännande utan några bitankar. Du är så hjärtegod, att det inte finns en gnista avundsjuka i dig.
— Varför skulle hon vara avundsjuk? inföll tant Jamesina. — Hon ser inte fullt så bra ut som du, det är möjligt, men hon har en bra mycket vackrare näsa.
— Det vet jag nog, medgav Phil.
— Min näsa har alltid varit mig till stor tröst, bekände Anne.
— Och jag tycker om ditt vackra och jämna hårfäste, Anne. Och så den där lilla näpna locken, som ser ut, som om den skulle trilla ner, men ändå inte gör det — den är för rar. Men apropå om näsor, så är min egen mig en stor källa till bekymmer. När jag fyllt mina fyrtio, pekar den ännu värre i vädret och är full med röda ådror. Hur tror du jag ser ut vid fyrtio års ålder, Anne?
— Som ett gammalt och stadigt medelålders fruntimmer — med någon dragning åt korpulens, skämtade Anne.
— Å nej, du, sade Phil och satte sig försiktigt ned i väntan på sin eskort. — Josef, du med den mångfärgade klädnaden — understå dig inte att hoppa upp i mitt knä. Jag har inte lust att gå på bal full med katthår. Nej, Anne, gammal och stadig är det sista jag kommer att se ut. Men förmodligen är jag gift.
— Med Alec eller Alonzo? frågade Anne.
— Med endera av dem alldeles säkert, bara jag nånsin kunde göra mitt val, suckade Phil.
— Det borde väl inte vara så svårt att avgöra, sade tant Jamesina i litet snäv ton.
— Söta tant, jag är född i vankelmodets tecken, och sådan jag är född får jag nog också förbli.
— Du borde vara mera redig i din tankegång, Philippa.
— Naturligtvis borde man vara mera redig i sin tankegång — är det inte ungefär liktydigt med klar i knoppen? — men då är det så mycket roligt man går miste om. Vad Alec och Alonzo angår, så om tant kände dem, skulle tant förstå, varför det är så svårt att välja mellan dem. De är lika trevliga bägge två.
— Ta då någon, som är ännu trevligare, föreslog tant Jamesina. — Det finns ju en särdeles hygglig senior, som springer här och gör sig till för dig, Will Leslie. Jag har fäst mig vid hans stora, milda ögon — skulle nu inte han passa?
— Di ä’ just en aning för stora och för milda, de påminna om en kossas, sade den grymma Phil.
— Nå vad säger du om George Parker?
— Aldrig ett kvitt — bara att han jämt ser ut som om han vore nystärkt och nypressad.
— Marr Holworthy då. Honom kan du väl inte finna något fel med.
— Nej, han skulle duga, bara han inte vore fattig. Jag är tvungen att gifta mig rikt, ser tant Jamesina. Pengar måste min tillkommande ha, och så måste han se bra ut, det är två oundgängliga villkor. Jag skulle i morgon dag gifta mig med Gilbert Blythe, om han vore rik.
— Ånej, skulle du det? sade Anne i spydig ton.
— Se, det föll oss alls inte på läppen, fastän vi visst inte vill ha Gilbert själva — neej då, för all del, skojade Phil. — Men låt oss inte tala om obehagliga ämnen. Någon gång blir jag väl tvungen att inträda i det äkta ståndet, kan jag tro, men nog skjuter jag upp den olycksdagen så länge jag kan.
— För vad du gör, min lilla Phil, gift dig inte med någon, som du inte håller av, varnade tant Jamesina.
»Ack, hjärtan, som sig böja under kärlekens lag.
Ha varit ur modet se’n mången god dag,»
trallade Phil gäckande. — Nu kommer vagnen. Jag flyr — adjö på er! Drag er nu tillbaka till »den gamla goda tiden», dit ni bägge två höra, och fortsätt i lugn och ro era resonnemanger om den rätta sortens kärlek.
När Phil hoppat ut ur rummet, såg tant Jamesina högtidligt vädjande på Anne.
— Flickan är söt och rar och godhjärtad, men ibland tar det på henne ryck, då man sannerligen undrar, om hon är rätt klok. Vad tror du, Anne?
— Jag tror inte det är något fel på Phils förstånd, sade Anne och vände bort ansiktet för att dölja sitt leende. — Det är bara hennes sätt att prata så där.
Tant Jamesina skakade betänksamt på huvudet.
— Ja, jag vill väl hoppas det — att hon inte menar stort med sitt munväder. Jag hoppas det, därför att jag har fäst mig vid flickan. Men inte förstår jag mig på henne — hon gör mig alldeles matt ibland. Hon liknar ingen av de flickor, jag någonsin känt, eller någon i den syskonkrets, där jag växte upp.
— Hur många flickor var ni hemma hos er, tant Jimsie?
— Å, vi var väl så där ett halvt dussin, kära du.