Drömmens uppfyllelse/Kapitel 20
| ← Litet småprat |
|
Det gamla barndomshemmet → |
XX.
Gilbert talar.
— Det här har varit en fasligt långtrådig och prövande dag, gäspade Phil, där hon låg och sträckte sig på soffan, från vilken hon nyss kört bort två ytterst överraskade och förnärmade kattor.
Anne såg upp från Pickwick-Klubbens efterlämnade papper. Nu, sedan vårtentamina voro över, fröjdade hon sin själ med Dickens.
— Vi tycka den har varit långtrådig, sade hon tankfullt, men för någon eller några ute i den stora världen har det varit en underbar dag. Någon har känt sig outsägligt lycklig i dag. Kanhända en storslagen handling har utförts någonstädes — ett härligt skaldestycke har skrivits — en blivande stor man har fötts till världen. Och antagligen har någon fått sitt hjärta krossat, kära Phil.
— Varför skulle du skämma din vackra tanke genom att hänga på den sista meningen, sötnos? puttrade Phil. — Jag tycker inte om att tänka på krossade hjärtan — eller på någonting annat obehagligt.
— Tror du, att du hela livet igenom ska kunna undgå det du kallar obehagliga ting, Phil?
— Ack nej, det blir nog inte så väl. Och redan nu dväljes jag mitt uppe i en massa otrevligheter — jag kan säga dig, att tanken på Alec och Alonzo plågar livet ur mig.
— Aldrig kan du ta någonting på allvar, Phil.
— Nej, varför skulle jag det? Det finns tillräckligt många andra, som gör det. Mig får man inte alldeles ta efter orden. Alla kunna inte vara förståndiga och beslutsamma och jämt och samt mena det djupaste allvar. Min roll i livet är att söka få folk att släppa efter en smula på det där värdiga allvaret. Och ni får väl ändå medge, att livet här i Carolinas tjäll varit mycket gladare och muntrare därför att jag varit med och piggat upp er alla.
— Ja, det är fullkomligt sant, medgav Anne.
— Och alla tycker ni om mig — till och med tant Jamesina, som tror jag är spritt galen. Så varför skulle jag försöka ställa mig annorlunda? Nej, här sitter jag och blir riktigt sömnig. I natt låg jag vaken ända till ett och läste en gränslöst spännande spökhistoria. Jag läste den i sängen, och se’n jag hade slutat den — tror ni, att jag kunde förmå mig att gå upp och släcka ljuset? Neej! Och om inte till all lycka den stadiga Stella kommit sent hem från något nattsudd, skulle det ljuset ha spritt sitt klara sken ända tills morgonen grytt. När jag hörde Stella, ropade jag in henne, förklarade min fatala belägenhet och hade henne att släcka ljuset. Om jag själv stigit upp ur sängen, ger jag mig katten på, att någonting skulle ha nappat tag i mina fötter, när jag skulle kliva upp igen. Nå, Anne, har tant Jamesina kommit på det klara med, vad hon ska göra nu i sommar?
— Jo, hon ämnar stanna kvar här. Jag vet, att hon gör det för de älskade kattornas skull, fastän hon säger, att det blir för mycket besvär för henne att öppna och vädra och ställa i ordning hemma hos henne själv, och hon är inte road av att fara på besök hos andra människor.
— Vad är det du läser?
— Dickens Pickwick-Klubb.
— Det är en bok, som alltid gör mig hungrig, sade Phil. — Människorna i den äter ständigt så goda saker — fråssa på saftiga biffstekar med senap och bräckt skinka med förlorade ägg. Jag måste alltid gå på upptäcktsfärd i skafferiet, när jag har läst Pickwick-Klubben. Och bara för att vi nu talte om’et, känner jag, att jag är alldeles utsvulten. Kära söta, finns det någonting gott ute i matskåpet.
— Jag gjorde en mjuk pepparkaka i morse. Ta dig en bit av den.
Phil kilade ut i skafferiet, och Anne begav sig i sällskap med Häxan ut i den lilla trädgården bakom huset. Det var i själva vårbrytningen, en fuktig afton med frisk doft av mylla. Snön hade ej alldeles smält undan i omgivningarna, en smutsgrå vall låg ännu kvar under furorna utmed landsvägen, skyddad för den varmt gassande aprilsolen. Töslasket därifrån gjorde vägen till parken och ned till hamnen smutsig och kylde kvällsluften. Men på öppna södersluttningar spirade gräset fram, och Gilbert hade till och med i en skyddad vrå hittat några bleka smörblommor. Han kom nu gående från parken, ordnande den lilla buketten tillsamman med några gröna strån.
Anne satt uppflugen på den stora grå kullerstenen ute i köksträdgården och betraktade en ännu bar björkgren, som med luftig behagfullhet tecknade sitt fina nätverk av kvistar och späda skott mot den mattröda solnedgången. Hon höll på att bygga ett luftslott — en underbar skapelse, vars solbelysta gårdar och pelarhallar doftade av alla Arabiens vällukter och där hon själv härskade som slottsfru. Hon drog lätt ihop sina ögonbryn, när hon såg Gilbert komma gående mellan äppelträdens stammar. På sista tiden hade hon lagat så, att hon aldrig behövde vara på tu man hand med Gilbert. Men nu fanns ingen möjlighet till undflykt, och till och med Häxan hade lämnat henne åt sitt öde.
Gilbert slog sig ned bredvid henne på det stora stenblocket och räckte fram sin blomstergärd.
— Påminner inte de här dig om hemmet och våra utvandringar under skoltiden, Anne?
Anne tog blommorna och sänkte ned sitt ansikte i dem. De voro ännu daggstänkta och doftade av vår.
— I denna stund springer jag omkring i Silas Sloanes hage, sade hon och drog ett djupt andetag av välbehag.
— Du är väl där i kroppslig måtto om några dagar, tänker jag?
— Nej, inte på några veckor ännu. Jag ska fara på besök till Bolingbroke tillsamman med Phil, innan jag reser hem. Du kommer att vara i Avonlea före mig.
— Nej, jag kommer inte att vara i Avonlea på hela sommaren, Anne. Jag har fått mig erbjudet ett vikariat i en tidningsredaktion, och det ämnar jag ta emot.
— Åh, sade Anne litet långdraget. Hon undrade, hur en hel sommar i Avonlea skulle gestalta sig utan Gilbert. Hur det var, föreföll henne utsikten inte lockande. — Jaså, återtog hon slutligen i en något besviken ton, det är naturligtvis mycket förmånligt för dig?
— Ja visst. Jag hade hoppats, att jag skulle få den platsen. Med inkomsten reder jag mig nästa år.
— Men du får inte arbeta för strängt, sade Anne, mest för att hon tyckte, att någonting måste hon säga. Om ändå den välsignade Phil kunde känna på sig, att hon behövdes! — Du har legat i så träget hela vintern… Är det inte en härlig afton? Vet du, att i dag hittade jag en tuva med blekblå violer under det gamla förvridna trädet därborta. Jag fick en känsla av, att jag upptäckt allra minst en guldgruva…
— Du hittar ofta guldgruvor, sade Gilbert — också han förströdd.
— Låt oss gå på spaningsfärd efter några fler, sade Anne ivrigt. — Jag ska ropa på Phil och —
— Violerna springer inte bort, Anne, och Phil kan du råka sedan, sade Gilbert lugnt och fattade hennes hand i ett stadigt grepp, från vilket hon ej förmådde frigöra sig. — Det är någonting, som jag bra gärna skulle vilja säga dig.
— Ack, säg det inte, bönföll Anne. — Jag ber dig, snälle Gilbert — säg det inte.
— Jag måste. Så här kan det inte längre fortgå. Anne, jag håller av dig. Det vet du mycket väl. Jag — jag kan inte säga dig, hur mycket. Vill du lova mig att en dag bli min hustru?
— Det — det kan jag inte, sade Anne i bedrövlig ton. — O, Gilbert — du — du har fördärvat allting.
— Bryr du dig inte det minsta om mig? frågade Gilbert efter en stund av tryckande tystnad, varunder Anne ej vågat titta upp.
— Inte på det sättet, som du menar. Jag tycker mycket om dig som vän. Men jag håller inte av dig, Gilbert.
— Men kan du inte ge mig hopp om — att det kan komma med tiden?
— Nej, det kan jag inte, utbrast Anne i full förtvivlan. — Jag kommer aldrig att hysa — den sortens känslor för dig, Gilbert. Du får aldrig mera ta upp det här ämnet med mig, hör du det.
Åter följde en paus — så lång och så förfärlig, att Anne till sist tvangs att se upp. Gilbert var blek ända ut på läpparna. Och hans ögon — Anne ryste och måste se åt andra hållet. Inte heller över detta låg det någonting romantiskt… Måste frierier antingen vara enbart löjliga — eller ohyggliga? Skulle hon någonsin kunna glömma Gilberts ansikte?
— Är det någon annan? frågade han slutligen med låg röst.
— Nej, nej, det försäkrar jag dig, svarade Anne ivrigt. — Jag bryr mig inte om någon i världen på det sättet du menar — och jag tycker bättre om dig än om någon annan, Gilbert. Och vi måste — vi måste fortsätta med att vara vänner som förut, Gilbert.
Gilbert skrattade till litet bittert.
— Vänner, säger du. Din vänskap är inte nog för mig, Anne. Det är din kärlek jag begär, och den säger du, att du aldrig kan skänka mig.
— Det gör mig så ont. Förlåt mig, Gilbert!
Det var allt vad Anne kunde svara. Var voro nu alla de finkänsligt tröstande ord, med vilka hon i sin fantasi plägat avfärda sådana friare, som skulle få korgen?
Gilbert gav hennes hand en liten tryckning och släppte den sedan.
— Jag har ingenting att förlåta. Det har funnits stunder, då jag trott, att du en liten smula brydde dig om mig. Jag såg miste — det är alltihop. Farväl, Anne!
Anne vandrade sakteliga upp på sitt rum, satte sig på bänken vid fönstret utåt furudungen och gav tårarna fritt lopp. Hon kände det, som om någonting av oskattbart värde försvunnit ur hennes liv. Och det var Gilberts vänskap. Ack, varför skulle hon behöva förlora den på detta sätt?
— Hur är det fatt med dej, min sockertopp? frågade Phil, som kom förbi i skumrasket.
Anne svarade ej. Hon önskade i detta ögonblick Phil tusen mil bort.
— Du har väl gått och givit Gilbert Blythe nej. Du är en bra mycket större idiot än jag trodde, Anne Shirley.
— Kallar du det idiotiskt att säga nej åt en person, som man inte älskar? sade Anne förtrytsamt.
— Du vet inte vad kärlek vill säga, min lilla vän. I din livliga fantasi har du skapat någonting, som du tror är kärlek, och så väntar du finna dess motsvarighet i verkligheten. Tänk, det var det första förståndiga jag sagt i hela mitt liv! Jag undrar, hur jag bar mig åt? Nu hoppas jag, att herrskapet ingenting har att anmärka på min rediga tankegång.
— Söta snälla Phil, bad Anne, gå din väg och låt mig få vara ensam en liten stund. Min värld har ramlat i bitar. Jag får lov att försöka bygga upp den igen.
— Utan någon Gilbert? sade Phil och reste sig upp för att gå.
En värld utan någon Gilbert? Anne dröjde vid tanken, dyster i hågen. Det skulle bli ett bra ödsligt och ledsamt ställe. Ja, hon kunde inte hjälpa det — det var Gilberts fel alltihop. Han hade förstört deras trevliga förhållande som kamrater och barndomsvänner. Han fick skylla sig själv, och hon — hon fick nu lära sig att leva utan det.