Drömmens uppfyllelse/Kapitel 25
← En ny person uppträder |
|
En ny person → |
XXV.
Den förtrollade prinsen.
— Jag sitter i valet och kvalet, sade Anne och tittade från Tjällets fönster ut mot parkens avlägsna furor och lärkträd. — Jag har råd att ägna en hel eftermiddag åt den ljuva sysselsättningen att göra rakt ingenting, tant Jimsie. Skall jag tillbringa den här, där det finns en hemtrevligt sprakande brasa, en tallrik ovanligt röda och aptitliga äpplen, tre i rörande endräkt spinnande kattor och två sedesamma porslinshundar med gröna nosar? Eller ska jag gå ut och lustvandra i parken, där furukronorna susa och vågen skvalpar mot strand?
— Vore jag så ung som du, skulle jag bestämma mig för parken, sade tant Jamesina och kittlade Josefs gula örsnibb med en strumpsticka.
— Jag trodde du gjorde anspråk på att vara lika ung som någon av oss, tant? skämtade Anne.
— Jaha, i min själ. Men mina fortkomstledamöter äro inte så unga som era. Gå du ut och hämta lite frisk luft, Anne. Jag tycker du ser litet blek ut om nosen nu på senaste tiden. Sol och vind ger rosor på kind.
— Jag går väl ut och går då en stund, sade Anne litet håglöst. — Jag känner mig inte så upplagd för husliga nöjen i dag. Jag vill känna mig ensam och fri — ta ut stegen och fylla mina lungor. Parken ligger folktom, för alla människor är borta och ser på fotbollstävlingen.
— Varför har du inte gått dit?
— ’Ingen bjöd mej, sa flickan’ — ingen utom den där lille äcklige Dan Ranger. Med honom går jag då ingenstans, men för att inte såra hans små superfina känslor sa’ jag, att jag inte alls tänkte gå på tävlingen. Och nu får det vara. Fotboll roar mig inte ett smack i dag.
— Gå du och hämta lite frisk luft, uppmanade tant Jamesina. — Men ta med ditt paraply, jag tror vi få regn. Reumatismen sätter åt mitt arma ben.
— Bara gamla gummor får ha reumatism, tant lilla.
— Vem som helst kan få reumatism i benen, Anne. Men det borde vara gammalt folk, som har reumatism i själen. Gud ske lov, sådan har jag aldrig känning av. Får man reumatism i själen, kan man lika väl gå till snickarn och beställa sin likkista.
Det var november — månaden med purpurröda solnedgångar, bortdragande flyttfåglar, brusande sorgesånger från havet och lidelsefull suckan i furornas kronor. Anne strövade av och an under höstlikt drivande, gråa skyar, i fjärran skymtade hon en strimma av det blekt och blankt speglande havet. Hon ville låta den friska vinden sopa rent i sin själs innersta gömslen — det kändes, som om spindelväv lägrat sig därinne… En för Anne högst ovanlig förnimmelse… Men hur det nu var — sedan hon börjat sitt tredje läsår vid högskolan, hade hon ej förmått betvinga det tungsinne, som stundom smög sig över henne. Hon hade ingenting att gå och grubbla över, men sitt sorglösa solskenslynne hade hon ej fått tillbaka.
I yttre måtto företedde livet i Carolinas tjäll samma behagliga omväxling av målmedvetet arbete och välförtjänt vila och förströelse som det alltid gjort. Varenda fredagskväll fylldes det stora, av brasskenet upplysta förmaket av självbjudna, alltid välkomna gäster, och rummet genljöd av skämt och skratt, medan tant Jamesina vänligt myste mot alla. Den från Phils brev bekante »Jonas» kom ofta, han reste från S:t Columba med ett förmiddagståg och for hem med det sista. Han hade vunnit allas hjärtan i Tjället, ehuru tant Jamesina ruskade på huvudet och uttryckte som sin oförgripliga mening, att nutidens prästämnen inte kunde jämföras med den gamla goda tidens.
— Han är mycket hygglig, söta du, sade hon till Phil, men en ordets förkunnare bör ha ett allvarligare och mera värdigt väsen.
— Kan man inte skratta och vara en kristen ändå? undrade Phil.
— En karl som folket är mest kan det mycket väl. Men jag talte om en Herrens tjänare, sade tant Jamesina milt förebrående. — Och du ska inte kokettera för pastor Blake, det passar sig verkligen inte.
— Men jag koketterar visst inte för honom, protesterade Phil.
Ingen människa trodde henne, utom Anne. De andra tänkte, att hon drev sin vanliga sport, och sade henne helt uppriktigt, att hon bar sig illa åt.
— Pastor Blake tillhör inte Alec- och Alonzo-sorten, som man ostraffat nojsar med, Phil, sade Stella strängt. — Han tar saker på rama allvaret. Du kan göra honom olycklig för hela hans liv.
— Ånej, tror du? utbrast Phil. — Tror du verkligen, att jag skulle kunna det? Kors så livat!
— Philippa Gordon! Så alldeles utan känslor trodde jag ändå inte att du var. Jag talar om risken av, att du gör en hygglig och hederlig man olycklig för hela hans liv, och du uttrycker din stora förtjusning över att det står i din makt att göra det.
— Nu skarvar du allt, lilla älskling. När jag i ett obevakat ögonblick sa’: kors så livat, så menade jag aldrig, att jag skulle vilja göra honom olycklig, även om jag — och det var det, som var bussigt — hade förmågan.
— Jag tycker skillnaden är hårfin. Och jag begriper dig inte, Phil. Du narrar mannen att jämt och ständigt hänga efter dig, och du vet, att du inte har den minsta allvarliga mening med det.
— Min mening är att få honom att fria, så vitt det är mig möjligt, sade Phil lugnt.
— Du är oförbätterlig, sade Stella hopplöst.
Gilbert kom stundom om fredagsaftnarna. Han tycktes alltid vara vid gott lynne, deltog i samtalet med liv och lust och var aldrig svarslös. Han varken sökte eller undvek Anne. När omständigheterna bragte dem i beröring med varandra, konverserade han henne artigt och vänligt, som om hon varit en ny bekantskap. Det forna kamratliga förhållandet var som bortblåst. Anne kände det med en viss bitterhet, men hon sökte intala sig, att hon var mycket glad och belåten åt att Gilbert så fullständigt hämtat sig från den missräkning, hon berett honom. Den där aprilkvällen ute bland äppelträden hade hon allvarligt fruktat för, att hon vållat honom ett hjärtesår, som ej skulle helas på mången god dag. Nu såg hon, att hennes fruktan varit överdriven och obefogad. Också en mans sinne kan ha sin elasticitet. Gilbert såg icke ut att gå och bära på någon hemlig sorg. Han njöt av livet, och han arbetade med energi och ärelystnad. Hans riktlinjer rubbades ej, därför att en ung flicka varit kallsinnig mot honom. När Anne håglöst lyssnade till det skämtsamma ordkrig, som ständigt fördes mellan honom och Phil, undrade hon, om hon sett i syne, när hon tyckt sig uppfatta det där uttrycket av dov förtvivlan i hans ögon den gången hon sagt honom, att hon aldrig kunde hålla av honom på det sätt han önskade.
Aspiranter till den efter Gilbert lediga platsen som Annes uppvaktande kavaljer fattades ingalunda. Men Anne höll dem på avstånd och uppmuntrade ingen. Om »den rätte» någonsin skulle infinna sig, så kunde hon vänta, och något behov av en tillfällig ställföreträdare hade hon ej. Så varnade och förmanade Anne sitt eget jag under promenaden den blåsiga dagen ute i parken.
Det av tant Jamesina förutspådda regnet bröt löst med rassel och sus i trädkronorna. Anne spände upp sitt paraply och skyndade utför backen. Just som hon kom ut på stora landsvägen, svepte en häftig väderil fram och vände ut och in på hennes paraply. Anne grep förtvivlad om skaftet och försökte förgäves få bukt med den motspänstiga tingesten. Då ljöd plötsligt tätt invid henne en röst:
— Förlåt — törs jag erbjuda mitt paraply?
Anne såg upp. Där, lång och ståtlig och distingerad — med mörka, melankoliska, outgrundliga ögon och vek, melodisk och sympatisk röst — stod han ju livslevande framför henne, hennes drömmars hjälte. Han kunde inte ha mera liknat hennes ideal, om han varit gjord på beställning.
— Jag får tacka så mycket, sade hon helt förvirrad.
— Kanske vi skulle försöka uppnå den lilla paviljongen på udden, föreslog den okände. — Där kan vi vänta, tills skuren dragit förbi. Regnet kommer nog inte att fortfara så länge.
Orden voro vardagliga, men ack, tonfallet!… Och leendet, som ledsagade dem. Anne kände sitt hjärta klappa hastigare.
De skyndade till paviljongen och slogo sig andlösa ned under dess skyddande tak. Anne höll skrattande upp sitt trolösa paraply.
— När en sådan här gammal beprövad vän sätter sig på tvären, då blir man både häpen och ledsen, sade hon muntert.
Regndropparna glittrade på hennes glänsande hår, vars ostyriga lockar krusade sig kring hennes panna och tinningar. Kinderna hade täckts av en klar rodnad, de stora ögonen liknade stjärnor. Hennes ledsagare såg beundrande ned på henne. Hon kände, hur hon rodnade än mer under hans blick. Vem kunde han vara? Titta — där skymtade ett av högskolans röda och vita kårmärken, med en knappnål fastsatt vid hans rockuppslag. Ändå hade hon trott, att hon åtminstone till utseendet kände alla de studerande vid högskolan, utom novitierna. Och denne unge man, som förde sig ledigt och elegant som en världsman, var helt säkert ingen novitie.
— Vi äro studiekamrater, ser jag, sade han och log åt Annes höga färg. — Då kan vi ju redan anse oss som bekanta. Mitt namn är Royal Gardner. Och ni är bestämt den fröken Shirley, som läste Tennyson härom kvällen på Vittra förbundets sammankomst?
— Ja, det stämmer, men jag vet inte alls, var jag ska placera er, sade Anne uppriktigt. — Får jag fråga, vart ni egentligen hör hän?
— Jag känner mig, som om jag ännu inte riktigt hörde någonstans. För två år sedan låg jag som novitie vid Redmond. Men sedan har jag hela tiden vistats i Europa. Nu har jag kommit tillbaka för att avsluta mina studier i konsthistoria och estetik.
— Det här är också mitt juniorår, sade Anne.
— Då äro vi ju kurskamrater såväl som högskolekamrater. Och jag känner mig fullt försonad med förlusten av de båda år, varunder mina studier måste ligga nere, sade den unge mannen med en särdeles betydelsefull blick ur sina underbara ögon.
Regnet fortfor att ösa ned under nära nog en timme. Men tiden gick mycket fort. När molnen delade sig och en stråle av blekt novembersolsken föll över hamninloppet och furuplanteringarna, anträdde Anne och hennes ledsagare hemfärden. När de hunnit till Tjällets grind, hade han bett om tillåtelse att få göra visit, och den hade blivit honom beviljad. Anne steg in med flammande kinder och bultande tinningar. Häxan, som klev upp i hennes knä och smeksamt strök sig mot hennes axel, rönte blott ett kyligt välkommen. Anne, vars själ var bräddfull av romantik, hade just i denna stund ingen uppmärksamhet övrig för en stubbörad kissekatt.
Samma kväll lämnades det in ett paket i Tjället för fröken Shirleys räkning. Det var en pappask, innehållande tolv härliga rosor. Phil slog ner som en liten örninna på det åtföljande visitkortet, som föll ut från dem, och läste namnet jämte den poetiska tillägnan, som stod skriven på baksidan.
— Royal Gardner! ropade hon till. — Men Anne, inte visste jag du kände Roy Gardner!
— Jag råkade honom i parken nu på eftermiddagen i regnet, förklarade Anne brådskande. — Mitt paraply vände sig ut och in, och han kom till min undsättning med sitt eget.
— Aha, på det lilla viset. — Phil tittade nyfiket på Anne. — Och är denna synnerligen banala händelse något skäl för honom att skicka hit ett dussin rosor på långa skaft jämte en versifierad hyllning? Eller för dig att purpras av den ljuvaste rodnad, när du nyss tittade på hans kort? Anne, si ditt anlete röjer dig.
— Prata inte skräp, Phil. Känner du herr Gardner?
— Jag har råkat hans båda systrar, och jag har hört talas om honom. Alla människor känna till den familjen. Gardners tillhör en fin och förnäm släkt och är vådligt rika. Roy ser utmärkt bra ut och har mycket gott huvud. För två år sedan blev hans mor klen, och för att hon skulle få sköta om sin hälsa lämnade han högskolan och for till Europa med henne — hans far är död. Han lär ha tyckt det var mycket påkostande att nödgas avbryta sina studier, som voro ovanligt fint planlagda. Nämen, Anne… Här är bestämt något intressant i görningen. Jag nästan avundas dig, men inte så värst mycket ändå. För se Jonas är han ändå inte.
— Ack vad du är för en fjolla, sade Anne med en nedlåtande blick. Men hon låg länge vaken den kvällen, och hon var ej angelägen om, att sömnen skulle infinna sig. Hennes vakna drömmar voro ännu mera tjusande och fängslande än de brokiga bilder, som brukade te sig innanför hennes stängda ögonlock. Hade den förtrollade prinsen — den rätte — äntligen kommit? När hon tänkte på de strålande mörka ögon, som blickat så djupt in i hennes egna, var Anne i hög grad benägen för att i sitt inre svara ja.