Drömslottet/Kapitel 10

←  På Fyra vindars udde

Drömslottet av Lucy Maud Montgomery Översättare: Karin Jensen Leslie Moore

Leslie Moores historia  →

X.
Leslie Moore.

— I kväll ska matte gå ut på långpromenad ända bortom udden, sade Anne till Gog och Magog en stilla oktoberafton. Det fanns ingen annan att förtro sig till, ty Gilbert hade vandrat ned till fiskläget. Anne skötte om sin lilla värld på det mönstergilla sätt, som man kunde vänta av den, vilken fostrats upp av Marilla Cuthbert, och hon kunde med lugnt samvete bege sig från hemmet. Många och härliga strövtåg hade hon gjort utmed stranden, stundom med Gilbert, stundom med kapten Jim, stundom också ensam med sina egna tankar och de nya drömmar, vilkas skira spånad skiftade i de mildaste färger. Hon tyckte om strandpromenaden utmed hamnens sakta vaggande, tjärdoftande båtar, hon uppsökte gärna de silverglittrande sanddynerna, där den friska vinden från havet låg på, men mest älskade hon klippstranden med dess branter och grottor, dess av vågorna fint glättade och slipade rullstenar och de djupt inskurna vikarna, där kiselstenarna blänkte i det klara, grunda vattnet. Och det var till den stranden hon begav sig i afton.

I tre dagar hade rasat en höstlig storm med häftiga regnskurar. Dånande hade brottsjöarna slagit mot klipporna, bränningens vita skum hade yrt långt över vågbrytaren, och den blånande och spegelblanka fridfullheten i Fyra vindars bukt hade grumlats och rörts upp av det våldsamma ovädret. Men nu hade det dragit förbi, och stranden låg renspolad efter stormen; ej en fläkt rörde sig, men ännu rullade dyningarna och bröto sig fräsande i den grannaste vita fragga mot sand och klippblock — de gledo in emot stranden i rastlös följd och hade ännu ej somnat in i den stämning av stillhet och frid, som eljes rådde överallt.

— Ack, detta är en stund, värd hela veckor av storm och rusk, utbrast Anne och lät från toppen av det klippblock, där hon stod, sin blick glida ut över den makligt gungande vattenytan. Sedan klättrade hon utför en smal och brant stig, som ledde till den lilla viken nedanför, där hon i ljuvlig ensamhet fann sig omsluten av klippor, hav och himmel.

— Jag får en sådan lust att sjunga och dansa, sade hon för sig själv. — Ingen mänska ser mig — och fiskmåsarna skvallra inte. Här kan jag vara så sprallig jag vill!

Hon lyfte upp sin kjol och trippade med lätta danssteg fram på den hårda och fasta strandremsan, nätt och jämt utom håll för dyningarna, som nästan sköljde hennes fötter med sitt krusiga skum. Snurrande runt och skrattande som ett barn nådde hon småningom den lilla udden, som sprang fram öster om viken. Då tvärstannade hon och blev blossande röd. Hon var inte ensam, någon hade suttit och iakttagit hennes dans och hört hennes skratt.

Flickan med det guldblonda håret och de havsblå ögonen satt uppkrupen på ett av uddens stenblock, halvt dold av en framskjutande klippa. Hon blickade rakt på Anne med ett egendomligt uttryck, vari mängde sig förundran, sympati och — var det möjligt? — avund. Hon var barhuvad, och det praktfulla, glänsande håret var lindat kring hennes huvud och hopfäst med ett klarrött band. Hon bar en dräkt av något mörkt tyg, mycket enkelt sydd, men sammanhållen kring den mjuka midjan med dess fina linjer av ett sidenskärp i hårbandets varma röda färg. Händerna, som hon höll sammanknäppta över knäet, voro bruna och buro spår av arbete, men halsen och kindernas rundning voro mjällvita. En flyktig stråle från solnedgången bröt fram genom de lågt seglande molnen i väster och föll på hennes hår. Ett ögonblick kunde man tro sig se havets ofattbara väsen personifierat — dess hemlighetsfullhet, dess lidelse, dess gäckande och trolska tjusning.

— Ni — ni måste visst tro, att jag är litet tokig, stammade Anne och försökte återfå sin självbehärskning.

Att bli sedd av denna förnämt överlägsna uppenbarelse i ett ryck av barnslig uppsluppenhet — hon, fru doktorinnan Blythe, som hade all den gifta kvinnans värdighet att bära upp — det var då sannerligen otur!

— Nej, svarade den främmande flickan, det gör jag inte.

Mera sade hon ej. Hennes röst var uttryckslös, hennes sätt lätt avvisande. Men det fanns någonting i hennes ögon — fulla av längtan och dock skygga, trotsiga och dock bönfallande — som kom Anne att ändra avsikt och icke gå sin väg. Hon satte sig i stället ned på kullerstenen bredvid flickan.

— Kunde vi inte bli litet närmare bekanta? sade hon med det leende, som ännu ej förfelat att tillvinna sig förtroende och vänskap. — Jag heter fru Blythe — och jag bor i den lilla vita stugan på strandsluttningen bortom bukten.

— Jag vet, sade den främmande flickan. — Jag heter Leslie Moore — fru Dick Moore, tillade hon stelt.

Anne satt tyst ett ögonblick, så häpen blev hon. Det hade aldrig fallit henne in, att denna flicka var gift — det fanns absolut ingenting hustrulikt hos henne. Och hon var den granne, i vars hem Anne tänkt sig, att en vanlig duktig och praktisk lantfru gick omkring och styrde och ställde. Det var omöjligt för henne att hastigt nog anpassa sina föreställningar efter den påtagliga verkligheten.

— Då — då bor ni ju i det gråa huset uppe bland pilarna? stammade hon.

— Ja. Jag borde väl för länge sedan ha avlagt besök hos er … sade den andra.

Men hon gjorde intet försök att ursäkta eller bortförklara sin underlåtenhet.

— Då ber jag er komma mycket snart i stället, sade Anne med något så när återvunnen fattning. — Vi äro så nära grannar, att vi borde bli goda vänner. Det enda felet med Fyra vindar är, att människorna bo så glest. Annars är här ju utmärkt.

— Ni tycker om vår trakt?

— Tycker om den? Jag älskar den. Jag har ännu aldrig sett någonting så vackert som Fyra vindars udde och utsikten däromkring.

— Jag har inte haft tillfälle att se mig om i världen, sade Leslie Moore långsamt, men jag har alltid tyckt, att det är mycket vackert här. Jag — älskar också trakten.

Hon talade som hon såg ut, skyggt, men med ett uttryck av stark inneboende känsla. Anne fick en underlig förnimmelse av, att denna främmande flicka — från det begreppet förmådde hon inte frigöra sig — kunde säga rätt mycket, om det föll henne in.

— Jag går ofta ner till stranden, tillade hon.

— Detsamma gör jag, sade Anne. — Så underligt, att vi inte råkats här förr?

— Förmodligen går ni ut tidigare på kvällen än jag. Det är för det mesta sent — nästan mörkt, när jag kommer. Och jag går helst strax efter en storm — som i dag. Jag tycker inte så bra om havet, när det ligger där dåsigt och lugnt. Jag tycker om kampen — och bruset — och dånet.

— Jag tycker om havet, i vilket lynne det än är, svarade Anne. — Havet kring Fyra vindar är för mig här vad någonting, som jag brukade kalla De älskandes stråt, var för mig därhemma i Avonlea. I afton tycktes det mig så obundet och fritt — det låg liksom sång och klang över vågbruset — och jag måste släppa mig lös, jag med, av idel sympati. Det var därför jag dansade på sandstranden på det där tokiga viset. Jag kunde naturligtvis aldrig ana, att jag hade någon åskådare. Om fröken Cornelia Bryant sett mig, skulle hon nog ha förutspått onda tider för stackars Blythe.

— Jaså, ni känner fröken Cornelia? sade Leslie och skrattade.

Hon hade ett förtjusande skratt, det pärlade fram plötsligt och oväntat med något av ett helt litet barns naivitet. Anne smittades därav och skrattade också.

— Visst! Hon har flera gånger varit och hälsat på mig i mitt drömhem.

— Ert drömhem?

— Ja, det är ett litet dumt och rart namn, som Gilbert och jag ha på vår stuga. Vi använda det bara oss emellan. Det slapp ur mig — jag vet inte hur.

— Fröken Russells lilla vita hus är sålunda ert drömhem, sade Leslie med en skymt av förundran i rösten. — Jag hade också en gång ett drömhem — men det var bara ett palats, tillade hon med ett nytt skratt, vari dock nu skorrade en ton av hån.

— Ack, ni må tro, jag har nog också drömt om ett palats, återtog Anne, det har väl de flesta flickor. Och sedan flyttar vi med glädje in i stugor med tre rum och kök, som skänker oss allt vad vårt hjärta begär — bara därför att vår prins täcks bo där. Men ni borde verkligen haft ert palats — så vacker som ni är. Det måste ni låta mig få säga — det går inte bra annars — jag måste ge min beundran utlopp. Ni är den mest bedårande företeelse jag någonsin sett i mitt liv, fru Moore.

— Skola vi bli vänner, får ni lov att kalla mig Leslie, sade den andra med en viss häftighet i tonfallet.

— Det vill jag gärna. Och mina vänner säga Anne till mig.

— Ni sade jag är vacker, återtog Leslie och blickade dystert ut över havet. — Ja, jag kanske är det, men visst är, att jag hatar min skönhet. Jag önskar, att jag alltid varit lika brunbränd och ful som den fulaste och mest brunbrända flicka där bortom fiskläget. — Nå, vad tycker ni om fröken Cornelia?

— Fröken Cornelia är mycket rar, tycker jag, sade Anne. — Gilbert och jag voro bjudna till henne på tesupé i förra veckan. Har ni hört talas om bord, som digna?

— Jag vill minnas, att jag läst om sådana i tidningarna i samband med sommarbarnkolonier, sade Leslie med skymten av ett leende.

— Ja, fröken Cornelias dignade — jag tror rent av de suckade, så mycket hade de att bära. Jag kan ännu inte fatta, att hon lagat i ordning så mycket åt två vanliga människor som min man och jag. Hon hade bland annat flera olika tårtor — dock inte citrontårta. Hon berättade, att för citrontårta hade hon en gång fått första priset på en kokutställning på Charlottetown, för tio år sedan, men efter den dagen hade hon aldrig vågat baka någon sådan för att inte möjligen misslyckas och sålunda förspilla sin stora ryktbarhet.

— Kunde ni äta så mycket av hennes mat, att hon blev belåten?

— Inte jag. Men Gilbert vann hennes hjärta genom att sätta i sig så mycket, att jag skämdes… Hon sade också, att hon ännu aldrig sett en karl, som inte tyckte mera om rökt lax med spenat än sin bibel. Vet ni, att jag är riktigt betagen i fröken Cornelia.

— Det är jag med, sade Leslie. — Hon är den bästa vän jag har i denna värld.

Anne undrade i hemlighet, varför inte, om så var, fröken Cornelia någonsin talat om fru Dick Moore med henne. Fröken Cornelia hade eljes avhandlat nära nog varje levande varelse på och omkring Fyra vindars udde.

— Är inte det där vackert? frågade Leslie efter en kort tystnad, i det hon pekade på den utsökta verkan, som frambragtes av en ljusstråle, som silade in genom en rämna i klippan bakom dem och föll tvärs över en mörkgrön djupvattengöl vid dess fot. — Om jag hade kommit hit — och inte sett någonting annat än det — skulle jag ändå ansett, att jag fått lön för min vandring.

— Växlingen av skuggor och dagrar längs hela den här klippkusten är underbar, sade Anne. — Mitt lilla rum, där jag brukar sitta och sy, vetter åt bukten, och jag sitter vid dess fönster och bara njuter. Färgtonerna och skuggorna äro aldrig desamma två minuter i sträck.

— Leds ni aldrig? frågade Leslie helt oförberett. — Aldrig — när ni är ensam?

— Nej. Jag tror aldrig jag har haft riktigt tråkigt i hela mitt liv, svarade Anne. — Också när jag är ensam, har jag gott sällskap — jag funderar och drömmer och gör upp planer … Jag tycker om att vara ensam då och då för att få i ro övertänka saker och ting och liksom pröva dem. Men jag tycker om att ha goda vänner — och trevliga små pratstunder med dem jag trivs med. Säg, vill ni inte komma och hälsa på mig — ofta? Var så söt och gör det! Jag tror, tillade Anne och skrattade litet, att ni skulle tycka om mig, om ni vore mera bekant med mig.

— Jag undrar, om ni skulle tycka om mig? sade Leslie allvarsamt.

Hon gick ej med håven — hon blickade stelt ut över vågorna, vilkas skumkrönta kammar lyste silverskimrande i månljuset, och hennes ögon fylldes av skuggor.

— Det är jag säker på att jag skulle, sade Anne. — Och tror inte, att jag tar mig till alla möjliga galenskaper, därför att ni såg mig dansa och snurra runt på stranden i dag i solnedgången! Jag får nog mera värdighet efter någon tid. Ni ska veta, jag har inte varit gift så värst länge. Jag känner mig ännu som en ung flicka, ja ibland rent av som ett barn.

— Jag har varit gift i tio år, sade Leslie.

Här kom återigen något hart när otroligt.

— Kors, ni kan väl inte ens vara vid min ålder? utbrast Anne. — Ni måste ha varit en ren barnunge, när ni gifte er.

— Jag var aderton år, sade Leslie, i det hon reste på sig och tog upp den lilla hättan och kappan, som lågo bredvid henne. — Jag är tjugoåtta nu. Jag får nog lov att gå hem.

— Det måste jag med, Gilbert är troligen hemma nu. Men jag är så glad åt, att vi båda omedvetet stämt möte här på stranden i afton och lärt känna varandra.

Leslie sade ingenting, och Anne kände sig smått avkyld. Hon hade trohjärtat erbjudit sin vänskap, men den hade just inte mottagits med någon värme — såvida den inte rent av tillbakavisats. Under tystnad klättrade de uppför strandklipporna och gingo tvärsöver en betesmark, vars duniga, nu blekta gräs liknade en matta av gulaktig sammet i månskenet. När de kommo fram till den stig, som följde stranden, stannade Leslie.

— Jag går den här vägen, fru Blythe. Ni kommer väl och hälsar på mig någon gång, säg?

Anne kände det, som om orden yttrades blott för att det skulle så vara. Hon fick det intrycket, att Leslie Moore uttalade sin inbjudan mycket motvilligt.

— Jag kommer, om ni verkligen önskar det, svarade hon något kyligt.

— Visst gör jag det — det försäkrar jag, utbrast Leslie med en iver, som tycktes bana sig fram över och bryta ned något tvång, som förut legat i vägen.

— Då ska jag komma. God natt, Leslie!

— God natt, fru Blythe!

Anne vandrade hem i djupa tankar och berättade genast sin upplevelse för Gilbert.

— Där tycks du ha fått ett kvinnoproblem att grubbla över, sade Gilbert. — Hennes make har du väl aldrig råkat på vare sig i Avonlea eller på seminariet?

— Nej, det vill jag lova. Hon är verkligen mycket olika alla de andra kvinnorna här på trakten. Med henne kan man inte tala om smör- och äggpriser. Och jag, som inbillat mig, att hon skulle vara en andra fru Rachel Lynde, rivande och duglig och prosaisk. Har du någonsin sett hennes man, Dick Moore, Gilbert?

— Nej. Jag har sett åtskilliga män, som ha gått och arbetat på fälten kring deras farm, men jag kan omöjligt veta, vilken av dem som kanske varit Moore.

— Hon berörde honom aldrig med ett ord. Jag vet, att hon inte är lycklig.

— Av vad du berättat mig, kan man ju förstå, att hon blev gift långt innan hon var gammal nog att veta, vad hon gav sig in på, och så upptäckte hon för sent, att hon begått ett misstag. Sådant händer inte så sällan, Anne. En nobel kvinna skulle ha försökt att resignera och göra det bästa möjliga av sitt liv. Men fru Moore har tydligen bara blivit bitter och förgrämd till sinnes.

— Låt oss vänta med att döma henne, tills vi veta, sade Anne. — Jag tror inte att hennes fall är så vanligt. Du kommer att förstå den dragningskraft hon utövar, när du får råka henne, Gilbert. Den är någonting, som inte hänger samman med hennes skönhet. Jag känner, att hon är en natur, som har mycket att ge, men av någon anledning håller hon alla på avstånd och stänger inne sina möjligheter, så att de aldrig kunna utvecklas och slå ut i blom. Jag har grubblat så för att försöka få henne något så när klar för mina begrepp, men längre än hit har jag inte kommit. Nu måste jag pumpa fröken Cornelia, så får jag höra, vad hon kan ha att berätta mig.