Drömslottet/Kapitel 11

←  Leslie Moore

Drömslottet av Lucy Maud Montgomery Översättare: Karin Jensen Leslie Moores historia

Leslie kommer  →

XI.
Leslie Moores historia.

— Jaha, den åttonde ungen kom för fjorton dar sedan, sade fröken Cornelia ur djupet av sin gungstol, i vilken hon vaggade av och an framför brasan hemma hos sig en kylig oktoberafton. — Det blev en flicka. Fred tog förskräckligt illa vid sig och bråkade om att han velat ha en pojke — ingenting alls hade han velat ha. Hade det blivit en pojke, hade han naturligtvis ställt huset på ända, därför att det inte blev en flicka. De hade fyra flickor och tre pojkar förut, så jag tycker just det kunde smälla lika högt… Ungen är riktigt nätt och ligger där så lal i sina söta kläder. Hon har svarta ögon och de allra som näpnaste små händer.

— Jag får lov att gå och titta på henne, sade Anne och log åt en tanke, ännu för underbar och helig för att kunna klädas i ord. Jag är så fasligt kär i småbarn.

— Ja vars, de kunna vara rätt behändiga, bara folk inte skaffar sig för många, sade fröken Cornelia. — Som nu min stackars kusin Flora uppe vid The Glen, som sitter där med elva stycken. Mannen tog livet av sig för tre år sedan. Ett rasande bekvämt sätt att dra sig ur spelet! Men så’na ä’ di!

— Varför gjorde han det? frågade Anne bestört.

— Kors, han fick väl inte sin vilja fram, och då hoppade han i brunnen. Högst lättvindigt, det må jag säga. Och brunnen fördärvade han naturligtvis. Flora, stackarn, ville aldrig mera använda den. Hon lät gräva en ny, och fasligt dyrbart blev det, och vattnet hårt och kalkhaltigt och jag vet inte vad… Skulle han nu dränka sig, så var det väl fullt upp med vatten i hamnen? Nej, jag kan absolut inte med sådana där usla karlar och hustyranner. Så vitt jag minns, ha vi bara haft två självmördare här i Fyra vindar. Den andre var Frank West, Leslie Moores far. A propos — har Leslie varit uppe hos dig ännu?

— Nej, men jag råkade henne nere vid stranden härom kvällen, och vi bekantade oss med varandra, sade Anne och spetsade öronen.

Fröken Cornelia nickade.

— Det var roligt, kära du. Jag just hoppades, att ni skulle träffa på varandra. Nå, vad tyckte du om henne?

— Jag tyckte, att hon var utomordentligt vacker.

— Ja, det förstås. Hennes make vad utseende beträffar ha vi aldrig haft i Fyra vindar. Har du någonsin sett ett sådant hår? När hon släpper ned det, räcker det henne till knäna. Men jag menade, hur du tyckte om henne.

— Jag tror, att jag skulle kunna tycka om henne riktigt mycket, bara hon ville tillåta det, svarade Anne långsamt.

— Men det ville hon inte — hon sköt dig från sig och höll dig på en armslängd, inte sant? Stackars Leslie! Men det skulle inte förvåna dig så värst, om du visste, hurudant hennes liv varit. En tragedi har det varit — bokstavligen en tragedi, upprepade fröken Cornelia med stort eftertryck.

— Ack, om ni ändå ville berätta litet därom för mig — såvida ni kan göra det utan att svika något förtroende.

— Kära du, stackars Leslies historia känner minsann varenda människa här på orten. Den är ingen hemlighet — åtminstone vad de yttre konturerna angår. Men vad som ligger på djupet, det känner bara Leslie själv, och hon skänker ingen människa sitt förtroende. Jag kan säga, att jag nog är den bästa vän hon har här på jorden, men ännu aldrig har hon yttrat ett ord av klagan till mig. Har du någonsin sett Dick Moore?

— Nej, aldrig.

— Nå, då är det så gott jag börjar från början, så du får det hela klart för dig. Som sagt, Leslies far hette Frank West. Han var begåvad, men ändå opraktisk — hur ofta händer inte det? Läshuvud hade han, och han låg vid folkhögskolan i två år. Så blev han klen till hälsan — det ligger lungsot i släkten. Han kom hem igen och skulle överta lantbruket. Han gifte sig med Rose Elliott från andra sidan bukten — hon var också en stor skönhet — Leslie brås på sin mor i fråga om utseende, men det är mycket mera fart och energi i henne, än i stackars Rose. Nu vet du, Anne, att jag alltid hyllat den principen, att vi kvinnor ska hålla ihop. Gud ska veta, att vi få tåla bra mycket av männen, och det är inte ofta du hör mig yttra hårda ord om en annan kvinna. Men den där Rose Elliott, den var mig för svår… Bortskämd var hon ända från det hon var liten, och hon blev aldrig annat än en lat och egoistisk och gnällig varelse. Frank dugde inte till arbete, så de voro fattiga som skåpråttor. De levde på potatis och flott. Två barn hade de — Leslie och Kenneth. Leslie hade moderns skönhet och faderns goda huvud och ändå någonting mera, som hon inte ärvt av dem. Hon var den gladaste, vänligaste lilla flickunge du kan tänka dig, Anne. Alla tyckte om henne. Hon var faderns stora favorit, och de voro väldigt kontanta. Hon var blind för alla hans fel — och på sitt sätt hade han ju ett mycket vinnande väsen.

När Leslie var tolv år, hände den första olyckan. Hon avgudade sin lille bror Kenneth — han var fyra år yngre än hon, och det var en liten mycket rar pojke. Han föll en vacker dag av ett stort hölass, som skulle köra upp till logen, hjulet gick rakt över hans lilla kropp, och döden var ögonblicklig. Och du ska veta, Anne, att Leslie såg det. Hon stod i en glugg uppe på logen. Hon gov till ett skrik — drängen sa’, att ett sådant läte hade han aldrig hört, det skulle ljuda för hans öron, tills ängelen Gabriels basun överröstade det. Men sedan varken skrek eller grät hon. Hon hoppade ned från gluggen på lasset och från lasset till marken och lyfte upp den lilla blödande och ännu varma kroppen — och de måste slita den från henne, Anne, för hon ville inte släppa den… De skickade efter mig — nej, jag kan inte tala om’et…

Fröken Cornelia torkade tårarna ur sina goda bruna ögon och sydde ett par minuter under svårmodig tystnad.

— Ja, återtog hon, så var det inte mer med det, lille Kenneth begravdes på kyrkogården på andra sidan viken, och efter en tid for Leslie tillbaka till sin skola och sina studier. Hon nämnde aldrig mera Kenneths namn — jag har ännu inte hört det gå över hennes läppar. Det gamla såret torde väl vara läkt nu, fastän det svider ibland. Hon var ju bara barnet, och tiden är barmhärtig mot barnen, Anne. Småningom började hon skratta igen — och hon hade det allra behagligaste skratt. Det hör man sällan nu mera.

— Jag hörde det en gång härom kvällen, sade Anne. — Det var ett ovanligt melodiskt skratt.

— Frank West började tackla av efter lille Kenneths död. Han var inte stark, och gossens död tog hårt på honom, om också Leslie var hans älsklingsbarn. Han blev tungsint och slö, och en dag hängde han sig i sin egen vedbod. Och sin bröllopsdag valde han till på köpet. Stackars Leslie var naturligtvis den, som först skulle hitta honom — kom ned i vedboden för att spänta litet stickor. Och så gjorde hon upptäckten.

— Så gräsligt, sade Anne och ryste. — Den stackars, stackars flickan!

— Leslie grät inte på sin fars begravning mer än hon gjort på Kenneths, men hennes mor tjöt för två. Leslie hade all möda att söka lugna och trösta henne. Rose bar sig verkligen mycket illa åt, det tyckte vi alla, men Leslie hade det största tålamod med henne. Hon höll ju av sin mor, och hon tålde aldrig ett ord av klander mot någon av de sina. Så jordades Frank West bredvid sin son Kenneth, och Rose lät sätta upp ett stort monument på hans grav. Det var betydligt större än både hans karaktär och hans eftermäle. Och säkert är, att det var större än vad Rose hade råd till, för farmen var intecknad högt över skorstenarna. Men kort därpå dog Leslies gamla farmor — en präktig gumma, på vilken Leslie nog delvis brås — och hon lämnade efter sig litet pengar åt Leslie, så pass, att hon kunde ligga ett år vid lärarinneseminariet i Charlottetown. Leslie hade föresatt sig att om möjligt ta lärarinneexamen och sedan förtjäna så pass, att hon kunde ligga ett par terminer vid Redmondhögskolan. Det hade varit faderns älsklingsidé — han ville att hon skulle fullfölja, vad han inte hunnit med. Leslie hade en utmärkt begåvning och stor ambition. Hon tog sin examen, och se’n fick hon plats vid skolan i The Glen. Hon var så lycklig och förhoppningsfull och full av liv och iver. När jag tänker på, hurudan hon var då och är nu, så säger jag: må hin ta alla karlar!

Fröken Cornelia bet av sin sytråd med en liten ilsken knyck.

— Den sommaren uppenbarade sig Dick Moore. Hans far Abner Moore hade en handelsbod i The Glen, men Dick vurmade för sjömanslivet och brukade segla om sommaren och stå bakom disken på vintern. Han var en stor och grann karl — med en liten ful själ, som satt i någon skrymsla av den där väldiga kroppen. Alltid var det något, han gett sig katten på, att han skulle ha — men sedan han väl fått det, brydde han sig inte mera om’et. För resten var han ju ganska hygglig och beskedlig, när ingenting gick honom emot. Men han drack rätt mycket, och det berättades en del otrevliga historier om honom och en flicka nere i fiskläget. Och han var inte värd att bli torktrasa för Leslies fötter ens. Men han blev nu pin förtjust i henne, för det första, därför att hon var så vacker, för det andra, därför att hon inte ville ha något att skaffa med honom. Han svor en dyr ed på, att henne skulle han ha — och han fick henne.

— Men hur i all världen gick det till?

— Det var en stor skändlighet från början till slut. Jag kommer aldrig att förlåta Rose West. Jo, ser du, min söta vän, Abner Moore hade inteckningar i Wests egendom, och räntan hade inte betalts på flera år, och så gick sonen Dick till fru West och sa’, att om inte Leslie ville ta honom, skulle han säga åt fadern att säga upp inteckningarna. Rose ställde till ett fasligt spektakel — svimmade och grät och bad och bönföll Leslie att inte driva henne från sitt gamla hem. Man kan ju inte klandra henne för att hon sörjde över utsikten att nödgas lämna det, men skulle man ändå kunnat tro, att hon var så självisk, att hon offrade sitt eget kött och blod för att få sitta kvar i sina gamla rum? Det var hon i alla fall. Och Leslie gav efter — hon höll så mycket av modern, att hon var redo att göra vad som helst för att bespara henne sorg. Hon gifte sig med Dick Moore. Den gången visste ingen av oss varför. Det var först senare man fick reda på, att modern plågat henne så länge, tills hon slutligen gav med sig. Och jag var säker på, att här låg något under, för Leslie hade alltid hållit honom mycket kort och bara snäst utav honom, och hon var inte en sådan, som byter om håg så lätt. Jag visste för resten, att Dick Moore aldrig var den sortens karl, som Leslie skulle kunna fästa sig vid, trots hans obestridliga fruntimmerstycke. Något större bröllop blev det förstås inte, men Rose bad mig komma och vara med om vigseln. Jag gick, men det ångrade jag sedan. Jag hade sett Leslies ansikte, när brodern begrovs och när fadern begrovs, och nu tyckte jag det var, som om jag var med om hennes egen begravning. Men Rose sken som en sol, det kan du tro! Och då var Leslie aderton år.

Leslie och Dick slogo sig ned på den Westska egendomen — Rose kunde bevars inte skiljas från dottern. Och där bodde de över vintern. På våren fick Rose lunginflammation och dog — jämt ett år för sent! Leslie sörjde mycket sin mor. Är det inte rysligt, att somliga ovärdiga människor ska få så mycket kärlek, medan andra, som förtjäna det vida bättre, få gå genom livet utan att just någon tillgivenhet kommer dem till del? Denne Dick, han fick snart nog av att sitta på den stora gården som äkta man. Han ville föra ett rörligt liv. Han for till Nova Scotia för att hälsa på släktingar, och snart skrev han till Leslie, att en hans kusin, Henry Moore, skulle fara på långresa till Havaña, och dit ville han följa med. Fartygets namn var »Fyra systrar», och de skulle vara borta i nio veckor.

Den resan kändes nog som en lättnad för Leslie. Men hon sa’ ingenting. Från och med den dagen, då hennes bröllop stod, var hon precis som hon är nu — kall och stolt och inbunden och hållande alla människor på avstånd. Men se, jag låter inte hålla mig på avstånd, jag! Jag har trots allt inte släppt från mig min rätt att känna varmt för henne och, när hon unnar mig ett tillfälle, också visa det.

— Till mig sade hon, att tant var den bästa vän hon hade, sade Anne.

— Ånej, gjorde hon verkligen det? utbrast fröken Cornelia förtjust. — Det gläder mitt gamla hjärta. Ibland har jag undrat, om hon frågar efter mig en smul — i så fall döljer hon det riktigt bra. Du måste ha fått henne att tina upp mer än du själv förstår, annars hade hon inte sagt en sådan sak till dig. Ack, den arma flickan med sitt förspillda liv! Jag kan aldrig se Dick Moore utan att jag vill ränna en kniv genom honom.

Sedan fröken Cornelia lättat sitt hjärta genom att ge luft åt denna blodtörstiga önskan, torkade hon åter sina ögon och fortsatte:

— Leslie blev alltså sittande ensam uppe på gården. Dick hade plöjt och sått, innan han for, och far hans, gamle Abner, skulle passa på skörden. Sommaren gick, men »Fyra systrar» hördes inte av. Släkten i Nova Scotia anställde efterforskningar och fann, att båten gått till Havaña och lossat sin last och tagit in ny last och anträtt hemfärden, men det var också allt man någonsin fick reda på. Småningom begynte folk tala om Dick Moore som omkommen. Nästan varenda en trodde, att han var det, men säker kunde man ju inte vara, för det har hänt, att sjöfolk dykt upp här i hamnen, sedan man i åratal trott dem vara döda. Leslie trodde aldrig han var död — och hon gjorde rätt. Om det ändå varit så väl! Sommaren därpå besökte kapten Jim Havaña — det var, medan han ännu seglade. Och där fick han för sig, att han skulle snoka ikring lite varstans — si fjäska i ogjort väder, det ligger alltid för karlarna — och så gick han och frågade i alla sjömanshus och på sådana där ställen för att se, om han kunde få reda på någonting angående »Fyra systrars» besättning. Det där skulle han ha låtit bli, det har jag alltid sagt, och det står jag för. Ja, så kommer han på sin rundgång till, jag tror det rent av var en upptagningsanstalt, och där stöter han på en karl, som han ögonblickligen ser är Dick Moore, fastän han lagt sig till med stort skägg. Kapten Jim lät raka av det — och se’n var det inget tvivel mer, det var Dick Moore, åtminstone hans kropp. Förståndet hade gått all världens väg, och vad hjärtat anbelangar, så hade det enligt min uppfattning aldrig funnits där.

— Vad hade hänt honom?

— Ja, den som det visste! De, som hade den där upptagningsanstalten, berättade, att ungefär ett år tidigare hade de en morgon hittat honom liggande ute på gatan i ett förskräckligt tillstånd — hela hans huvud var en blodig massa. Han hade väl kommit i dåligt sällskap och blivit indragen i något slagsmål. De togo in honom och trodde aldrig, att han skulle kunna leva. Men han kvicknade till igen — och när han repat sig, hade han blivit barn på nytt. Han hade varken minne eller förstånd eller uppfattningsförmåga. De försökte ta reda på, vem han var, men det lyckades aldrig. Han kunde inte ens tala om, vad han hette — han kunde bara lalla några osammanhängande ord. Han hade haft på sig ett brev, som började »Käre Dick!» och var undertecknat »Leslie», men det hade ingen adress, och kuvertet var försvunnet. De läto honom stanna kvar och lärde honom att sköta några enkla sysslor, och så hittade kapten Jim honom. Han förde honom hem — ja, det var visst någonting rart att komma dragande med — men han ansåg väl, att det var hans plikt. Han trodde som så, att när Dick kom hem och åter kom i sina gamla omgivningar skulle en gnista minne och förnuft vakna upp igen. Men tycker nå’n det — det blev allt vid det gamla. Så där har han nu gått omkring i huset uppe bland pilarna alltsedan. Han är fortfarande på barnets ståndpunkt. Ibland får han sina attacker, och då blir han kinkig och bråkig, men för det mesta är han rätt beskedlig och oförarglig. Ja du, den bördan har nu Leslie burit i nio år, alldeles ensam. Gamle Abner Moore dog strax efter det sonen förts hem, och efter honom blev det konkurs. När allting något så när klarats, återstod för Leslie och hennes manstackare bara den gamla gården, där de nu bo. Leslie arrenderade ut den till John Ward och det arrendet är allt vad hon har att leva på. Ibland tar hon en inackordering över sommaren. Men de flesta resande föredraga den andra sidan om havsviken, där hotellen och sommarvillorna ligga. Leslies hus ligger för långt från badstranden. Hon sköter om Dick, och på nio år har hon aldrig varit ifrån honom — hon är bunden vid den där själsslöa mannen så länge hon lever. Och detta efter alla de drömmar och förhoppningar, som hon en gång hyste! Du kan tänka dig, hur det varit för henne, min söta vän — vacker och självmedveten, ärelysten och begåvad, som hon har varit i hela sitt liv! Det har varit den levande döden.

— Stackars, stackars hon! sade Anne och försjönk i djupa tankar.

Hennes egen lycka förekom henne nu som orättvis och oförtjänt. Vad rätt hade hon att vara glad och belåten varenda dag, när en annan mänsklig varelse i hennes omedelbara närhet bar på en sådan tung börda av sorg?

— Vill du tala om för mig precis, vad Leslie sade och hur hon tedde sig den kvällen, du mötte henne på stranden? sade fröken Cornelia efter en stund.

Hon lyssnade uppmärksamt till Annes redogörelse och nickade sedan med en tillfredsställd min.

— Du tyckte hon var stel och kall, min lilla vän, men jag kan säga dig, att hon mjuknade upp underbart för dig. Du tog henne nog genast. Och vad det gläder mig! Du kan nog bli i stånd att hjälpa henne ganska mycket. Jag tyckte det var roligt, när jag hörde, att ett ungt par skulle flytta in i det här huset, för jag hoppades, att Leslie måhända kunde finna en vän. Du vill ju bli hennes vän, inte sant, lilla kära Anne?

— Det vill jag visst det, bara hon vill tillåta mig, sade Anne med all sin impulsiva och dock så allvarligt menade hjärtlighet.

— Nej, så skall du inte säga, du ska bli hennes vän, antingen hon vill eller inte, sade fröken Cornelia i resolut ton. — Bry dig inte om, ifall hon ibland förefaller dig avvisande — låtsa inte om det! Kom ihåg, hurdant hennes liv har varit — och är — och nog alltid kommer att förbli, Gud nå’s så visst… Stackare som Dick Moore leva nog i det oändliga. Du skulle se, hur han lagt på hullet, sedan han kom hem. I början var han bara skinn och ben. Gör henne till din vän — du hör till dem, som ha gåvan. Men du får inte vara lättsårad. Och bry dig inte om, ifall hon ser ut att inte tycka om, att du ofta går dit. Hon vet, att en del kvinnor inte kan vara i rum med Dick — de säga, att de få kväljningar… locka henne att följa med dig hit så ofta som möjligt. Hon kan inte vara borta så mycket — hon vågar inte lämna honom länge ensam, för vem vet, vad han då kunde ställa till, tutta eld på huset kanske! Om kvällarna, sedan hon fått honom i säng och han somnat, kan hon ta sig en ledig stund. Han lägger sig alltid tidigt och sover som en stock till nästa morgon. Och då brukar hon hämta frisk luft nere vid stranden — så gick det till, att ni stötte på varandra.

— Jag vill göra allt vad jag kan för henne, sade Anne med tårar i ögonen.

Hennes intresse för Leslie Moore, som väckts redan den dagen, hon såg henne komma drivande sin gåsflock utför backsluttningen, hade stegrats tusenfalt under fröken Cornelias berättelse. Denna unga kvinna stod ensam i världen, hon var så sagolikt vacker, och hon bar på en tung, oläklig sorg — allt detta spann liksom en förtrollning omkring henne. Anne hade aldrig känt någon, som kunde jämföras med henne, hennes vänner hittills hade varit glada och hurtiga flickor, sunda till kropp och själ, och det enda skymmande i deras tillvaro hade varit det vanliga måttet av övergående bekymmer och förtretligheter. Leslie Moore intog en särställning, hon var en tragisk, anklagande inkarnation av kvinnligt lidande. Anne föresatte sig, att hon skulle försöka vinna tillträde till denna ensamma själ och bli delaktig av de håvor, som den helt säkert kunnat skänka, om den ej fjättrades av de grymma bojor, som blivit den påtvungna.

— Och så ska du komma ihåg ännu en sak, kära du, sade fröken Cornelia, som tydligen ytterligare hade någonting på hjärtat. — Du ska inte tro, att Leslie inte har någon religion, därför att hon aldrig går i kyrkan. Och metodist kan du vara lugn för att hon inte är. Dick kan hon naturligtvis inte ta med sig i kyrkan — inte för det han var något vidare kyrksam av sig, medan han ännu hade vettet i behåll! Men i själ och hjärta är hon en riktigt rättänkande presbyterian — det kan du vara så lugn för, Anne lilla.