Drömslottet/Kapitel 21

←  Margaret, som gick förlorad

Drömslottet av Lucy Maud Montgomery Översättare: Karin Jensen Muren faller

Tant Cornelia inleder underhandlingar  →

XXI.
Muren faller.

— Anne, sade Leslie och bröt helt tvärt en kort stunds tystnad, du anar inte, hur gott det känns att sitta här hos dig igen och få arbeta, prata — och tiga — i ditt sällskap.

De sutto tillsammans bland förgätmigejtuvorna vid randen av bäcken i Annes trädgård. Vattnet ilade sakta sorlande förbi dem i små krusiga ringlar, björkarna kastade genomlysande skuggor över dem, rosor blommade längs sandgångarna. Solen stod lågt på himlen, och luften var full med dämpad musik. Vinden spelade en sakta suckande melodi i furorna bakom huset, en annan tonade från vågorna invid sandstranden, och ännu en fördes med vindfläktarna tvärs över viken från kyrkklockan. Anne älskade klockklangen, men den väckte numera svårmodiga tankar hos henne — den bar ju direkt bud från hennes lilla hjärtebarn, som slumrade under den gröna kullen invid kyrkogårdsmuren.

Hon såg frågande på Leslie, som låtit sin sömnad sjunka ned i knäet och talade med en oförbehållsamhet, som för henne var någonting ganska ovanligt.

— Den där förfärliga natten, då du låg och var så sjuk, fortfor Leslie, tänkte jag ständigt på, att vi kanske aldrig mer skulle få tala och gå ut med varandra och sitta och arbeta tillsamman. Och jag förstod så fullt, vad din vänskap småningom blivit för mig — just det, som du från början ville, att den skulle bli för mig — och jag tänkte på, hur stygg och usel jag själv varit.

— Leslie, Leslie — jag tillåter aldrig någon att använda så fula ord om mina vänner!

— Men det är ju sant — jag har varit så tarvlig och lumpen, att du inte kan tänka… Och nu måste jag avlägga en bekännelse för dig — jag vet, att du kommer att förakta mig, Anne, men det kan inte hjälpas. Kan du tänka dig, att det funnits stunder i vintras och nu på våren, då jag hatat dig?

— Det visste jag, sade Anne lugnt.

— Du visste det?

— Ja, det såg jag i dina ögon.

— Och ändå fortsatte du att tycka om mig och vara min vän?

— Det var ju bara då och då, som du hatade mig, Leslie. Ibland höll du av mig, tror jag.

— Ack ja, det gjorde jag visst. Men den där andra känslan satt alltid kvar på lur långt inne i mitt hjärta, och den förstörde alltsamman. Jag höll den tillbaka — ibland glömde jag bort den — men helt plötsligt kunde den bubbla upp igen och få makt med mig. Jag hatade dig, därför att jag avundades dig — o, jag var bokstavligen sjuk av avund ibland. Du hade ett rart litet hem — och kärlek — och lycka — och glada drömmar — allting, som jag längtade efter — och aldrig fått — och aldrig kommer att få. O, aldrig kommer att få… Det var där, taggen satt. Jag skulle inte ha avundats dig, om jag vågat hoppas, att livet någonsin kunnat förändras till det bättre för mig. Men något sådant hopp hade jag inte — och det var det, som tycktes mig så upprörande orättvist. O, jag blygdes över den känslan — jag blyges nu, när jag talar med dig — men det var mig omöjligt att övervinna den. Den natten, då jag var rädd, att du inte skulle gå igenom — då trodde jag, att jag skulle straffas för min lumpenhet… Och vad jag höll av dig då! Anne, jag har aldrig haft någonting att hålla av, sedan min mor dog — bara Dicks gamle hund — och det är så rysligt att ingenting ha att hålla av — livet blir så tomt — och det finns ingenting värre än tomhet — och dig hade jag kunnat hålla av så mycket — om inte det där andra rysliga kommit och fördärvat det…

Leslie darrade, och hennes tal blev nästan osammanhängande, så upprörd var hon.

— Tala inte så där, Leslie, jag ber dig! Jag fattar dig så väl — varför plåga dig med självförebråelser?

— Jo, jag måste. När jag fick veta, att du skulle leva, gav jag mig själv det löftet, att jag skulle tala om alltsamman för dig, så fort du blivit frisk igen — att jag inte ville fortsätta med att ta emot din vänskap och ditt sällskap utan att låta dig få veta, hur ovärdig jag är. Och jag har varit så rädd — att du skulle vända dig från mig, Anne.

— Det behöver du inte frukta, Leslie.

— O, då blir jag glad — du kan inte tänka dig så glad, Anne. — Leslie knäppte hårt ihop sina solbrända, av arbete märkta händer för att stilla deras darrning. — Men när jag nu börjat, vill jag berätta dig allt. Du minns nog inte den första gången jag såg dig — det var inte den där kvällen nere på stranden —

— Nej, det var den kvällen, då Gilbert och jag på vår bröllopsdag kommo åkande hit. Du var ute och drev dina gäss utför backsluttningen. Det måtte jag väl minnas! Jag tyckte du var så vacker — jag längtade i veckor efter att få reda på, vem du var.

— Jag visste, vilka ni voro, fastän jag aldrig sett någondera av er båda. Jag hade hört talas om den unge läkaren och hans nygifta unga fru, som skulle flytta in i fröken Russells lilla hus. Just i det ögonblicket, Anne — tändes mitt hat.

— Jag såg det ovänliga uttrycket i ditt ansikte — men jag sökte intala mig, att jag sett miste — ty vad skulle egentligen vara skälet till, att du såg så där på mig?

— Nej, säg det! — Men det var, för att du såg så lycklig ut. Nu måste du allt ge mig rätt, när jag säger, att jag var elak och föraktlig — tänk, att hata en annan kvinna, bara därför att hon är lycklig — och fastän hennes lycka alls inte rövat någonting från mig! Det var därför, jag aldrig kom och hälsade på dig. Jag visste mycket väl, att jag borde gå — till och med det lilla levnadsvett, Fyra vindar består sig med, fordrade det… Men det översteg min förmåga. Jag brukade sitta och ge akt på dig från mitt fönster — jag kunde se dig och din man vandra omkring i trädgården om aftnarna — och du brukade springa ned genom poppelallén för att möta honom. O, vad det gjorde ont i mig… Och ändå ville jag på sätt och vis så gärna söka upp dig. Jag kände, att om jag inte vore så usel, kunde jag ha tyckt om dig och i dig fått vad jag aldrig i mitt liv ägt — en förtrogen, riktigt god vän av min egen ålder. Och kommer du ihåg den kvällen på stranden? Du var rädd, att jag skulle tro, att du var smått rubbad. Det borde väl snarare du ha trott, att jag var.

— Nej, visst inte, men jag kunde inte förstå dig, Leslie. Det ena ögonblicket drog du mig till dig — det andra stötte du mig tillbaka. Du föreslog själv, att vi skulle säga namnen till varandra, men när vi skildes åt, kallade du mig fru Blythe.

— Jag var så olycklig den kvällen. Jag hade haft en sådan tung dag. Dick hade varit så ovanligt svårhanterlig. Som du numera vet, så är han för det mesta ganska snäll och lättledd. Men ibland blir han så oregerlig. Jag hade sådan värk i mitt hjärta — jag sprang ned till stranden, så fort jag fått honom i säng. Det var min enda tillflyktsort. Där satt jag och tänkte på, hur min stackars far gjort slut på sitt liv, och jag undrade, om inte jag själv skulle tvingas att göra detsamma en vacker dag. O, mitt hjärta var fullt av svarta tankar… Och så kom du dansande framåt stranden likt en glad och lycklig barnunge. Då — då hatade jag dig mera än jag gjort någon gång sedan. Och ändå gjorde jag anspråk på din vänskap. Den ena känslan behärskade mig den ena stunden — så förbyttes den plötsligt till den andra. När jag kom hem den kvällen, grät jag av blygsel över vad du måste tänka om mig. Men det har alltid varit precis på samma sätt, när jag har kommit hitöver… Ibland har jag känt mig harmonisk och bara haft glädje av besöket. Men ibland har den otäcka känslan vällt fram och fördärvat alltihop. Det fanns tider, då du och hela ditt hus vållade mig plåga. Du hade så många näpna och rara småsaker, som inte voro för mig. Vet du vad — ja, det låter löjligt — men jag var alldeles särskilt ond på dina porslinshundar. Det fanns tillfällen, då det riktigt kliade i fingrarna på mig att få grabba tag i både Gog och Magog och slå deras svarta trubbnosar tillsammans… Ack, du småler, Anne, för mig var det inte för roligt… Hit kom jag för att få se dig och Gilbert med era böcker och era blommor och era penater och era små stående skämt och roligheter — och er kärlek till varandra, som skymtade fram i varje blick och varje ord, utan att ni själva visste av det — och så skulle jag sedan gå hem till — mitt eget helvete! O, Anne, jag tror inte, att jag av naturen är avundsjuk och småsint. När jag var flicka, saknade jag många saker, som mina skolkamrater rådde om — och inte var jag gramse på dem för det! Men det är, som om hatet och uselheten på senare tider spirat fram i mitt hjärta —

— Leslie, älskling, säg då inte så hårda ord om dig själv! Du är inte avundsjuk eller småsint eller föraktlig. Det liv, som du nödgas leva, har nog inte varit utan sin inverkan på ditt känsloliv — hur vore någonting annat möjligt — men en mindre fin och nobel natur än din skulle ha råkat alldeles på avvägar. Jag låter dig hålla på och säga allt detta, ty jag tror det är bättre för dig att få tala ut och göra dig kvitt det som tynger. Men gör dig inte mera några förebråelser!

— Jag ska väl inte det, då. Men jag ville, att du skulle se mig som jag är. Den gången, då du berättade för mig om det, du hade att fröjda dig åt till våren — då blev jag som tokig. Aldrig skall jag förlåta mig själv, så jag bar mig åt mot dig. Jag grät sedan så bittert därhemma och ångrade mig. Och många ömma tankar och böner om förlåtelse sydde jag in i den lilla klänningen jag gav dig. Men jag borde väl ha förstått, att vad jag gjorde ihop dugde bara till — svepning.

— Leslie, käraste, det där är ju rent sjukliga fantasier — slå bort dem! Jag blev så glad, när du kom till mig med klänningen, och sedan jag förlorade lilla Joyce, tänkte jag gärna på, att den lilla dräkten hon sveptes i var den, som du satt och sydde på, medan du tillät dig själv att hålla av mig.

— Anne, vet du, jag tror att jag alltid kommer att hålla av dig efter detta. Jag tror inte, att de där hätska och fientliga känslorna någonsin mera skola vinna insteg hos mig… Det lättade så mycket att få tala uppriktigt till dig. Nu känns det alldeles som om jag öppnat dörren till ett mörkt rum för att se på något otäckt vidunder, som man tror ha suttit på lur därinne… Men när ljuset strömmar in, visar sig odjuret ha varit bara en svart skugga, som försvinner för ljuset. Och nu kommer den aldrig mera att lägga sig emellan oss.

— Nej, aldrig Leslie, vi ha funnit varandra, och jag är så glad.

— Jag hoppas du inte ska missförstå mig, om jag säger ytterligare något. Anne, det sved ända in i mina hjärterötter, när du miste din lilla flicka, och hade jag kunnat rädda henne genom att hugga av den ena av mina händer, så hade jag gjort det. Men din sorg har närmat oss intill varandra. Din ogrumlade lycka reser inte längre någon mur oss emellan. Ack, missförstå mig nu inte, käraste du, inte är jag glad över att din lycka inte längre är fullkomlig — det kan jag uppriktigt säga — men det är ändå så, att sedan den förändringen inträdde, ligger det inte längre något svalg emellan oss.

— Jag förstår också det, Leslie. Nu lägga vi ned det förflutna och glömma det, som var ledsamt däruti. Nu ska allting bli annorlunda. För ser du Leslie — jag kan omöjligt komma från den tanken, att livet har någonting mycket vackert och härligt i beredskap också åt dig.

Leslie skakade på huvudet.

— Nej, sade hon trött. — Det finns inget hopp. Dick blir aldrig bättre. Och även om hans minne och hans andra själsförmögenheter komme tillbaka — o, Anne, det skulle bli värre, mycket värre än vad det nu är. Men detta är någonting, som du inte kan förstå, du, som är så lyckligt gift… Anne, har fröken Cornelia någonsin talat om för dig, hur det kom sig att jag tog Dick?

— Ja.

— Det var bra — jag ville du skulle ha reda på det… Men jag kunde inte förmå mig att själv bringa ämnet på tal, om du hade varit alldeles ovetande. Anne, jag har den känslan, att ända sedan jag var ett tolv års barn, har mitt liv varit så tungt… Dessförinnan hade jag en så lycklig barndom. Vi voro mycket fattiga — men det var ingen, som stort brydde sig om det. Pappa var en sådan stilig människa — så begåvad och så kärleksfull och rar. Vi voro som ett par jämnåriga vänner, så långt jag kan minnas tillbaka. Och mamma var så söt. Hon var mycket, mycket vacker. Jag liknar henne, men jag ser inte på långt när så bra ut.

— Fröken Cornelia påstår, att du är bra mycket vackrare.

— Ack nej — hon misstar sig — eller också hyser hon fördom… Jag tror, att min figur är bättre, mamma var så tunn och smal och böjd av hårt arbete — men hennes ansikte var som en ängels. Jag brukade titta upp på henne i tillbedjan. Vi dyrkade henne alla — pappa och Kenneth och jag.

Anne erinrade sig, att fröken Cornelia hade lämnat en helt annan framställning av Leslies mor. Men hade ej kärleken den rätta uppfattningen? — Dock kunde det ju inte förnekas, att det var mycket själviskt av Rose West att driva sin dotter i armarna på en man, som hon icke höll av.

— Kenneth var min bror, fortfor Leslie. — O, jag kan inte säga dig, hur fästad jag var vid honom. Och han blev dödad på det grymmaste sätt. Vet du, hur det gick till?

— Ja.

— Anne, jag såg hans lilla ansikte, när hjulet gick över honom. Han föll på ryggen. Anne — Anne — jag kan se det i denna stund… Jag skall alltid se det. Anne, allt vad jag begär av honom där ovan molnen är, att den synen skall plånas ut ur mitt minne… O, Herre Gud!

— Leslie, käraste, tala inte mera därom! Jag känner till det hela — gå inte in på dessa detaljer, som bara onödigtvis göra dig upprörd. Den synen kommer att plånas ut. Tänk på din lille bror, sådan han var i era lekar, när du satt och hade honom i ditt knä…

Leslie kämpade för att återvinna sin självbehärskning och återtog efter ett litet uppehåll:

— Så började min fars hälsa vackla, och han blev tungsint — miste ansvarskänslan för sina handlingar… Det där har du väl också kanske hört?

— Ja, kära du.

— Sedan hade jag bara min mor att leva för. Men jag var ärelysten och hade satt mig ett mål före. Jag ämnade skaffa mig en präktig utbildning och gå långt… Samtidigt skulle jag ge lektioner och förtjäna. Jag hade ganska högtflygande planer, må du tro… Nej, vad tjänar det till att ingå på dem?… Jag tiger, du vet, vad som hände. Jag kunde inte se min stackars lilla sörjande mor, som fått träla så hårt i hela sitt liv, drivas ut ur sitt hem. Jag hade väl förstås kunnat förtjäna så pass, att jag gått i land med att försörja oss båda. Men alltid hade det dröjt om någon tid… Och det var det gamla hemmet, som hotades, förstår du… Hon hade kommit dit som brud — och hon hade så mycket hållit av far — och alla hennes minnen voro där. Ännu i dag, Anne, när jag tänker på, att jag gjorde hennes sista år lyckligt, ångrar jag inte, vad jag gjorde. Vad Dick beträffar — jag avskydde honom visst inte, när jag gifte mig med honom — men han var mig totalt likgiltig. Jag hade reda på, att han drack en smula — men jag hade aldrig hört talas om historien med flickan nere i fiskläget. Om jag det hade gjort, tror jag inte, att jag gift mig med honom ens för mammas skull… Sedermera — kom jag att avsky honom — men det fick mamma aldrig veta. Hon dog — och sedan stod jag ensam. Jag var bara nitton år — och jag var ensam. Dick hade farit sin väg med »Fyra systrar». Jag hoppades, att han för framtiden skulle vistas mycket på resor. Sjömanslivet hade alltid legat honom i blodet. Jag hade inget annat hopp… Nåväl — kapten Jim förde honom hem igen, som du vet, och se’n är det inte mycket att tillägga. Nu känner du mig, Anne, mina allra sämsta sidor — förlåten har fallit… Och du vill fortfarande vara min vän?

Anne såg upp och blickade mellan björkarnas stammar, där halvmånens vita skära seglade nedåt solnedgångens hav. Hennes ansikte var mycket milt.

— Jag är din vän, och du är min, alltid, sade hon. — En sådan vän som jag aldrig förut haft. Jag har haft många kära och avhållna vänner, men hos dig, Leslie, finns någonting, som jag aldrig träffat på hos någon annan. Din rika natur har mera att bjuda mig — och jag har mera att ge dig, än jag hade under min tanklösa flicktid. Vi äro båda kvinnor — och vänner för alltid.

De tryckte varandras händer och logo mot varandra genom de tårar, som fyllde de mörkgrå ögonen och de havsblå.