Drömslottet/Kapitel 36

←  Politik och dess följder

Drömslottet av Lucy Maud Montgomery Översättare: Karin Jensen Anne talar barnspråk och sunt förstånd

Fröken Cornelia förkunnar en häpnadsväckande nyhet  →

XXXVI.
Anne talar barnspråk och sunt förstånd.

— Något nytt från Grönkulla, Anne?

— Ingenting särskilt, svarade Anne och vek ihop Marillas brev. — Jake Donnel har varit där och lagt nya takspån på taket. Han är utlärd snickare nu, så han har tydligen fått följa sin egen smak vid valet av levnadsbana. Du minns nog, att hans mamma ville ha honom till professor. Aldrig glömmer jag den dag, då hon kom till skolan och bannade mig för att jag inte kallade honom S:t Clair.

— Får han någonsin heta det numera?

— Jag tvivlar på det. Han har nog alltid varit lika nöjd om det franska romannamnet. Också mamman tycks ha resignerat. Jag var alltid övertygad om, att en pojke med Jakes kraftiga käkbildning skulle till sist trumfa sin vilja igenom. Diana skriver och berättar att Dora har en »vän». Tänk bara — den där flickungen!

— Dora är sjutton år, sade Gilbert. — När du var sjutton år, Anne, voro både Charlie Sloane och jag tokiga i dig.

— Vi måtte sannerligen blivit till åren, du och jag, Gilbert, sade Anne med ett halvt vemodigt leende, när småflickor, som voro sex år gamla, då vi tyckte, att vi voro vuxna, gå och skaffa sig uppvaktande kavaljerer. Den, som slår för Dora, är Ralph Andrews — Janes bror. Jag minns honom som en liten knubbig och rund parvel med linhår, som alltid satt nederst i klassen. Men nu lär han vara en ung man med ett riktigt gott utseende.

— Dora kommer troligen att gifta sig ung. Hon är av samma sort som Charlotta den Fjärde — vågar aldrig släppa ifrån sig det första tillfället, så rädd är hon, att något mera aldrig skall yppa sig.

— Ska de båda bli ett par, så hoppas jag det måtte vara litet mera ruter i Ralph än i hans bror Billy, sade Anne och såg begrundande ut.

— Ja, skrattade Gilbert, låt oss hoppas, att han kan fria själv. Anne, skulle du ha tagit Billy, om han själv yppat sin ömma låga i stället för att låta syster Jane göra det?

— Det kanske inte hade varit så alldeles omöjligt, sade Anne och brast ut i ett hejdlöst skratt vid minnet av det första frieri, som kommit henne till del. — Vem vet, vad jag kunde ha tagit mig till i häpnaden och bestörtningen? Låt oss vara tacksamma för att han friade genom ombud.

— Jag hade ett brev från George Moore i går, sade Leslie från det hörn, där hon satt och läste.

— Jaså, hur är det med honom? sade Anne med ett något slappt intresse.

Hon hade den uppfattningen, att hon frågade efter någon, som hon alls inte kände.

— Han mår bra, men han finner det mycket svårt att sätta sig in i alla förändringar i samband med hans gamla hem och hans vänner. Han ämnar gå till sjöss igen till våren. Det ligger i blodet på honom, säger han, och efter det livet längtar han. Men han berättade mig någonting, som gjorde mig glad å hans vägnar, stackaren. Innan han seglade ut med »Fyra systrar», var han förlovad med en flicka i sin hemort. Han nämnde aldrig om henne för mig i Montreal, för han sade sedermera, att han var övertygad om, att hon glömt honom och för länge sedan gift sig med någon annan, men han själv — han hade ju mistat alla tidsbegrepp och han tyckte, att han ännu stod mitt upp i förälskelsen och förlovningen. Det var ganska synd om honom, men när han kom hem, fann han, att hon hade aldrig gift sig och höll av honom alltjämt. De gifta sig i höst. Jag ska be honom ta hit henne på ett litet besök, själv vill han också komma hit för att titta på platsen, där han bott i så många år utan att ha bruket av sitt förstånd.

— Jag tycker om det här romantiska inslaget i hans underliga historia, sade Anne belåtet — hon var lika förtjust som alltid i allt, som smakade av »romantik». — Och tänk bara, tillade hon med en suck av självförebråelse, om jag fått min vilja fram, skulle George Moore aldrig ha kommit upp ur den grav, där hans identitet låg jordad. Så jag stred emot Gilberts förslag! Ja, jag har fått mitt straff! Jag blir numera aldrig i stånd att ha en mening, som avviker mot Gilberts. Försöker jag någon gång att tänka på egen hand — vips kommer det att heta: hur var det med George Moore? Jag kommer att bli alldeles tillplattad.

— Det har sig nog inte så lätt att platta till en kvinna, retades Gilbert. — Men jag ber dig — bliv inte ett eko av mig, Anne! Litet motsägelse ger krydda åt livet. Jag vill inte ha en hustru som MacAllisters på andra sidan bukten. Vad han än må säga, så faller hon genast in med sin lilla torra och kraxande röst: »ja, du har så rätt, gubben lilla!»

Anne och Leslie skrattade. Annes skratt hade silverklang, och Leslies guldklang, och båda smälte samman med varandra så melodiskt som det vackraste musikackord.

Susan trädde in, men hon delade ej den allmänna munterheten utan lättade sitt beklämda hjärta medels en tung suck.

— Vad står på, kära Susan? frågade Gilbert.

— Det är väl ingenting på tok med lille Jem, säg Susan? ropade Anne och störtade upp.

— Nej för ingen del — lugna sig bara, doktorinnan lilla! Men det kan väl hända andra saker och ting… Jag begriper inte, varför allting ska gå galet för mig i den här veckan… Brödet ville inte jäsa för mig, ja, det talade då för sig själv, så kladdigt som det var — och jag svedde doktorns bästa skjortbröst — och jag slog sönder doktorinnans stora stekfat… Å, Herre Je… Och nu till råga på alltihop så kommer det brev från min syster Matilda, att hon har brutit benet, och nu vill hon, att jag ska komma och sköta om henne på någon tid.

— Å, det var ju fasligt ledsamt — jag menar, att din syster råkat ut för en sådan olycka, utbrast Anne.

— Ja, säj det… Men man är till för att sörja och lida, lilla doktorinnan. Är det inte det ena, så är det det andra. Vad nu Matilda anbelangar, så förefaller det mig mycket mystiskt, att hon ska ha brutit benet av sig. Ingen i vår släkt har förut brukat bryta benet av sig. Men hur det nu har gått till, så är hon ju ändå min syster, och jag känner, att det är min plikt att fara och sköta om henne, om doktorinnan kan vara utav med mig i några veckor.

— Jo naturligtvis, Susan. Jag kan nog få någon till hjälp, så länge du är borta.

— Går det inte så far jag inte, doktorinnan lilla, det får nu gå hur det vill med Matildas ben. Inte för alla brutna ben i världen vill jag, att doktorinnan oroas och vårt lilla älskade gossebarn blir grönt i magen.

— Tack, Susan lilla, men res du genast till din syster! Jag kan nog få en flicka från fiskläget, som duger tills vidare.

— Anne, kan inte jag få komma och stanna hos dig, medan Susan är borta? ropade Leslie. — O, jag skulle tycka det vore så roligt — det vore ett rent barmhärtighetsverk från din sida. Jag är så gränslöst ensam däruppe i det stora ödsliga huset. Där är så litet att göra — och om kvällarna blir jag så hemsk till mods och spritter till, fast alla dörrar och fönster äro stängda. För två dar se’n hade jag en luffare vid min köksdörr…

Anne gav med glädje sitt samtycke, och dagen därpå flyttade Leslie med pick och pack in i det lilla drömhemmet. Fröken Cornelia uttalade sitt varma gillande av anordningen.

— Det här tyckes mig alldeles som en försynens skickelse, sade hon till Anne i största förtroende. — Det är synd om Matilda Clow, men när hon nu skulle bryta sitt ben, så kunde det inte ske vid någon lämpligare tidpunkt. Leslie bor här, medan Owen Ford håller till uppe hos mig, och alla gamla kattor uppe vid The Glen få inte tillfälle att jama ens, som de skulle ha gjort, om hon bott kvar ensam hemma hos sig och Owen kommit för att hälsa på henne. Här skvallras och anmärkes tillräckligt, därför att hon inte går klädd i sorgdräkt. Jag sa’ till en av dem helt nyligen: om ni medger, att hon skulle klä sig i sorgdräkt för George Moores skull, så tycker jag, att han är mera återuppstånden än begraven, och om det är Dick, ni menar hon skulle sörja, så inser jag inte, vad hon behöver gå i svart för efter en man, som dog för elva år sedan, och ingen förlust var det… Och när gumman Louisa Baldwin också klöv näbb och sa’ till mig, att det var för konstigt att Leslie aldrig misstänkt, att det inte var hennes man, så svara’ jag: »du misstänkte aldrig, att det inte var Dick Moore, och du var ändå närmaste granne med honom i hela ditt liv, och av naturen är du tio gånger så misstänksam som Leslie Moore.» — Men se somliga människor ska prata, go’a du, annars må de inte bra… Jag är i alla fall riktigt tacksam åt, att Leslie får bo under ditt tak, så länge Owen går på friarefötter.

Owen Ford kom till det lilla vita huset en augustieftermiddag, då Anne och Leslie voro sysselsatta med att tillbedja gossebarnet. Han stannade i den öppna dörren till vardagsrummet, osedd av de två, som sutto därinne, och såg med längtande blickar på den vackra tavlan. Leslie satt på golvet med lillen i knäet och grabbade förtjust tag i hans feta små händer, då han fäktade med dem i luften.

— O, du söta, älskade unge! viskade hon, i det hon fångade en av de små tassarna och betäckte den med kyssar.

— Att man kan vara så jyslit niten och pöt och lal! pep Anne, som hängde över en stolskarm och tittade ned på gruppen. — Dom där små socka feta hansarna ä’ di pötaste hansarna i hela världen, och det är lillens edna hansar.

Anne hade under månaderna före lille Jems ankomst träget studerat flera lärorika böcker och särskilt anammat den visdom, som fanns att inhämta i »Handledning vid späda barns vård och fostran». Föräldrarna uppmanades häri vid allt vad heligt var att aldrig tala »småbarnsspråk» med sina telningar. De späda borde ovillkorligen tilltalas med fullt grammatikaliska ordalag, så fort de kommit till världen. På så sätt skulle de från första början lära sig att tala sitt modersmål korrekt. »Huru», frågade bokens författare, »kan en moder rimligen begära, att hennes barn skall lära sig att tala ett korrekt språk, om hon allt framgent vänjer dess känsliga tunga och öra vid sådana felaktiga uttryckssätt och förvanskningar av vårt ädla språk, som tanklösa mödrar envisas att för varje dag bibringa de hjälplösa varelser, som anförtrotts åt deras vård. Kan ett barn, som ständigt benämnes »lalingen å pötnosen», någonsin ernå det rätta begreppet om sin egen tillvaro, sina utvecklingsmöjligheter och den plats, som det i en framtid bör fylla i världen?»

Anne blev mycket imponerad härav och meddelade Gilbert, att hon ämnade taga som den strängaste regel att aldrig under några omständigheter tala »barnspråk» med sina små. Gilbert tyckte som hon, och de ingingo en högtidlig överenskommelse i denna sak — en sak, som Anne på det skamligaste sätt svek, så fort lille Jem lades på hennes arm. »O, en tå’n niten älkling!» utbrast hon ögonblickligen, och detta våldförande av språket fortgick sedan ogenerat, alla föregående högtidliga löften till trots.

— Asch, den där författaren har aldrig haft några egna barn, Gilbert, det kan du vara så övertygad om, annars hade han väl aldrig skrivit sådan goja. Man ä’ ju tvungen att tala småbarnsspråk med en baby. Det är det enda naturliga — och det är det enda rätta. Det skulle väl vara omänskligt att tala till de där små mjuka, lena, knubbiga varelserna på samma sätt som man talar till långbenta flickor och skolpojkar. Småbarn vill ha smek och kel och alla små pöta och älkade ord de kan få, och lille Jem ka’ få det, tå mytte han nånsin tan önska sig, mitt eget lilla hönseben.

— Men du är då värre än de värsta jag någonsin hört, Anne, sade Gilbert, som, alldenstund han ej var moder, utan endast fader, ännu ej var fullt övertygad om den lärde författarens grova misstag. — Jag har då aldrig hört maken till den rotvälska, som du använder till pojken.

— Nej, det kan väl hända — det är då rakt inte underligt, du som är medicinare och inte umgåtts vidare med varken mammor eller småbarn… Det är inte värt du morskar dig. Fostrade jag inte upp tre par tvillingar hos familjen Hammond, innan jag fyllt elva år kanhända? Du och din värde författare är bara torra kammarlärde. Gilbert, jag ber dig, se på honom! Han småler mot mig — han vet, vad vi talar om. Och du tytter som din mamma, det ser jag på dig, gör du inte, säg, gullebarnet mitt?

Gilbert lade sin arm kring dem båda. »Ack, ni mödrar! sade han — Ni mödrar! Gud visste vad han gjorde, när han skapade er.»

Och på detta sätt pratade man och smekte och kelade med lille Jem, och han trivdes och frodades, som det ägnar och anstår ett litet barn i ett drömhem. Leslie var fullt ut lika betagen i honom som Anne. När de slutat sina hushållsbestyr och Gilbert var ur vägen, hängåvo de sig åt verkliga orgier av tillbedjan och ömt pjoller, och det var under en sådan, som Owen Ford nu överraskat dem.

Leslie var den första, som fick syn på honom. Ehuru det var skumt, kunde Anne se den plötsliga blekhet, som drog över det vackra ansiktet och plånade ut kindernas och läpparnas klarröda färg.

Owen steg fram full av iver och längtan, och för ett ögonblick såg han icke Anne.

— Leslie! sade han och sträckte fram handen.

Det var första gången, som han någonsin kallat henne vid namn. Men den hand, Leslie räckte honom, var kall, och hon var mycket stillsam hela kvällen, medan Anne, Gilbert och Owen pratade och skämtade med varandra — nästan alldeles som förr. Innan hans besök var till ända, yttrade hon några ord till ursäkt och gick upp till sig. Owens glada stämning försvann, och han sade snart farväl och avlägsnade sig med nedslagen min.

Gilbert såg på Anne.

— Anne, vad skall allt detta betyda? Här försiggår något, som jag inte förstår. Hela luften här i afton har varit laddad med elektricitet. Leslie sitter där som tragediens musa, Owen Ford antar en konstlat glad uppsyn och gör sitt bästa för att uppehålla en lätt och lekande konversation — men hans själs ögon häfta vid Leslie. Och själv ser du ut, som om du hölle på att spricka av någon inneboende, starkt tillbakahållen sinnesrörelse. Ut med språket! Vad är det för hemlighetsmakeri du håller din godtrogne och beskedlige man utanför?

— Nu ska du inte vara dum, Gilbert, svarade Anne med hustrulik rättframhet. — Vad Leslie angår, så är hon en liten uridiot, och det skall jag minsann låta henne få veta.

Anne hittade Leslie framme vid fönstret i den lilla hemtrevliga vindskupan. Rummet var fullt av havets sakta stigande och sjunkande brus. Leslie satt med knäppta händer i det matta månskenet — en vacker företeelse, som dock hade någonting av anklagelse och förebråelse i hela sin hållning.

— Anne, sade hon dämpat, visste du, att Owen Ford skulle komma till Fyra vindar?

— Ja, min unge, det gjorde jag, svarade Anne helt oförskräckt.

— O, du skulle ha talat om det för mig, utbrast Leslie lidelsefullt. — Om jag vetat det, skulle jag ha rest min väg — jag hade inte velat stanna här för att råka honom. Du borde ha nämnt om det för mig. Det var inte grannlaga av dig, Anne — det var inte rätt!

Leslies läppar darrade, och ett nervöst gråtanfall tycktes våra i annalkande. Men Anne brast ut i det mest hjärtlösa skratt, böjde sig ned och kysste Leslies uppåtriktade, förebrående ansikte.

— Leslie, du måste vara en alldeles ovanlig dumsnut — en söt och rar dumsnut. Inbillar du dig verkligen, att Owen störtat i väg från Stilla havet till Atlanten, driven av ett brinnande begär att få råka mig? Inte heller tror jag, att han betagits av någon vild och plötslig lidelse för allas vår tant Cornelia. Lägg bort dina tragiska miner, min söta vän, vik nätt ihop dem och stoppa dem ned till förvaring i lavendel! Du kommer aldrig mer att behöva dem. Det finns folk, som kan titta genom en kvarnsten, om den har ett hål i mitten, men du tycks inte kunna det. Jag har ingen profetisk gåva, men jag vågar ändå sia lite i fråga om din framtid. Ditt livs tyngd och bitterhet ligger bakom dig. Hädanefter vänta dig en lycklig kvinnas fröjder och förhoppningar — väl någon smula mängda med sorger, skulle jag tro. Minns du det lyckobådande tecknet med Venus’ skugga, Leslie. Det slog in för dig. Det år, varunder du såg den, förde med sig livets bästa skänk åt dig — din kärlek till Owen Ford. Gå nu och lägg dig och sov gott — jag säger inte mer.

Leslie lydde order så till vida, att hon gick och lade sig, men det är väl ganska tvivelaktigt, om hon sov gott. Jag tror inte, att hon vågade drömma vaken; livet hade varit så grymt mot den stackars Leslie, den stig, på vilken hon måst vandra, hade varit så stenig och törnbeströdd, att hon ej förmådde tillviska sitt eget hjärta de förhoppningar, som stego upp vid synranden. Men hon låg med blicken fäst på det stora blinkande ljuset, som lyste upp sommarnattens korta timmar, och hennes ögon blevo åter milda och klara och unga. Och när Owen Ford kom den följande dagen och bad henne gå med till stranden, svarade hon inte nej.