Drömslottet/Kapitel 35

←  En liten resenär

Drömslottet av Lucy Maud Montgomery Översättare: Karin Jensen Politik och dess följder

Anne talar barnspråk och sunt förstånd  →

XXXV.
Politik och dess följder.

När Anne åter kunde stiga utför trappan, våndades både Prins Edvards ö och hela Kanada under den period av oro och splittring, som föregår ett allmänt val. Gilbert, som var ivrig högerman, fann sig indragen i virveln och blev mycket anlitad som talare på en hel del möten ute på landsbygden. Fröken Cornelia gillade ej, att han blandade sig i politiken, och sade Anne sin mening på sitt vanliga rättframma sätt.

— Doktor Dave gjorde det aldrig. Doktor Blythe kommer att finna, att han begår ett misstag, tro du mig! Politik är någonting, som ingen hygglig man ska befatta sig med.

— Ska landets styrelse då lämnas i händerna på idel skojare och skälmar? sporde Anne.

— Ja bevars — bara det är högerskälmar, sade tant Cornelia och såg ut som om hon funnit nyckeln till en världsgåta. — Men jag råder i alla fall doktor Blythe att totalt strunta i politiken. Får han fortsätta, som han nu gunås såvisst redan tycks ha börjat, ska du få se, att han rätt som det är reser ned till Ottawa på ett halvår och ger sin läkarepraktik så många som flyger och far.

— Den dag den sorg, sade Anne. — Låt oss inte gräma oss i förtid utan i stället titta på lille Jem. Han borde verkligen stavas med G.^[1] Är han inte så förtjusande, så man kan vilja äta upp honom? Se på groparna i hans armbågar! Vi ska fostra upp honom till en högerman, eller hur, tant Cornelia?

— Fostra upp honom till en god man i allmänhet, sade tant Cornelia. — De växa minsann inte på trän. Men om nu sanningen ska fram, så skulle jag inte vilja se honom som liberal frifräsare. Nu stå valen för dörren — du och jag kunna vara tacksamma, att vi inte bo på andra sidan bukten. Där går det hett till nu om dagarna. Varenda Elliott och Crawford och Mac Allister är på krigsstigen. Här på vår sida ha vi det ju jämförelsevis lugnt, efter som här bo så få manfolk. Kapten Jim är liberal, men jag misstänker storligen, att han skäms över det, för han talar aldrig politik. Det är inte skymten av ett tvivel om, att de konservativa komma att vinna med stor majoritet.

Tant Cornelia misstog sig. Morgonen efter valet kom kapten Jim på ett ryck till det lilla huset för att tala om nyheterna. Så kraftig är partipolitikens bacill, även när den är inympad på en fredlig gammal man, att kapten Jims kinder hade mycket hög färg och hans ögon flammade av elden från forna tider.

— Fru Blythe, liberalerna ha segrat med överväldigande majoritet. Efter aderton års högerregemente ska det väl nu börja på att blåsa litet friskare vindar också i detta arma, förtrampade land.

— Aldrig har jag hört er föra så bittra partiord på tungan, kapten Jim! Jag trodde inte ni hade så mycket politiskt gift i er, skrattade Anne, som tog den riksviktiga nyheten med ro.

Lille Jem hade sagt »ä-dä» på morgonen. Vad voro furstar och stormakter, dynastiers uppkomst och fall, konservativas eller liberalers nederlag, i jämförelse med en så underbar tilldragelse?

— Det har runnit samman länge, sade kapten Jim med ett urskuldande småleende. — Jag trodde, att jag bara var en moderat liberal, men när det kom bud om att vi segrat, kände jag, hur urliberal jag var.

— Ni vet, att min man och jag äro högerfolk?

— Ja, det är också det enda felet ni ha, kära barn. Cornelia är av samma ull. Jag tittade in till henne på min väg från The Glen för att meddela henne nyheten.

— Var det inte att rent av utsätta er för livsfara?

— Jo, men jag kunde inte motstå frestelsen.

— Nå, hur tog hon det?

— Jämförelsevis lugnt, min lilla doktorinna, jämförelsevis lugnt. Så här sa’ hon: »Tja, försynen sänder tider av förödmjukelse och prövning till länderna såväl som individerna. Ni liberaler ha frusit och svultit i många år. Passa nu på och värm er och få lite i skrovet, för länge komma ni inte att sitta vid makten.» — »Å, kära du», sa’ jag, »kanske vår Herre tycker, att Kanada behöver en riktigt lång förödmjukelsens period». — Men då så — God afton, Susan! Har ni hört nyheten? Liberalerna ha segrat.

Susan hade just kommit in från köket, omsvävad av den ljuvliga doft av läckra maträtter, som alltid tycktes dröja i hennes närhet.

— Jaså minsann, sade hon med klädsam likgiltighet. — Ja, jag har aldrig märkt annat, än att mitt bröd jäst lika bra, när landet styrts av liberaler som av de sig så kallande samhällsbevarande. Och om någotdera partiet, kära lilla doktorinnan, kan skaffa en duktig rotblöta, innan veckan är slut, och rädda våran köksträdgård från total undergång, så ska Susan rösta på det partiet. Men innan dess — vill ni komma ut och säga mig, vad ni tycker om pepparrotsköttet, som vi skulle ha till i morgon middag. Jag fruktar det är mycket segt och jag tror vi gjorde rätt i att byta om slaktare likaväl som regering.

En afton en vecka senare gick Anne ned till fyrtornet på udden för att se, om hon kunde få någon färsk fisk av kapten Jim. Det var första gången hon gick ifrån lille Jem. Avskedet hade varit en hel tragedi. Och tänk, om han skulle begynna gråta? Tänk, om Susan inte riktigt visste, vad man i så fall skulle ta sig till med honom?

Susan verkade lugn och förtroendeingivande.

— Jag har väl haft lika mycket med honom att göra som doktorinnan själv, eller hur?

— Ja, med honom — men inte med andra småbarn. När jag var liten, Susan, så såg jag efter tre par tvillingar, må Susan tro. När de skreko, så bara gav jag in dem en sked med bröstsaft eller levertran. Det är ganska lustigt numera att tänka på, hur lätt och ledigt jag tog alla de där ungarna och deras krämpor.

— Var så lugn — om lille Jem skulle börja gråta, ska jag lägga en varmvattenpåse på hans lilla mage, sade Susan.

— Men den får inte vara för varm, sade Anne ängsligt. Var det verkligen förståndigt att gå ifrån honom?

— Gör sig inga bekymmer, doktorinnan lilla! Susan är inte den, som bränner upp magen på en tocken liten herre. Gu’ signe honom — inte ’ka han behöva ’kika!

Anne slet sig slutligen lös och hade stort nöje av sin promenad till udden. Solen höll på att gå ned, och skuggorna föllo långa. Kapten Jim var ej i fyrtornets bostadsrum, utan där satt en annan man — en medelålders, ståtlig man, med slätrakad, kraftig haka, obekant för Anne. Icke desto mindre började han språka med henne med den trygga förtroligheten hos en gammal bekantskap. Hans tal och hans uppträdande voro fullt korrekta, men Anne kände sig dock obehagligt berörd av denna familjariet hos en främling, som ej ens brytt sig om att presentera sig. Hon svarade ytterst kyligt och var så fåordig, som hövligheten medgav. Men den okände lät sig inte förbluffa utan pratade oförfärat på i flera minuter. Därpå sade han farväl och avlägsnade sig. Anne kunde ha svurit på, att det låg en skälmaktig glimt på lur i hans ögonvrå, och det förtretade henne ytterligare. Vem i alla dar var karlen? Hans väsen föreföll henne smått bekant, men hon var säker på, att hon aldrig i sitt liv sett honom.

Kapten Jim, vem var det, som nyss kom ut härifrån? frågade hon, när den gode kaptenen själv trädde in och hjärtligt hälsade.

— Marshall Elliott, svarade den tillfrågade.

— Marshall Elliott? ropade Anne. — O, kapten Jim — det är väl aldrig möjligt — jo, det var ju hans röst — och tänk, jag kände aldrig igen honom — och jag var riktigt ohövlig mot honom! Varför sa’ han inte ett enda ord? Han måste ha sett, att jag inte hade en aning om, vem det var.

— Det teg han med flit med — det tyckte han var skojigt. Var inte ledsen över att ni höll er på er kant emot honom — det bara roade honom. Jo, Marshall har nu äntligen rakat av sitt långa skägg och låtit klippa håret. Hans parti har avgått med segern, som ni nog vet. Jag kände själv inte igen honom första gången jag såg honom. Han var inne i Carter Flaggs butik uppe vid The Glen kvällen efter valdagen tillika med en massa andra människor, och alla väntade de på att få veta utgången. Ungefär vid midnatt kom det telefon — liberalerna ha segrat. Marshall bara steg upp och gick ut — han varken hurrade eller skrek — det lät han de andra göra, och de nästan lyfte taket av Carters lilla kramlåda. Alla högermän höllo till snett över i Raymond Russells diversebod. Därinne hurrades det så lagom. Marshall gick nedåt storgatan raka vägen till Augustus Palmers rakstuga. Augustus låg i sin säng och snusade och sov, men Marshall dundrade på hans dörr, tills han steg upp och kom ut och i mycket frän ton bad att få veta, vad allt detta oväsen skulle betyda.

— Gå in i din lokal och gör det bästa arbete, du nå’nsin gjort i ditt liv, Gus, sa’ Marshall. Liberalerna ha segrat med pukor och trumpeter, och nu ska du klippa och raka en god vänsterman, innan solen går upp.

Gus var arg som ett bi — delvis för att han ryckts upp ur sin goda säng, men mest därför, att han själv var högerman. Han försäkrade högt och dyrt, att det aldrig föll honom in att ta emot en kund efter tolv på natten.

Nu gör du som jag säger till dig, min gosse lilla, sa’ Marshall, för annars tar jag och lägger dig tvärs över mitt knä och ger dig den risbastu, som mor din försummade att ge dig.

Han skulle ha hållit ord, det var inte fråga om det — och det visste Gus, för Marshall är stark som en björn, och Gus är bara en liten klen krake. Han gav alltså med sig och föste Marshall in i sin lokal och satte honom i stolen och tvålade in honom. Och så sa’ han: var och en är herre över sin stackare — nu ska jag ta raggen av dig, men säger du så mycket som ett ord om liberalernas övertag, medan jag gör det, så skär jag av dig halsen från öra till öra med den här rakkniven, sa’ han. Man hade väl inte kunnat ana, att den där lille beskedlige hårklipparen skulle vara så blodtörstig, säg? Det visar, vart den välsignade politiken leder… Marshall satt stilla och lugn, och hår och skägg, det föll omkring honom som säden för lien om hösten, och se’n gick han hem. När hans gamla hushållerska hörde honom gå uppför trappan, tittade hon ut genom sin dörr för att se efter, om det var han eller drängpojken, som kom hem. När hon såg en vilt främmande karl komma klivande över hallen med ett brinnande ljus i en stake i handen, så skrek hon på rånare och mördare och fick dåndimpen. De måste skicka efter doktorn, innan de kunde få henne att kvickna till igen, och det dröjde flera dar, innan hon kunde titta på Marshall utan att börja skälva över hela kroppen.

Kapten Jim hade ingen fisk. Han for sällan ut i sin båt denna sommar, och det var slut med hans långa utvandringar till fots. Han satt för det mesta vid det fönster, som vette åt sjön, och blickade utåt bukten och redden, med det snabbt vitnande huvudet lutat mot handen. Så satt han i afton en lång stund och teg, medan minnesbilder från det förflutna drogo förbi hans inre syn. Anne nändes ej störa honom. Omsider pekade han på det slocknande skimret på västerhimlen och sade:

— Det är vackert det där, fru Blythe? Men om ni ändå hade kunnat se soluppgången i morse! Den var underbar — underbar. Jag har varit över snart sagt hela världen, men vackrare soluppgångar än när solen en sommarmorgon höjer sig över den här viken, det har jag aldrig skådat. Man kan inte bestämma sin dödsstund, fru Blythe, det är att ge sig i väg, när Den store kaptenen ger order att segla. Men vore det mig möjligt, skulle jag vilja gå min färde, just som morgonen kommer glidande över vattnet. Jag har suttit och sett på den otaliga gånger och tänkt för mig själv, hur härligt det vore att sväva ut genom den där vita glansen till det, som väntar där bortom — på ett hav, som inte finnes upptaget på någon mänsklig karta. Där, fru Blythe, tror jag, att jag skall hitta min förlorade Margaret.

Sedan kapten Jim berättat den rörande historien från sin ungdom för Anne, hade han ofta talat med henne om sin döda brud. Hans kärlek till henne skälvde i varje tonfall — den kärlek, som aldrig mattats av eller blivit glömsk.

— Jag hoppas i alla fall, att när min stund kommer, det löses fort och lätt upp för mig. Jag tror inte, att jag är feg, fru Blythe — jag har sett en otäck död i ögat mer än en gång utan att blinka. Men tanken på en lång dödskamp gör mig kuslig till mods — den inger mig skräck.

— Tala inte om att lämna oss, käre, käre kapten Jim, bad Anne med av tårar halvkvävd röst och smekte den åldriga bruna handen, som en gång varit så stark, men nu just ej orkade med så mycket. — Hur ska vi kunna reda oss utan er?

Kapten Jim log ett vackert leende.

— Å, det går nog så bra… Men ni glömmer ändå inte alldeles bort gubben, fru Blythe, nej, det tror jag inte ni gör… Det minnet kommer aldrig att smärta mina vänner — tvärtom, jag hoppas och tror, att det ska bara kännas gott att förvara det och ta fram det någon gång emellan… Nu dröjer det inte länge, förrän min Margaret, som gick förlorad, kallar mig för sista gången. Och jag ska hålla mig redo att komma genast. Men jag har bragt ämnet på tal, därför att jag skulle vilja be er om en enda liten tjänst. Den gäller min stackars gamle Förste styrman —

Kapten Jim sträckte ut ena handen och klappade varsamt det stora varma ludna klotet, som låg där så grant och rödgult i soffan. Förste styrman rullade upp sig, som om man tryckt på en fjäder, i det han lät höra ett litet välbehagligt kurrande ljud, halvt spinnande, halvt jamande, sträckte alla fyra tassarna i vädret, vältrade sig åter på sida och lade sig i ring som förut.

— Han kommer att sakna mig, när jag skeppar in mig för den långa resan… Jag härdar inte ut att tänka på, att det stackars djuret kanske lämnas att svälta liksom den gången jag hittade honom. Om någonting skulle ta vid mig — vill ni då ge Förste styrman en bit mat och en mattstump i en vrå, fru Blythe?

— Det lovar jag. Jag ska bli mycket snäll mot Förste styrman — både för hans egen och för hans käre kaptens skull.

— Nå, då känner jag mig lugn, sedan jag fick fram det jag hade på hjärtat… Er lille Jem ska ha de få märkliga ting, som jag samlat under mina resor — det har jag styrt om. Men nu vill jag inte se några tårar i lilla doktorinnans vackra ögon. Jag kanske hänger i länge ännu… Jag hörde er en dag i vintras läsa upp en vacker dikt — det var ett poem av Tennyson, talade ni om för mig. Det skulle jag bra gärna vilja höra igen, om doktorinnan kanske har det i huvet och ville läsa den för mig.

Medan havsvinden sakta fläktade in genom det öppna fönstret, upprepade Anne med sin milda och klara röst de vackra raderna ur Tennysons underbara svanesång, som fått namnet »Bortom bränningarna». Den gamle kaptenen nickade sakta med huvudet i takt med rytmen.

— Jaha, fru Blythe, sade han, när hon slutat, det var vackert, det där… Han var ingen sjöman, har ni sagt mig, men då är det förunderligt, hur han har kunnat klä en gammal becktröjas känslor i ord på det viset… Han ville inte veta av något »smärtfyllt farväl», och det vill inte jag heller — för kommer jag bara bortom bränningarna, så är det ingen nöd längre…

1. Oöversättlig ordlek. Gem betyder juvel.