Dr Jekyll och Mr Hyde/Kapitel 01

Dr Jekyll och Mr Hyde
av Robert Louis Stevenson
Översättare: Hanny Flygare

Portens historia
Mr Hyde eftersökes  →


[ 3 ]

Portens historia.

Mr Utterson, juristen, var en man med ett barskt utseende, som aldrig lystes upp av ett leende — kall, ordkarg och trög i talet, till synes föga känslig, mager, lång, något ovårdad i klädseln, butter, men ändå på sätt och vis älskvärd. I vänners lag och då vinet var i hans smak skymtade någonting särdeles humant i hans öga, någonting som visserligen aldrig tog sig uttryck i hans tal, men som icke allenast gav sig till känna i eftermiddagsansiktets tysta symboler utan oftare och ganska tydligt i hans livs gärningar. Han var sträng mot sig själv, drack gin när han var ensam för att späka sin smak för vin, och fastän han var mycket road av teatern, hade han icke på tjugu år varit inom en teaters dörrar. Mot andra var han däremot mycket överseende och erfor en till avund gränsande förvåning över det livfulla högtryck som föranledde deras snedsprång. I nödens stund var han alltid mera benägen att hjälpa än att klandra. »Skall jag taga vara på min broder?» plägade han något oegentligt säga, ty det var ofta hans öde att vara den sista aktningsvärda bekantskapen och det sista goda inflytandet för personer som råkat i utförsbacken. Då de besökte honom på hans byrå bemötte han dem alltid på samma sätt som förr.

För mr Utterson föll sig detta visserligen ganska [ 4-5 ]lätt, ty han var aldrig fallen för att lägga sina känslor i dagen, och till och med hans vänskapsförbindelser tycktes vila på den allmänneliga välviljans grundval. Den anspråkslöse kännetecknas vanligen av att han tar emot sin vänkrets sådan omständigheterna bjuder honom den. Så var fallet med juristen. Hans vänner utgjordes av hans släktingar eller av dem som han längst känt, och med hans tillgivenhet förhöll det sig som med murgrönan, den omslöt under tidens gång de närmast liggande föremålen. Detta förklarar utan tvivel det band som förenade honom med mr Richard Enfield, en släkting på långt håll och för övrigt en känd världsman. För många var det en svårlöst gåta vad dessa båda sågo hos varandra eller vad det var för ett ämne som förde dem samman. De som mötte dem på deras söndagspromenader berättade, att de ingenting sade, sågo ganska dåsiga ut och med märkbar tillfredsställelse hälsade en väns annalkande. Detta oaktat satte de båda männen det största värde på dessa utflykter, ansågo dem som veckans högsta njutning och åsidosatte för deras skull icke endast tillfällen till nöjen utan motstodo även affärsgöromålens krav för att icke avbryta den värderade vanan.

Under ett av dessa strövtåg råkade de komma in på en bakgata i ett av Londons livligare kvarter. Gatan var liten och vad man kallar tyst, men på vardagarna idkades där en inbringande handel. Alla som bodde vid den gatan tycktes välbärgade, angelägna att förkovra sig och de sparade icke på reklamen. Salufönstren, som prydde husen, sågo lika inbjudande ut som långa rader av leende försäljerskor. Till och med på söndagen, då den lilla gatan beslöjade sina mera blomstrande behag och var jämförelsevis tom på trafik, lyste den i motsats till sina mera mörklagda grannar likt en eld i skogen och fängslade och förnöjde ovillkorligen den promenerandes öga med sina nymålade fönsterluckor, sin blankpolerade mässing och den överallt rådande snyggheten och omvårdnaden.

Två portar från hörnet, till vänster när man gick österut, bröts linjen av ingången till en kringbyggd gård, och just på den punkten sköt en viss dyster byggnad fram sin gavel åt gatan. Den var två våningar hög, saknade fönster, ägde endast en port i bottenvåningen och presenterade i övervåningen endast en tom front av smutsig mur samt bar i varje detalj märken av långvarig och oefterrättlig vanvård. Porten, som varken var försedd med klocka eller portklapp, var bläddrig och fläckig. Lösdrivare höllo till i fördjupningen och drogo eld på tändstickor mot karmen, barn lekte salubod på trappan, skolpojkar hade prövat sina täljknivar på trävirket och nästan en hel generation hade gått sedan någon kört bort dessa objudna gäster eller reparerat deras ofog.

Mr Enfield och juristen befunno sig på sidogatans fjärmare trottoar, men då de kommo mitt för ingången till den kringbyggda kvadraten, lyfte den förre upp sin käpp och pekade på porten.

»Har du lagt märke till den där?» frågade han, och då hans ledsagare jakade, tillade han: »För mig sammanfaller den med en mycket underlig historia.»

[ 6-7 ]»Verkligen?» sade mr Utterson med något ändrad röst. »På vad sätt då?»

»Jo, så här var det», gentog mr Enfield. »En mörk vinternatt gick jag vid tretiden hem från ett ställe vid världens ände, och min väg förde mig genom en stadsdel där man ej såg annat än gatlyktor. På samma sätt bar det av, gata upp och gata ned — allt var upplyst som för en procession, överallt var det tomt som i en kyrka och till sist råkade jag i en sådan stämning att jag bara lyssnade och lyssnade och började längta efter att få se en polisbetjänt. Plötsligt blev jag då varse två gestalter: den ena en liten man, som i raskt tempo stampade i väg österut, den andra en liten åtta eller tio års flicka, vilken så fort hon orkade sprang bortåt en korsgata. Som ganska naturligt var, stötte de ihop i gathörnet, och då inträffade det förfärliga. Mannen trampade nämligen helt lugnt på den lillas kropp och lät henne ligga där och skrika på gatan. Det låter ingenting då man hör det, men det var rysligt att se. Den där mannen verkade icke man utan juggernaut. jag ropade an honom, började storspringa, högg honom i kragen och drog honom tillbaka till olycksplatsen, där redan en grupp samlats kring det skrikande barnet. Han tycktes alldeles likgiltig och gjorde icke något motstånd men gav mig en blick så ful, att den kom svetten att lacka om mig. Folket som samlats bestod av flickans egna anhöriga, och snart infann sig doktorn, som blivit tillkallad. Den lilla hade emellertid ej blivit mycket skadad — mera skrämd, enligt kirurgens utsago — och man hade kunnat tro, att det slutat därvid. Men en annan sällsam omständighet tillkom. Jag hade vid första anblicken fått fasa för den där herrn. Det hade även, som naturligt var, barnets anhöriga, men vad som frapperade mig var doktorns kasus. Han var en man av den vanliga enkla läkartypen, talade med skotsk brytning och föreföll tämligen okänslig. Men det var med honom som med oss andra. Var gång han såg på min fånge bleknade han och tycktes gripas av lust att döda honom. Jag visste vad han hade i tankarna, liksom han visste vad jag tänkte, och som det inte kunde bli tal om att döda, gjorde vi vad som låg närmast till hands. Vi sade honom, att vi kunde och skulle av detta göra en sådan skandal, att hans namn bleve en styggelse för hela London och dess omnejd. Om han hade några vänner eller någon kredit, skulle vi draga försorg om att han förlorade dem. Och under det att vi som med glödande järn borrade in sanningen i honom, hade vi all möda i världen att hålla kvinnorna på avstånd, ty de voro alldeles ursinniga. Jag har aldrig sett en sådan krets av hatfulla ansikten, och i cirkelns mitt stod mannen med ett uttryck av spefull köld — rädd tillika, det såg jag, men sataniskt behärskad. “Om ni finna för gott att slå mynt av den här tilldragelsen”, sade han, “så är jag naturligtvis hjälplös. Varenda gentleman undviker gärna en scen. Nämn summan!” Vi drevo upp den till hundra pund åt barnets föräldrar. Han hade nog gärna dragit sig ur spelet, men den rådande stämningen hade kunnat leda till obehag, det insåg han, och gav med sig. Nu gällde det att få ut pengarna, och vart tror du han förde oss, om inte till den där porten? Han tog fram en nyckel, [ 8-9 ]gick in och kom snart tillbaka med tio pund i guld och en check ställd på Coutts att erlägga till innehavaren och undertecknad med ett namn, som jag inte vill säga, fastän det är en av poängerna i min historia. Det var i alla fall ett mycket väl känt namn, som ofta ses i tryck. Summan var styv, men namnet kunde stå för mer än så, om det var oförfalskat. Jag tog mig friheten att för den gunstig herrn påpeka, att hela affären föreföll apokryfisk och att i det verkliga livet en man icke plägar att klockan fyra på morgonen gå in genom en källardörr och komma tillbaka med en annan persons check på hundra pund. Men han lät sig icke bekomma. “Var ni lugn”, sade han, “jag stannar kvar hos er tills banken öppnas och lyfter då själv summan.” Och så begåvo vi — doktorn, den lilla flickans far, vår vän och jag — oss av hem till mig och tillbragte där återstoden av natten. Efter frukosten följande dag gingo vi tillsammans till banken. Jag presenterade själv checken och sade, att jag hade all anledning att tro den vara förfalskad. Men det var den icke. Den var äkta»

»Hm, hm», sade mr Utterson.

»Jag ser, att du fått samma intryck som jag», sade mr Enfield. »Ja, det år en ful historia, ty den där mannen är en karl som ingen skulle velat befatta sig med, en avskyvård figur, och den person som utfärdade checken är ett mönster av rättfärdighet, till råga på saken vitt berömd för sin välgörenhet. Förmodligen ett utpressningsfall — en hederlig karl, som får umgälla ett snedsprång från ungdomstiden. Skandalhuset kallar jag därför det där huset med porten. Allt förklaras likväl icke genom den utläggningen», tillade han och överlämnade sig åt tysta funderingar.

Ur dessa väcktes han av mr Utterson, som helt tvärt frågade: »Och du vet inte, om den som utfärdade checken bor där?»

»Skulle man kunna tro det?» genfrågade Enfield. »Jag råkar dessutom känna hans adress. Han bor vid en square.»

»Och du har inte gjort några förfrågningar angående — huset med porten?» sade mr Utterson.

»Nej, det har jag inte», löd svaret. »Av grannlagenhet har jag underlåtit det. Det bjuder mig emot att anställa förfrågningar. Det är som att sparka till en sten. Man sitter helt lugnt uppe på en kulle, stenen rullar i väg och sätter andra stenar i rörelse. Bäst det är, träffar den huvudet på någon beskedlig gammal kurre, den man minst kunnat misstänka, där han sitter i sin trädgård, omgiven av de sina, och familjen måste ändra namn. Nej, jag har tagit för regel att ju konstigare en sak ser ut, desto mindre frågar jag.»

»En mycket god regel», sade juristen.

»Men själv har jag granskat platsen», fortfor mr Enfield. »Ett boningshus kan det där knappt kallas. Det har ingen annan port, och ingen annan går in och ut där än herrn i min berättelse. I första våningen äro tre fönster som vetta åt gården — i bottenvåningen finns det inga. Fönstren äro alltid stängda men rena. Och så finns det en skorsten ur vilken det för det mesta ryker, så att någon måste i alla fall bo där. Säkert är det likväl inte, ty byggningarna äro så sammanträngda kring [ 10-11 ]gården att det är svårt att säga var den ena slutar och den andra börjar.»

De båda männen gingo en stund vidare under tystnad. »Enfield», sade mr Utterson, »din regel är god.»

»Jag skulle tro det», svarade Enfield.

»Det oaktat», fortfor juristen, »är det en sak jag vill fråga dig om, och det är namnet på den man som trampade på barnet.»

»Jag inser inte att det kan skada någon. Mannen hette Hyde», sade mr Enfield.

»Hm», sade mr Utterson. »Hur ser han ut?»

»Det är inte lätt att beskriva honom. Det är någonting galet med hans utseende, någonting obehagligt, någonting rent av avskyvärt. Jag har aldrig sett någon jag tyckt så illa om, och ändå vet jag knappt varför. Han måste vara på något sätt missbildad. Han gör ett starkt intryck av vanförhet, fastän jag inte kan säga varuti den består. Han ser mycket underlig ut och ändå kan jag inte nämna något som i hans person avviker från det normala. Nej, jag kan verkligen inte beskriva honom, och det är inte för att jag inte minnes honom — jag ser honom för mig i denna stund.»

Mr Utterson gick åter helt tyst ett stycke väg, synbarligen tyngd av tankar. »Du är säker på att han begagnade nyckel?» frågade han till sist.

»Hur kan du …» började Enfield med den största förvåning.

»Ja, jag vet — jag förstår, att det måste förefalla dig underligt. Faktum är, att om jag icke frågar dig om den andre kontrahentens namn, så är det för att jag redan känner det. Du ser, Richard, att din berättelse gjort intryck. Om du på någon punkt ej varit fullt exakt, så är det bäst att du beriktigar det.»

»Jag anser, att du borde ha sagt mig det där på förhand», svarade den andre en smula misslynt. »Men jag har varit vad du kallar exakt i varje detalj. Mannen hade en nyckel och — vad mera är — han har den än. Jag såg honom begagna den för mindre än en vecka sedan.»

Mr Utterson suckade djupt men sade inte ett ord, och kort därefter tog den yngre mannen åter till orda. »Än en gång har jag fått en läxa i tystlåtenhetens dygd», sade han. »jag skäms för min lösmunthet. Låt oss komma överens om att aldrig återgå till detta ämne.»

»Alltför gärna», sade juristen. »Låt oss tumma på det, Richard.»