Drapa
| ← Sapfo |
|
Marseljäsen → |
*
Drapa
vid läkaren Oddur Hjaltalins bår.
Ingen klandrar
den, som under klippor
ligger lefvande
med lytta lemmar
och köttet hugget
af hårda lavan,
att han ej skriker
efter noter . . .
Ingen undre sig,
att där spirar
sällsamma skott
ur en jordmån,
nedifrån hettad
af sorgens flammor,
ofvanfrån vattnad
af tårarnas eldregn.
Ty tadle ingen
Oddur Hjaltalin,
att hans tal
harmade hopen
Frostrosor var det,
födda i kyla,
sorgens löjen
och dödsblomster.
Allt från hans ungdom
lifvets lycka
svikande smög sig
från hans sida.
Armod honom följde
till alla möten,
och sorgen som oftast
bidade blek i hemmet.
Hjärtat en konungs,
makten tiggarens. —
Vid att hjälpa andra
vardt honom allt värre.
Lycka åt andra,
men ej åt sig själf:
böjd af sjukdom,
botade han andra.
Rik dock var hans ande,
och när ett berg
af bekymmer
tyngde hugen, hof han
berget å sido,
manande fram
troll och sköldmöar
och sagoskogar.
Och slika skapelser,
sällsamma, vilda,
jagade för stunden
sorgen hans på flykten.
Hopen hånlog;
men Oddur sig byggde
en löjets värld
öfver tårarnas jord.
Å bår ligger Oddur . . .
Hans brustna blickar
följa flyende
andens färd.
Hvila nu får han
lugnt i en värld,
den han ej mäktar
fagrare forma.
Men du, som nedåt
lifvets flod
flyter, sofvande,
mot dödens mynning,
lasta ej laxen,
som strider stark
mot strömmen och springer
uppåt forsen.