←  Notturno
Sapfo
av Algernon Charles Swinburne
Översättare: Edvard Fredin

ur Fredins Efterlemnade dikter från 1890
Drapa  →


[ 141 ]
Algernon Charles Swinburne.


*

Sapfo.


Hela natten, sömn! från mitt läger vek du,
kom från fjärran ej med din vallmostängel,
stod med järnhård mun och med isgrå ögon
                stirrande på mig.

Då, där trött jag låg på mitt heta läger,
hägrade en syn öfver dunkla vatten,
rörde blid min kind och med svalka smekte
                svidande ögat.

[ 142 ]


Dig, du oförsonlige Afrodite,
såg jag, skön som sol, när dess strålar slockna,
snöhvit, marmorkall och med lösta lockar,
                såg dina dufvor.

Med ovillig fot och med stridig vinge
drogo de din vagn; och med böjda halsar
blickade de trånande hän mot Lesbos,
                mot Mitylene.

Amoriners fjät genom rymden ljödo,
liksom dofva ekon af nattens åska,
med ett sus, en klang, som när stormen lyfter
                väldiga vingar.

Och gudinnan såg jag från Lesbos flykta,
hörde lätta vingslagens eko nalkas;
kör af kvinnoröster från fjärran hördes
                brytande mörkret,

[ 143 ]


sång, som budskap bar från ett dödsdömdt hjärta.
Amoriner gräto, och skräckfullt häpna
flockade sig muserna kring Apollo,
                lyssnande bleka.

Medan Lesbos’ mö, den tionde musan,
sjöng sin sång, förstummades deras röster,
och med smälek kände deras ännen
                lagrarna vissna,

vissna blad för blad; men kring hennes hjässa,
kring den mörka lock och den hvita tinning,
blek som bergens snö eller gräs om hösten,
                hvitnadt i solen,

brann där skimrande klar en evig krona . . .
och den oförsonliga Afrodite
lyssnade själf, ja, slik var sången
                att hon, gudinnan,

[ 144 ]


ropade: »O, kom till mitt hjärta, Sapfo!»
Sapfos blick var skymd, hennes öra slutet:
såg ej tårarna i gudinnans öga,
                varsnade icke

vingeslagets sus från det lätta spannet,
ej gudinnans bröst hur det skalf i ångest,
ej det lösta hår och de kvalfullt vridna,
                lyftade händer.

Såg blott Lesbos’ barn, öfver lyran böjda,
smälta hän i kyssar vid sångens toner,
kyssar som af eld, såg, bland alla skönast,
                älsklingen Faon.

Såg blott läppars löje och hvita fingrars
grepp om lyrans sträng och de smärta armars
älskogsfagra lek . . . Men högt ofvan alla
                örnelik såg hon,

[ 145 ]


såg sin egen sång emot molnen stiga,
född af lidelse och af klangfullt välljud,
skön som hafvets våg, när den skumhvit leker
                upp emot klippan.

Grep då Lesbos’ mö och med handen strödde
helga rosors blodröda blomster vida . . .
Rädda flydde ängsliga amoriner
                till Afrodite.

Muser nio stodo där ångestbetagna,
gudar bleknade, ty en slik var sången:
alla flyktade hän i vild förfäran,
                flydde för sången.

Snart stod landet tomt och dess kuster öde,
rikt på sång om kvinnornas sjuka åtrå . . .
Dock, i kvällarnas röda solnedgångar
                möter du stundom

[ 146 ]


ensam, oförstådd, vid de stengrå stränder,
skuggan af en själ, af en fridlös kvinna,
af en lesbisk mö, som förgäfves sökte
                två sig i Lete.

Döpt i tårars eld och i toners välljud
stiger då en sång mot den bleka himlen,
sång, som väcker ömkan hos själfva klippan,
                klagande toner.

1888.