En Svensk ädling i Paris under Restaurationen

←  KULLBERG, Karl,

Nordstjernan, Witterhetsstycken och Poëmer En Svensk ädling i Paris under Restaurationen

En aristokrat och hans bostad  →

En Svensk Ädling i Paris under Restaurationen.

Friherre Segerstams farfar hade varit i Fransysk tjenst, hade under åratal vistats i Paris, och der inom de högsta kretsarne knutit en mängd bekantskaper. Han var dessutom beslägtad med flere af de förnämare Franska familjerna, om icke just på närmaste håll, likväl icke så aflägset, att han ej återfann sitt namn på åtskilliga af deras stamtaflor. Den unge Segerstams inträde i St. Germains salonger var således redan på förhand gifvet — alla underhandlingar derom — annars ej sällan så lifligt förda, med sådan vigt af de respektive underhandlarne ansedda — voro mera, än öfverflödiga — hans namn hade redan föregått hans personlighet, och traditionen om hans farfars ståtliga utseende och fina lefnadsvett, minnet af hans framgångar hos skönheterna ur Ludvig den femtondes tidehvarf, af hans täta uppvaktningar vid Grefvinnan Boufflers’ levéer, af hans qvicka och eldiga korrespondens med Madame Du Deffant, hade redan längesedan stämt alla sinnen inom denna aristokratiska verld till sonsonens förmån. De gamla Hertiginnorna Tremouilles och Grammont, gulbleka, hoptorkade mumier från den tid, då du Barry styrde Frankrike, — som ännu, vid några och sjuttio års ålder, ägde i behåll detta snillrika, milda leende, den öfverlägsna bildningens, det fullkomnade behagets leende, hvilket, i midten af nittonde seklet, endast hvilar qvar på några dammiga porträtters läppar, som voro gengångerskor från dagar, gladare, lättsinnigare, mera spirituella, än våra, men som så väl, så målande, berättade anekdoter ur dessa dagar och mindes broderierna på den rob Marie Antoinette bar, då hon, som Kronprinsessa, intågade i Paris, — som gerna förde samtalet på de landtliga festerna i lilla Trianon, då Prinsessor af blodet tjernade smör i den kungliga mjölk-kammaren och Marskalkar af Frankrike blåste herdeflöjter och ledde får vid rosenband, — dessa gamla, älskvärda damer, hvilkas gråa hår ännu låg så sirligt upplagdt nedanom de rika spetsmössorna, igenkände i sonsonens drag åtskilliga af farfadrens, och slösade öfver honom denna otillgjorda, ädla artighet, som var dem så naturlig; med den fina takt, som ett halft sekels verldsvana skänkt dem, vakade de öfver den unge Friherrens första steg på sällskapslifvets bana, och besparade honom, genom sina endast för den noggrannaste betraktare märkbara omsorger, mången förlägenhet, som, vid sjutton års ålder, så lätt och så gerna drifver blodet åt ansigtet. Med ett utseende, mera förnämt, än vackert, mera ståtligt, än intagande, med en hållning, som ehuru i viss mån afmätt och stel, dock bar en pregel af verklig grandezza, med ungdom, börd och rikedom för sig, blef främlingen snart hemmastadd i de kretsar, som trodde sig inom sig bevara den finaste, den mest fulländade Fransyska umgängeston, och som, i förtroliga stunder, kastade sin qvicka, lekande ironi öfver tafattheten och klumpigheten hos en del af Kejsartidens Hertigar, för hvilka, sprungna ur ledet, purpurmanteln endast med möda skylde knechten. Man hade tusen muntra anekdoter att förtälja om deras landsorts-turnyrer i konversationen, om deras okunnighet i allt, som föll en tumsbredd utom lägret och slagfältet, om deras råa utbrott mot underhafvande och betjening — med ett ord, i St. Germain hade ingen amnesti blifvit Napoleons gamla anhängare medgifven. Man berättade, huru Kreolskan — så kallades Josefine i dagligt tal inom St. Germain — vid ett besök i Aachens Kathedral, vårdslöst, men med grace — ty Josefine var verkligen graciös — kastat sig i Karl den Stores thron, på hvilken man fann Kejsar-mumien sittande, spiran i handen, alla insignierna af sitt verldsvälde omkring sig, då Fredrik Barbarossa bröt sig in i sin anherres graf och störde hans långa hvila. Napoleon stod inför denna thron, hufvudet lutadt, hatten i handen. Man dröjde gerna samtalsvis vid Pauline Borgheses kärleksfulla äfventyr, så på Domingo, som på fasta landet — med godt samvete och då man något gick till sig sjelf, borde man dock visserligen icke tilltrott sig att kasta första stenen på en så tjusande synderskas förvillelser, men man fördömde dem också icke som förseelser blott och bart, utan som förseelser, hvilka visat sig ute utan slöja, som försmått inkoguito’n, och nekat betala äfven de mest klara och ostridiga af konvenansens fordringar. Man tröttnade aldrig att behörigen utmåla Jeromes otyglade lättsinne, hans transaktioner med Judar ännu, som Konung, det föga furstliga äfventyr, som föranledde en order af Napoleon, det Kung Jerome ägde att genast begifva sig till sitt Konungarike.

Hufvudsumman af samtliga dessa resonnementer blef en contumacie-fördömelse öfver alla, som kunde komma inom listan af parvenyer, på hvilken grund ganska naturligt uppspirade blomman af en varm, aristokratisk sjelfbeundran. Parvenyer voro bortkomna och generade, då de, som Napoleons Marskalkar, utbytte ridstöflorna mot strumpor och skor, kommando-orden mot hofspråket. Parvenyer voro tilltagsna, som Josefine, då hon kastade sig i Karl den stores thron; parvenyer visste icke att bevara skenet, som Pauline, då hon verkligen bottenärligt gaf sitt rygte till pris; parvenyer voro ur stånd att uppehålla sin värdighet, såsom Jerome, då han, okänd, på en Restauration, pantsatte en klocka, skänkt af Napoleon och försedd med dennes namn-chiffer, hvadan den äfven af Restauratören misstänktes, som stulen, och af honom lemnades i Polisens händer. Uti den lilla verldens i St. Germain ögon voro alla dessa satser icke det ringaste tvifvel underkastade — de voro axiomer, hvar och en beledsagad af historiska bevis, — lika så gerna, som bestrida dem, kunde man förneka solens ljus och själens odödlighet. De voro frukter, uppdragna på den nyaste historiens mark, köpta verlden till upplysning med en länge landsflygtig aristokratis blod och lidanden; det skulle varit ett förbiseende af försynens vägar med menniskorna — i Frankrike erkänner man också, när så åtbär, en försyn — att icke pressa musten ur denna, så nära till hands liggande erfarenhet, att, af endast lojhet, icke draga slutsatsen ur de redan pragmatiskt uppställda premisserna.

På detta sätt stadfästades Friherren mera, än någonsin, i de strängt aristokratiska åsigter man redan från barndomen bemödat sig att bibringa honom, fastän hans sunda förnuft, någongång omutligt äfven för en fördom, som inympats på hans spädaste öfvertygelse, icke kunde undgå att finna åtskilliga af dessa theorier temligen skenfagra och, ehuru gillande systemet i sin helhet, drog han dock mycket i tvifvelsmål oomkullstötligheten af flere bland bevisningarna i detalj. Men emedlertid lärde han sig, i en sällskapskrets, som, ej oantagligt, var den mest förfinade i Europa, bland personer, som visste att förena anstolthet med älskvärdhet, som hade studerat både vapenboken och lifvets bok, den i många fall oskattbara förmågan, att aldrig låta sina anspråk innebära något stötande för andra, att, då han i sig sjelf ärade adelsmannen, äfven hos den ofrälse akta menniskan, att stolt öfver ett historiskt namn, erkänna värdet också af ett borgerligt. Han var artig emot en hvar, utan att lägga denna artighet på presenter-talrik och bjuda ut den, man efter man, åt hela verlden; han hade så införlifvat sig med belefvenhetens fordringar, att det snart sagt var honom omöjligt att vara ohöflig eller stötande. Med en grannlagenhet, känslig nästan som sensitivan, undvek han allt, som kunde misshaga, förbittra, såra — han var stolt, men icke högmodig, förnäm, men icke dryg. Hans sätt att föra sig, något visst öfverlägset i hans manér förrådde mera, än hans samtal, aristokraten. Det var det nittonde århundradets bildning, som hos honom förädlat det sextondes feodalism. Ty i hans begrepp om aristokrati ingingo dock vissa bestämdt feodala elementer — åsigten om adelns skyldighet af sjelfuppoffring för fäderneslandet, om dess oeftergifliga position att stå fientlig mot Konungamakten, då denna sträfvade till förtryck, och förbunden med henne, då folket sträfvade till sjelfsvåld, om adelns länsherrliga förbindelse emot sina underbafvande, att, som för sin egen, kämpa för deras rätt, och, som mot sig sjelf riktade, anse de förolämpningar dem tillfogades.

Friherren, som gerna medgaf snillets och talangens höghets-rättigbeter, hade deremot en bestämd aversion för de företräden penningeväldet sökte tillskansa sig, och bjöd dess sträfvande åt detta håll spetsen med en liflighet och bestämdhet, som nästan förvånade. Furstligt rik, hade ban aldrig lärt känna penningens betydenhet; han anade icke hvad svett och möda dess samlande kunnat kosta; för honom var och blef rikedomen en lycklig slump och ingenting annat. Kanske var det af denna orsak han nästan alltid kände en retsam känsla vakna hos sig, då de financiella rygtbarheter, som på krigen och olyckorna, på de brådstörtande hvälfningarne och den oroliga vexlingen i egendomsvärdet, grundlagt och uppbyggt oerhörda förmögenheter, med grötmyndiga anspråk uppträdde i sällskaps-verlden, deras hustrur glimmande af juveler, de sjelfva af belåtenhet och egenkärlek. Det var inför dessa penninge-konungar, som det stolta uttrycket i Friherrens ansigte blef stoltare, än någonsin, som hans ädla gestalt rätade sig nästan till högdragenhet, som han tycktes göra sig ett nöje af att lägga sitt förakt för penningen i dagen. I sådana ögonblick kunde den humanitet, som annars hos honom var ett utmärkande drag, helt plötsligt taga flygten, och lemna rum för ett likgiltigt, kallt, nästan stötande väsen. Endast kommen inom området af denna rikedomens sjelfförgudning, tändes genast hos honom ett trottsigt begär att, hånande, bespotta den gyllene afguden, att sätta öfvermod mot öfvermod, fördom mot fördom, inbillning mot inbillning. Det var en yttring af denna egna antipathi, som evigt skall göra börds-aristokratien och penninge-aristokratien till hund och katt — åtminstone så länge, tills den förra behöfver den sednare, tills nöd å ena sidan, fåfänga å den andra, drifver dem tillsamman.

Vid den tid, då Friherren inträdde i den förnäma Pariser-verlden, stod antagligen sede-förderfvet inom densamma på sin kulminationspunkt. Bourbonerna hade nyss efterträdt Kejsartiden, och den enda punkt, hvari deras annars fiendtliga åsigter möttes, var i deras ömsesidiga hyllande af en slapp och lättsinnig moral. Napoleon hade systematiskt, med fruktansvärd konseqvens, med en offentlighet, som försmådde ens skenet af aktning för konvenansen, praktiskt utvecklat sin sats att betrakta qvinnan, som ett blott tidsfördrif, en förströelse, en leksak. Fru de Louisbourg, Grefvinnan Walewsky, Madame Galazzi, Mamsell George och hundrade andra hade vexlat i hans ynnest, antagits och förskjutits, roat och utledsnat. Ingen position kunde tänkas mera efemér, än den af en Napoleons älskarinna. Man beräknade vanligen dess tillvaro i dagar; någon gång i timmar. Med lika slösaktighet, med nästan lika köld, som Kejsaren offrade Frankrikes män åt sin ärelystnad, offrade han dess qvinnor åt sin sinlighet. Bourbonerna hade gjort tvertom, offrat sig sjelfva åt qvinnorna; gjort sig till slafvar af sina mätresser; Maintenon och Pompadour hade styrt Frankrike, medan den fjortonde och femtonde Ludvig vegeterat i sina sängkamrar. Napoleon hade tyranniserat sina älskarinnor; Bourbonerna hade räckt dem spiran. Men i ett voro dock begge partierna hvarandra vuxna — i ett hade ej den ena en hårsbredds företräde framför den andra — osedligheten var fullkomligt lika högt drifven hos den ena, som hos den andra — de gingo, fastän på olika vägar, till ett och samma mål, moralisk depravation. Ett gammalt ordspråk säger om Bourbonerna, att de ingenting lärt och ingenting glömt. Ludvig XVIII och Grefven af Artois hade också ingenting glömt af sina anherrars oarter. Till Bourbonska namnet hörde, sedan urminnes tid, rygtet om galanteri, om glada äfventyr, om ett hof, som, under de mest förfinade, de mest ceremoniösa former, gömde det mest obegränsade lättsinne, det mest ystra libertinage. Ludvig XVIII, ehuru sjelf, vid sin thronbestigning, nära nog gubbe, var mån att upprätthålla sin familjs gamla rygte, och på sådant sätt förmäldes de Napoleoniska åsigterna om qvinnan med de Bourbonska i ett hof, som bestod af begge dessa olika elementer, förtjenst-aristokratien från Kejsar-tiden och den nu åter i mängd inströmmande börds-aristokratien från Ludvigarnes. När man nu uppspäder denna egna moral med en portion af det bigotteri, hvartill föredöme lemnades från thronen och dess grannskap, torde man hafva funnit en ungefärlig bild af den förbistring, som rådde inom sedlighetsbegreppen vid det nyskapade Bourbonska hofvet på den tid, då Friherre Segerstam der tog sitt inträde.

Så länge ägtenskapet ännu är för allmänna opinionen heligt, så länge dess band qvarstå fasta och oskärade, kan en nation synda mycket, utan att dragas till branten af en reaktion, som ofta är i sina följder förstörande. Men, vid den tidpunkt vi söka att skildra, hyllade man med fullt förtroende den bekanta, af Beaumarchais offentliggjorda principen: ”De toutes les choses serieuses le mariage est la plus bouffonne^[1],” och Hertiginnan af Grammont hade yppat för sin Svenske myndling, att den äkta mannen i Paris mera är en symbol, än en verklighet. Kanske får denna temligen allmänt spridda missaktning för en gudomligt sanktionerad institution till en del sökas i det nationella lättsinne, som preglar Fransosen, samtaget med de nyss föregående hvälfningarne, som, ehuru egentligen politiska, likväl i rikt mått spridt sina verkningar äfven in på moralens område. Kanske bör man äfven till någon del skrifva detta förhållande på räkningen af den Fransyska lagstiftningen, som, ett mästerstycke af statsborgerlig vishet, likväl ofta nog, samt, serdeles i frågan om rättigheter och skyldigheter inom äktenskapet, icke just hvilar på basen af Kristendomens grundsatser^[2].

Lyckliga emedlertid de familjer, inom hvilka en viss grad af välstånd gjorde för de båda makarna möjligt att lefva skiljda, åtminstone genom en trossbotten, att, i serskilda våningar, spela främmande för hvarandra, med ekipager, husgeråd, betjening, allt samvetsgrannt uppdeladt. Det var ett gladt, ystert, animeradt oberoende och gaf en slags fraicheur åt ett annars redan till sista tråden utslitet äktenskap. På denna fot lefde den förnäma, gifta verlden, och det vattnades de ringare i munnen vid tankan att få lefva på samma sätt. Men alla hus hafva icke två våningar. — Följden af alltsammans blef emedlertid den, att den gifta qvinnan, åsidosatt och vårdslösad af mannen, ansåg sig berättigad till en sjelfhämd, hvilken satte henne i nödvändighet att spela en dubbel rol, att uppbära och fylla tvenne stridiga förbindelser. Vid den ena fattades endast hjertats samtycke; vid den andra endast samvetets och lagens. Kanske är det också med anledning häraf, i kännedom af begge könens ömsesidiga svagheter, som en Fransysk sedemålare, från denna tid, yttrar, att äktenskapen inom Paris voro att betrakta, som ett slags bazard-spel på tu man hand, vid hvilka nästan alltid en var bedragare, den andra bedragen.

Vände sig Segerstam, granskande, till sina kamrater, som närmast och dagligast omgåfvo honom, mötte honom samma frivola ton, samma yra lättsinne, samma brist på grundsatser, som i sällskapslifvet. Officerarne vid det Regimente han tillhörde, voro långt ifrån att närma sig det nuvarande Paris’ så kallade ”Lejon”, ett namn, som de hufvudsakligen genom sin ragg torde hafva förtjent, ty af alla mig bekanta Regements-timmermän kan bestämdt ingen bestå vid jemförelsen med någon af dessa Boulevardernes och de Elyseiska fältens underdjur. De voro uppfödda, dessa Officerare ur Frankrikes förnämsta ätter, i en för djup känsla af det verkligt passande, voro sedan barndomen vana vid för mycket behag i den yttre formen, att kunna, vid en promenad, bevära sig med en käpp, som till bredd och längd ofantligt liknade ett vedträd, att, då de togo plats på ett Kafé, ge alla i grannskapet befintlige gratis-lektioner i konsten att vräka sig. Men de försmådde deremot intet tillfälle att jaga efter nöjet — glada äfventyr hade blifvit dem ett behof, och söktes rastlöst, till och med i trakten af Bigtstolarne — på Hotel d’Angleterre och i Palais Royals spelhus vedervågade de sin framtid med en glädtighet, med ett behag, som förvånade — de grälade aldrig, men de duellerade — en motsägelse, framställd någorlunda bestämd, ett det lättaste tvifvel om sanningen af en berättelse, var i deras ögon detsamma, som en utmaning. De hyllade en gudomlighet, som de kallade ära, men som de, i likhet med Österlandets Afgudadyrkare, tillstökat på det besynnerligaste sätt, med de mest vidunderliga attributer. Ni kunde säga åt en af dem, att han deltagit i ett försök att omkullkasta thronen, och ni skulle sett ett vänligt löje, nästan som vid ett smicker, halka öfver hans läppar. Ni kunde midt i ansigtet beskylla honom att ha förfört sin bästa väns hustru, och han skulle upptagit en sådan tillvitelse med ytterst förbindlig min, liksom hade det endast varit er mening att litet bry honom. Men säg honom, att det regemente han tillhör icke är det bäst exercerade i arméen, våga sätta i tvifvel, att Franska soldaten icke är den förste i Europa, hviska honom i örat, att hans vador äro för det obeväpnade ögat nog osynliga, och, så sannt jag sitter med pennan i handen, han är genast färdig att byta kulor med er, fastän endast i Boulogner-skogen, och helst på sin älsklingsplats för sådana äfventyr, i den lilla bokdungen vid vägen till Neuilly. Vid Belleville och Prés-St.-Gervais slåss blott gesäller och skolpojkar. Franska aristokratien blöder i fredstid uteslutande på den klassiska marken emellan Barriére de Passy och den lilla byn Boulogne.

I religiöst hänseende var ungefär förbistringen densamma, som i alla andra förhållanden. Ännu hade väl icke beundran för Napoleon hunnit den fanatiska höjd, som i sednare tider. Man ansåg honom ännu icke för Gud och icke hans Marskalkar för Apostlar. Man knäböjde icke vid det sedermera åt honom helgade kapellet i Invalid-kyrkan. Men efter revolutionens våldsamma kastningar, ehuru densamma till och med proklamerat ”ett högsta väsende” och Napoleon organiserat en ordentlig kult, var likväl förvirringen i de religiösa begreppen alltför stor, att klarhet och ordning derutinnan med ens skulle kunna pånyttfödas. Redan kokade i sinnena elementerna till de nya läror, St. Simonismen, Kommunismen, m. fl., som först i sednare tid fått namn och profeter. Otron, ett arf från det tidehvarf, som närmast föregick revolutionen, och aldeles icke, som man velat låta påskina, ett barn af densamma, gick ännu omkring och värfvade, genom sin beqvämlighet, sin skenbara sjelfständighet, talrika proselyter, medan, under allt detta, bigotteriet nötte sina knän i bigtstolarne och käckt begick synder, tryggad på öfvertygelsen att få dem förlåtna.

Det var, med ett ord, i en fullkomlig villervallans tid, i en af dessa perioder, hvilka genomgås af moraliska jordskalf, som Friherre Segerstam gjorde sitt inträde i Pariser-lifvet.

1. Af alla alfvarsamma saker är utan tvifvel ägtenskapet den mest befängda.
2. Huru högt sjelfva de personer, som redigerade Code Napoleon, tänkte om äktenskapet, torde kunna slutas deraf, att då i Stats-Rådet Code Civile diskuterades och Napoleon, då varande förste Konsul, lifligt satte sig emot förslaget, angående adoptionsrätten, under åberopande af den fördel, som härigenom, i bredd med äktenskapet, tillskyndades celibatet, invände Förste Consulns Embetsbroder, den bekante Cambacères, att som orden föllo, äktenskapet ändå för ögonblicket vore så der temligen ”en vogue.” (Memoires sur le Consulat. Sid. 422.)