En aristokrat och hans bostad

←  En Svensk ädling i Paris under Restaurationen

Nordstjernan, Witterhetsstycken och Poëmer En aristokrat och hans bostad

SÄTHERBERG, Herman,  →

En Aristokrat och hans bostad.

Hos åtskilliga Svenska herresäten har jag trott mig finna ett bestämdt uttryck af melankoli. Det förefaller, som sörjde de ett tidehvarf, då deras ställning var mera lysande, än nu, då det feodala lifvet i sina mest brokiga former rörde sig af och an på borggårdarne, då baner fladdrade och plymer hviftade, då lansar brötos och borgar stormades. Nu stå de grå murarne, vantrefna, midt i ett tidehvarf, ifrigt sysselsatt att omkullkasta de åsigter, hvilka just inom dessa murar väpnade sig och stridde — åsigter, som ville af det förflutna skapa rättigheter på framtiden, som yrkade, att fädrens förtjenster borde vedergällas på barnen allt intill tredje och fjerde led, men, som förgäto, att, enligt Skriftens egna ord, en sådan arfsrätt endast eger rum för missgerningarne. Sjelfva de gamla Svenska Riddarborgarnes byggnadssätt innebär vanligen något dystert, något för själen hopkrympande. De tvära vinklar murarne skära med hvarandra, de smala, höga fönstren, det vanligen trånga gårdsrummet, det ofta halfförfallna utseendet, bilda ett sorgbundet, melankoliskt helt, för mången inbjudande till drömmar om alltings förgängligbet, måhända äfven för någon stolt, lefnadsfrisk natur till drömmar om de tider, då trettioåra krigets stridsmän här glammade om sina bragder, och, i vin, taget vid Neckar, ur pokaler tagna i München eller Prag, drucko en skål till Guldkonungens minne.

Ett intryck, likartadt med det vi här ofvan sökt beskrifva, ett slags intryck af beklämning och otrefnad, erfor troligtvis mera, än en gång den vandrare, som, från den leende, solglittrande stranden af Wenern, genom en hvälfd Gallerport passerade in bland de krokiga, oregelbundna byggningar, hvilka, omgifne af en vall och en graf, tillsammans utgjorde det så kallade Ekeby Slott. Om dessa qvadrat-alnar jord, med dess byggnadsmassor och feodala utstyrsel af stenhuggna vapen, med dess högresta tak och svängda, tillspetsade fönster, hade också traditionen otroliga saker att berätta, och ingen bonde vandrade, sedan skymningen inbrutit, utan en mera eller mindre stark hjertklappning öfver den knarrande vindbryggan. I den ena källarn till höger hade en son låtit ihjälhungra sin far, och i den till venster hade en Jude blifvit lefvande stekt på halster. I fönstret der, det tredje från östra sidan, hade, för en guldlockig Pages skuld, borgfrun blifvit nedstött af sin svartsjuka gemål, och tre blodsdroppar, som stänkt upp på panelen, skola aldrig kunna utplånas, hvarken med lut eller fläck-vatten, innan Segerstamska slägten dött ut, och en ny ägare kommit i dess ställe. Der i den lilla, dunkla trädgården, som ligger, bäddad djupt undan solstrålarne, i sjelfva vinkeln af ruinen, skall Drottning Kerstin, vid ett tillfälligt besök på Slottet, haft ett nattligt möte med en hofherre som hon — så lydde berättelsen — flere år derefter låtit mörda i Frankrike. Här på sjelfva taket, just der vindflöjeln svänger sin bleck-drake i luften, hade, efter slutadt dryckeslag, en Riddare grensle öfver en af luckalerne satt sig att sofva middag, och, ehuru temligen sned, likväl, under ett par timmars orolig sömn, lyckats behålla balansen och, utan vidare äfventyr, åter igen kommit under tak. I den här brunnen hörde man, hvarje natt klockan tolf, jernkedjan, gnisslande, löpa ut och brunns-hinken, plaskande, slå ner i vattnet — husfolket, som härvid ångstande vände sig i sina sängar, påstod, att det var trollen, som dymedelst försågo sig med sitt vattenbehof, och åtskillige trodde sig till och med hafva märkt en stymmelse till det egna, gurglande ljud, som uppstår, då någon dricker häftigt. Med ett ord — Ekeby var ett gammalt Herresäte efter alla konstens reglor, fullt af spök- och andra historier, hvarest ingen, efter klockan elfva, vågade sig ut på Borggården, eller i de långa oändliga korridorerna, der man beständigt fruktade att stöta på något underbart, och derföre gick så tyst och försigtigt, att man nästan kunde taga sig sjelf för ett spöke.

Ekeby beboddes, sedan många år tillbaka, af Riks-Rådet Friherre Segerstam, som, med en kraftfull karakter och icke utan ett visst mått af kunskaper, redan vid tjugofem års ålder ingången i Rådskammaren, der hade vant sig, att, vid dess förhandlingar, bekämpa sin Konungs meningar, att i debatten slå Adolf Fredrik på flygten och i salongen träffande besvara hans Gemåls mera än en gång bittra stickord.

Friherre Segerstam, stark, stolt och djerf, föraktade ur djupet af sin själ den svage Monarken, hvars, som Furste, fullkomligt hjelplösa sidor han alltför väl kände, och kanske fick bäraren af Sveriges föga afundsvärda Krona någon gång känna verkningarne af detta sin undersåtes förakt, då denne, i sittande Riksråd, med den passionerade vältalighet, som var honom egen, afslöjade väfnaden af de stämplingar mot Ständerna, som så rikt genomgingo den sednare delen af Adolf Fredriks regering, öfver den handfallna Konungen gjöt hela gallan af sina förebråelser och sitt klander. Måhända hade denna förvärfvade vana att tyrannisera Konungar, i Friherre Segerstams anlete penslat det stolta, befallande uttryck, som der var det förherrskande, åt hans stora, men välbildade gestalt gifvit denna högtidliga grandezza, kring hvilken den hermelinsfodrade Rådsherremanteln smög sig i så rika, så harmoniska draperier. Men stolt, nästan högdragen mot likar — förfäktare, — om det fordrades, med svärdet — af trettioåriga krigets djerfva sats, att en Svensk Senator tar rangen af alla furstar, utom krönta — afmätt och kall, någon gång sträf vid Lovisa Ulrikas leenden, vid Kronprinsen Gustafs tidigt började insmilnings-försök, hvilka, som bekant är, användes äfven emot personer af erkändt stridigt parti — öfverhufvud i sitt väsen ceremoniell och högtidlig, var dock Friherre Segerstam artig, nästan förekommande emot alla personer, honom underlägsna i rang, gaf han en otvungen hyllning åt den vittra eller konstnärliga talangen, var hans förhållande till sina underhafvande, i detta ords vackraste bemärkelse, faderligt. Han hade tillbringat sina första ungdomsår i Paris, vid Bourbonernas glänsande och ceremoniösa hof, ibland hvilket han, ifrån aflägsna tider, räknade åtskilliga slägtingar, samtligen tillhöriga den högre Franska adeln. Der hade han tillegnat sig denna ”åtbördens poesi”, detta harmoniska skick, denna makt öfver konversations-språket, som var en hemlighet emellan Aristokratien och det adertonde Seklet. Der hade han kanske druckit nog djupt ur högmodets bägare, men äfven insupit den öfvertygelsen, att en adelsman borde föregå en ofrälse i tapperhet, i artighet, i förfining, i utsväfning, i allt. Han hörde till en aristokratisk fraktion, som åtminstone pålade sig några skyldigheter, och icke blindt pockade på endast rättigheter.

Riks-Rådet Segerstam ägde ett högt, obetvingligt mod, lysande ådagalagdt i de fälttåg han gjort under Franska fanor. Det hade aldrig fallit honom in, att en Adelsman kunde vara rädd. Denna känsla var, i hans tanka, för plebejisk, att få insteg i en Riddersmans bröst. I yngre år vädjade han gerna till svärdet. En af hans grannar, ädling liksom han, hade gifvit en af Segerstams bönder en örfil, derför att denne förgätit stänga en grind, som borde hållas tillsluten. Morgonen derpå följde en utmaning från Segerstam. Saken hade bort anmälas för honom. Endast han och Sveriges lag ägde bestraffa en hans underhafvande. Innan hans utnämning till Riks-Råd hade, i strid med Rangrullan, en Ofverste-Löjtnant vid Gardet, på en begrafning, kommit att taga plats framför honom. Efter jordfästningen hemställde Segerstam genast till sin ouppsåtlige vederdeloman, hvad vapen han behagade välja. Och dylika barnsligheter stodo dock hos honom tillsamman med verkligen storartade Statsmanna-åsigter, med en varm, lefvande rättskänsla, med en omutlig fosterlandskärlek. Under Rådsherrens purpur lefde en gardesfändriks fördomar.

Vid revolutionen 1772 drog sig Riks-Rådet Segerstam tillbaka från det allmänna. Gustaf III, bland hvars vackra sidor var att icke vilja såra någon, kastade visserligen fram några välsvarfvade fraser om sin önskan att i grannskapet af thronen behålla en så bepröfvad förmåga, som Riks-Rådet Segerstams, af hvars visa råd en ung Konung i synnerhet kunde ha mycket att lära, men den öfvade Statsmannen insåg redan då alltför väl, att den unge Konungen vext den gamla Senaten öfver hufvudet, och för Segerstams kraftfulla ärelystnad var det omöjligt att tänka sig en hög plats utan en stor magt. Han förklarade sin misströstan, att, under de förhållanden, som nu inträdt, vidare kunna gagna, och visade sig icke ansigte mot ansigte med Gustaf den III, förrän vid 1739 års Riksdag, då, efter sjutton år, hans skarpa, varnande öga mötte hans Konungs, i samma stund denne, såsom Wasafamiljens representant, intog sin plats på Svenska Riddarhuset.

Såsom statsman, lärjunge af en skola, hvilken, med all den sällsynta embetsmanna-duglighet, som den uppammat, likväl egde få verkligt rena, politiska karakterer, hade likväl Segerstams naturliga öppenhet och djerfhet gjort honom från barndomen till en förklarad ovän af all förställning, allt hyckleri, all dubbelhet. Sådant såg han vida under en ädlings värdighet. Han kunde förlåta det hos en ofrälse, icke hos en adelsman. Derföre lika öppet, som han i Rådkammaren lade sin ringaktning för Adolf Fredrik i dagen, lika högt uttalade han sitt ogillande öfver Gustaf III, för hvem, som behagade låna örat dertill, vid Riksdagen, i kretsen af sina ståndsbröder, på sitt gods, i kretsen af sina grannar, vid de ståtliga banketter, dem Segerstams aristokratiska gästfrihet älskade att gifva. Redan hade till Gustaf III:s öra kommit, att det gamla Riks-Rådet, med förbigående af det namn han som Konung förde, helt simpelt kallat honom ”den krönte vinglaren”, och detta med en accentuering, som bar hela pregeln af Frihets-tidens Konungafvoga sträfhet. Ingen hade lättare, än Gustaf III, att förlåta något sådant, nemligen då det sades ur hopen, af en obetydlig, i massan förblandad individ. Men helt annorlunda anslogs den ömtåliga strängen af hans fåfänga, då detta bittra epithet ljöd från en grånad Rådsherres läppar, från en mans, som verlden kallade ett snille. Gustaf III hade alltid en pretention att stå väl med snillena, och just den omständigheten, att han uppbars af sin samtids litteratur, torde också ha räddat hans rygte från att, ännu under hans lefnad, lida skeppsbrott. Det var således en lisa för hans sårade fåfänga, att bland de adelsmän, som, med anledning af Scenerna vid Säkerhetsaktens antagande, inmanades i häkte, få teckna hans Fars gamla motståndares i dubbelt hänseende förhatliga namn. Med ett leende, som icke var fritt från spotskhet, emottog den gamle Rådsherren underrättelsen om sin arrestering. ”Striden går således på lif och död,” yttrade han till den Gardes-Kapten, som öfverbragte orderna om häktandet, ”jag fruktar likväl, att den här säkerhets-akten alstrar mycken osäkerhet, mindre för oss, som under lås och bom befinna oss i trygghet, än för de politiska äfventyrare, ingen nämnd och ingen glömd, som ännu gå lösa.”

Som hela verlden vet, varade denna arest endast några dagar. Friherren återfick sin frihet och hemreste till sitt fädernegods, der han var ett föremål till och med för hofvets uppmärksamhet, hvilket lät temligen noga observera honom, och som, med ledning häraf, kom till slutsatsen, att Friherre Segerstam var en ohjelplig frondör. Gefle riksdag bevistade han icke. Och underrättelsen om Gustaf III:s mord träffade honom alldeles oberedd på den blodiga katastrofen. Segerstam, med sitt stolta, djerfva och våldsamma lynne, skulle möjligtvis lånat sin hand till en öppen uppresning mot den hatade monarken, som 1789 angripit honom på en af hans ömtåligaste sidor, hans nästan religiösa vördnad för yttrande-rättens helgd på Svenska Riddarhuset. Men hvarje fegt smygande till målet var honom motbjudande. Bland Ridderliga vapen kunde han aldrig förmå sig att räkna dolken. Öfver honom hvilar ingen den ringaste skugga af misstanka, att, ehuru i lifvet Gustaf III:s förklarade ovän, hafva varit medvetande om hans död.

Mera i känslan af den skyldighet han ansåg sig ega att för efterverlden upprätthålla ett lysande namn, än i följd af någon egentlig böjelse, hade Friherre Segerstam, redan vid fyra och tjugo års ålder, förmält sig med en sin kusin, rik, vacker, ung och högbördad, liksom han sjelf. Också voro, dessa omständigheter oberäknade, sympathierna mellan de begge makarna få. Utaf detta ägtenskap föddes emedlertid en manlig arfvinge, och, sedan det aristokratiska intresse, hvilket var det förherrskande vid denna förening, sålunda behörigen uppnått sitt mål, tyckte sig de begge makarne hafva ömsesidigt fyllt måttet af föreskrifna pligter, och fjermade sig mera, än någonsin, från hvarandra. Inför verlden visade likväl Friherre Segerstam sin hustru den mest ridderliga uppmärksamhet — han ärade i henne sitt namn och sin ätt — hvarje förbiseende skulle här varit en skymf, som han tillfogat sig sjelf. Ingen annan, an han, förde henne genom slottets vida korridorer till hennes väntande vagn — sjelf var han alltid den förste, att, på tröskeln af sitt palats, välkomna henne, då hon återvände. Men häri låg dock blott ett ceremoniell, hvars föreskrifter den gamle verldsmannen icke tilltrodde sig kunna stöta för hufvudet. På de sednare åren hade de begge makarne knappt vexlat ett hjertligt ord. Likgiltigheten hade redan gjort sitt intåg på området af förhållanden, hvilka aldrig varit varma. Utan att näppeligen den ringaste tvist dem emellan förefallit, utan att de någonsin stått i ögonblicklig vrede mot hvarandra, utan att någondera gifvit den andra skäl till verkligt missnöje, sökte de ömsesidigt fjerma afståndet sinsemellan, och båda tyckte sig andas lättare, då hvar andades för sig sjelf. Ett dylikt, besynnerligt förhållande inträder någon gång i konventionella ägtenskap. Vanan, i stället för att alstra sympatbi, alstrar en slags känsla, som det är för bårdt att benämna afsky, men hvarföre jag icke genast kan hitta ett lindrigare namn. Den ena makan finner sig tvungen och besvärad i den andras närvaro, och man skyr, om också icke afskyr bvarandra. Man känner sig helbregdast utan hälft.

På den späde arftagaren till det Segerstamska namnet slösades emedlertid alla de omsorger, hvaraf en nästan till afguderi drifven kärlek är mäktig. Redan i vaggan lärdes han att emottaga hyllningar. Slägtens gamla tanter höjde hans tidigt vaknade förstånd, hans slughet vid åtta månaders ålder till skyarna. Han var och blef ett litet underverk. Hans qvinnliga omgifning skulle knappt hafva förundrat sig, om den förmärkt, att han redan innan sin födelse lärt sig tala. Man kunde tro ett sådant barn om allt.

Den ärelystne fadren såg i honom ett appendix till sin egen ära, en fortsättning af sina egna djerfva och vidtflygande planer, en ana mera i sin familj. Hans son var för honom en framtid ännu på andra sidan grafven. Mången gång, då han uppmärksamt betraktade det sköna, i sin lilla bädd roligt slumrande barnet, vaknade hos honom tankar, lättast öfversättliga med Carl den Niondes bekanta ord, när han välsignande lade sin hand på Gustaf Adolfs ljuslockiga hufvud: ”Ille faciet”.^[1]

Men trogen sin tids fördomar, glömde likväl Friherre Segerstam denna känsla i sitt bröst, och uppträdde, som fader, i all den iskallt vördnadsbjudande gestalt, hvilken fadersväldet i förflydda dagar så ofta antog, och hvilken ej sällan lade frost i förhållanderna mellan föräldrar och barn. Hans åsigter om det patriarkaliska majestät, som tillhörde Chefen för en ätt att bevara, förde honom ända derhän, att lägga band på sin naturliga ömhet för sonen, och att hålla honom på ett afstånd från sitt af kärlek klappande bjerta, som känslan endast med möda ville medgifva ceremoniellet. Sonen kunde aldrig erinra sig att af fadren hafva emottagit en enda smekning. Vördnad, nära beslägtad med fruktan, var också all den gärd det sonliga hjertat mägtade hembära åt en far, som tycktes förblanda sina rättigheter med Despotens, och som ögonskenligen mera fordrade lydnad än kärlek.

Modrens gränslösa och svaga ömhet var deremot den unge arftagaren en rik ersättning för hans fars förmenta köld och sträfhet. Hon stod genast färdig att bana vägen äfven för den mest orimliga af hans nycker, och med den sjelfuppoffring, hvaraf qvinnan kanske mest som mor är mäktig, var det henne en glädje att göra sig till en slags slafvinna under sin egen son. Det behöfdes endast ett moln på dennes panna, en blekhet på hans kind, för att sätta henne i den lifligaste oro, för att hos henne skapa tusende förslager att roa eller förströ honom. Med en instinkt af vedergällning, som ligger temligen blind hos barnet, började nu den fjortonårige Segerstam att hämnas fadrens köld och befallande väsende på den milda, eftergifna modren, som darrade, endast hennes älsklings lynne var i fallande, hans puls det ringaste i stigande. Sålunda ömsom tyranniserad, ömsom tyranniserande, på en gång förtryckt och bortskämd, förställningen sjelf inför fadren, nyckfullheten sjelf inför modren, utan spår till egen vilja inför den ene, despot inför den andra, hann ändtligen unge Segerstam den ålder, att han borde träda i Statens tjenst. Han anställdes vid Gardet. Der hade en lång rad af hans förfäder tjent före honom.

Temligen hastigt skuffades den unge ädlingen fram genom graderna. Vid fyra och tjugo års ålder hade han redan kompagni. Då ansåg det gamla Riks-Rådet sin son mogen till giftermål. Ben, som kunde vara en far för hundrade man, borde också gitta vara det för en liten arfvinge af Segerstamska namnet. Riks-Rådet utsåg åt Kompagni-Chefen en brud, som denne emottog, ty han hade ännu aldrig vågat sätta sig upp emot sin fars stränga, befallande alfvar. Men, detta oansedt, fortsatte han äfven, som gift, sitt lif af en ung, rik, nöjet hängifven gardes-officerare, och, från äfventyr till äfventyr, råkade han snart in i ett, som kostade honom lifvet.

Vid en bland de baler af något tvetydig beskaffenhet, hvartill Fredrikshof, för ett trettio- eller fyratio-tal år tillbaka, ej sällan var vittne, råkade Segerstam för en persons skull, som var ännu tvetydigare, än balen i allmänhet, uti en ganska liflig och slutligen under personliga bitterheter fullföljd tvist med en af sina kamrater. Följden blef en duell. Man träffades i en talldunge vid Snickar-krogen, och det Segerstamska blodet flödade rikt öfver platsen. Segerstam dog på vägen till staden. Hans motståndare rymde.

Djupt, förkrossande, träffade detta slag det gamla Riks-Rådet. ”Solen i hans lif var slocknad.” Äfven åldringen behöfver hoppet, och med sonen tog detta af honom ett evigt farväl. Minnet är ett gengångarlif, som stämmer mera högtidligt, än gladt. Endast på hoppets läppar trifves fröjden och löjena. Den isskorpa, som begreppet af hans värdighet, gjutit öfver hans känsla, smälte nu under tårarne, och i det gamla Ekcbys vida, genljudsrika salar ropade han med David: ”O min son, min son! hvi gjorde du mig detta?”

”Dock,” återtog den gamle aristokraten och torkade sitt fuktiga öga, ”han föll som Adelsman, i ärlig strid, för adelsmans klinga, med adelsmän till vittnen. Han dog utan att en klagan stal sig öfver hans läppar. Han var en Segerstam från hufvudet till fotabjellet.”

Mången annan skulle hafva sagt: ”Han stupade i envig, gift man, för en vanryktad qvinnas skull. Han dog ovärdigt sina förfäders ädla föredömen. De föllo för Sverige, på slagfältet. Han föll, utom lagen, i förstulen strid.”

Men någon gång qväller det en källa till tröst ock hugsvalelse äfven på djupet af fördomen, ur hvilken till och med annars öfverlägsna naturer icke försmå att berusa sig, serdeles om deras enskilda smak dymedelst finner sig tillfredsställd. Det gamla Riks-Rådet måste i sina aristokratiska illusioner söka tröst åt ett förkrossadt faderhjerta.

1. ”Fullbordandet tillhör honom.”