En julsång på prosa (Wikisource-översättning)/1
| ← Förord |
|
Andra versen → |
Första versen: Marleys vålnad
redigeraTill att börja med: Marley var död. Det råder inget som helst tvivel om den saken. Protokollet rörande begravningen var undertecknat av prästen, skrivaren, begravningsentreprenören och den främste av de sörjande. Scrooge hade skrivit under den. Och Scrooges namnteckning var god för vad han än valde att underteckna.
Gamle Marley var lika död som en spik i en dörr.
Lägg dock märke till, att jag inte avser att uttrycka vad jag av egen erfarenhet vet är så synnerligen dött hos just en spik i en dörr. Jag hade snarare, för egen del, varit böjd att anse att en spik i en likkista var det mest döda föremålet inom järnhanteringen. Men våra förfäders vishet är höjd över allt tvivel; och mina ohelgade händer må inte störa den, utan att detta rike går under. Därför ber jag, att åter få upprepa, med eftertryck, att Marley var lika död som en dörrspik.
Visste Scrooge att Marley var död? Självklart visste han det. Hur skulle det kunna vara på något annat sätt? Scrooge och han var kompanjoner under jag vet inte hur många år. Scrooge var hans ende testamentsexekutor, hans ende gode man, hans ende förbundne, hans ende arvtagare, hans ende vän och ende sörjande. Och inte ens Scrooge var mer förfärligt uppriven av denna tragiska händelse, än att han gjorde strålande affärer under den dag begravningen hölls och högtidlighöll den genom att avsluta en prima affärsuppgörelse. Omnämnandet av Marleys begravning för mig tillbaka till den punkt som jag utgick ifrån. Det råder inget tvivel om, att Marley var död. Detta måste stå helt klart, om inte allt det underbara skall försvinna, ur den saga jag nu ämnar berätta. Om vi inte vore fullkomligt övertygade om, att Hamlets fader dog innan skådespelet tar sin början, skulle det inte finnas något mer anmärkningsvärt i hans promenad nattetid, i östanvinden på sin egen fästnings krön, än det skulle ha varit, att finna vilken som helst medelålders hedersman, hastigt dyka upp i mörkret, på en blåsig plats — låt oss säga Saint Paul-kyrkogården till exempel — bokstavligen, i avsikt att förbrylla sin sons svaga sinne.
Scrooge lät aldrig måla över gamle Marleys namn. Där stod de, under åratal efteråt, ovanför lagerhusets dörr: Scrooge & Marley. Firman var känd som Scrooge & Marley. Ibland kallade folk som var nya bekantskaper till firman Scrooge för Scrooge och ibland honom för Marley, men han lystrade till bägge namnen. Det gjorde honom det samma vilket de använde.
Åh, han var en skoningslös näve vid kvarnstenen, Scrooge! Han var en rakande, vridande, gripande, skrapande, girig, beräknande gammal syndare! Hård och skarp som en bit flintsten, från vilken inget stål någonsin slagits fram någon frikostighets eld; hemlighetsfull och sig själv nog, och en ostronets make till enstöring. Kylan inom honom frös hans åldrade drag, bet hans spetsiga näsa, rynkade hans kinder, gjorde hans gång stel; färgade hans öron röda, hans tunna läppar blå; och yttrade sig med all tydlighet i hans raspande röst. Rimfrost täckte hans hjässa, ögonbryn och trådtunna haka. Han bar alltid med sig sin egen låga temperatur; hans kontor frös under vardagarna; och tinade inte upp en enda grad ens under julen.
Yttre värme och kyla hade litet inflytande på Scrooge. Ingen värme kunde värma honom, inget vinterväder kyla honom. Inga vindars blåst bet bittrare än han själv, inget snöfall var mer beslutsamt i sina avsikter, inget ihållande regn mindre mottagligt för ens de enträgnaste böner. Dåligt väder rådde inte på honom. Den häftigaste regnskur, snöby eller hagelstorm kunde skryta med en enda fördel framför honom: De föll ofta ”frikostigt”, vilket ord aldrig kunde användas om Scrooge.
Ingen stoppade honom någonsin på gatorna, för att säga, med glädje i anletsdragen: ”Min käre Scrooge, hur står det till; när kommer Ni på besök?” Inga tiggare bad honom om en liten slant; inga barn frågade honom hur mycket klockan var; ingen, vare sig man eller kvinna, frågade honom en enda gång under hans liv om vägen hit eller dit. Även de blindas ledarhundar föreföll känna honom; och när de såg att han närmade sig, drog de sina ägare in i portar och upp längs gränder; för att därefter vifta på svansarna, som sade de: ”Inga ögon alls är bättre än onda ögon, mörke herre!”
Men vad brydde sig Scrooge! Det var precis så han ville ha det. Att vandra längs livets tätt befolkade gator, avvisande all mänsklig sympati, var vad de som vet vad de talar om, kallar ”toppen” enligt Scrooge.
Det hände sig en gång — av årets alla goda dagar, på själva julafton — att den gamle Scrooge satt upptagen i sin skrivkammare. Det var kallt, bitande, bistert väder: Dimmigt. Han kunde höra folket ute i gränden utanför, frustande gå förbi; de slog åkarbrasor över sina bröst, de stampade med fötterna mot trottoarerna för att värma sig. Citys klockor hade just slagit tre, men det var redan tämligen mörkt — det hade aldrig blivit riktigt ljust under hela dagen — och tända ljus fladdrade i de näraliggande kontorens fönster, som rödaktiga fläckar, i den nästan gripbara, bruna luften. Dimman, som kom vällande in genom varje springa och nyckelhål, var dessutom så tjock att trots att gränden var bland de trängsta, skymtade husen på dess motsatta sida endast som skuggor. Att se dessa missfärgade moln komma fallande, skymmande allt, kunde få envar att tro att Naturen vredgats och bryggde hämndens brygd i stor skala.
Dörren till Scrooge skrivkammare stod öppen, så att han kunde hålla ögonen på sin skrivare, som satt i en dyster liten cell, snarare en liten skrubb och kopierade brev. En mycket liten brasa brann i Scrooges eldstad, men i skrivarens eldstad brann en som var så mycket mindre, att det föreföll som om det endast bestod av ett stycke kol. Men han kunde inte fylla på den, eftersom Scrooge förvarade kolhämtaren i sitt eget rum; och så snart skrivaren kom in dit med skoveln, förutspådde hans herre deras oundvikligt snara avsked från varandra. Varvid skrivaren satte på sig sin vita stortröja och försökte värma sig vid sitt ljus; ett försök som, eftersom han inte var en man med utpräglad fantasi, misslyckades.
”God jul, morbror, Gud vare med Dig!” ropade en gladlynt röst. Den tillhörde Scrooges systerson, som stod inför honom så hastigt, att detta var det första tillkännagivandet av hans ankomst.
”Bah!” sade Scrooge. ”Humbug!”
Han hade värmt sig i så hög grad genom sin snabba gåsmarsch genom frosten och dimman, denne Scrooges systerson, att han formligen glödde; hans ansikte var rödaktigt och vackert; hans ögon lyste och hans andedräkt ångade.
”Julen en humbug, morbror?” sade Scrooges systerson. ”Det är jag övertygad om att Du inte menar!”
”Det gör jag” sade Scrooge. ”God jul! Vad rätt har Du att glädja dig? Vad anledning har Du att vara glad? Är Du inte tillräckligt fattig ändå?”
”Ge med dig nu, morbror”, svarade systersonen med glädje i rösten. ”Vad rätt har Du att vara så dyster? Vad skäl har Du att vara vresig? Är Du inte tillräckligt rik ändå?”
Eftersom Scrooge inte hade något bättre svar till hands vid detta tillfälle, sade han åter ”Bah!” och följde upp det med ordet ”humbug!”.
”Var inte arg nu, morbror!” sade systersonen.
”Vad annat kan jag vara”, svarade morbrodern, ”när jag tvingas leva i en sådan dåraktig värld som denna? God jul! Måtte hin håle ta all god jul! Vad är jultiden annat än den stund då man tvingas betala räkningar utan att ha råd; en tid för att upptäcka att man blivit ett år äldre, men inte en timme rikare; en tid för att upprätta bokslut och få varje post i den från ett fullt dussin månader som döda strävanden kastade i ansiktet? Om jag fick som jag ville”, sade Scrooge uppbragt, ”så skulle varenda dumbom som går omkring med ett ’god jul’ på sina läppar kokas tillsammans med sin egen pudding och begravas med en järnekskvist genom hjärtat. Det vore inte mer än rätt!”
”Morbror!” vädjade systersonen.
”Systerson!” svarade morbrodern istadigt, ”fira Du julen på ditt sätt och låt mig fira den på mitt”.
”Fira den!” upprepade Scrooges systerson. ”Men Du firar den ju inte alls!”
”Låt mig då lämna den ifred istället”, sade Scrooge. ”Vad gott kan den göra Dig? Vad gott har den någonsin gjort Dig?”
”Det finns åtskilligt gott som kommit mig till godo, från vilket jag inte uppburit någon vinst, vågar jag säga”, svarade systersonen, ”och julen är en av dem. Men jag är säker på att jag alltid föreställt mig jultiden, när den infallit — bortsett från den vördnad som tillkommer den till följd av dess heliga namn och ursprung, om nu något som tillhör den kan skiljas ut överhuvudtaget — som en glädjens tid; en vänlig, förlåtande, välviljans och trevnadens tid: Den enda tidpunkt som jag känner till under hela det långa årets kalender, när män och kvinnor förefaller eniga om att fritt öppna sina tillslutna hjärtan och att tänka på människor i mindre omständigheter än de själva, som vore de verkligen medpassagerare på livet resa och inte en annan sorts varelser, på andra resor. Och därför, morbror, trots att den aldrig lagt ett enda stycke guld i min ficka, tror jag att den gjort mig gott och kommer att göra mig gott; och jag säger därför: Gud välsigne den!”
Skrivaren i den lilla skrubben började ofrivilligt att applådera. När han genast insåg det opassande i detta, rörde han om i eldstaden och släckte därigenom den sista svaga gnistan däri, för alltid.
”Låt mig höra så mycket som ett ljud till från Er”, sade Scrooge, ”och Ni kommer att fira julen genom att förlora Er anställning! Ni är en riktig talare, min herre”, tillade han vänd till sin systerson. ”Jag undrar varför Ni inte inträder i parlamentet.”
”Var inte förargad, morbror. Kom och ät middag med oss imorgon.”
Scrooge sade, att han skulle komma på visit — ja, verkligen. Han fullföljde meningen med att uttrycka vart han förr ville hamna innan han besökte brorsonen.
”Men, varför inte?” utbrast systersonen. ”Varför?”
”Varför gifte Ni Er?” var Scrooges motfråga.
”För att jag älskar henne.”
”För att Ni älskar henne”, grymtade Scrooge, som vore detta det enda i hela världen fånigare än en god jul. ”God afton!”
”Nej men käre morbror, Du kom ju aldrig och besökte mig innan dess, heller. Varför då ge detta som skäl för att inte komma och besöka mig nu?”
”God afton”, sade Scrooge.
”Jag vill ingenting ha av Dig; jag begär ingenting av Dig; varför kan vi inte vara vänner?”
”God afton”, svarade Scrooge.
Hans systerson lämnade rummet utan att ha yttrat ett enda ord i vrede över huvud taget. Han hejdade sig vid ytterdörren, för att tillönska skrivaren helgens hälsningar, som, hur mycket han än frös, var varmare än Scrooge, eftersom han återgäldade dem å det hjärtligaste.
”Här är ytterligare en av samma skrot och korn”, muttrade Scrooge, som hade hört dem: ”Min skrivare, som har femton shilling i veckan, med fru och barn, talar om en god jul. Han hör hemma på dårhuset.”
Detta sistnämnde dårhushjon hade, när han öppnade porten för att släppa ut Scrooges systerson, släppt in två andra personer. De var ett par ståtliga herrar, sköna att skåda och nu stod de, med hattarna avtagna, i Scrooges skrivkammare. De hade böcker och papper i händerna och bugade sig för honom.
”Scrooge & Marleys, förmodar jag”, sade den ena av herrarna, efter att ha sett efter i sin lista. ”Har jag äran att tala med Herr Scrooge, eller Herr Marley?”
”Marley har varit död i sju år”, svarade Scrooge. ”Han dog för sju år sedan, denna afton.”
”Vi hyser inget som helst tvivel om, att hans frisinnade anda är i hög grad representerad i hans efterlevande kompanjon”, sade herrn och visade Scrooge en fullmakt.
Och det var verkligen fallet, eftersom de bägge hade varit samma andas barn. Vid de olycksbådande orden ”frisinnade anda” rynkade Scrooge pannan, skakade på huvudet och räckte tillbaka fullmakten.
”Vid denna festens tid på året, Herr Scrooge”, sade mannen och tog fram en penna, ”är det mer än vanligt önskligt, att vi ägnar en aning hänsyn åt de fattiga och betryckta, som lider storligen under den innevarande tiden. Flera tusenden är i behov av dagliga nödvändigheter; hundratusenden saknar vanlig tröst, min herre.”
”Finns det inga fängelser?” frågade Scrooge.
”Åtskilliga fängelser”, svarade mannen och lade åter ner sin penna.
”Och skrånas arbetsanstalter?” fortsatte Scrooge. ”Är de fortfarande i bruk?”
”Ja, det är de”, svarade mannen. ”Jag önskar att jag kunde säga, att så inte var fallet.”
”Trampkvarnarna och fattiglagarna är alltså fortfarande i sin fulla kraft?” undrade Scrooge.
”Båda synnerligen flitigt i bruk, min herre.”
”Åh, jag skrämdes av det ni inledningsvis sade, att något inträffat, som hindrat dem att utföra sina nyttiga ändamål”, sade Scrooge. ”Jag gläds i sanning, över att höra, att så icke är fallet.”
”Under det intrycket att de knappast ingjuter kristelig glädje till sinne eller kropp i folkets massor”, återtog mannen, ”har några av oss inlett arbetet med en insamling för att till de fattiga inköpa kött, dryck och ved; och har vi valt denna tid på året, eftersom det är nu, om någonsin, som behoven är som störst och Överflödet råder. Hur mycket får jag skriva upp Er för?”
”Ingenting”, svarade Scrooge.
”Ni önskar förbli anonym?”
”Jag önskar att få bli lämnad i fred”, sade Scrooge, ”eftersom Ni frågar mig vad jag önskar, mina herrar, så blir detta mitt svar. Jag fröjdar mig icke själv under julen och jag har icke råd att roa latmaskar. Jag hjälper till att stödja de verksamheter som jag tidigare nämnde — de kostar mig tillräckligt mycket; och de som har det svårt får vända sig dit.”
”Många kan inte vända sig dit; många skulle hellre dö.”
”Om de hellre dog”, sade Scrooge, ”desto bättre att de gjorde det och därigenom minskade befolkningsöverskottet. Dessutom, och Ni får ursäkta mig, men detta är inget jag har några kunskaper om.”
”Men Ni borde känna till detta”, hävdade mannen.
”Det är inte min sak", svarade Scrooge. ”Det är fullt tillräckligt för en man att förstå sina egna affärer och inte lägga sig i andras. Mina upptar all min tid. God afton, mina herrar!”
Eftersom de insåg att det skulle båta föga att vidhålla sin sak, drog sig herrarna tillbaka. Scrooge återvände till sitt arbete med stärkt självkänsla och i ett högre stämningsläge än vad som var brukligt hos honom.
Under tiden hade dimman och mörkret tätnat och personer sprang omkring med flammande lyktor, utbjudande sina tjänster att gå framför hästdragna vagnar för att leda deras väg. Det ålderstigna kyrktornet, vars hesa gamla klocka alltid kikat hemlighetsfullt ner på Scrooge genom ett gotiskt fönster i kyrkväggen, blev osynlig och slog sina timslag och kvartsslag inom molnen, med vibrerande efterklang; som skakade den tänderna i sitt frusna huvud däruppe. Kylan intensifierades. På huvudgatan vid hörnet av gränden, reparerade några arbetare gasledningarna och hade tänt upp en stor brasa i en järnkorg, runt vilken en grupp trashankar — män och pojkar — hade samlats: De värmde sina händer och blinkade inför flammorna. Vattenpumpens kran, som lämnats rinnande, hade tystnat i sitt dystert porlande flöde, vilket förvandlats till misantropisk is. Skenet från butikerna där järnekskvistar med bär lyste i fönstrens lamphetta, fick bleka ansikten att rodna, när de passerade. Slaktares och grönsakshandlares butiker blev till storslagna skämtsamheter; en festlig procession, som det var nästan omöjligt att föreställa sig att sådana trista discipliner som handel och försäljning kunde ha något som helst att göra med. Lordmayorn i det mäktiga fäste som utgjordes av Mansion House, gav order till sina femtio kockar och betjänter att julen skulle firas som det anstod Lordmayorns hushåll; och till och med den allra mest obetydliga skräddare, som han dömt till fem shilling i böter föregående måndag för att denne varit onykter och blodtörstig på stadens gator, rörde ihop morgondagens pudding i sin vindsvåning, medan hans tunna hustru tog barnet med sig ut för att köpa stek.
Nu tätnade dimman och det blev ännu kallare! Bitande, sökande, genomträngande kallt. Om den gode gamle Sankte Dunstan hade kunnat nypa Den Ondes näsa med en aning av dylikt väder, istället för att ha använt mer bekanta vapen, skulle han i sanning ha lyckats betydligt bättre. Innehavaren av en obetydlig, ung, näsa, som gnagts av den hungriga kylan, som hundar gnager på ben, stannade vid Scrooges dörr för att förnöja honom med en julsång, men redan vid de första orden…
”God bless ye, Merry Gentlemen! May nothing ye dismay!”
... grep Scrooge efter sin linjal med sådan kraft, att sångaren flydde skräckslagen, lämnande nyckelhålet åt dimman och den än mer påtagliga frosten.
Till sist kom så stängningsdags även i skrivkammaren. Motvilligt steg Scrooge ned från sin pall, förkunnade därigenom utan ett ord detta faktum till den förväntansfulle skrivaren i sin skrubb, som genast blåste ut sitt ljus och tog på sig sin hatt.
”Ni önskar hela dagen ledigt imorgon, antar jag?” sade Scrooge.
”Ja, om det passar Er, herrn.”
”Det passar icke mig alls”, sade Scrooge, ”och det är icke heller rättvist. Om jag skulle dra av en half-crown på Er lön av denna orsak så skulle Ni säkerligen anse Er illa behandlad, det är jag övertygad om.”
Skrivaren log ansträngt.
”Och ändå”, fortsatte Scrooge, ”anser Ni inte mig illa behandlad, som får betala för en dags arbete, utan att få något för det.”
Skrivaren anmärkte, att det ju endast rörde sig om en dag om året.
”En dålig ursäkt för att stjäla ur en mans fickor vareviga 25 december!” sade Scrooge medan han knäppte sin överrock upp till hakan. ”Men jag antar att Ni måste få hela dagen ledigt. Men var här desto tidigare dagen därpå.”
Skrivaren lovade att komma tidigt och Scrooge steg ut på gatan med ett morrande ljud. Kontoret stängdes i ett enda blink och skrivaren, med skörten på sin vita stortröja hängande över midjan (eftersom han inte ägde någon överrock) gick nedför en backe åt Cornhill till, i slutet på en lång procession, tjugo gånger rundade man den till julaftonens ära, innan han sprang för allt han var värd hemåt, till Camden Town, för att leka blindbock.
Scrooge intog sin lugubra måltid på sitt vanliga melankoliska värdshus; och efter att ha läst alla tidningar och fördrivit resten av kvällen med att läsa sin bankbok, gick han hem för att gå till sängs. Han bodde i en våning som en gång tillhört hans avlidne kompanjon. Det var en dyster uppsättning rum i fil, i en hukande, förfallen byggnad belägen i en gränd, där det hörde hemma så illa, att man knappt kunde undgå att föreställa sig att det måste ha sprungit in där när det var ett ungt hus i världen, medan det lekte kurragömma med andra hus och därefter hade gått vilse och inte hittade ut därifrån igen. Det var nu åldrat och nog så dystert, eftersom ingen bodde i det förutom Scrooge. De övriga våningarna var uthyrda som kontor. Gränden var så mörk att till och med Scrooge, som kände till varje sten, tvingades famla sig fram med händerna framför sig. Dimman och frosten hängde över den svarta gamla porten i huset som föreföll det som en vädrets Ande satt i sorgsen meditation på dess tröskel.
Nå, det är ett faktum att det inte var något som helst egendomligt med portklappen på ytterdörren, förutom att den var mycket stor. Det är även ett faktum att Scrooge hade sett den dagligen, morgon och kväll, under hela den tid som han hade bott på detta ställe; även att Scrooge hade lika lite av vad som kallas fantasi, som vilken annan man i Londons City, till och med innefattande — vilket är ett för stort ord i sammanhanget — skråna, åldermännen och hovbetjäningen. Låt oss även hålla i minnet, att Scrooge inte ägnat gamle Marley en tanke, sedan han omnämnde sin sedan sju år avlidne kompanjon tidigare under eftermiddagen. Och må sedan envar människa förklara för mig, den som kan, hur det kunde komma sig, att Scrooge, medan han satte sin nyckel i portlåset, i portklappen såg, utan att den föreföll genomgå någon förvandlingsprocess — inte en portklapp, utan Marleys anlete.
Marleys ansikte. Det hade inte samma slags ogenomträngliga skugga som alla andra föremål i gränden, utan det stod ett dunkelt sken kring det, som kring en dålig hummer i en mörk källare. Det fanns heller intet ilsket eller rasande över det, utan det betraktade Scrooge på samma sätt som Marley själv brukat göra, med spöklika glasögon uppfällda över dess spöklika panna. Håret rörde sig besynnerligt, som av andedräkt eller varm luft och trots att ögonen var helt öppna, rörde de sig inte det minsta. Detta och dess askgrå färg gjorde det till en ryslig syn; men det skrämmande föreföll inte bero av ansiktet och ligga utanför dess egen kontroll, utan snarare än vara en del av dess eget uttryck.
Medan Scrooge oupphörligt iakttog detta fenomen förvandlades det tillbaka till en portklapp.
Att påstå att han inte upprördes, eller att hans blod inte isades inför en så fruktansvärd upplevelse som han hade varit främmande för alltsedan barnsben, skulle ha varit en lögn. Men när han lade sin hand på nyckeln, hade han återhämtat sig, vred beslutsamt om den, klev in och tände ljuset i staken.
Han avvaktade med ett ögonblicks obeslutsamhet, innan han stängde dörren; och han iakttog först noggrant dess baksida, som väntade han sig halvt om halvt att skrämmas av synen av Marleys hårpiska sticka ut i farstun. Men det fanns inget alls på baksidan av dörren, förutom de bultar och muttrar som höll portklappen på plats, så han suckade ”puh, puh” och slog igen porten med en skräll.
Ljudet därav ekade genom huset som en åskskräll. Varje rum ovanför och varje fat i vinhandlarens källare nedanför föreföll ha sin egen form av eko. Scrooge var dock inte den som lät sig skrämmas av ekon. Han reglade porten och vandrade genom farstun och uppför trapporna; sakta, medan han ordnade med ljuset under tiden.
Man talar ibland vagt om att köra med ett sexspann uppför en gammeldags trappa eller en dålig, omogen, lagstiftning; men jag påstår att man gott och väl kunnat frakta en kalesch uppför denna trappa till och med på bredden, med tistelstången mot väggen och dörrarna mot trappräcket: Och detta med yttersta lätthet. Det fanns gott och väl utrymme nog och skulle ha blivit över; vilket kanske är skälet till att han såg ett snabbt passerande ekipage framför sig i dunklet. Ett halvdussin av gaslamporna ute på gatan skulle inte ha klarat av att lysa upp entréhallen alls, så man måste förstå att det var tämligen mörkt där, upplyst endast av Scrooges ljusstake.
Scrooge fortsatte uppåt utan att bry sig därom. Mörker är billigt och Scrooge trivdes med det. Men innan han stängde sin tunga dörr, vandrade han igenom rummen för att se att allt där var som det skulle. Han hade precis tillräckligt gott minne av ansiktet för att göra detta.
Vardagsrum, sovrum och skräpkammare. Allt var som det skulle. Ingen under bordet, ingen under soffan; en liten eld brann i eldstaden; sked och skål på plats; och den lilla grytan med vattvälling (Scrooge led för tillfället av en mildare förkylning) på sin krok över elden. Ingen under sängen; ingen i klädkammaren; ingen i hans morgonrock som hängde på ett misstänkt sätt på en krok i väggen. Skräpkammaren som vanligt. Samma gamla eldgaller, skor, två fiskkorgar, tvättställ på tre ben och en eldgaffel.
Helt tillfreds med inspektionen stängde han dörren och låste in sig, med dubbla slag, vilket inte var hans vana. Sålunda skyddad mot överraskningar tog han av sig kravatten; tog på sig morgonrocken och tofflorna och sin nattmössa; och satte sig framför elden för att förtära sin välling.
Det var verkligen en mycket liten eld; ingenting för en sådan bister natt. Han tvingades sitta mycket nära den och böja sig framåt, innan han kunde utvinna den minsta känsla av värme ifrån en sådan liten andel bränsle. Eldstaden var gammal, byggd av någon holländsk köpman för länge sedan och runt om utsmyckad med märkvärdigt formade holländska mosaikstycken, utformade för att illustrera ställen ur Bibeln. Där fanns Kain och Abel; Faraos döttrar; Drottningen av Saba; änglar, som himmelska budbärare nedstigande genom luften, på moln liknande fjäderbäddar; Abraham; Belhassar; apostlarna i färd med att gå till sjöss i småbåtar; hundratals små figurer ägnade att fånga hans tankar — och ändå var det Marleys ansikte, sedan sju år död, som framkallades i hans sinne, som genom den gamle profetens stav och som överskuggade allt annat. Om var och en av dessa små släta stenbitar hade varit tomt till att börja med, med förmågan att forma någon slags bild på sin yta, från de osammanhängande fragmenten, i hans huvud, skulle där ha framkallats en kopia av gamle Marleys huvud på vart och ett av dem.
”Humbug!” sade Scrooge och gick genom rummet.
Efter ett flertal vändor satte han sig åter ned. När han kastade sitt huvud tillbaka i fåtöljen, råkade hans blick landa på en ringklocka, en numera icke använd ringklocka, som hängde i ett hörn och av någon anledning numera bortglömd, stod i förbindelse med en kammare i husets översta våning. Det var med den största förvåning och med en underlig, oförklarlig skräck, som han, medan han iakttog den, kunde se hur denna klocka började röra sig. Den svängde så mjukt till att börja med att den knappt gav ifrån sig något ljud alls; men snart ringde den högljutt, liksom alla andra klockor i hela huset.
Detta kan ha varat i en halv minut, eller en hel, men det föreföll honom som vore det en timme. Klockorna slutade ringa på samma sätt som de börjat — samtidigt. De följdes av ett slamrande ljud, någonstans långt nedifrån; som om någon drog tunga kedjor över faten i vinhandlarens källare. Scrooge påminde sig ha hört att spöken i hemsökta hus ofta beskrevs som släpande på kedjor.
Källardörren flög upp med en knall och därefter hörde han ljudet mycket tydligare på våningen under; så kom det uppför trapporna; därefter rakt mot hans dörr.
”Det är ändå humbug!” sade Scrooge. ”Jag tror inte på sådant.”
Hans ansiktsfärg ändrades dock, när det, utan att låta sig hejdas, trädde rakt igenom den tjocka dörren och vandrade genom rummet framför hans ögon. Vid dess inträde steg den döende elden upp, som utropade den ”jag vet vem det är; det är Marleys vålnad!” för att därefter slockna helt.
Samma anlete: Verkligen högst densamme. Marley med sin hårpiska, sin vanliga väst, byxor och stövlar; fransarna på de sistnämnda fladdrade, liksom hans hårpiska och skjortkragar och håret på hans huvud. Den kedja han släpade på var fäst runt hans midja. Den var lång och gick runt honom som en svans; och den var tillverkad (för nu kunde Scrooge iaktta den mycket noga) av pengaskrin, nycklar, hänglås, liggare, affärsavtal och tunga börsar gjorda av stål. Hans kropp var genomskinlig; så när Scrooge iakttog honom, och såg genom hans väst, kunde han se de två knapparna i ryggen på hans rock.
Scrooge hade ofta hört sägas, att Marley saknat tarmar, men han hade aldrig trott det förrän nu.
Illustrationer John Leech (1809-1870)
Nej, inte trodde han på det ens nu. Trots att han betraktade fantomen gång på gång och såg den stå där framför sig; trots att han kände inflytandet från dess dödskalla ögon; och lade märke till själva ytans form på den vikta halsduken den bar kring sitt huvud och haka, vars omslag han inte tidigare lagt märke till; Han var fortfarande förstummad och kämpade emot sina egna sinnen.
”Vafalls!” sade Scrooge, nu syrligt och kallt som alltid. ”Vad vill Ni mig?”
”Mycket!” — det var Marleys röst, det rådde det inget tvivel om.
”Vem är Ni?”
”Fråga mig istället vem jag var.”
”Vem var Ni, då?” sade Scrooge, med höjd röst. ”Ni är påtaglig, för att vara en skugga.” Han hade tänkt säga ”som en skugga”, men ändrade sig, eftersom detta verkade mer passande.
”När jag levde var jag Din kompanjon, Jacob Marley.”
”Kan Ni — kan Du sitta ner?”, frågade Scrooge, medan han tveksamt iakttog honom.
”Det kan jag.”
”Gör det, då.”
Scrooge ställde denna fråga, eftersom han inte visste om en sådan genomskinlig andevarelse skulle vara i stånd att inta en stol; och kände att ifall detta var omöjligt, skulle det kanske tvinga fram nödvändigheten av pinsamma förklaringar. Men spöket satte sig ner på andra sidan eldstaden, som om det var helt naturligt för det.
”Du tror inte på mig”, anmärkte spöket.
”Nej, det gör jag inte”, svarade Scrooge.
”Vilka bevis skulle Du behöva rörande min existens, förutom dem hos Dina sinnen?”
”Jag vet inte”, sade Scrooge.
”Varför tvivlar Du på Dina sinnen?”
”Därför att”, sade Scrooge, ”småsaker påverkar dem. Den minsta magåkomma kan få dem att bedra mig. Du kanske endast är en bit osmält biff, ett stänk senap, en ostbit, ett stycke okokt potatis. Din uppenbarelse är mer av graverande art än av Graven, vad Du nu är för något!”
Scrooge hade verkligen inte för vana att uppfinna skämt, inte heller var han lagd i sitt hjärta att roas av dem. Sanningen är den att han försökte göra sig lustig som ett sätt att distrahera sin egen uppmärksamhet och att hålla sin skräck i schack; för spökets röst oroade honom in i benmärgen.
Att sitta och stirra på dessa fixerade, glasaktiga ögon, under en stunds tystnad, skulle, insåg Scrooge, få honom att tappa fattningen. Det var även något fullständigt ohyggligt med att spökets varelse försågs som med en inre, egen, atmosfär. Scrooge kunde inte känna den själv, men så var helt uppenbart fallet; för trots att spöket satt helt stilla, så rörde sig dess hår, skjorta och fransar som av de heta ångorna från en ugn.
”Ser Du denna tandpetare?”, sade Scrooge och återtog snabbt initiativet, av de anledningar som just anförts; och önskade, om så endast för en sekund kunna avleda uppenbarelsens stenartade blick från sig själv.
”Ja”, svarade spöket.
”Du ser inte på den”, sade Scrooge.
”Men jag ser den”, svarade spöket, ”icke desto mindre”.
”Jo!” återupptog Scrooge. ”Jag behöver endast svälja den för att under resten av min levnad hemsökas av en legion svartalfer, som alla är framkallade av mig själv. Humbug, säger jag. Humbug!”
När detta sagts utbrast spöket i ett blodisande skri och skakade sina kedjor med sådana betryckande och skrämmande ljud, att Scrooge tvingades hålla sig hårt fast i fåtöljen för att rädda sig från att falla avsvimmad ner. Men hur mycket värre blev inte hans skräck, när spöket tog av sig bandaget runt huvudet, som vore det för varmt att bära inomhus och dess underkäke därigenom föll ned på dess bröst!
Scrooge föll ner på sina knän och knäppte händerna framför sitt anlete.
”Hav förbarmande!” vädjade han. ”Förskräckliga spöke, varför plågar Du mig?”
”Människa av jordiska sinnen!” svarade spöket, ”tror Du nu på mig eller inte?”
”Jag tror”, sade Scrooge. ”Jag måste tro. Men varför vandrar vålnaderna på jorden och varför kommer de till mig?”
”Det krävs av varje människa”, svarade spöket, ”att hennes själ skall vandra bland sina medmänniskor och resa långt och vida; och om en människas själ inte genomför detta i livet, döms den att göra så efter döden. Den döms att vandra genom världen — åh, ve mig! — och bevittna vad den inte längre kan dela, men kunde varit en del av på jorden och vänt till lycka!”
Återigen upplät vålnaden ett skri, skakade sina kedjor och vred sina skugghänder.
”Du är fjättrad”, sade Scrooge, darrande. ”Berätta varför?”
”Jag bär de kedjor som jag smidde år mig under mitt liv”, svarade spöket. ”Jag tillverkade dem länk efter länk och fot för fot; jag omgjordade mig dem av egen fri vilja och bar dem även av egen fri vilja. Är dess beståndsdelar Dig främmande?”
Scrooge darrade alltmer.
”Eller kan du känna till”, fortsatte spöket, ”vikten och längden hos de starka fjättrar som Du själv bär på? De var lika lång som denna för sju julaftnar sedan. Du har dock arbetat på den sedan dess. Det är en imponerade kedja.”
Scrooge såg sig snabbt kring på golvet, som i förväntan över att se sig själv, omgiven av omkring femtio eller sextio famnar stålkabel: Men han kunde ingenting se.
”Jacob”, sade han med bedjande tonfall. ”Gamle Jacob Marley, berätta mer för mig, tala tröstande till mig, Jacob!”
”Jag har ingen tröst att erbjuda”, svarade spöket. ”Trösten kommer från andra världar, Ebenezer Scrooge och frambäres av andra budbärare, till andra slags människor. Icke heller kan jag berätta för dig vad jag skulle önska. Endast litet till, är allt som tillåts mig. Jag kan icke vila, jag får icke stanna kvar, jag kan ingenstans bliva. Min själ steg aldrig utanför vår skrivkammare — märk väl mina ord! — under jordelivet vandrade min själ aldrig utanför våra affärers håla; och ansträngande resor ligger framför mig.”
Det var en vana hos Scrooge att, närhelst han blev tankfull, stoppa sina händer i fickorna på knäbyxorna. Övervägande vad spöket just sagt, gjorde han just så nu, utan att lyfta blicken och fortfarande stående på sina knän.
”Då måste du ha varit mycket långsam av Dig, Jacob”, anmärkte Scrooge, på ett affärsmässigt sätt, men ändå med ödmjukhet och respekt i sin röst.
”Långsam!” upprepade spöket.
”Död i sju år”, sade Scrooge. ”Och hela tiden på resa!”
”Hela tiden”, sade spöket. ”Ingen rast, ingen ro. Oavbrutet, en ångerns vånda.”
”Färdas Du snabbt?”, frågade Scrooge.
”Med vindens vingar”, svarade spöket.
”Då måste du ha farit över en hel del land under dessa sju år.”
När spöket hörde detta, gav han upp ytterligare ett skri och skakade kedjorna så fasansfullt i den dödstysta natten, att nattvakten hade varit i sin fulla rätt att arrestera det för förargelseväckande beteende.
”Åh, Du fånge, bunden och dubbelt slagen i kedjor”, utbrast spöket, ”att inte veta att tider av oförtrutligt arbete av dödliga varelser, för vilkas skull denna jord skall passera ut i evigheten, innan det goda, som anats, kunnat fullföljas. Att inte veta, att varje kristen själ, som av vänlighet arbetar i sin lilla krets, vadhelst den må vara, kommer att finna sitt dödliga liv alltför kort för dess oerhörda syfte och nytta. Att inte veta att ingen ånger kan gottgöra för ett livs missbrukade möjligheter. Och ändå, sådan var jag! Åh, sådan var jag!”
”Men Du var alltid en prima affärsman, Jacob, ”sade Scrooge tveksamt, eftersom han nu börjat tillämpa det sagda på sig själv.
"Affärer!” utropade spöket, återigen vridande sina händer. ”Människosläktet var min affär. Det allmännas bästa var mina affärer; välgörenhet, barmhärtighet, tålamod och goda gärningar var alla mina egentliga affärer. All denna utövande av mitt yrke var endast en vattendroppe i den oändliga ocean som var mina affärer!”
Det höll upp sina bojor på armslängds avstånd, som vore de själva orsaken till all dess ständiga lidande och slängde dem därefter åter tungt ifrån sig på golvet.
”Och denna tid på årets rund”, sade spöket, ”lider jag som mest. Varför vandrade jag genom skarorna av medmänniskor med blicken nedsänkt och höjde dem aldrig mot den välsignade stjärna som ledde De Tre vise männen till ett fattigt hem! Fanns där verkligen inga fattiga hem till vilket dess ljus kunde ha lett mig!”
Scrooge var synnerligen upprörd över vad han hörde vålnaden säga och började skälva kraftigt.
”Hör på mig!”, skrek spöket. ”Min tid är nästan ute.”
”Det skall jag göra”, sade Scrooge. ”Men var inte grym emot mig! Var inte så mångordig, Jacob, jag ber Dig!”
”Hur det kommer sig att jag nu står framför Dig i en form som Du kan se, det kan jag inte berätta. Jag har suttit bredvid Dig många dagar.”
Det var ingen angenäm tanke. Scrooge darrade och strök svetten ur pannan.
”Detta är ingen lätt del av min botgöring”, fortsatte spöket. ”Jag är här i natt för att varna Dig att Du fortfarande har hopp och möjlighet att undgå mitt öde. Ett hopp och möjlighet för Din förbättring, Ebenezer.”
”Du var alltid min allra bäste vän”, sade Scrooge. ”Jag tackar Dig!”
”Du kommer att hemsökas”, återtog spöket, ”av tre andar”.
Scrooges haka föll nästan lika långt ned som spökets hade gjort.
”Är detta det hopp och den möjlighet som Du nämnde, Jacob?” frågade han med en röst som svek honom.
”Just det.”
”I så fall... I så fall tror jag att jag avstår”, sade Scrooge.
”Utan deras besök”, sade spöket, ”kan Du inte hoppas på att slippa undan det öde som drabbat mig. Vänta Dig den första anden imorgon bittida, när klockan slår ett.”
”Kan jag inte ta emot alla på en gång och få det överstökat, Jacob?” föreslog Scrooge.
”Vänta Dig den andres ankomst följande natt vid samma klockslag. Den tredje natten därpå, när det sista slaget klockan tolv har klingat ut. Förvänta Dig inte att se mig igen; och se noga till, för Din egen skull, att Du minns vad som förekommit mellan oss!”
Då den uttalat dessa ord, lyfte vålnaden sitt bandage från bordet och knöt det runt sitt huvud, liksom tidigare. Scrooge erfor detta, genom det tydliga ljud dess tänder åstadkom, när käkarna slogs ihop av bandaget. Han vågade ett försök att lyfta blicken igen och såg sin övernaturliga besökare stående mitt emot honom, med sina bojor lindade kring armen.
Illustrationer John Leech (1809-1870)
Uppenbarelsen vandrade baklänges från honom; och för vart steg den tog, öppnade sig fönstren något, så när vålnaden nådde fram till dem var de vidöppna. Den manade Scrooge att komma närmare, vilket han gjorde. När de var omkring två steg från varandra, höll Marleys vålnad upp handen, därigenom varskoende honom att inte komma närmare. Scrooge stannade.
Inte så mycket av lydnad, som av förvåning och rädsla: För när den lyfte sin hand, blev han medveten om egendomliga ljud i nattluften; osammanhängande ljud av klagan och ånger; skrin, outsägligt sorgsna och självanklagande. Vålnaden förenade sig, efter att ha lyssnat därtill under något ögonblick, i den sorgstämda kören; och flöt därefter ut i den tomma, mörka natten.
Scrooge gick efter den fram till fönstret: Han drevs av en desperat nyfikenhet. Han såg ut.
Luften var nu full av vålnader, vandrande hit och dit i rastlös brådska och hela tiden jämrande sig. Var och en av dem bar fjättrar liknande dem Marleys vålnad burit; några av dem (de kan ha varit skyldiga regeringar) var kedjade; ingen av dem var fri från bojor. Många av dem var personer Scrooge känt personligen medan de levde. Han hade i synnerhet varit mycket bekant med ett gammalt spöke, klädd i vit väst och med ett väldigt järnkassaskåp fäst vid ena ankeln, vilket skrek i ångest över att vara oförmögen att hjälpa en stackars kvinna med ett spädbarn, som det såg under sig, på trappan till en portgång. Deras stora olycka bestod i att envar av dem försökte ingripa, för det godas sak, i mänskliga angelägenheter, men de hade mist denna förmåga för alltid.
Huruvida dessa varelser försvann i dimman, eller om dimman omslöt dem, kunde han inte avgöra. Men de och deras anderöster försvann samtidigt; och natten blev åter densamma som den varit när han gick hem.
Scrooge stängde fönstren och undersökte dörren, genom vilken spöket hade kommit in. Den var fortfarande låst med dubbla slag, på det sätt hans egna händer låst den och dess bultar var opåverkade. Han försökte säga ”humbug!”, men avbröt sig efter första stavelsen. Om det kom sig av de sinnesrörelser han just genomgått, av utmattning efter dagens prövningar, av inblicken i denna osynliga värld, eller den svårfattliga konversationen med spöket, eller helt enkelt den sena timmen, kände han stort behov av vila; gick raka vägen till sängs, utan att klä av sig och föll genast i sömn.