En julsång på prosa (Wikisource-översättning)/3
| ← Andra versen |
|
Fjärde versen → |
Tredje versen: Den andre av de tre andarna
redigeraUppvaknande mitt under en utomordentligt kraftig snarkning och sättande sig upp i sängen, för att samla sina tankar, gavs Scrooge intet tillfälle att upplysas om, att klockan återigen stod inför ettslaget. Han erfor att han återvänt till medvetet tillstånd vid precis rätt tidpunkt av det särskilda skälet att sammanstråla med den andre budbäraren, tillsänd honom genom Jacob Marleys ingripande. Men, finnande sig fyllas av en obehaglig kyla, när han begynte undra, vilket av sängförhängena denna nya vålnad skulle dra undan, drog han dem alla åt sidan, med sina egna händer och lade sig åter ner, iakttagande en förstärkt utkik runt sängens alla sidor. För han ville möta anden vid det tillfälle den dök upp och önskade inte att åter överraskas eller skrämmas av dess ankomst.
Herrar av det friare och mer lättsamma slaget, som skryter med att kunna ett eller annat trick och likväl, vanligen när som helst på dygnet, uttrycker vidden av sin förmåga, genom att påstå sig lika gott klara upp vad som helst från ett slagsmål till ett mord; mellan vars båda extremer, utan tvivel, det föreligger en ansenlig bredd och en ofattbar mängd alternativ. Utan att vilja säga att Scrooge var fullt så begåvad, tvekar jag icke, att för er framställa tanken, att han var beredd på ett mycket brett spektrum av sällsamma uppenbarelser och att intet, från ett spädbarn till en noshörning, hade kunnat förvåna honom särskilt.
När han nu, beredd på nästan vad som helst, var han dock på intet sätt beredd på att ingenting hände; och, följaktligen, när klockan slog ett och ingen vålnad framträdde, anfölls han av våldsamma skälvningar. Fem minuter, tio minuter, en kvart gick, ändå hände inget. Hela denna tid låg han på sin säng, en kärna och mittpunkt av en hel kvast av rodnande ljus, som strömmade över den, när klockan slog timslaget; och vilket, trots att det endast var ett ljussken, var mer skrämmande än ett dussin andar hade kunnat skrämma honom, eftersom det inte stod i hans makt att räkna ut vad det var, eller vartåt det syftade; detta och, föreföll det honom emellanåt, att han i just detta ögonblick utgjorde ett synnerligen intressant fall av självantändning, utan att ens ha trösten av att känna till det själv. Slutligen började han dock tänka efter — som du eller jag hade gjort från allra första början; eftersom det alltid är den person som inte befinner sig den besvärliga situationen, som vet vad som borde ha gjorts och, tvivelsutan, även skulle ha gjort det — till slut, säger jag, föddes tanken att källan och den hemliga anledningen till detta spöklika ljus kanske fanns i det intilliggande rummet, varifrån, när han följde dess spår, det föreföll komma. När denna idé hade slagit slutgiltig rot i hans sinne, steg han försiktigt upp och tassade i tofflorna mot dörren.
I samma ögonblick som Scrooges hand vilade på handtaget, ropade en främmande röst hans namn och bjöd honom stiga på. Han åtlydde den.
Det var hans eget rum. Det rådde inget tvivel om den saken. Men det hade genomgått en märklig förvandling. Väggarna och taket var så fullhängda med levande grönska, att det liknade en verklig trädgårdslund; där det överallt växte och mognade ljust glimrande bär. De spröda bladen av järnek, mistel och murgröna reflekterade ljuset, som om mängder av små speglar spritts ut där; och en sådan brasa slog upp i skorstenen, större än de ynkliga ursäkter till brasor som där skådat under Scrooges, eller Marleys, eller under åtskilliga andras vintrar. Travade i hög på golvet, i form av en slags tron, fanns kalkoner, gäss, vilt, fjäderfä, sylta, stora köttstycken, spädgrisar, långa rader av korvar, köttfärspajer. Plumpuddingar, tunnor fyllda med ostron, rostade kastanjer, rödkindade äpplen, saftiga apelsiner, läckra päron, enorma twelfth-cakes och rykande skålar med bål, som skymde sikten med sin delikata ånga. I ett vilsamt läge på denna slags kudde, satt en glad jätte, ståtlig att beskåda, som höll i en glödande lampa, vars form inte var olik ett ymnighetshorn, som den höll upp, högt upp, för att dess sken skulle lysa upp Scrooge, när denne tittade fram bakom dörren.
”Kom in”, utropade anden. ”Kom in och lär känna mig, människa!”
Scrooge steg försiktigt in i rummet och hängde med huvudet inför anden. Han var inte den bestämde Scrooge som han en gång varit; och trots att andens ögon var klara och vänliga, ville han inte möta dem.
”Jag är Den innevarande julens Ande”, sade anden. ”Se på mig!”
Illustrationer John Leech (1809-1870)
Scrooge gjorde det motvilligt. Anden var klädd i en enkel grön rock eller mantel, vars kanter var klädda med vit päls. Denna klädnad hängde så löst över hans varelse, att dess väldiga bröst var bart, som avskydde det, att hållas inspärrat eller dolt av varje anordning. Dess fötter, synliga under rockens vida fållar, var även de bara; och på sitt huvud bar den ingenting utom en krans av järnek, här och var prydda av skinande istappar. Dess ljusbruna lockar var långa och utsläppta; frisläppta, liksom hela dess andliga ansikte var fritt; dess glittrande ögon, dess öppna händer, dess gladlynta röst, dess lediga sätt och glada sinnesstämning. Lindad kring dess midja bar den en antik svärdsbalja, men inget svärd fanns i det och dess slida var anlupet av rost.
”Du har aldrig skådat min like”, utropade anden.
”Aldrig”, var Scrooges svar.
”Aldrig heller vandrat tillsammans med de yngre medlemmarna i min familj; jag menar (eftersom jag är mycket ung) mina äldre bröder, födda under de senaste åren”, fortsatte vålnaden.
”Jag tror mig inte ha gjort det”, sade Scrooge. ”Jag är rädd för att jag inte har det. Har Ni många bröder, ande?”
”Mer än aderton hundra”, sade anden.
”En utomordentligt stor familj att försörja”, muttrade Scrooge.
Den innevarande julens Ande reste sig.
”Ande”, sade Scrooge ödmjukt”, för mig dit Ni önskar. Jag gick med igår av tvång och har lärt mig min läxa nu. I natt, ifall Ni har något att lära mig, så låt mig dra lärdom av det.”
”Ta tag i min kappa.”
Scrooge gjorde som han blivit tillsagd och höll i sig.
Järnek, mistlar, röda bär, murgröna, kalkoner, gäss, vilt, fjäderfä, syltor, kött, grisar, korvar, ostron, pajer, puddingar, frukter och bål, allt försvann med ens. Likaså rummet, elden, den rödaktiga glöden, liksom nattimmen och de stod på stadens gator på juldagens morgon, där (eftersom vädret var bistert) folk åstadkom mycket, men livligt och icke obehagligt väsen, medan de skottade bort snön från trottoarerna utanför sina bostäder och från taken, medan det var ett fantastiskt nöje för alla gossar att se den komma nerdansande på gatan nedanför och krossas som konstgjorda små snöstormar.
Husets fasad var svart nog och fönstren till och med svartare, i bjärt kontrast till det släta, vita snötäcket på dess tak och den smutsigare snön på marken; vars sista nedfall hade plogats upp i djupa fåror av vagnars och kärrors tunga hjul; fåror som korsade varandra, flera gånger, hundratals gånger, där de stora gatorna korsades; där de bildade ett komplext kanalsystem, mycket svårt att följa i den tjocka, gula leran och issörjan. Himlen var dyster och de mindre gatorna var fyllda av ett dimmigt dis, halvt upptöat, halvt fruset, vars tyngre beståndsdelar lade sig som skyar av sotiga korn, som om Britanniens alla skorstenar, på kommando, fattat eld och bolmade på av hjärtans lust. Det fanns egentligen inget särskilt glädjerikt hos klimatet eller i staden som sådan, och ändå fylldes luften av en sådan jublande stämning, att till och med den klaraste sommarvind och ljusaste sommarsol kunde ha gett upp kampen i förväg.
För, folket som skottade snö på hustaken var muntra och fyllda av lycka; hojtade åt varandra från takens kanter och slängde då och då en skämtsamt menad snöboll — mer välmenande bombardemang än månget annat skämt som får ordens form — skrattande hjärtligt om de träffade och icke desto mindre hjärtligt om de missade. Fjäderfähandlarens butik var fortfarande till hälften öppen, liksom frukthandlarens strålade den i all sin prakt. Där fanns stora, runda, buktande korgar, fyllda med kastanjer, med samma form som hos västarna på glada gamla herrar, lutade vid dörrarna, emellanåt rullande ut på gatorna till följd av sitt eget överflöd. Där fanns rodnande, bruna, stora, spanska lökar, vilka sken av fetma liksom spanska tiggarmunkar och som blinkade från hyllorna, i oändlig fräckhet, mot flickorna som gick förbi och som blickade upp, skamsna, mot mistlarna ovanför dem. Där fanns päron och äpplen i höga, blomstrande staplar; där fanns klasar av druvor, som genom frukthandlarens goda natur, fått hänga på krokar, för att väcka uppmärksamhet och helt utan kostnad, få det att vattnas i de förbipasserandes munnar; där fanns högar av hasselnötter, mosstäckta och bruna, återkallande i minnet genom den doft de spred, urgamla skogspromenader och det trevliga i att vada upp till anklarna bland vittrande löv; där fanns mörkvingade skogsduvor från Norfolk Biffins, som stod sig vackert mot det gula hos apelsiner och citroner och, som med hela tyngden hos det kompakta i sina möra personligheter, angeläget lockade och försökte förmå de förbipasserande att bära hem dem i papperspåsar för att ätas till middag. Alltmedan blänket från guldfiskar i en skål, placerad bland alla dessa utvalda frukter, som trots att de tillhörde en trögtänkt och orörlig art, föreföll ana att något särskilt var å färde; och, till och med för att vara fiskar, flämtande for runt, runt i sin lilla värld, i långsam, passionslös upphetsning.
Och handelsbodarna — åh, handelsbodarna. Färdiga att stängas, med kanske två fönsterluckor på plats, eller endast en; men genom springorna, vilka syner! Det var inte endast det att vågarna som sänkte sig vid disken gav ifrån sig ett glatt klinkande, eller att omslagssnörena skiljdes från sina rullar så raskt, eller att tunnors och tinors innehåll rördes om som vore det en jongleringsakt, eller ens att dofterna av te och kaffe blandades i en symfoni för näsan, eller att russinen var så vackra och rikligt förekommande, att mandlarna så verkligt vita, kanelstängerna så långa och raka, de andra kryddorna så delikata, den kanderade frukten så täckt och fläckad av smält socker, som i avsikt att få till och med den mest kallsinniga betraktare att vekna och därefter trånsjukt längta. Inte heller berodde det på att fikonen var mjuka och fuktiga, eller att de franska plommonen rodnade i blygsam fräckhet från sina rikt dekorerade askar, eller att allt var välsmakande och prytt i julens skrud; utan även kunderna var alla så jäktade och så ivriga inför dagens hoppfulla löften, att de stötte ihop med varandra i dörren, slog ihop sina flätade korgar å det kraftigaste och glömde sina varor på disken, för att komma springande tillbaka för att hämta dem och begick hundratalet liknande misstag, i bästa tänkbara anda; medan handelsmannen och hans biträden var så artiga och trevliga, att de polerade hjärtan, med vilka de fäst ihop sina förkläden, kunde ha varit deras egna, utställda till allmän besiktning och för julens småfåglar att picka på, om de så önskade.
Men snart kallade kyrkklockorna alla goda människor till kyrkor och kapell och där kom de, i mängder genom gatorna i sina bästa kläder och med muntra ansikten. Och samtidigt framsteg från bakgatorna, gränderna och prången utan namn, en oräknelig ström av andra människor, bärande på sin middagsmat, på väg mot bageriet. Synen av dessa fattiga men glada människor föreföll tilldra sig andens intresse i hög grad, eftersom han ställde sig tillsammans med Scrooge bredvid bageriets dörr och medan han lyfte på locken till de förbipasserandes fat, strödde han en slags rökelse på middagsmaten från sitt ymnighetshorn. Och en mycket ovanlig slags horn måtte det ha varit, eftersom vid ett eller ett par tillfällen, när ovänliga ord utväxlades mellan två av de förbipasserande, som stött ihop i dörren, stänkte han ett par droppar vätska ifrån hornet på dem och deras goda humör återställdes med en gång. För, som de sade, var det skamligt att träta på juldagen. Det var det verkligen — så Gud oss beskydde — det var det verkligen.
Så småningom slutade klockorna klämta och bageriet stängde; och ändå fanns det en antydan av en andes verk över alla dessa middagsmål och den fortgående beredningen av dem, där i smälta fläcken av väta ovanför bagarens ugn; där trottoaren rykte som om dess stenar även de lagades till.
”Finns där en särskild krydda hos det Ni stänker från ert horn?”, frågade Scrooge.
”Det gör det. Min egen.”
”Kommer den all slags mat tillgodo denna dag?”, frågade Scrooge.
”Till all mat som skänks ut med vänlighet och omtanke. Men till den fattige i högst grad.”
”Varför till den fattige?”, frågade Scrooge.
”Därför att han är i störst behov därav.”
”Ande,” sade Scrooge, efter ett ögonblicks eftertanke. ”Jag undrar varför Ni, av alla väsenden i de många världarna kring vår egen, skulle eftersträva att förhindra dessa människors möjlighet till oskyldig trivsel.”
”Gör jag?!”, utropade anden.
”Ni berövar dem möjligheten att äta middag var sjunde dag, ofta den enda dagen då de kan sägas förmögna att göra detta alls,” sade Scrooge. ”Eller gör Ni icke det?”
”Gör jag?!”, utropade anden åter.
”Ni försöker få dessa ställen att stänga på söndagarna”, sade Scrooge. ”Och det får samma sak som följd.”
”Jag försöker stänga dem?”, upprepade anden.
”Förlåt mig om jag har fel. Det har skett i Ert namn, eller åtminstone i Er släkts namn”, sade Scrooge.
”Det finns en del av er på er jord”, svarade anden, ”som hävdar att de känner oss och som handlar utifrån sina egna begär, sin stolthet, illvilja, hat, avund, sitt trångsynta tänkesätt och sin egoism i vårt namn, men som vi inget har gemensamt med — inga av vårt släkte, som om de aldrig levat, vad oss anbelangar. Kom väl ihåg detta och lägg skulden för deras gärningar på dem, icke på oss.”
Scrooge lovade att han skulle göra detta; och de gick vidare, osynliga liksom tidigare, genom stadens utkanter. Det var en anmärkningsvärd egenskap hos anden (som Scrooge även lagt märke till vid bageriet) att helt frånsett hans gigantiska storlek, fick han gott och väl plats med lätthet vart de än kom; och att han stod under det lägsta tak lika lätt och lik den övernaturliga varelse han var, som under taken i den högsta sal.
Och kanske fann denne gode ande glädje i att visa upp denna slags kraft, eller också berodde det på dess egna goda, generösa, hjärtliga natur och dess sympati inför alla fattiga, vilken ledde den rakt till Scrooges skrivares hem; för det var dit den for och tog Scrooge med sig, medan han höll sig fast i andens rock; och på dörrtröskeln log anden och stannade till för att välsigna Bob Cratchits bostad genom ett stänk från sitt horn. Att bara tänka sig. Bob tjänade endast femton ”bob” per vecka; varje lördag fick han endast femton kopior av sitt förnamn; och ändå välsignade Den innevarande julens Ande hans lilla hem bestående av allt som allt fyra små rum.
Så reste sig fru Cratchit, Cratchits hustru, klädd i en blott allt för enkel, två gånger vänd klänning, dock fylld av vackra band, rena fynden i förhållande till sitt låga pris om sex pence; och hon lade undan sin sömnad, med hjälp av Belinda Cratchit, sin näst äldsta dotter, även hon prydd av band; medan unge herr Peter Cratchit stack en gaffel i potatisgrytan och fick de monstruöst stora skjortkragarna (skjortan som var Bobs privata egendom, utlånad till sonen och arvingen dagen till ära) i sin mun, lycklig över att vara så överdådigt utstyrd och längtande efter att få ställa ut sig i detta linneplagg inför omgivningens beundrande blickar. Och så kom två yngre medlemmar av familjen Cratchit, en flicka och en gosse, under larm inspringande i rummet, skrikande att de utanför bageriet kunnat känna doften av gås och känt igen den som sin egen, som simmade bekvämt i grytans sällskap av salvia och lök och vid tanken på detta, dansade dessa unga medlemmar av familjen Cratchit runt kring matbordet och höljde unge herr Peter Cratchit till skyarna, medan han (stolt, även om kragarna på hans skjorta nästan kvävde honom) blåste på elden, tills den sakta kokande potatisgrytan kokade upp och potatisarna bultade kraftigt mot dess lock, som önskande de släppas lösa och bli skalade.
”Var kan nu er käre far ha blivit av, då”, sade fru Cratchit, ”och er bror, Lille Tim. Och Martha var inte heller så här sen förra juldagen. Då var hon här för en halvtimme sedan.”
”Här kommer Martha, mor”, sade en flicka som inträdde i rummet medan hon talade.
”Men, välsignade kära barn vad Du är sen”, sade fru Cratchit och kysste sin dotter ett dussin gånger, medan hon tog av hennes sjal och hatt under stor iver.
”Vi hade mycket arbete att få klart igår kväll”, svarade flickan, ”och vi var tvungna att avsluta det nu på morgonen, mor.”
”Nåja, det gör väl det samma, nu när Du väl har kommit”, sade fru Cratchit. ”Sätt Dig ner framför elden, mitt älskade barn och få något varmt att dricka, Gud välsigne Dig.”
”Nej, nej. Nu kommer far!”, skrek de båda yngsta Cratchits, som befann sig överallt på en gång. ”Göm Dig, Martha, Göm Dig!”
Så Martha gömde sig och in kom den lille Bob, fadern, med åtminstone tre fot av sin tröja, borträknat dess fransar, hängande ner framför sig; och med sina trådslitna kläder uppiffade och borstade för att passa helgdagen; och Lille Tim på axlarna. Ack ja, Lille Tim — han bar med sig en liten krycka och hans små ben stadgades med ramar av järn.
”Men, var är nu vår Martha”, utropade Bob Cratchit, medan han såg sig omkring.
”Hon kan inte komma i år”, svarade fru Cratchit.
”Kan hon inte komma”, sade Bob, med en plötslig besvikelse i sitt annars glada tonfall; eftersom han varit Tims stridshäst hela vägen hem från kyrkan och kom därför hem vid glatt lynne. ”Kan hon inte komma på själva juldagen?”
Martha kunde inte längre uthärda att se honom så besviken, om så endast på skämt; så hon kom ut förtid genom klädkammardörren och sprang in i hans famn, medan de två unga Cratchitarna bar Lille Tim ut till köket för att lyssna på puddingen som sjöd i kopparkitteln.
”Och hur uppförde sig Lille Tim”, frågade fru Cratchit, när skämtsamt förmanat Bob för hans förmätenhet och Bob hade kramat henne och sina döttrar av hjärtans lust.
”Som guld”, sade Bob, ”om inte bättre. På något sätt förefaller han så tankfull av att tillbringa så mycket tid ensam och funderar på de mest egendomliga ting man kan tänka sig. Han berättade på vägen hem att han hoppades att folket i kyrkan hade lagt märke till honom, eftersom han var en krympling och att det kanske skulle vara trevligt för dem att minnas på juldagen, den man som fick förlamade tiggare att kunna gå och blinda att åter kunna se.”
Bobs röst darrade när han berättade detta för dem och darrade än mer när han sade, att Lille Tim växte sig stark och frisk.
Lille Tims krycka hördes nu mot golvet och han återvände nu till rummet innan ytterligare ord yppades, åtföljd av sin bror och syster, till sin pall framför elden; och medan Bob vek upp sina manschetter — som om de, stackars karl, kunde bli mer solkiga — blandade en het mixtur bestående av gin och citron i en kopp, samt rörde om varv på varv, för att därefter placera den på spiselkransen för att stillna; unge herr Peter och de två allstädes närvarande unga Cratchits sprang iväg för att hämta gåsen, vilken de snart var tillbaka med, marscherande in i rummet i en ståtlig procession.
En sådan uppståndelse som därpå följde, kunde få envar att tro att en gås var den mest sällsynta och dyrbaraste av alla fågelfän; ett befjädrat mirakel, i förhållande till vilket en svart svan var en världslig sak — och i sanning var så fallet i detta hus. Fru Cratchit fick såsen (som stod färdig i en såsskål) visslande het; unge herr Peter mosade potatisarna med otrolig skicklighet; fröken Belinda sötade äppelsaften; Martha dammade av de varma tallrikarna; Bob satte Lille Tim vid sin sida, vid en liten hörna av bordet; de två yngsta Cratchit satte fram stolar till dem alla, inte sig själva förglömmandes och satte sig redo på sina platser med skedarna i munnen, så de inte skulle börja skrika efter gås innan deras tur att lägga för sig var inne. Äntligen var alla rätter på plats och man bad bordsbön. Den följdes av en andlös tystnad, när fru Cratchit, sakta betraktande sin köttkniv, gjorde sig beredd att skära sönder gåsens bröst; men när hon gjorde detta och när den sedan länge efterlängtade lilla forsen av inkråmet trängde fram, uppstod ett mummel av uppskattande tillfredsställelse från alla kring bordet och till och med Lille Tim, påhejad av de två yngsta Cratchitarna, slog i bordsskivan med handtaget på sin kniv och skrek ett tyst litet ”Hurra!”.
Det hade aldrig skådats maken till denna gås. Bob sade att han aldrig föreställt sig att det någonsin kunde ha tillagats en liknande gås. Dess mörhet och smak, storlek och ringa pris, var föremål för allas berömmande ord. Med äppelsåsen och potatismoset som komplement, utgjorde den en mer än tillräcklig middag för att mätta dem alla; verkligen, som fru Cratchit sade, med största tillfredsställelse (emedan hon förde en liten benrest till tallriken), hade de inte lyckats göra helt slut på den. Och ändå var de alla mätta och belåtna och i synnerhet de två yngsta barnen Cratchit, vilka var täckta av salvia och lök upp till ögonbrynen. Men nu bytte fröken Belinda ut tallrikarna och fru Cratchit lämnade rummet — alltför nervös för att förmås ha några vittnen därtill — för att ta upp och bära in puddingen.
För, tänk om den inte skulle vara färdig, tänk om den sprack när den vändes ur formen. Tänk om någon hade klättrat in över muren till bakgården och stulit den, medan de festade på gåsen — ett antagande, vid vilket de två yngsta Cratchitarna bleknade. Alla slags fasor målades upp.
Men, hallå där! Ett ståtligt ångmoln. Puddingen var befriad från kopparkärlet. En väldoft som under en tvättdag. Den kom från handduken. En doft som från ett värdshus och ett pastejbageri vägg i vägg med varandra, med en tvätterska som närmsta granne. Det var själva puddingen. På en halv minut var fru Cratchit tillbaka — rodnande, men stolt leende — med puddingen, som en spräcklig kanonkula, så fast och fin, brinnande av en kvartsflaska brandy och prydd av en kvist järnek stucken genom sin överdel.
Åh, vilken underbar pudding. Bob Cratchit sade, och detta i ett fullkomligt lugnt tonläge, att han för sin del ansåg denna pudding som den allra största framgång Fru Cratchit rönt under hela deras äktenskap. Fru Cratchit å sin sida, sade att nu, när denna börda lyfts från hennes axlar, kunde hon erkänna att hon haft sina dubier över den mängd mjöl hon använt. Var och en hade sitt att säga om den, men ingen sade eller ens tänkte att puddingen inte var tillräckligt stor i förhållande till den familj som skulle förtära den. Varje Cratchit skulle ha rodnat över att ens antyda någonting dylikt.
Slutligen hade hela middagen klarats av, disken var utburen, spiselhärden sopad och brasan tänd. Mixturen i tillbringaren smakades av och befanns vara perfekt, äpplen och apelsiner ställdes fram och en skovel kastanjer placerades över elden. I detta drog sig hela familjen Cratchit sig närmare spiseln, i vad som Bob Cratchit kallade för en cirkel, menande en halv dylik; och vid Bob Cratchits armbåge stod familjens samlade innehav av glas, två bägare och en såskopp utan handtag.
Dessa höll dock den heta drycken från tillbringaren, lika väl som några gyllene pokaler skulle ha gjort; och Bob portionerade ut drycken med strålande manér, under det att kastanjerna på elden puttrade och sprakade högljutt. Därefter föreslog Bob en skål:
”En god jul till oss alla, mina kära. Gud välsigne oss.”
I vilket hela familjen instämde.
”Gud välsigne oss, allihop”, sade Lille Tim, sist av alla.
Han satt mycket nära sin faders sida, på sin lilla pall. Bob höll hans mjuka lilla hand i sin, eftersom han älskade barnet, som ville han hålla honom kvar så hårt han förmådde och befarade att det skulle tas ifrån honom.
”Ande”, sade Scrooge med ett intresse han aldrig känt tidigare, ”säg mig, kommer Lille Tim att överleva.”
”Jag ser en tom plats”, svarade anden, ”i det dystra spiselhörnet vid skorstenen och en krycka utan ägare, omsorgsfullt bevarad. Om dessa skuggor förblir oförändrade i framtiden, kommer barnet att dö.”
”Nej, nej”, sade Scrooge. ”Åh, nej, gode Ande, säg mig att han förskonas!”
”Om dessa skuggor förblir oförändrade i framtiden, kommer ingen av mitt släkte”, svarade anden, ”att finna honom här. Men, om han ändå dör, så är det väl lika gott. Därigenom minskar han ju befolkningsöverskottet.”
Scrooge hängde med huvudet över att på detta sätt höra anden citera hans egna ord och anfäktades av botfärdighet och sorg.
”Människa”, sade anden, ”om Du nu är människa i hjärtat och icke helt förstenad, avstå från detta slags onda hyckleri, till dess Du upptäckt vad överskottet består i, och vari det ligger. Det kanske är så, enligt Himmelens åsikt, är det Du som är mer värdelös och mindre lämpad att få leva, än miljoner av denne fattige mans barns likar. Å, min Gud, att höra hur insekten på lövet uttalar sig om att allt för många liv finnes bland dess hungriga bröder nere på marken.”
Scrooge böjde sig under andens skarpa reprimand och sänkte darrande blicken mot marken. Men han höjde dem åter med snabbhet, när han hörde sitt eget namn nämnas.
”Herr Scrooge”, sade Bob; ”en skål för Herr Scrooge, denna fests gynnare.”
”Festens gynnare, jasså minsann!”, utropade fru Cratchit, rodnande av ilska. ”Jag önskar att jag hade honom här nu. Då skulle jag ge honom ett och annat sanningens ord att festa på och jag hoppas att det skulle smaka honom väl!”
”Min kära”, sade Bob, ”tänk på barnen, det är ju juldagen.”
”Det skulle just vara på juldagen, är jag övertygad om”, sade hon, ”som man skulle dricka välgångsskålar för en sådan avskyvärd, stingslig, hård och okänslig människa som herr Scrooge. Det vet Du att han är, Robert, ingen borde veta det bättre än Du, stackars man.”
”Min kära”, var Bobs milda svar, ”juldagen.”
”Jag skall dricka för hans välgång för Din skull och för dagens”, sade fru Cratchit, ”må han leva länge. En god jul och ett gott nytt år. Han kommer nog att leva glatt och lyckligt, det är min övertygelse.”
Barnen drack skålen efter henne. Det var den första av alla deras förehavanden som hade saknat all hjärtlig inlevelse. Lille Tim drack den sist av alla, men han lade inte ens för två pence intresse i den. Scrooge var för familjen deras människoätande monster. Blotta nämnandet av hans namn kastade en mörk skugga över sällskapet, som inte skingrades på hela fem minuter.
Efter det att dessa fem minuter hade gått, var det tio gånger så glada som förut, enbart av lättnad över att Den vedervärdige Scrooge var avklarad som samtalsämne. Bob Cratchit berättade att han kände till en anställningsmöjlighet för unge herr Peter, vilken, om denne fick arbetet, skulle inbringa hela fem shilling och sex pence. De två yngsta syskonen Cratchit skrattade hejdlöst år idén att Peter skulle bli affärsman; och Peter själv såg tankfullt in i elden mellan sina stora kragar, som övervägde han redan vilka investeringar han skulle göra, när han kom i åtnjutande av en sådan fantastisk summa pengar. Martha, som var en fattig lärling hos en modist, berättade för dem, vilket slags arbete hon blev satt till att utföra och hur många timmar hon tvingades arbeta i streck och hur hon avsåg att tillbringa morgondagens morgon till sängs, för att riktigt vila ut; morgondagen var en helgdag som hon skulle tillbringa hemma. Men också hur hon hade sett en grevinna och en lord några dagar tidigare och hur lorden hade varit nästan lika lång som Peter var; vid vilket yttrande Peter drog upp sina kragsnibbar så högt att Du nästan inte skulle ha kunnat se hans huvud, om Du varit där. Och hela tiden gick kastanjerna och tillbringaren runt mellan dem; och de lyssnade de på en sång, om ett vilsekommet barn ute i snön, som Lille Tim sjöng; han hade en vackert ljudande liten röst och han sjöng den mycket väl, verkligen.
Det var inget särskilt märkvärdigt i allt detta. De var icke en särdeles vacker familj; de var icke välklädda; deras skor var allt annat än vattentäta; deras klädsel var sjabbig; och Peter kunde mycket väl (och gjorde det sannolikt också) känna till hur insidan av en pantbelåningsbutik såg ut. Men de var lyckliga, tacksamma och tillfreds med varandras sällskap och njöt av tillvaron just då; och när de tonade bort och föreföll lyckligare ändå i ljusskenet från andens lykta, vilade Scrooges blick på dem och i synnerhet på Lille Tim, in i det sista.
Vi det här laget började det skymma och snöandet tilltog; och medan Scrooge och anden färdades längs gatorna, var ljuset hos eldarna i kök, salonger och alla andra sorts rum, underbara. På det ena stället förebådade flammornas dansande förberedelserna inför en trevlig middag, med varma tallrikar på värmning framför spiseln och röda, tjocka gardiner, förberedda att utestänga kyla och mörker när de drogs för och på ett annat sprang husets alla små barn ut i snöfallet för att möta sina gifta systrar, bröder, kusiner, mor- och farbröder, fastrar och mostrar, för att bli de första att hälsa dem välkomna. På ytterligare andra, såg man silhuetterna på fönstrens jalusier, av hur gästerna församlades; och här och där, återigen, en grupp vackra flickor, alla med huvor och pälsstövlar och med ivrigt tal, som trippade iväg mot någon nära grannes hus; med, ve den ensamme man som såg dem stiga in — förslagna fresterskor, det var de mycket medvetna om — rodnande ansikten.
Men, att döma efter antalet människor på väg till trevliga samkväm, kunde man lätt komma till den slutsatsen, att ingen skulle finnas hemma för att välkomna dem, när de kom fram, när i själva verket varenda hem väntade gäster och matade sina spislar med ved högt upp i skorstenarna. Välsignat var att se hur detta gladde anden. Hur den blottade sitt bröst i hela dess bredd och öppnade sina omfångsrika handflator och, medan han flög förbi, spred i generösa doser sin oförargliga glädjebrygd på allt inom räckhåll. Även lykttändarna, som sprang framför honom, vilka prickade de skumma gatorna med ljusfläckar och vilka även de var uppklädda för att tillbringa aftonen någonstans, skrattade högt när anden passerade, dock föga anande att de fått sällskap av icke någon annan än självaste julen.
Och så, utan ett ord till förvarning från anden, stod de på en dyster, öde hed, där otaliga kantiga stenblock låg kringkastade, som vore det en jättarnas begravningsplats; och vattnet spred ut sig varhelst det kunde ta sig fram, eller skulle ha gjort, om det inte varit den isande kylans fånge; och ingenting växte där, förutom mossa, ärttörne och långt, risigt gräs. Nere i väster hade den nedgående solen lämnat ett stråk av eldlikt rött, som glödande förebådade sitt omedelbara utslocknande, ett dystert öga likt, sjunkande lägre, lägre och ännu lägre, innan det försvann i det tjocka mörkret på årets mörkaste natt.
”Vad är detta för plats?”, frågade Scrooge.
”Ett ställe där gruvarbetare bor, de som arbetar i jordens innandöme”, svarade anden. ”Men de känner mig. Se!”
Ett ljussken lyste genom fönstret på en liten stuga och hastigt förflyttade de sig närmare. När de passerat genom väggarna av lera och sten, fann de ett muntert sällskap samlat kring en glödande eldstad. En mycket gammal man och kvinna, med sina barn; och barnens barn och ytterligare en generation bortom det, alla i feststämning där de satt i sina helgdagskläder. Den gamle mannen, med en röst som sällan höjde sig över den ylande vinden över den blottlagda ödemarken, sjöng för dem en julvisa — den hade varit en mycket gammal visa redan när han var pojke — och gång efter annan föll de andra in i refrängen. Så snart de upplät sina röster, piggnade den gamle mannen till och höjde sin egen röst; för att, lika säkert, när de tystnade, dämpas igen, som av brist på egen kraft.
Anden stannade dock inte här, utan uppmanade Scrooge att fatta tag i sin kappa och så, ut över heden och skyndade — vidare, bort! Inte till sjöss! Jo, till sjöss! Till Scrooges fasa när han vände blicken bakåt, såg den sista remsan land, en skrämmande bergskust, bakom dem; och han öron dövades av mullret från vågorna, när de rullade och rasade och skummade bland de fasansfulla grottor de urholkat, som försökte de oförtrutet underminera den fasta marken.
Byggt på ett dystert rev av sjunkna klippor, några famnar eller så från stranden, mot vilken vågorna slog och dånade hela det vilda året om, stod ett ensamt fyrtorn. Stora bestånd av sjögräs klängde sig fast vid dess grund och stormfåglar — födda ur vinden, kunde man tro, som sjögräset ur havet — steg och dök runt det, liksom vågorna de snuddade vid.
Men till och med här fanns två fyrvaktare, som tänt en brasa, som lyste ut genom gluggarna i de tjocka stenmurarna, en stråle ljus som spreds över de rasande vågorna. De satt vid ett enkelt tillyxat bord och höll varandras händer över det och de önskade varandra en god jul och skålade i varsin kanna grogg; och en av dem, den äldre, med sitt ärriga och väderbitna ansikte, i detta likt en galjonsfigur på ett gammalt fartyg, stämde upp en mustig sång, som i sig själv liknade en stormvind.
Men åter skyndade anden vidare, över det svarta, hävande havet — vidare, vidare — tills, långt därifrån, som han förklarade för Scrooge, från varje strand och fast land, de siktade ett skepp. De stod bredvid rorsman vid ratten, utkiken i fören, befälen på deras vakter; mörka, spöklika figurer utplacerade på sina vaktställen; men varje man bland dem nynnade på en julsång, eller talade förstulet med sina skeppskamrater om en eller annan juldag i förfluten tid, med förhoppningar riktade tillbaka till hemlandet. Och varje man ombord, vaken eller sovande, god eller ond, hade haft fler vänliga ord till övers för sin nästa denna dag, än under alla årets andra dagar; de hade alla deltagit, på ett eller annat vis i firandet; och hade dragit sig till minnes de nära och kära hemmavid och erkänt att dessa minnen gjorde dem gott.
Det var till Scrooges stora överraskning, medan han lyssnade på vindens sorgsna klagan och funderade på vilken helig välsignelse det var att färdas genom detta ensliga mörker över okända havsdjup, i vilka ruvade hemligheter lika förborgade som Dödens: Det var till Scrooges stora överraskning, medan hans sinne upptogs av detta, som han fick höra ett hjärtligt skratt. Det var ännu mer till Scrooges stora överraskning, att han insåg att det var hans egen systerson som skrattat och att finna sig själv i ett ljust, torrt, glimmande rum, med anden stående med ett leende, vid hans sida, betraktande förutnämnda systerson gillande.
”Haha”, skrattade Scrooges systerson. ”Ha ha ha!”
Om Du skulle råka ha sådan osannolik tur, att känna en människa med ett mer välsignat skratt än Scrooges systerson, allt jag säger är detta: Den personen skulle även jag vilja bli bekant med. Presentera mig för honom eller henne och jag skall genast börja odla denna nya vänskap.
Det är ett rättvist och ädelt sakernas tillstånd, att medan det finns smitta hos sjukdomar och sorg, finns det dock ingenting i världen som är så oemotståndligt smittsamt som ett skratt och gott humör. När Scrooges systerson skrattade på detta vis — hållande sig om huvudet, rullande detsamma och utförande de mest enastående grimaser — föll även Scrooges systerdotter genom gifte i samma hjärtliga skratt som honom. Och deras församlade vänner kom inte på efterkälken, utan förenade sig däri av hjärtans lust.
”Ha ha ha ha ha ha.”
”Han sade, att julen är humbug, så sant som jag lever”, utropade Scrooges systerson. ”Och han trodde sig själv när han sade det!”
”Desto mer skamligt av honom, Fred!”, sade Scrooges systerdotter, med ett förtrytsamt tonfall. Välsignade kvinnor; de begår då inga halvmesyrer. De är alltid uppriktiga.
Hon var mycket vacker: Översvallande vacker, med ett lite förvånat, öppet ansikte med skrattgropar; en fullmogen liten mun, som föreföll ämnad att bli kysst — och utan allt tvivel även blev det; alla tänkbara sorters små fräknar på kinderna, som verkade smälta i varandra när hon skrattade; och de soligaste par ögon någonsin skådade i huvudet på en sådan liten varelse. Allt sammantaget skulle man kalla hennes utseende uppseendeväckande, men uppseendeväckande vackert, som ni säkert förstår.
”Han är en underlig gammal filur”, sade Scrooges systerson, ”det är dagens sanning; och kanske inte så trevlig som man kunde önska. Men trots allt faller hans gärningar enbart tillbaka på honom själv och jag anklagar honom inte för någonting.”
”Jag tror säkert att han är mycket rik, Fred”, antydde Scrooges systerdotter. ”Åtminstone är det vad Du alltid säger.”
”Jodå, men än sedan, min kära”, sade Scrooges systerson. ”Hans rikedomar är honom till ingen nytta. Han gör inget som helst gott med sina slantar. Han har icke ens tillfredsställelse av att betänka — hahaha — att han en gång ska låta oss njuta av dem.”
”Jag har dock intet tålamod med honom”, anmärkte Scrooges systerdotter. Scrooges systerdotters systrar och alla andra närvarande damer instämde i denna uppfattning.
”Åh, men det har jag”, sade Scrooges systerson. ”Jag beklagar honom; jag kan helt enkelt inte reta mig på honom, om jag så försökte. Vem lider mest av hans illvilja? Han själv, alltid. Han har, till exempel fått för sig att ogilla oss och vägrar därför att komma och äta middag med oss. Vad blir följden av det? Inte är det mycket till middag han går miste om.”
”Jag tycker då verkligen att han gick miste om en mycket god middag”, avbröt honom Scrooges systerdotter. Alla de övriga i rummet var av samma uppfattning och de torde tillåtas att vara utmärkt kompetenta bedömare därvidlag, eftersom de ju just ätit den; och med desserten på bordet hade samlats i lampljus kling eldstaden.
”Ja, det gläder mig att höra”, sade Scrooges systerson, ”eftersom jag inte har särskilt stor tilltro till dessa unga hushållerskor, eller vad säger Du, Topper?”
Topper hade helt uppenbart fått upp ögonen för en av Scrooges systerdotters systrar, eftersom han svarade att en ungkarl var en fördömd usling, som inte hade rätt att uttala någon åsikt i denna fråga, varvid Scrooges systerdotters syster — den rundnätta med hårbandet; inte den med rosorna — rodnade.
”Nå, så fortsätt berättelsen, Fred”, sade Scrooge systerdotter och slog ihop sina händer. ”Han avslutar aldrig vad han inleder att tala om. Han är en sådan dumsnut.”
Scrooges systerson bröt ut i en ny skrattattack och återigen fanns inget som kunde hålla smittan stången; trots att den rundnätta systern försökte göra det med hjälp av aromatisk vinäger; hans exempel följdes unisont av alla.
”Jo, det enda jag tänkte säga”, sade Scrooges systerson, ”var att följden av att han ogillar oss och vägrar glädjas tillsammans med oss är, såvitt jag förstår det hela, att han går miste om några trevliga stunder, som verkligen inte skulle göra honom skada. Jag är säker på att han går miste om ett trevligare sällskap än han någonsin kan finna hos sina egna tankar, vare sig han nu befinner sig på sitt mögliga gamla kontor, eller i sina dammiga rum hemma. Jag har för avsikt att ge honom samma chans varje år, vare sig han gillar det eller ej, eftersom jag hyser medlidande med honom. Han må så klaga ilsket varje jul till dess han dör, men han kan inte undgå att så småningom komma på bättre tankar genom det — jag står honom emot i detta — när han finner att jag kommer till honom, med glatt humör, år efter år och säger ’morbror Scrooge, hur står det till’. Om det så endast inger honom den idén att ge sin stackars skrivare femtio pund, så är det i alla fall något; och jag tror jag påverkade honom något igår.”
Nu var det de andras tur att skratta, åt infallet att han skulle ha kunnat påverka Scrooge. Men eftersom de var rakt igenom godhjärtade människor och inte mycket brydde sig om vad de skrattade åt, så länge de skrattade över huvud taget, uppmuntrade han dem i deras glädjeutbrott och skickade glatt runt flaskan.
Efter teet höll de en liten musikstund. De var ett musikaliskt sällskap och kunde sina saker, när de sjöng en kanon eller stämsång, det ber jag att få intyga; i synnerhet Topper, som kunde yla på i basen på det mest virtuosa sätt och aldrig svällde de stora venerna i hans panna, eller att han blev illande röd i ansiktet när han gjorde det, heller. Scrooges systerdotter spelade vackert på sin harpa; och spelade bland annat en enkel lite air (en ren bagatell: Du skulle kunna lära Dig vissla den på två minuter), som den lilla flickan som hämtade Scrooge från internatskolan hade känt till, henne han påmints av De gångna jularnas Ande. När dessa toner klingat ut, kom allt det som anden visat honom tillbaka i hans sinne; han mjuknade allt mer; och tänkte att om han endast kunnat få lyssna till den oftare, för åratals år sedan, hade han kanske kunnat utveckla den slags välvilja inför livet, till sitt eget fromma, av egna krafter och utan att behöva förlita sig på den dödgrävarens spade som begravt Jacob Marley.
Men de ägnade inte hela aftonen åt musik. Efter en stund var det dags att leka pantlekar; för emellanåt är det gott att åter få vara ett barn och aldrig är det bättre än på julen, när dess Mäktige Instiftare själv var ett barn. Men vänta, först lekte de blindbock. Självklart, naturligtvis! Och jag tror inte längre att Topper var mycket blindare, än jag tror att han hade ögon i sina stövlar. Min uppfattning är, att det hela var uppgjort mellan honom och Scrooges brorson; och att även Den innevarande julens Ande var invigd i saken. Det sätt han följde efter den rundnätta systern med hårbanden, var en ren förolämpning mot allt hederligt spel den mänskliga naturen någonsin är i besittning av. Han stötte till eldgaffeln, snubblade över stolarna, sprang in i pianot, förvillade sig in bland gardinerna, men vart hon flydde, dit följde även han efter. Han föreföll hela tiden ha reda på, var den rundnätta systern befann sig. Han gjorde inga allvarligt menade försök att ta fatt någon annan, Om någon av de andra med flit stötte till honom (vilket även skedde), gjorde han endast taffliga försök att fånga den personen, ett försök som var en ren förolämpning mot denna persons förståndsgåvor; och satte därefter genast iväg efter den rundnätta systern. Hon skrek ofta, att han betedde sig orättvist; och det var ju precis så. Men när han slutligen fångade in henne; när allt hennes prasslande silke och alla flaxande flyktförsök, svek henne, fick han henne in i ett hörn, varifrån det inte fanns någon flyktväg längre; då förvärrades hans dåliga uppförande än mer: Eftersom han då låtsade att inte veta vem hon var; det vill säga, den bedrägliga nödvändigheten av att vidröra hennes huvudprydnad, samt vidare för honom att övertyga sig om hennes identitet, träda en speciell ring på hennes finger, samt fästa en särskild kedja kring hennes hals; han var ond, ett monster. Inget tvivel om att hon uttryckte sin verkliga mening om saken, när, medan en annan blindbock övertagit ämbetet, de bägge var så synnerligen förtroliga tillsammans, bakom gardinerna.
Scrooges systerdotter deltog inte i blindbocksleken, utan hade placerats bekvämt i en stor fåtölj med fotpall, i en trygg vrå, där även anden och Scrooge stod, alldeles bakom henne. Men hon deltog i pantlekarna med all önskvärd inlevelse. Detsamma gällde ifråga om leken Hur, När och Var, där hon var mycket framstående och till Scrooges systersons hemliga stolthet, slog sina systrar med hästlängder, trots att även de var klipska flickor, vilket vem som helst hade kunnat bekräfta. Det kunde ha varit tjoget personer i rummet, unga och gamla, men alla deltog i leken och så gjorde även Scrooge, eftersom han levde sig så fullständigt in i det som skedde, att han glömde att det han sade eller ropade, inte kunde nå deras öron. Han gastade stundom ut sina svar högt och gissade mycket ofta rätt också; eftersom den skarpaste synål, eller bästa syl inte var skarpare än Scrooges hjärna; hur trubbigt än hans sätt kunde vara.
Anden gladdes synnerligen över hans själstillstånd och såg så välvilligt på honom, att han bönade som en liten pojke att få tillstånd att stanna till dess gästerna gick. Men det sade anden inte vara möjligt.
”Men nu börjar en ny lek”, bönade Scrooge. ”Endast en halvtimme till, ande, endast den här leken.”
Den nya leken hette Ja eller Nej, där Scrooges systerson skulle tänka på något, och de övriga skulle lista ut vad han tänkte på; han fick endast besvara deras frågor med ja eller nej; av vilka svar de drog slutsatsen att det rörde sig om djurriket, ett nu levande djur, ett snarast otrevligt djur, ett vilt djur, ett djur som ibland morrade och grymtade, talade ibland, fanns i London, vandrade på stadens gator, inte förekom på zoologiska trädgården, inte leddes av någon och inte hölls i något menageri, aldrig slaktades på marknaden, varken var en häst, åsna, ko, tjur, tiger, hund, gris, katt eller björn. Vid varje ny fråga som förelades honom, bröt denne systerson ut i ett nytt gapskratt; och han var så outsägligt road, att han tvingades resa sig ur soffan och stampa med fötterna i golvet. Slutligen utropade den rundnätta systern, som smittats av hans skratt:
”Jag kom just på det. Jag vet vad Du tänker på, Fred. Jag vet!”
”Vad är det?”, ropade Fred.
”Det är Din morbror, Scrooge!”
Vilket det i sanning även var! De andra beundrade den rundnätta systerns svar allihop, även att någon invände, att svaret på frågan ”är det en björn” bort ha varit jakande, eftersom ett nekande svar var ägnat att avleda deras tankar från herr Scrooge, under förutsättning att de över huvud taget burit någon sådan tanke.
”Han har verkligen gett upphov till mycket nöje ikväll”, sade Fred, ”och det skulle vara otacksamt av oss att inte dricka hans välgång till. Här är nu ett glas glögg redo i våra händer i detta nu och jag bjuder er alla att dricka för — Morbror Scrooge!”
”Ja! För Morbror Scrooge!”, svarade alla.
”En god jul och ett gott nytt år till den gamle mannen, varhelst han befinner sig”, sade Scrooges systerson. ”Han skulle aldrig låta mig säga honom det, men må han få det i alla fall. Morbror Scrooge!”
Morbror Scrooge hade utan att märka det glatts så och blivit så lätt om hjärtat, att han hade återgäldat skålen inför det sällskap som var helt omedvetna om hans närvaro och tackat dem med ett för dem ohörbart tal, om anden endast hade givit honom tid till det. Men hela scenen försvann i samma stund det sista ordet uttalats av systersonen; och anden och han själv återgick till sina resor.
Mycket såg de och fjärran for de och många hem besökte de, men alltid med ett lyckligt slut. Anden stod bredvid sjukbäddar och de sjuka fägnades; i främmande land, och de, som var främlingar där, kände sig närmare hemmet; bredvid kämpande män och de hugsvalades genom sitt stärkta hopp; fattigdom förbyttes i rikedom i anden;. I fattighus, sjukhus, fängelser, i vart och ett av fattigdomens alla tillflyktsorter, varhelst den fåfänge människan med sina obetydliga medel inte stängt dörren och låst anden ute, lämnade han sin välsignelse och lärde därigenom Scrooge sin princip.
Det blev en lång natt, om det nu endast rörde sig om en natt; Scrooge hade sina dubier i frågan, eftersom juldagen föreföll att infalla vart än de färdades i tid och rum. Det var även egendomligt, att medan Scrooge förblev oförändrad i sin yttre form, kom anden att åldras, helt klart att åldras. Scrooge hade observerat denna förändring, men aldrig nämnt den, förrän de lämnade en Trettondagsfest för några barn, medan han iakttog anden på en öppen plats, där de stod tillsammans. Han lade då märke till att andens hår nu var grått.
”Är andars liv så korta”, frågade Scrooge.
”Mitt liv på detta klot är mycket kort”, svarade anden. ”Det tar slut denna natt.”
”I natt?”, utropade Scrooge.
”I natt vid midnatt. Lyssna. Tiden är snart inne.”
Kyrkklockornas tre kvartsslag hördes slå; klockan var en kvart före midnatt.
”Ursäkta mig om jag icke har rätt att ställa den fråga jag nu vill ställa Er”, sade Scrooge, medan han intensivt betraktade andens rock. ”Men jag ser något besynnerligt som inte tillhör Er, skymta under Era kläder. Är det en fot eller en klo?”
”Det kan nog vara en klo, efter att döma av det kött som finns på den”, var andens sorgsna svar. ”Se här!”
Från rockens fåll drog den fram två små barn; beklagansvärda, skräckslagna, fruktansvärda, fula, ynkliga. De föll på knä inför andens fötter och klängde sig fast i utsidan av dess klädedräkt.
”O, människa, skåda detta. Se, betrakta dessa båda där nere!”, utropade anden.
De var en gosse och en flicka. Gula och magra, raggiga, grimaserande av missmod, vargaktiga, men ändå underkuvade i all sin ödmjukhet. Där ungdomens skönhet bort ha fyllt deras drag och givit dem sin friskaste färg, hade en stelnad och hopkrympt hand, lik den som hör ålderdomen till, nypt och missformat dem och dragit dem i stycken. Där änglar bort ha suttit på sina troner, lurade nu i deras ställe djävlar, vilka glodde olycksbådande. Ingen förändring, ingen förnedring, ingen av mänsklighetens alla perversiteter, i någon grad eller form, genom hela den underbara Skapelsens alla mysterier, hade kunnat framkalla monster hälften så skräckinjagande och fasliga som dessa två.
Scrooge ryggade tillbaka, äcklad. När han fick dem förevisade på detta sätt, försökte han säga att de var vackra barn, men orden stockade sig i halsen, hellre än att deltaga i en lögn av denna storleksordning.
”Ande, är de Era barn?”, var det enda Scrooge fick fram.
Illustrationer John Leech (1809-1870)
”De är Människans barn”, sade anden, under det att han betraktade dem. ”Och de klänger sig fast vid mig med böner från sina fäder. Denne gosse är Okunnigheten. Flickan är Habegäret. Sky dem bägge och alla deras likar, men främst: Sky gossen, eftersom på hans panna jag ser det ordet skrivet som kallas Fördömelse. Bekämpa dem”, skrek anden och sträckte ut sin hand mot staden. ”Falska profeter äro sannerligen de som Dig säga motsatsen! Erkänn dessa två som Ditt verkliga mål och syfte och Du kommer att förvärra Din fördömelse. Och i så fall, förvänta Dig det Du förtjänar!”
”Får de ingen vård? Har de ingen tillflyktsort?”, skrek Scrooge.
”Finnes där icke fängelser”, sade anden, för sista gången vändande Scrooges egna ord mot honom själv. ”Finnes där icke arbetsanstalter?” Klockan slog tolv slag.
Scrooge såg sig omkring efter anden, men kunde inte se honom någonstans. När det sista slaget hade förklingat, mindes han gamle Jacob Marleys förutsägelse och, när han åter lyfte sina ögon, skådade han en mörk vålnad, klädd i en kappa vars huva täckte honom, svepande fram som ett dimmoln mot honom över marken, mot honom.