En lätting på andra tankar/Om att spela marscher vid marionettbegravningar
| ← Om det icke tillrådliga i att följa "goda" råd |
|
Om att spela marscher vid marionettbegravningar
redigeraHans dag fick en olycklig början. Han tog mig ut på promenad och tappade därpå bort mig. Det skulle ha varit så mycket bättre, om han hållit sig till det sedvanliga arrangemanget, och tillåtit mig att ta med mig honom på promenad. Jag är den av oss som är den mest kompetente ledaren: Detta säger jag utan all nedlåtenhet. Jag är äldre än vad han är, och jag är den som är svårast att hetsa upp. Jag stannar inte och talar med varenda mänska jag träffar och jag glömmer aldrig bort var jag befinner mig. Jag gör mindre än han gör som kan förvirra mig: Jag slåss sällan, jag får sällan det infallet att jag vill jaga katter, jag har mycket litet njutning i att skrämma småbarn. Jag kan koncentrera mig på promenaden och vet hur jag hittar hem igen. Om, som jag sade, han skulle ge upp tanken på att ta med mig ut på promenad, och låta mig stå för den saken istället så skulle vi bägge slippa mycket bekymmer. Men detta har jag aldrig lyckats övertyga honom om.
Han hade kommit bort från mig en eller annan gång, men på Sloane Square tappade han bort mig totalt. När han tappar bort mig, står han stilla och skäller efter mig. Om han då bara kunde stanna på det ställe där han först skällde, skulle jag ha kunnat hitta tillbaka till honom; men innan jag hinner ta mig över gatan, hör jag hans skällande halvvägs nerför nästa gata. Jag är inte så ung som jag en gång var och ibland får jag för mig att han ger mig mer motion än vad som är nyttigt för mig. Jag kunde se honom från där jag stod på King’s Road. Uppenbarligen var han mycket indignerad. Jag var alltför långt borta för att kunna urskilja hans skällanden, men jag kunde gissa mig till vad han sade:
”Förbaskade karl, nu är han borta igen.”
Han frågade därvid en förbipasserande hund:
”Inte har ni känt lukten av min husse häromkring, möjligtvis?” (En hund skulle, naturligtvis aldrig tala om att ha sett någon eller något; eftersom luktsinnet är dess främsta sinne. När han når toppen på en kulle, skulle han säga till sin hundkamrat: ”Vilken underbar lukt man känner härifrån, har jag alltid tyckt; jag skulle kunna sitta och sniffa här hela eftermiddagen.” Eller, om han föreslog en liten promenad, skulle han kunna säga: ”Jag trivs med att gå längs kanalen, gör inte du det? Det finns något intressant att nosa på i varje krök.”)
”Nej, jag har inte känt någon särskild mans lukt”, svarade den andra hunden. ”Hur luktar din husse?”
”Å, bacon-och-ägg, den sortens man, med ett stänk tvåldoft omkring sig.”
”Det var inte mycket att gå efter”, svarade den andre; ”de flesta män skulle svara mot det signalementet, så här dags på morgonen. Var såg du honom sist?”
I samma stund fick han syn på mig och kom fram till mig, nöjd med att återse mig, men ilsken över att jag hade försvunnit.
”Å, där är du”, skällde han; ”såg du inte när jag gick runt hörnet? Håll dig i närheten av mig. Förbaske mig om inte halva min tid går åt till att hitta dig, för att du därefter skall försvinna igen.”
Incidenten verkade ha fått honom på dåligt humör; han hade lust att mucka gräl med vem som helst. I slutet av Sloane Street hade en rund herre med militäriskt utseende börjat springa för att hinna med bussen till Chelsea. Med ett morrande var William Smith efter honom. Om inte den gamle herren hade lagt märke till honom så hade nog saken klarat sig bra. En slaktarpojke som kom åkande strax efter skulle — det kunde jag se i hans ögon — ha smällt till Smith under det att han ilade fram längs gatan, vilket skulle ha varit rätt åt honom; den gamle hedersmannen skulle ha hunnit med sin buss; och hela affären skulle ha varit klappad och klar. Olyckligtvis var han det slags pensionerade militär; alert, parat och saknande sunt förnuft. Han stannade till för att svära åt hunden. Det var, naturligtvis, precis vad Smith önskade. Det är inte ofta han förunnas att råka i slagsmål med en fullvuxen karl. ”De är en ömklig skara, de flesta av dem”, tänker han; ”de flesta ger inte ens svar på tal. Jag föredrar en karl som visar en smula mod.” Han riktigt sken av tillfredsställelse över sin framgång. Han flög runt sitt offer, i hoppande cirklar och svängar, som kom att paralysera den gamle herren, som hade det rört sig om en Merlin utförande sina trollkonster. Översten fällde sitt paraply och försökte försvara sig. Jag ropade på hunden, samt utdelade goda råd till översten (jag gissade att han var överste; ju högre han talade, desto mindre förstod man vad han sade), men båda två var de alltför upphetsade för att lyssna på mig. En medkännande busschaufför lutade sig ut och viskade goda råd.
”Fånga ’n i svansen, herrn”, rådde han den gamle mannen; ”va’ inte rädd för ’n; ta ’n bara stadi’t i svansen.”
Ett mjölkbud, å andra sidan, försökte snarare att uppmuntra hunden:
”Duktig hund, döda ’n!”
Ett barn, som missats med en hårsmån av den gamle herrns paraply, började gråta. Sköterskan sade till den gamle herrn att han var en fåntratt, en anmärkning som i mina öron föreföll mycket relevant. Den gamle herrn skrek tillbaka att barnvagnar inte var tillåtna på trottoaren; och, mellan dessa åtgärder, började han ställa frågor om mig. En folkskara började samlas; och en poliskonstapel kom fram till platsen.
Det var inte det rätta att göra: Jag försvarar inte mig själv; men i den stunden var jag starkt frestad att lämna William Smith åt sitt öde. Han trivs med gatuslagsmål; det gör inte jag. Det är en fråga om olika temperament. Jag har även lagt märke till att han besitter en lycklig förmåga att veta när det är dags att försvinna från en krishärd, samt förmågan att även göra det; för att på något mystiskt sätt dyka upp en kvarts mile [1] längre bort, iklädd en fridfull och självmedveten min, och på alla sätt förefalla vara en annan och bättre hund.
Jag tröstade mig med den reflektionen att jag inte kunde vara honom till någon praktisk hjälp och drog mig till minnes med viss tillfredsställelse att, av en lycklig slump, han inte bar sitt halsband, på vilket mitt namn och adress är ingraverad, så jag slank undan bakom en Vauxhallbuss, där jag försökte hålla mig dold, och tog mig hem via Lowndes Square och the Park.
Fem minuter efter det att jag satt mig ner för att äta lunch, slängde han upp dörren till matsalen och marscherade in. Det är hans sedvanliga entré. I ett tidigare liv måste hans själ ha tillhört en firad skådespelare.
Av hans strålande självtillfredsställelse att döma, var jag böjd att tro att han måste ha lyckats följa mjölkbudets råd; i alla händelser har jag inte sett översten efter denna händelse. Hans dåliga humör var försvunnet, men hans högmod var, om möjligt, större än någonsin. Strax innan han återvände, hade jag givit min O’Shannon ett kex. O’Shannonen blev förorättad; han ville inte ha något hundkex; om han inte kunde få en grillad njure så ville han inte ha någonting alls. Han hade kastat kexet på golvet. Smith såg det och satsade på att få tag på det. Men Smith äter aldrig kex. Jag brukar ge honom ett ibland, och med en gång försöker han gömma det. Han är en planerande hund; han tänker på framtiden. ”Man vet aldrig vad som kan hända”, säger han; ”anta att Husse dör, blir vansinnig, eller går i konkurs; i så fall får jag vara glad över att ens ha detta kex; jag lägger det under dörrmattan — nej, det gör jag inte, där kan någon hitta det. Jag gräver ett hål i tennisbanan, och begraver det där. Det är en bra idé; kanske växer det upp ett hundkexträd!” En gång kom jag på honom med att gömma kex i mitt arbetsrum, bakom den hylla som hyser de böcker jag själv skrivit. Det sårade mig, att han gjorde det; hans motiv var så uppenbart. I allmänhet gömmer han saker på ställen där vi hittar dem. Vi hittar dem under våra huvudkuddar — inuti våra skor; inget ställe förefaller säkert. Denna gång hade han sagt sig själv: ”Jösses! En hel rad med bara Husses böcker. Ingen kommer någonsin att plocka fram de där; där gömmer jag den.” Det smärtar att behöva uppleva något sådant från sin egen hund.
Men O’Shannonens kex var någonting annat. Ärlighet är den bästa vanan; men oärlighet är mycket roligare. Han spurtade fram emot det och började girigt sätta tänderna i det; man skulle kunna få för sig, att han inte hade fått någon mat på flera veckor.
O’Shannonens upprördhet var en syn för gudarna. Han har sin ras’ goda humör; om Smith endast hade bett honom att få kexet, skulle han sannolikt ha lämnat över det till honom; men det var förolämpningen — det omoraliska i handlingen, som retade O’Shannonen till vansinne.
För ett ögonblick var han som förlamad.
”Va, vid alla... Såg du det där?”, sade han till mig med ögonen. Därefter rusade han fram och snappade till sig kexet ur Smiths gap. ”Din skrupellösa svarta saxiska tjuv”, morrade O’Shannonen; ”hur vågar du stjäla mitt kex?”
”Din usla, irländska byracka”, morrade Smith, ”hur skulle jag kunna veta att det var ditt kex? Tillhör allt som finns på golvet dig? Kanske du tror att jag tillhör dig också, eftersom jag befinner mig på golvet. Jag tror inte på att det är ditt kex, du din långörade, trubbnosiga myrtravare; ge det tillbaka till mig.”
”Jag behöver inte lyssna på dig, du din son till en gatukorsning med hängande öron och bara en halv svans”, svarade O’Shannonen. ”Kom hit och ta det, om du tror att du är tillräckligt mycket hund för att klara av den saken.”
Han trodde verkligen att han var tillräckligt mycket hund. Han är hälften så stor som O’Shannonen, men det slagets överväganden väger lätt i hans fall. Hans sätt att resonera är att om en hund är alltför stor för att slåss helt och hållen med honom, välj då ut en bit av den hunden och slåss emot den biten. Han får i allmänhet smörj, men det som därefter återstår av honom hänger sig oförtröttligt kvar efteråt, i tron att det är han som är segraren. När han är död, kommer han att säga sig själv, när han vilar i sin grav: ”Nåja, jag smickrar mig med att jag har gett den där gamla världen på moppe till sist. Den kommer inte att ge mig några mer bekymmer, var så säker.”
Vid det här tillfället lade jag mig i slagsmålet. Det är nödvändigt att med jämna mellanrum påminna unge Smith om att människan, som hundarnas nyttige och trogne bästa vän, är den som bestämmer. Nu ansåg jag att det var dags för en sådan lektion. Han kastade sig på soffan och muttrade för sig själv. Det lät som om han sade: ”Önskar att jag aldrig stigit upp i morse. Ingen förstår mig.”
Ingenting kan dock få honom att hålla sig i skinnet någon längre stund. En halvtimme senare dödade han grannens katt. Han lär sig aldrig; han har dödat den där katten i tre månaders tid nu. Varför hans nos följande morgon är dubbelt så stor som normalt, och han under den följande veckan endast ser på ena ögat, verkar han aldrig kunna fatta; jag förmodar att han hänför detta till förändringar i väderleken.
Han avrundade eftermiddagen med vad han utan tvivel betraktade som en fullständig och tillfredsställande framgång. Dorothea hade bjudit in en ung dam på tebjudning den dagen. Jag hörde hur de skrattade, och eftersom jag befann mig i närheten av barnkammaren, kikade jag in för att se vad skämtet handlade om. Smith bråkade med en docka. Jag har sällan sett en så rådbråkad docka. Hennes huvud hade trillat av och dess sågspån flöt ut över golvet. Båda flickorna skrattade så att de kiknade; i synnerhet Dorothea var i ett tillstånd av road extas.
”Vems docka är det där?” frågade jag.
”Evas”, svarade Dorothea, mellan sina pärlband av skrattsalvor.
”Å nej, det är det inte”, förklarade Eva, med ett tonfall av road förnöjsamhet; ”här är min docka.” Hon hade suttit på den, och drog nu fram den under sig, varm men i ett stycke.
”Det där är Dorrys docka.”
Förändringen från glädje till sorg från Dorotheas sida var mycket dramatisk. Till och med Smith, som är van vid känslostormar, överraskades av plötsligheten med vilken hon kastade sig över honom.
Dorotheas sorg varade längre än jag förväntat mig. Jag lovade henne en ny docka. Men det verkade som om hon inte ville ha en ny; att detta var den enda docka hon någonsin skulle bry sig om under resten av sitt liv; ingen annan docka skulle kunna ta dess plats; ingen annan docka skulle för henne kunna betyda samma sak som denna hade gjort. Dessa små människors beteende är så absurt: Som om det skulle spela någon roll om man älskar en viss docka eller någon annan, när de är så lika varandra! Alla har de lockigt hår, och vit-och-skär hudfärg, stora ögon som går att öppna och stänga, en liten röd mun, två små händer. Ändå älskar dessa oförnuftiga små människor endast en av dem, medan de inte ens vill se åt en annan. Jag anser att bästa sättet att hantera sådant är att inte försöka tala förstånd med dem, utan att visa sitt deltagande. Senare — men inte allt för tidigt — kan man låta dem träffa en ny docka. Till att börja med kommer de inte att visa något intresse för den. Naturligtvis kan den inte få dem att glömma bort den första dockan; ingen docka någonsin född hos Lowther Arcadia [2] kan någonsin ta dess plats, men ändå... Det tar många, många veckor innan de fullständigt har glömt sin första kärlek.
Vi begravde Dolly på landet, under idegranen. En vän till mig som spelar fiol kom med oss för att hjälpa till. Vi begravde henne i den varma vårsolen, under det att fåglarna från skuggade grenar sjöng glatt om livet och kärleken. Och vår främsta sörjande grät äkta tårar, som hade det inte varit dockors öde i denna världen, att förr eller senare, gå sönder — dessa små, ömtåliga saker, tillverkade för att en tid kläs på och bli kyssta; för att därpå, färglösa och nakna, kastas åt sidan på barnkammarens golv. Stackars små dockor! Jag undrar, kan de ta sig själva på allvar, utan att inse att de fjädrar som rör sig i deras sågspånsbröst endast är urverk, utan att se de trådar som får dem att dansa? Stackars små marionetter! Talar de med varandra, undrar jag, när ljuset släcks och de vilar i leksakslådan?
Du, vår docksyster, var en hjältinna. Du levde i ett vitmålat hus, med kaprifolier och klematis utanför — kanske skalbaggar och fukt dväljdes där inne. Hur vacker var du inte alltid i dina enkla, välsittande klänningar. Hur godhjärtad var du inte! Hur ädelt bar du inte din fattigdom. Hur tålmodig visade du dig inte, när allt skedde dig orätt. Du hyste aldrig en enda ond tanke, en enda plan på hämnd — aldrig, lilla docka! Men fanns det aldrig stunder, då du velat spela den elaka kvinnans roll, ha levt i rum med många dörrar, iklädd pälsverk och juveler, med älskare som krälade för dina fötter? Under dessa långa vinterkvällar, då hushållsarbetet är avklarat — den smutsiga disken tvättad, golven skurade; det vackra barnet sover i hörnet; lampan för en shilling och elva pence sprider sitt dunkla sken över den usla bordsduken; då sitter du, upptagen med din enkla sömnad, i väntan på Hjälten Dick, vetande — eller kanske gissande dig till var han är...! Ja, min kära, jag minns dina vackra tal, när du berättade för henne, med rörande ord och publiken på parkettplats hurrade, vad du tyckte om henne och hennes slags kvinnor; när du lyfte din hand mot Himmelen och förklarade, att du var lyckligare på ditt vindsrum, med ditt hårda arbete, än vad hon var i sina gyllene salonger — jag tror att ”gyllene salonger” var de ord du använde, eller hur? — men inredda i synd. Men när vi talar om dig, svaga lilla docksyster, inte om dina eleganta tal, då tredje radens fond lyssnade, var du inte ändå, djupt i ditt hjärtas djup, avundsjuk på henne? Stod du inte, innan du blåste ut det ensamma ljuset, framför den spruckna spegeln, och föreställde dig hur även du skulle kunna vara vacker i en djupt urringad klänning från Paris, med diamanterna skimrande mot din vita, släta hud? Kände du dig aldrig, när du strävade hem genom leran, bärande ditt knyte med broderier, bitter över dygdens lön, när hon passerade i sin vagn och stänkte ner dig? Ensam, över din kopp svaga te, kände du dig aldrig frestad att betala priset för champagnemiddagar, societetsliv och berömmelse? Å ja, det är lätt för människor som njutit framgångens sötma, att ställa samman läroböcker åt trötta små, bläckfläckade fingrar, som önskar lära sig spela. Alla vackra maximer framstår så avslagna, när vi är på det humöret, eller hur? Även du var en gång ung och vacker: Anade aldrig pjäsens författare att även du hungrade efter detta livets goda? Trodde han verkligen att läsandet av tidningen för böjda gamla gummor var ett nöje för en flicka med hett blod i ådrorna i tjugoårsåldern? Varför skulle inte hon vilja motta alla skratt och publikens kärlek? Vilken tur att inte dramats skurk, den elaka Baronen aldrig öppnade stugdörren i just den stunden, eller hur min kära! Han kom alltid när du var stark, när du visste att du kunde avfärda honom, och håna hans frestelser. Om det vore så väl att skurken kom till oss alla vid en sådan tidpunkt; då skulle vi kanske alla vara hjältar och hjältinnor.
Men nåja, det var ju endast ett skådespel: Nu är det över. Du och jag, små trötta dockor, ligger här, sida vid sida, och väntar på att få våra nya roller, och vi kan se tillbaka och skratta åt allt. Var är hon nu, den elaka dockan, som ställde till med så mycket oro på vår lilla scen? Å, där är hon, frun; jag visste väl att hon inte kunde vara långt borta; de har slängt in oss alla i detta hörn tillsammans. Men så förändrad du är, dockan: Din färg är avskavd, ditt gyllene hår utnött till testar. Inte så underligt; det var en ansträngande roll du fick spela. Så trött du måste ha blivit på allt flärd och glitter! Och till och med hoppet förnekades dig. Den roll du så länge eftertraktat hade, insåg du, förlorat sin dragningskraft. Liksom den förtrollade flickan i sagan, visste du att du måste dansa än snabbare och snabbare, med utmattade lemmar, med ett ansikte med askans färg, liksom ditt hår grånar, tills Döden kommer som en befriare; och din enda bön är att han måtte komma, innan du skämmer ut dig.
Liksom rosornas doft är för Nancy, som släpar dem genom de stekheta gatorna, lika tröttande måste kärlekens dofter ha framstått för dig. Passionens sång, hur monoton var den inte i dina öron; ena stunden sjungen av de unga, nästa av de gamla; än framskriken, än framgråten, än ylad; men aldrig framsjungen av en vacker röst. Minns du när du hörde den första gången? Då tycktes dig den vara en morgonpsalm från Himmelen. Nu tänker du på den som Helvetets dansmusik, frammald på en sprucken fela, uthyrd av Djävulen själv.
Vi måste ha framstått som en elak ras, dockan Faustine, på samma sätt som för en domare i Old Bailey. Du såg endast en sida av oss. Du bodde i den upp-och-nedvända världen, där löven och blommorna var dolda, och endast rötterna såg dagens ljus. Du föreställde dig genom de av maskar beslemmade fibrerna hur plantan kunde se ut, och allt vackert dömde du därefter fult. Ridderlighet, kärlek, ära! Hur skrattade du inte åt dylika lögnaktiga ord. Du kände till sanningen — eller du trodde du kände den: Ja, men endast halva sanningen. Vi var svin, under det att din förbannelse vilade över oss, Circes dotter, och du, som inte visste din ös hemlighet, trodde att det var vår verkliga natur.
Inte underligt, docka, att ditt härjade vaxansikte är präglat av en sådan fördömande ilska. Hjälten, som till slut kom tillbaka till sin egendom, till applåder från parkettpubliken, under det att du lämnats för att dö på gatorna! Du mindes, men huset hade glömt de tidigare scenerna i det alltid lika onda Paris. Familjens gode vän, den världsvane mannen, pjäsens Deus ex Machina, som var så god emot er alla, som alla älskade! Ja, du älskade honom en gång i tiden — men det var i prologen. I själva pjäsen var han respektabel. (Hur mycket avskydde du inte det ordet, som innebar allt det du förgäves längtade efter!) För honom var prologen någonting passerat och glömt; ett minne som gav hans liv extra krydda. För dig var det pjäsens första akt, som gav innebörd åt de följande. Hans synder hade huset glömt: Åt dina höll det upp sina händer i fasa. Inte underligt att du bär föraktets leende på dina läppar.
Nåja, dockan; det var en enfaldig pjäs. Nästa gång kanske du får en bättre roll; och då kommer de att hurra, inte bua åt dig. Du offrades, är jag böjd att säga, på den moderna komedins altare. Du skulle ha fått en roll som hjältinna i någon gammaldags tragedi. Karaktärsstyrkan, modet, förmågan till självuppoffring, entusiasmen skulle varit din att spela ut: Det var den rollen du har saknat. Du skulle kunna ha burit en Judits mantel, en Boadicea, eller en Jeanne d’Arc, om pjäser av det slaget varit populära i våra dagar. Kanske de som spelade sådana roller då, hade fått nöja sig med biroller och stått åt sidan för dig? De skulle inte ha nöjt sig med att spela ödmjuka hjältinneroller, och vad annat hade funnits för dem i ett modernt drama? Katarina av Ryssland! Om hon varit en kypares dotter under det andra kejsardömets dagar, skulle vi i så fall ha kallat henne den Stora? Maria Magdalena! Om hon på den tiden haft sin rörelse på någon bakgata i Rom istället för i Jerusalem, skulle vi då nämna hennes namn i våra kyrkor?
Men du var nödvändig, förstår du, docka, för pjäsen. Vi kan inte alla spela hjältar och hjältinnor. Det måste finnas även onda personer i pjäsen, annars vore de inte intressanta. Föreställ dig, docka, en pjäs där alla kvinnor är dygdefulla, alla män är hederliga! Vi skulle lika gärna kunna stänga biljettkassan; den pjäsen skulle vara lika tråkig som en ostronbank. Utan er onda människor skulle det inte kunna finnas några goda. Hur skulle vi ha kunnat känna och hedra hjältinnans värde, utom genom kontrasten hos din brist på värde? Var skulle hennes vackra repliker ha varit, om inte du skulle ha funnits att lyssna på dem? Vad tjänade hjältens styrka till, om inte för att motstå dina frestelser? Om inte du och den onde Baronen hade rövat honom på hans egendom, falskeligen ha anklagat honom för brottslighet, så skulle han tvingas genomleva hela pjäsen som en oheroisk, ofullständig lätting. Du störtade honom i fattigdom; du gjorde så att tvingades förtjäna sitt eget bröd — synnerligen nyttigt för honom; gav honom möjligheten verkligen vara en man. Men angående ditt uppträdande under prologen, vad skulle den där fina scenen i slutet av tredje akten ha varit, den som rev ner skrattsalvor och tårar i hela salongen? Du och din medbrottsling, den elake Baronen, gjorde ju hela situationen möjlig. Hur skulle Parkett och Tredje radens fond ha kunnat förstå att de var goda och dygdiga, om inte för indignationen som kom över dem när de såg era missdåd? Medömkan, sympati, spänning, allt detta behövs för att skapa en teaterpjäs, därför behövs även ni. Det var otacksamt av salongen att bua åt er.
Och du, herr Pellejöns, vars målade leende nötts av dina tunna läppar, även du var missnöjd, om jag minns rätt, med din roll. Du ville få människorna att gråta, inte skratta. Var detta en högre ambition? Den stackars, trötta publiken, så mycket som sker i deras liv som får dem att gråta, är det då inte en god gärning att låta dem skratta då och då? Minns du den där gamlingen på första parkett? Hur han skrattade, när du satte dig på pajen! Jag trodde att de skulle vara tvungna att bära ut honom. Jag hörde honom tala med sitt sällskap när de passerade sceningången på väg hemåt. ”Jag har inte skrattat så här gott, min käre vän", sade han under det att tårarna av skratt fortfarande glimmade i hans ögon, ”sedan den dag då stackars Sally dog”. Var inte det ensamt värt alla dessa nötta trick som du hatar så? Javisst, de är vulgära och konventionella, alla dessa dussinkonster som får oss att skratta; men är det inte även vulgära och konventionella dussinkonster som lockar oss att gråta? Är inte alla slags pjäser, som spelats sedan den dagen de första teatrarna öppnade, stöpta i samma form; är inte intrigerna gammalmodiga vid det här laget, sceneriet vardagligt? Hjälte, skurk, cyniker — är nu deras roller så mycket färskare? Kärleksduetterna, är de så i sanning originella? Dödsbäddsscenerna, skulle du kalla dem kreativa? Hat och Ondska och Missdåd — är detta nya teman för teatern? Vad väntar ni er, kära människor? En pjäs vars intrig är nyskapande, med rollfigurer som aldrig tidigare skådats? Det kommer kanske att erbjudas er den dagen ni är redo för dem, med färska tårar och nya slags skratt.
Du herr Pellejöns, var den sanne filosofen. Du skyddade oss från att glömma bort verkligheten, när fiktionen blev något för ansträngd. Hur vi alla applåderade åt det roliga sätt du svarade hjälten, när han övervägde sitt sorgliga öde, krävde av Himmelen att få veta hur länge till han skulle genomlida sitt olidliga öde. ”Nåja, det kan nog inte finnas mycket mer kvar i lager för ert vidkommande”, svarade du honom; ”klockan är nästan nio nu, och pjäsen slutar klockan tio”. Och i överensstämmelse med din profetia, gick ridån verkligen ner vid det klockslag du sagt, och hans plågor låg bakom honom. Du visade på sanningen bakom din mask. När den pompöse Lord Shallow, i hermelinmantel och peruk, gick för att sätta sig bland den underdåniga folkhopen, drog du undan hans stol, och han satte sig pladask på golvet. Hans mantel och peruk flög av i fallet. Han var då inte längre så högfärdig; vi såg i honom en flintskallig, dumdryg liten man; han imponerade inte längre på oss. Är det inte så, att token är den enda i sanning kloke ibland oss?
Din roll var den bästa i hela pjäsen, broder Pellejöns, om endast du och publiken velat erkänna den saken. Men du drömde om bättre roller, där du skulle få älska och slåss. Jag har hört dig ibland, när du trodde att ingen hörde dig, skrika med svärd i handen framför din spegel. Du hade kastat av din kalikå och klätt dig i en röd kappa; du var pjäsens hjälte, du utförde stordåden, du höll de ädla talen. Jag undrar hur pjäserna skulle bli, om vi var och en tilläts skriva våra egna roller. Det skulle inte finnas några clowner, inga sjungande kammarjungfrur. Vi skulle alla spela huvudrollerna mitt på scenen, med strålkastarna riktade enbart emot oss själva. Skulle det inte vara så?
Vilka storslagna roller är det inte, dessa roller vi skriver till oss själva, ensamma i våra loger. Vi är alltid så ädla och modiga — ibland onda, men i så fall på ett storslaget, högsinnat vis; aldrig på ett elakt och småsint sätt. Vilka stordåd begår vi inte, under det att salongen ser på och förundras. Än är vi soldater, ledande arméer till seger. Vad gör det om vi dör: Det sker i så fall i vår triumfs timme, och hela nationen sörjer oss. Icke att vi faller under någon bortglömd skärmytsling; inte för någon liten ”utpostfäktning” är det vi offrar vårt blod, där själva vårt namn förblir oomnämnt i depescherna hem. Än är vi älskare, som offrar allt för kärleken — något helt annat än att vara en skrattretande medsvarande i en solkig skilsmässorättegång.
Och salongen är alltid fullsatt när vi spelar. Våra vackra repliker faller alltid våra åhörare i smaken, våra modiga gärningar noteras och belönas med applåder. Det är så stor skillnad mellan detta och verklighetens föreställningar. Så ofta har vi tvingats spela inför tomma bänkrader, eller om det varit tunnsått i bänkarna, då har de missförstått allt och skrattat på de mest felaktiga ställena. Och när vårt ögonblick varit inne, då har den kungliga logen, där Han eller Hon skulle ha suttit, gapat tom.
Stackars små dockor, på vilket allvar tar vi icke oss själva, utan att känna till att de fjädrar som rör våra bröstkorgar endast är urverk, utan att se de linor som styr våra danssteg. Stackars små marionettdockor, skall vi komma att talas vid, undrar jag, när ljuset har slocknat och teatern är slut.
Vi är alla små dockor av vax med kläckande hjärtan. Vi är små tennsoldater med själar. O, du Leksakernas Konung, är det endast som du leker med oss? Är det endast urverk vi bär inom oss, detta som dunkar och värker? Har Du skruvat upp oss, endast för att låta urverket gå ut? Kommer Du att åter skruva upp oss imorgon, eller kommer Du att lämna oss här för att rosta sönder? Är det enbart ett urverk, detta som får oss att agera och darra? Än skrattar vi, än gråter vi, än dansar vi; våra små armar griper efter varandra, våra små läppar kysser, därefter säger vi farväl. Vi kämpar och strävar och bemödar oss. Än sträcker vi oss efter guld, än efter äran. Vi kallar detta för ambition och arbetslust: Är detta de trådar med vilka du styr oss? Kommer Du att kasta urverket åt sidan, eller använda det igen, o Herre?
Ljuset slocknar i salongen. Fjädrarna, som hållit våra ögon öppna, har gått av. De trådar som höll oss upprätta har brustit och hjälplöst faller vi ihop i en hög på scenen. O bröder och systrar, dockor som var våra medspelare, var är ni? Varför är här så mörkt och tyst? Varför har vi stoppats ner i denna svarta låda? Och lyssna! Den lilla dockorkestern — så avlägset deras musik hörs! Vad är det de spelar?...
- (Inledningen till Gounods ”Marionetternas begravningsmarsch”.)