En lätting på andra tankar/Om människans moderliga sidor
| ← Om vår förmåga till ädelmod |
|
Om det icke tillrådliga i att följa "goda" råda → |
Om människans moderliga sidor
redigeraDet var blott en trasig glasbit. Av dess form och färg skulle jag säga, att den i sin krafts dagar hade utgjort en bit av en flaska billig parfym. Nu när den låg för sig själv på gräsmattan, belyst av den tidiga morgonsolens strålar, framstod den verkligen i sin bästa glans. Den tilltalade honom.
Han lade huvudet på sned och betraktade den med sitt högra öga. Därefter hoppade han runt till andra sidan och såg på den med sitt vänstra öga. Oavsett vilket av sina synorgan han använde, föreföll den honom lika åtråvärd.
Att han endast var en oerfaren ung kråka behöver säkert inte påpekas. En äldre fågel skulle inte ha ödslat ett andra ögonkast på detta föremål. Man skulle verkligen ha trott att hans egna instinkter borde ha sagt honom att glasbitar inte var lämpligt byggmaterial för fågelbon. Men dess glittrande var alltför starkt för honom att motstå. Jag är böjd att anta, att någon gång under hans familjeträds tillväxt, måste det ha skett en mesallians — eller kanske rentav någonting värre ändå. Kanske hade han i sig en smula skatblod? — vi känner alla till skatornas karaktär, eller snarare brist på karaktär — och sådana saker har hänt förr. Men jag tänker inte fortsätta på detta smärtsamma tankespår: Jag framlägger detta som en möjlig förklaring, det är hela saken.
Han hoppade närmare. Var det enbart en synvilla, denna blixtrande regnbågsbit; en underbar illusion som skulle komma att försvinna när han närmade sig — så typiskt för så mycket som är oförklarligt i en kråktillvaro? Han hoppade framåt och knackade på den med sin näbb. Nej, den var verklig — en så vacker bit trasigt, grönt glas som en nygift kråka kan önska sig och det var bara för honom att ta för sig. Hon skulle komma att tycka om den. Han var en välmenande fågel; blotta vinkeln på hans stjärtfjädrar visade på hans uppriktiga, om än kanske något missledda avsikter.
Han vände på den. Den var svår att bära; den hade så väldigt många hörn. Men han lyckades till sist med att få rejält fäste med näbben kring den och snabbt, så att ingen annan fågel skulle försöka ta den ifrån honom, flög han iväg med den.
En annan kråka, som hade betraktat vad som pågick från ett citrusträd, ropade till en tredje som passerade förbi. Med till och med min begränsade insikt i kråkspråk, fann jag det enkelt att följa deras konversation: Allt var ju uppenbart.
”Issachar!”
”Hejsan!”
”Har du hört? Zebulan hittade en bit glas från en trasig butelj. Han ska använda den till sitt bo.”
”Nähä!”
”Dagsens sanning. Se på honom. Där är han och han har den i näbben.”
”Nämen, det var det värsta…”
Och så börjar de skratta bägge två.
Men Zebulan brydde sig inte om dem. Om han hört vad de sade, skulle han troligen ha avfärdat deras tal som ren avundsjuka. Han flög direkt hem till sitt träd. Genom att stå med min vänstra kind tryckt emot fönsterbågen, kunde jag följa hans flykt. Han bygger sitt bo i vad vi kallar för Paddockalmarna — en kråkkoloni som kom till så sent som förra säsongen, men som växer snabbt. Jag ville höra vad hans fru skulle säga.
Till att börja med sade hon ingenting. Han lade försiktigt ner glasbiten på grenen i närheten av det halvfärdiga boet, och hon sträckte upp sitt huvud och betraktade den.
Därefter såg hon på honom. Under omkring en minuts tid talade ingen av dem. Jag kunde se att hela situationen började bli ansträngd. När hon till slut öppnade sin näbb, talade hon tyst, med en smula oro i rösten.
”Vad är det där?” frågade hon.
Han var helt klart dämpad av hennes uppträdande. Som jag förklarade nyss, var han oerfaren ung kråka. Detta var helt klart hans första fru och han var något nervös inför henne.
”Nja, jag vet inte riktigt vad den kallas”, svarade han.
”Å.”
”Nej. Men den är vacker, eller hur”, tillade han. Han flyttade på den, försökte få den i läge att träffas av solstrålarna. Det var uppenbart, att han för sig själv medgav, att betraktad i skuggan, förlorade den mycket av sin charm.
”O ja, mycket vacker”, blev hennes svar; ”kanske du kan berätta för mig vad du skall med den till?”
Denna fråga satte ned hans mod ytterligare. Det började gå upp för honom att detta inte skulle bli den framgång han hade förväntat sig. Han fick ta det varligt i fortsättningen.
”Naturligtvis är det ingen gren”, inledde han.
”Det ser jag att det inte är.”
”Nej. Du förstår, boet består ju nästan bara av grenar just nu, och jag tänkte...”
”Å, så du har tänkt?”
”Javisst kära du. Jag tänkte — om du inte tycker att den sticker ut för mycket — jag tänkte att vi skulle kanske kunna passa in den någonstans.”
Då brast det för henne.
”Å, så det tyckte du? Du tyckte att det var en bra idé. Jag tycks ha gift mig med en första klassens idiot, det är vad jag tycker. Du har varit borta i tjugo minuter, och du kommer hem med en åttakantig, trasig glasbit, vilket du tycker ’kunde passa’ i vårt bo. Du vill kanske att jag ska sitta på den i en månad, eller va’? Du kanske tror att den skulle bli en bra säng för våra barn att ligga på. Du tror inte att du skulle kunna hitta en nåldyna, om du flög ner dit igen, eller va’? De skulle också ’passa bra’ in någonstans, eller va’? — Sjas, försvinn ur vägen. Jag bygger klart boet på egen hand.” Hon hade alltid hållit honom i korta tyglar.
Hon lyfte upp det eländiga föremålet — det var en ganska stor glasbit — och slängde det ur trädet med all sin kraft. Jag hörde hur det slog emot drivbänken med gurkorna. Det blir den sjunde glasrutan som går sönder i den drivbänken denna vecka. Kråkparet på grenen ovanför är de värsta av dem alla. Deras tankar angående bobyggnad är de mest extravaganta och absurda jag någonsin hört talas om. De fraktar upp tio gånger så mycket material som de någonsin kan få användning för; man får för sig, att de ämnar bygga ett helt kvarter och hyra ut lägenheter åt andra kråkfamiljer. Därefter slänger de ut allt de inte får användning för ner på marken. Hur skulle det se ut om vi byggde enligt sådana principer? Föreställ er en mänsklig äkta make och maka skulle börja bygga ett hus vid, låt oss säga, Piccadilly Cirkus; och anta att maken tillbringade hela dagarna med att oavbrutet bära upp tegelstenar uppför stegarna, under det att hans hustru murade in dem i väggarna, och att han aldrig frågade henne hur många tegelstenar hon behövde, eller om hon inte tyckte att han burit upp tillräckligt många redan, utan istället samlade tegelstenarna på det mest oförnuftiga sätt, och bar upp varenda bit tegel han kunde lägga vantarna på. Och låt oss därpå anta, att när aftonen kom, och de såg sig omkring och såg så där en tjugo vagnslaster tegelstenar som låg oanvända på byggnadsställningarna så började de slänga ner teglet på Waterloo Place. De skulle råka i svårigheter; någon skulle komma att tala med dem om detta. Ändå är detta exakt vad de där fåglarna gör, och ingen talar dem tillrätta. De har en slags ordförande. Han bor för sig själv i idegranen utanför vårt frukostrumsfönster. Vad jag skulle vilja vet är, vad han egentligen gör för nytta. Detta är det slags saker som jag önskar att han tog itu med. Jag skulle vilja att han var ute på maskjakt under trädet, en kväll när dessa två fåglar påbörjade sin städning däruppe: Kanske det skulle få honom att agera. Jag har gjort allt jag kan. Jag har kastat stenar på dem, som, enligt naturens ordning, har återvänt ner mot jorden igen och slagit sönder fler glasrutor. Jag har skjutit mot dem med revolver; men de har endast kommit att betrakta detta som uttryck för min lättsinnighet, kanske de därvid förväxlat mig med öknens araber, vilka enligt upplysningar som nått mig, uttrycker sina känslor på detta sätt. De drar sig endast undan på säkert avstånd, för att därifrån betrakta mig; utan tvivel anser de att jag är en usel underhållare, eftersom jag inte även dansar omkring och skriker emellan varje skott. Jag har inget emot att de bygger bo just där, om de bara skötte saken snyggt. Jag önskar att någon kunde tala med dem — någon som de lyssnade till.
Man kan höra dem om kvällarna, diskuterade frågorna om dessa överflödiga förråd.
”Arbeta inte mer nu”, säger han, när han kommer upp med den sista lasten, ”du måste vara trött.”
”Ja, jag känner mig en smula trött”, svarade hon, hoppar ut ur boet och rätar på ryggen.
”Och en smula hungrig också, antar jag”, lägger han till medkännande. ”Det är i alla fall jag. Vi tar oss något att äta innan vi ger oss av.”
”Vad gör vi med all den här bråten”, frågar hon, under det att hon putsar sina fjädrar; ”vi kan väl inte lämna det så här, det ser så stökigt ut.”
”Å, det går snabbt att få ordning på”, svarar han. ”Det där städar jag undan i ett nafs.”
För att hjälpa till, lyfter hon upp en pinne och skall just släppa den. Han springer fram och tar den ifrån henne.
”Nej, inte den”, ropar han, ”det där är en sällsynt en, den där. Se nu när jag träffar gamlingen med den.”
Och det gör han. Vad trädgårdsmästaren säger, det lämnar jag åt er fantasi.
Att döma efter dess struktur, anses kråkfamiljerna stå näst efter mänskligheten. Bedömt efter intelligensen uppvisad av medlemmarna av vissa mänskliga familjer, med vilka jag haft kontakt, så kan jag tro att det är på det viset. Att kråkor talar, därom är jag fullkomligt säker. Ingen kan tillbringa ens en halvtimme med att iaktta en kråkkoloni utan att övertygas om den saken. Att deras tal alltid är vist och förnuftigt, är jag inte beredd att hävda; men att en stor del av det är det, det är säkert. En ung fransk herre i min bekantskapskrets, som besökte England för att lära sig språket, berättade för mig att intrycket han fick under den första kvällens social samvaro i London liknade det i ett papegojhus. Senare när han började förstå språket, insåg han naturligtvis det lysande och djupa hos den genomsnittliga salongskonversationen i London; men det är alltså på detta sätt det framstår, om man inte förstår språket. Att lyssna på kråkornas larm är i stort sett samma upplevelse. Deras konversation framstår för oss som utan mening; medan kråkorna själva antagligen skulle beskriva den som lysande.
Jag känner en viss misantrop, som ytterst sällan rör sig i det sociala livet. Jag tog upp denna fråga med honom en gång. ”Varför skulle jag det?” svarade han; ”Jag känner, låt oss säga, ett dussin män och kvinnor, med vilka samvaron är angenäm; de har egna tankar och idéer, vilka de inte är rädda att ge luft åt. Att utbyta tankar med sådana människor är en sällsynt och angenäm sak, och jag tackar Himmelen för att de är mina vänner; men de fyller helt mitt behov. Vad mer skulle jag kunna önska? Vad är nu detta ’sociala liv’ som ni nu alla talar så väl om? Jag har prövat på det, och jag finner det otillfredsställande. Analysera dess ingående delar och vad får du fram? Någon person som jag känner helt ytligt, och som känner mig mycket ytligt, bjuder mig på vad jag tror kallas ’en liten tillställning hemma hos mig’. Kvällen kommer, jag är klar med dagens arbete och jag har ätit min middag. Jag har varit på teatern eller på en konsert, eller så har jag tillbringat en angenäm timme eller så, tillsammans med en av mina vänner. Jag skulle hellre gå till sängs, men jag samlar mig, klär om och åker till huset ifråga. Medan jag tar av mig hatten och rocken i farstun, stiger en man in som jag träffade för några timmar sedan på klubben. Han är någon jag har mycket låga tankar om, och förmodligen känner han på samma sätt för mig. Vi delar inga uppfattningar, men eftersom det är nödvändigt att jag säger något, påpekar jag att det är en varm afton. Kanske är det så, eller också är det inte det, men i vilket fall som helst instämmer han i vad jag sagt. Jag frågar honom om han skall gå på tävlingarna på Ascot. Jag bryr mig inte ett barr om, huruvida han visar sig på Ascot eller inte. Han säger att han inte är helt säker, men frågar mig vilka chanser Passion Flower har att vinna the Thousand Guineas. Jag vet att han inte ger ett rött öre för mina åsikter i denna fråga — han skulle ha varit en dåre i så fall, men jag gnuggar geniknölarna för att ge honom ett svar som om han var i färd med att satsa sin sista sekin i enlighet med mitt råd. Vi når första våningen och är bägge två lika glada åt att slippa från varandras sällskap. Jag fångar vår värdinnas blick. Hon ser uttröttad och bekymrad ut; hon skulle varit mer lycklig om hon fick gå och lägga sig, men det vet hon inte om för egen del. Hon ler vackert, men det är uppenbart att hon inte har den minsta idé om vem jag är, och väntar på att butlern skall viska vad jag heter. Jag viskar det till honom. Kanske uppfattar han det rätt, kanske inte; det spelar ingen större roll. De har bjudit in tvåhundrafyrtio gäster, av vilka de känner sjuttiofem av dem till utseendet, vad resten anbelangar skulle vilken tillfällig förbipasserande som har vett att, som det står i teaterreklamen ’klä sig och uppträda som herrskapsfolk’ kunna passera likväl som den äkta varan. Jag undrar faktiskt, ibland, varför folk gör sig besvär och utgifter med alla dessa inbjudningskort, när allt kommer omkring. En plakatbärare utanför porten skulle kunna fylla samma syfte. ’Mottagning denna eftermiddag hos Lady Tompkins, mellan klockan tre och sju; te och musik. Damer och herrar släpps in mot uppvisande av sina visitkort. Aftondräkt är ett krav.’ Det är folkmassan som man vill uppnå; vad personligheten anbelangar kvittar det lika. Och säg mig, ur sällskapslivets synvinkel, vad är det för skillnad mellan två män i svart smoking?
Jag minns en gång då jag blev inbjuden till ett party i ett hem vid Lancaster Gate. Jag hade träffat frun i huset på en picknick. Jag kanske hade känt igen henne, om hon burit samma gröna klänning som den gången. Men jag förväntade mig inte att göra det om hon bar någonting annat. Min kusk släppte av mig vid huset mitt emot, där de också hade ett party. Det gjorde oss ingen som helst skillnad. Värdinnan — jag fick aldrig reda på hennes namn — sade att det var mycket vänligt av mig att komma, och därefter skjutsade hon mig åt sidan till en kolonialöversekreterare (jag uppfattade inte heller hans namn och han inte heller mitt, vilket dock inte var så underligt, eftersom vår värdinna inte kände till det), som, förklarade hon viskande, kommit till festen hela vägen från var—det—nu—var (hon föreföll inte alltför säker på den saken) i stort sett enkom för att få träffa mig. Halvvägs igenom aftonen, och av en ren slump, upptäckte jag misstaget, men ansåg det för sent att säga något om saken. Jag mötte ett par människor som jag kände, åt en smula tillsammans med dem och gav mig av därifrån. Följande eftermidda träffade jag min verkliga värdinna — den dam vars fest jag skulle ha närvarit vid. Hon tackade mig översvallande för att jag nedlåtit mig att tillbringa den föregående kvällen med henne och hennes vänner; hon sade att hon kände till att jag inte gick ut särskilt ofta: Det fick henne att uppskatta min vänlighet desto mer. Hon sade mig, att den brasilianska ambassadörens hustru ansåg att jag var den intelligentaste man hon någonsin träffat. Jag tänker ofta på att jag skulle vilja träffa den mannen, vem han nu är, och tacka honom.
Men om nu butlern uttalar mitt namn riktigt, och om nu min värdinna verkligen känner igen mig. Hon ler, och säger att hon var så orolig att jag inte skulle komma. Hon antyder att alla de andra gästerna blott väger fjäderlätt i jämförelse med glädjen över min närvaro. Jag ler tillbaka, och undrar för mig själv över hur jag ser ut när jag ler. Jag har aldrig kunnat uppamma modet att se mig själv leende i spegeln. Jag har lagt märke till andra mäns sällskapslivsleenden och det är ingen uppbyggelig syn. Jag mumlar något om att jag inte skulle missa kvällens evenemang; i min tur antydande, att jag har sett fram emot det i flera veckor. En del män klarar av sådant där med glans, men det är endast en liten andel, och utan att vilja förhäva mig, anser jag inte att jag är en större fårskalle än genomsnittet. Eftersom jag inte vet vad mer jag skulle säga, upplyser jag även henne om, att det är en varm kväll. Hon ler brett, som hade det funnits någon slags dold lustighet i min anmärkning, och jag vandrar iväg, under det att jag skäms över mitt beteende. Att tala som en idiot när man är en idiot innebär inga svårigheter; att uppträda som en idiot när man har tillräckligt förstånd för att vara medveten om saken, är något djupt förnedrande. Jag håller mig själv dold i folkmassan och kanske möter jag en kvinna som jag presenterats för tre veckor tidigare på ett konstgalleri. Vi minns inte varandras namn, men eftersom vi båda känner oss ensamma, inleder vi en konversation, som det kallas. Om hon är en kvinna av det ordinära slaget, frågar hon mig om jag skall gå på Johnsons fest. Jag svarar nekande. Vi står tysta ett ögonblick, båda funderande på vad vi skall säga härnäst. Hon frågar mig om jag var hemma hos Thompsons i förgår. Återigen svarar jag nekande. Jag börjar känna mig missbelåten med mig själv för att jag inte var hemma hos Thompsons. I ett försök att komma ikapp henne, frågar jag henne om hon skall besöka paret Brown följande måndag. (Eftersom paret Brown inte existerar, tvingas hon svara nej.) Hon svarar nekande och hennes tonläge antyder, att en social bannbulla vilar över paret Brown. Jag frågar henne om hon sett Barnum’s Circus uppträda; det har hon inte, men hon ämnar göra det. Jag framför mina åsikter om deras föreställning, vilken överensstämmer på pricken med alla andras som har sett deras föreställning.
Eller, om lyckan är emot mig, är hon kanske en klyftig kvinna, det vill säga, att hennes konversation brinner av ironiska anmärkningar på alla hennes bekantas bekostnad, och hon är sarkastisk på allas dem hon inte känner bekostnad. Min tro har alltid varit att jag skulle kunna skapa en bättre kvinna av en flaska vinäger och knappnålar för en penny. Ändå tar det omkring tio minuter att slippa ifrån henne.
Till och med om man, av en ren händelse, skulle stöta på en verklig människa av kött och blod på detta slags tillställningar, är det inte vare sig rätt tid eller plats att föra ett verkligt samtal; och när det gäller alla dessa fårskallar, vilken person med förnuftet i behåll skulle ödsla en enda hjärncell på något sådant? Jag minns ett resonemang jag lyssnade till, angående Tennyson [1] som ansågs som lysande konversation. Den allra som mest färglösa och mest genomkorkade tråkmåns jag någonsin stött på, berättade hur han suttit bredvid Tennyson under en middag. ’Jag fann honom fullkomligt ointressant’, anförtrodde han oss; ’han hade ingenting alls att säga oss — absolut ingenting.’ Jag skulle gärna vilja återuppliva doktor Samuel Johnson för en afton, och kasta in honom på en av dessa ’mottagningar’.”
Min vän är en högt utvecklad misantrop, som jag tidigare förklarat; men man kan inte avfärda honom som helt och hållet orättvis. Att det föreligger ett visst mått av mysterium angående societetens krav på socialt liv, det måste man medge. Jag stod en afton och försökte tränga mig in i matsalen i ett hem vid Berkely Square. En dam, varm och utmattad, som stod några få yards framför mig, kämpade med att uppnå samma sak.
”Varför”, anmärkte hon till sitt sällskap, ”varför går vi på detta slags tillställningar, och kämpar som en skock vildar för att få i oss mat för arton pennies?”
”Vi kommer hit”, svarade mannen, som jag utgick ifrån måste ha varit en filosof, ”för att kunna säga att vi har varit här.”
Jag träffade A — — — — häromkvällen, och bad honom äta middag tillsammans med mig på måndag. Jag förstår inte varför jag ber A — — — — äta middag med mig, men ungefär en gång i månaden gör jag det. Han är en mycket ointressant man.
”Jag kan inte”, svarade han. ”Jag skall hem till familjen B — — — —; fördömt besvärligt, det kommer att bli mycket långtråkigt.”
”Varför går du dit, då”, frågade jag.
”Det vet jag verkligen inte”, svarade han.
Något senare träffade jag B — — — —, och han bad mig att äta middag med dem på måndag.
”Jag kan inte”, svarade jag. ”Några vänner kommer hem till oss då. Vi bjuder tillbaka, du vet hur det är.”
”Jag önskar så att du hade kunnat komma”, sade han, ”i annat fall får jag ingen jag kan prata med. Familjen A — — — — kommer, och de tråkar ut mig till döds.”
”Varför har ni då bjudit dem?” ville jag veta.
”Så sant jag lever — det har jag ingen aning om”, svarade han.
Men för att nu återvända till våra kråkor. Vi talade om deras sociala förmågor. Omkring ett dussin av dem — ”festprissarna” och ungkarlarna i deras samhälle, tror jag att det är — har startat en herrklubb. Under den senaste månaden har jag försökt förstå vad deras syfte var. Nu har det gått upp för mig: Det är en herrklubb.
Och till klubbhus har de, naturligtvis, valt det träd som står närmast mitt sovrumsfönster. Jag kan gissa hur det gick till; det var mitt eget fel, utan att jag visste om det. För omkring två månader sedan valde en ensam kråka — lidande av matsmältningsbesvär eller ett olyckligt äktenskap, förmodar jag — detta träd som sitt ställe för eftertanke. Han väckte mig; jag blev ilsken. Jag öppnade fönstret och kastade en tom sodavattensflaska mot honom. Naturligtvis träffade jag inte och, när jag inte hittade något annat att kasta på honom, skrek jag åt honom, i avsikt att skrämma bort honom. Han brydde sig inte om mig, utan fortsatte tala för sig själv. Jag skrek ännu högre, och väckte därvid min hund. Hunden skällde, alldeles rosenrasande, och väckte upp så gott som allt levande inom en kvarts miles [2] radie. Jag var tvungen att gå ner med ett skohorn — det enda jag fann till hands — för att få tyst på hunden. Två timmar senare somnade jag av utmattning. Då satt kråkan kvar, fortfarande kraxande.
Följande natt kom han tillbaka. Jag skulle vilja beteckna honom som en fågel med sinne för humor. Eftersom jag anat att detta skulle inträffa, hade jag dock vidtagit åtgärden att ha några stenar till hands. Jag öppnade fönstret på vid gavel och kastade dem, den ena efter den andra, mot trädet. Efter det att jag stängt fönstret igen, hoppade han ner och satte sig närmare, och kraxade högre än någonsin. Jag tror att han ville, att jag skulle kasta fler stenar på honom: Han tycktes betrakta hela incidenten som en lek. Den tredje natten smickrade jag mig själv med tanken, eftersom jag ingenting hörde ifrån honom, att jag, trots hans mod, hade avskräckt honom. Men jag borde ha känt kråkornas släkte bättre än så.
Jag antar att det var så här det gick till när deras herrklubb kom till:
”Var skall vi förlägga vår klubblokal?” frågade sekreteraren, efter det att alla de övriga punkterna på dagordningen klarats av. En kråka föreslog det ena trädet, en annan ett annat träd. Så talade och sade denna speciella kråka:
”Det skall jag tala om för er”, sade han, ”i idegranen vid verandan. Och jag skall även säga er varför. En knapp timme före gryningen kommer en man fram till fönstret ovanför terrassen, klädd i den allra mest komiska utstyrsel ni någonsin skådat. Jag ska säga er vad han påminner mig om — de där små statyerna som mänskor använder för att utsmycka sina åkrar med. Han öppnar fönstret och kastar en massa saker ut över gräsmattan, varpå han dansar och sjunger. Det är vansinnigt intressant, och man ser det hela utmärkt från idegranen.”
Detta är skälet, det är min övertygelse, till att herrklubben kom att förlägga sin klubblokal till trädet mitt emot mitt fönster. Jag har fått tillfredsställelsen av att förneka dem den föreställning de såg fram emot, och jag glädjer mig över förhoppningen, att de tar ut sitt missnöje över den hos dem som missledde dem så.
Det finns en skillnad mellan kråkornas herrklubbar och våra. På våra klubbar anländer de respektabla medlemmarna tidigt och drar sig tillbaka i god tid; i kråkornas klubb, förefaller det dock som om denna princip är omvänd. Den galne hattmakaren [3] skulle ha trivts i denna klubb — det skulle ha varit ett ställe i hans smak. Den öppnar klockan halv tre om morgonen, och de första att anlända är medlemmarna med det sämsta ryktet. I kråkvärlden är det rumlarna, bråkmakarna och orosstiftarna som stiger upp tidigt om morgonen och går och lägger sig på eftermiddagen. Framemot gryningen dyker de äldre och mer ordningsamma medlemmarna upp, för en stilla konversation, och klubben förefaller mera städad. Trädet stänger omkring klockan sex. Under de första två timmarna är där dock ett gräsligt liv. Förhandlingarna inleds i allmänhet med ett slagsmål. Om två slagskämpar inte står att finna bland de närvarande herrarna, återstår dock att falla tillbaka på det näst mest irriterande, nämligen sång. Det är inte mig till någon glädje, när folk säger mig att kråkor inte kan sjunga. Jag känner väl till den saken, utan att behöva titta efter i någon fågelbok. Det är kråkorna som inte känner till denna sak; de tror att de kan sjunga; och faktum är att de är mycket flitiga i detta avseende. Man kan kritisera deras sång, eller vad man nu väljer att kalla det, men man kan inte få stopp på den — åtminstone är detta min erfarenhet. Sången de väljer att sjunga är utan undantag en med refräng lämpad för allsång. Mot slutet blir det mer och mer allsång, försåvitt solisten inte är ett ovanligt starkt exemplar, som är fast besluten att hålla på sin rätt.
Ordföranden känner inte till någonting om denna herrklubb Han stiger för egen del upp omkring klockan sju — tre timmar efter det att de andra har klarat av frukosten — och för därpå liv, i tron att han väcker hela kolonin, den trögtänkta gamla stollen. Han är den uslaste president jag någonsin upplevt. Vilken sydamerikansk republik som helst skulle kunna erbjuda en bättre. Kråkorna själva, den gifta majoriteten, familjefäder och respektabla boinnehavare, är lika upprörda som jag är. Jag hör klagomål från varenda hushåll.
Det får en att tänka efter, när framåt kvällskanten under dessa kalla våreftermiddagar, man lutar sig mot grinden till paddocken, och betraktar det flitiga livet i de kala almarna.
Så grönskar åter jorden och kärleken återkommer i våra hjärtan, vi gamla nyktert tänkande typer. Å, frun, era fjädrar glimmar så underbart svarta, och era fagra, ljusa ögon äro som brunnar. Kom och sitt vid min sida, och vi skall berätta en saga, såsom en kråka aldrig tidigare berättat den. Det är sagan om ett bo i den översta grenen, som svänger i den kraftiga västanvinden. Dess yttre är kraftigt, men mjukt och behagligt inuti, där de små, gröna äggen kan vila trygga. Och där sitter, i detta bo, en fager dam, och hon kraxar av glädje, ety i fjärran ser hon sitt hjärtas utvalda. Åhå, han har varit österut, och han har farit västerut, och hans kräva är full av maskar och vattensniglar, och han skall skänka henne dem alla.
Vi är gamla, gamla kråkor, så många av oss. Det vita blandas med det violetta på våra bröst. Vi har sett dessa höga almar växa från dess de blott var telningar; vi har sett de gamla träden falla och dö. Ändå kommer ungdomens tankar över oss varje ny vår. Så bildar vi par och bygger och samlar, på det att åter våra gamla, gamla hjärtan må skälva över de späda skriken från våra nyfödda.
Moder Natur har endast en enda omsorg, den om barnen. Vi talar om Kärleken som Livets Herre: Men den är blott dess förkunnare. Våra romaner tar slut där Naturens sagor börjar. Det drama som våra ridåer fälls inför, är blott prologen till Hennes föreställningar. Hur måste inte denna uråldriga Dame skratta, när hon åhör sina barns pladder. ”Är äktenskapet ett misslyckande?” ”Är livet värt att levas?” ”Den moderna kvinnan kontra den traditionella.” På samma sätt diskuterar Atlantens vågor häftigt, huruvida de skall rinna åt öster eller väster.
Moderskapet är Universums första lag. Hela mänsklighetens uppgift är att utöva det. Vi arbetar: I vilket syfte? Barnen — kvinnan vid vår härd, mannen ute i samhället. Nationen vidtar åtgärder för tillförsäkrandet av sin framtid: Varför? Inom några få år skall dess statsmän, dess soldater, dess hantverkare, dess arbetare, komma att gå till sina fäder. Varför bekymrar vi oss om framtiden? Landet offrar sitt blod och sina skatter åt jorden, på det att våra barn skall skörda frukterna av dess arbete. Den oförnuftige Jacques Bonhomie, med sin rådbråkade hjärna fylld av drömmar, rusar med blodiga händer fram, för att få offra sitt blod för Frihet, Jämlikhet och Broderskap. Han kommer aldrig att få skåda, utom i sin fantasi, den nya värld som han offrar sitt blod för att bygga upp — till och med hans eget, av vackra ord fyllda huvud vet om detta. Men barnen! Deras liv kommer att bli bättre än våra. Bönderna lämnar sina spiselbänkar för att dö på slagfältet. Vad angår det egentligen dem, dessa sandkorn i mänsklighetens timglas, att Ryssland bör erövra Östern, att Tyskland bör bli återförenat, att den Engelska flaggan bör vaja över nya territorier? Det arv hans förfäder lämnat honom måste förmeras åt hans barn. Patriotism! Vad är det annat än modersinstinkten hos ett folkslag?
Anta att ett dekret utgått från Himmelen: Inga nya generationer skall hädanefter födas; i och med denna, skall världen dö ut. Tror ni att vi vidare skulle röra så mycket som en hand? Skeppen skulle få ruttna i hamnarna, grödorna skulle lämnas ruttnande i marken. Skulle vi mera komma att måla tavlor, skriva böcker, skapa musik? Inför detta slags krypande kusliga tystnad i framtiden. Med vilket slags ögon tror ni make och hustru skulle betrakta varandra. Föreställ er den veklagan — när kärlekens källa torkat ut; då endast en pöl stillastående vatten återstår.
Hur lite synes vi inse denna grund för vårt liv. Däri, om ingen annanstans, vilar vår framtid i evigheten. Denna storhet kommer aldrig att dö — om inte mänskligheten från dess begynnelse till sitt slut varit blott ett övergående skämt från gudarnas sida, som kan svepas åt sidan när de tröttnat på saken, lämnandes utrymme för nya experiment. Dessa mina drag — och låt oss inte diskutera deras estetiska värden — kommer aldrig att försvinna; förändrade, varierade, men i stort sett de samma, kommer de att återuppstå i evigt vidgade cirklar, till tidens slut. Detta mitt temperament — allt detta som är ont och gott i mig — skall växa sig starkare för varje tidsålder, sprida sig allt vidare, förenas med andra, förädlas. Jag kommer att bestå genom mina barn och deras barn, jag lever för evigt genom dem. Jag är de och de är jag. Trädet dör och man rensar marken där det stått och är tacksam om man kan hugga upp dess döda ved till gott bränsle; men dess ande, dess livskraft lever vidare i femtio nya generationer. Trädet dör inte, det byter blott skepnad.
Alla dessa män och kvinnor, som passerar mig på gatorna, den ena jäktar till sitt kontor, den andre till sin klubb, ytterligare en annan till sin älskade, de är fäder och mödrar till framtidens värld.
Den girige börshajen, han fuskar, han ljuger, han bedrar hela mänskligheten — av vilket skäl? Följ efter honom till hans luxuösa hem i förorterna; vad kommer man att finna där? En man med små barn i sitt knä, som berättar sagor för dem och lovar dem leksaker. Hans orosfyllda, taffliga liv, av vilket skäl lever han det? För att dessa barn skall kunna äga allt det som han anser är gott för dem. Alla våra laster och dygder, sida vid sida, är sprungna ur denna, gemensamma rot; föräldraskapet. Det är det gemensamma fröet för allt i universum. Planeterna är blott solens barn; månen blott en avkomma till jorden, sten av hennes stenar, järn av hennes järn. Vad är själva kärnan hos oss alla, rörligt liv såväl som orörligt — om man nu kan tala om orörligt liv? Är hela vårt oändliga universum uppfyllt av en enda, dunkel kraft — föräldraskapet?
Den intrigerande modern i Mayfair, som fiskar efter en rik svärson! Ingen fager bild att betrakta, ur en synvinkel. Men låt oss för, för ett ögonblick, betrakta den ur en annan. Hur utmattad måste hon inte vara. Detta är hennes tredje ”mottagning” ikväll; färgen har lämnat hennes stackars ansikte. Hon har blivit avsnäst ett dussin gånger av dem som är henne socialt överlägsna, öppet förolämpad av en grevinna; ändå genomlider hon det hela med ett tålmodigt leende. Det är en ynklig ambition, den hon när; att hennes dotter skall gifta sig till pengar, skall komma att äga vagnar och ha många betjänter, bo på Park Lane, bära diamanter, få se sitt namn i skvallerpressen. Till vilket pris som helst för hennes egen del, skall dottern, om möjligt, komma i åtnjutande av allt detta. Det hade varit så mycket bekvämare för henne att gå till sängs, för att lämna sin dotter till att gifta sig med första bästa framgångsrika handelsresande. Men om vi söker sanningen, mina läsare, ser vi att hennes skumma intrigerande inte är något annat än missledd modersinstinkt.
Föräldraskapet! Det är hela färgspektret på Guds pallett, grymhet och barbari i dess ena ände, ömhet och självuppoffring i den andra.
Duvhöken kämpar med hönan: Han söker föda för sin avkomma, hon försvarar sin med sitt liv. Spindeln suger livet ur flugan för att mata sina myriader unga; katten torterar musen, för att kunna ge den fortfarande sprattlande kroppen till sina kattungar, och män begår orätta handlingar emot andra män, för sina barns skull. Kanske, när meningen med oron i denna värld går upp för oss helt och inte endast i delar, skall vi inse att det är harmoni, när varje falskt ackord faller på plats runt det centrala tema, som utgörs av föräldraskapet.
Fotnoter
redigera- ↑ Lord Alfred Tennyson, brittisk poet, 1809-92.
- ↑ 401 meter.
- ↑ Den galne hattmakaren; figur i Lewis Carrolls Alice i underlandet.