En lätting på andra tankar/Om vår förmåga till ädelmod
| ← Om slöseriet med tid i att tänka sig för innan man handlar |
|
Om människans moderliga sidor → |
Om vår förmåga till ädelmod
redigeraEn äldre, anglifierad fransman, som jag ofta brukade träffa under mina tidiga dagar som journalist, hyste en teori rörande människans framtid, som sedan dess kommit att ge mig mycket mer nyttig tankemöda, än vad jag vid den tiden föreställde mig. Han var en klarögd, ivrig liten man. Man kände på sig, att inget Lotus’ land för honom kunde vara paradiset. Vi bygger upp vårt eget Himmelrike av de stenar som utgörs av våra önskningar: För den gamle, rödskäggige mannen från Norden var det en fiende att kämpa emot och en bägare att tömma; för den konstnärligt lagde greken en lund med statyer; för indianen hans jaktmarker; för turken hans harem; för juden det nya Jerusalem, klätt i guld; för andra folkslag i enlighet med deras tycke och smak och begränsat endast av deras fantasi.
Mycket lite skrämde mig som barn, som tanken på Himmelen — som den uppmålades för mig av vissa av de goda människorna i min omgivning. De sade mig, att om jag var en snäll gosse, höll mitt hår kammat och inte retade katten, skulle jag sannolikt, när jag dog, hamna på ett ställe, där jag dagarna i ända skulle sitta stilla och sjunga psalmer. (Betänk detta! Det var belöningen för att en hälsosam liten gosse skötte sig väl!) Det skulle inte serveras vare sig frukost, lunch, te eller middagsmål. En gammal dam tröstade mig något genom att antyda, att monotonin kanske skulle komma att brytas av en smula manna; men tanken på att ständigt äta manna förfärade mig, och mina egna förslag på sorbet och kola, förkastades som alltför profana. Det skulle inte finnas någon skola där, men inte heller någon cricket eller några tunnband. Jag skulle inte känna någon lust att imponera på de andra änglarna, genom att glida ner längs de Himmelska ledstängerna. Min enda källa till glädje skulle bli att få sjunga.
”Börjar vi sjunga det första vi gör om morgnarna?” frågade jag.
"Där kommer inte att finnas några morgnar”, blev svaret. ”Där kommer inte att vara skillnad mellan natt och dag. Det kommer att vara dag utan något slut.”
”Och vi kommer att sjunga hela tiden?” framhärdade jag.
”Ja, du kommer att vara så lycklig att du alltid vill sjunga.”
”Tröttnar jag aldrig?”
”Nej, du tröttnar aldrig, och du blir aldrig sömnig, hungrig eller törstig.”
"Och detta kommer att pågå i evighet?”
”Javisst, i evigheters evighet.”
”I millioner år?”
”Ja, millioner år, och därefter millioner år till och därpå ytterligare millioner år efter det. Det tar aldrig slut.”
Jag kan än i denna dag minnas plågan under alla dessa nätter, då jag låg vaken, funderande över denna ändlösa tid i Himmelen, varifrån det inte tycktes finnas någon möjlighet till flykt. För det andra stället var även det utan slut, annars hade jag kanske kunnat söka asyl där.
Vi vuxna människor, vars hjärnor trubbats av genom den sakta antagna vanan att inte tänka, handlar fel genom att tortera barn med detta slags fruktansvärda tankar. Evigheten, Himmelen och Helvetet är ord utan mening för oss. Vi upprepar dem på samma sätt som vi rabblar våra böner, och intalar våra dygdiga, självgoda egon att vi är usla syndare. Men för barnen, de ”intelligenta främlingarna” i denna värld, som söker kunskap, är de en verklighet värd att frukta. Om ni tvivlar, kära läsare, ställ er ensam under stjärnorna en natt och tänk igenom frågorna kring Evigheten. Er nästa adress kommer därpå att bli på traktens sinnessjukhus.
Min praktiskt lagde franske vän hyste en gladare uppfattning än vad som är vanligt kring vad som är människans lott ovanefter. Hans tro var att vi var ämnade till ständig förändring, evigt arbete. Vi skulle komma att lämna de gamla planeterna för att arbeta i högre sfärer.
Men för denna slags mer avancerade karriär krävdes en mer kompetent sorts varelse. Ingen av oss dög som vi var, sade han, som framtida självständiga varelser. Hans tanke var att två eller tre av fyra av oss, beroende på vårt andliga värde, skulle komma att slås ihop, för att skapa en ny och bättre skickad individ, anpassad för den nya, högre existensen. Människan var, påpekade han, redan en förening av alla djurs egenskaper. ”Ni och jag”, sade han och knackade först sig själv och därpå mig på bröstet, ”vi har dem allihop här — aporna, tigern, grisen, den moderliga hönan, stridstuppen, den flitiga myran; de är vi, sammatagna. Så framtidens människa kommer att bestå av många människors andar — en mans mod, en annans visdom, och en tredjes vänlighet och generositet.”
”Tag en man från the City”, brukade han fortsätta, ”låt oss säga the Lord Mayor [1]; lägg till hans egenskaper en poets, låt oss säga Swinburne [2]; blanda dem med en religiös tänkare, till exempel General Booth [3]. Där har du den man som är skickad för det högre livet.” Garibaldi [4] och Bismarck [5] skulle, enligt hans uppfattning, vara en utmärkt blandning som vägde upp varandra; om nödvändigt kunde delar av Ibsen [6] kanske läggas till som extra krydda. Han ansåg att irländska politiker skulle kunna blandas på ett utmärkt sätt med skotska religiösa ledare; att rektorer från Oxford skulle passa förträffligt tillsammans med kvinnliga, skönlitterära författare. Han var övertygad om, att Greve Tolstoj [7], några snobbar ur nöjeslivet (vi kallade dem ”festprissar” på den tiden), blandat med en humorist — han hade vänligheten att föreslå mig — skulle utgöra någonting verkligen förstklassigt tillsammans.
Drottning Elizabeth var, föreställde han sig, ämnad att efter döden — låt oss hoppas i en mycket avlägsen framtid — kombineras med Ouida [8]. Det kan framstå som en mycket tokig teori, när man ser den beskriven här med mina ord och inte hans egna; men den gamle mannen var så uppriktig att få av oss ens funderade på att skratta åt hans prat. Tvärtom fanns det ögonblick under stjärnklara nätter, när vi vandrade hemåt från redaktionen, stannade till på Waterloo Bridge för att njuta av det förtrollande i åsynen av den långa raden gatlyktor längs the Embankment, när jag nästan kom till att tro, när jag lyssnade på honom, att det han drömde om nästan inte var omöjligt.
Även med avseende på denna världen, vore det ofta fördelaktigt, tycker man, och ingen förlust, om cirka ett halvdussin av oss sammansmälte, eller kokades ihop, eller vilken process som än krävs, till en enda person med alla dessa individers egenskaper.
Har inte ni, min sköna läsarinna, ibland funderat för er själv, över vilken utmärkt äkta make Tom det — och — det, Harry den — och — den, tillsammans med Dick vad — han — än — heter skulle utgöra? Tom är alltid så gladlynt och har ett jämt temperament, ändå känner man att han skulle brista i livets hårdare ögonblick. En utmärkt make i glada stunder, ja; men man skall nog inte vända sig till honom för att få tröst och styrka när svårigheter uppstår, eller hur? Nej, i smärtans timme, hur tryggt vore det inte att i sin närhet ha den allvarlige, ärlige Harry. Det är ”en riktig klippa”, Harry. Kanske, när allt kommer omkring är han den bäste av dem alla tre — stadig, stark och sann. Vilken otur att han är en aning vardaglig och saknar ambitioner. Era vänner, som inte insett hans utmärkta, dolda kvaliteter, skulle knappast komma att avundas er; och en make som ingen annan åtrår — nåja, det är ju ingenting att eftersträva, eller hur? Dick, å andra sidan, är klok och fyndig. Han kommer att kunna ta sig fram här i livet; en dag skall komma, det är ni övertygad om, när en kvinna med stolthet kommer att bära hans efternamn. Om han inte hade varit så självcentrerad, om han ändå varit mer sympatisk.
Men en kombination av dem alla tre, eller snarare av det bästa hos dem alla tre — Toms goda humör, Harrys ömma styrka, Dicks påhittiga uppfinningsrikedom; det skulle vara den man som är er värdig.
Den kvinna som David Copperfield önskade sig var Agnes och Dora i en och samma person. Han fick dock viga sig med dem, den ena efter den andra, vilket dock inte var helt idealiskt. Och älskade han verkligen Agnes, Mr. Dickens; eller tyckte han helt enkelt bara att han borde göra det? Förlåt mig, men jag tvivlar ifråga om detta andra äktenskap Copperfield ingick. Medge, så här mellan fyra ögon, Mr. Dickens; var inte David — den goda människan — inte ibland en aning uttråkad av den fläckfria Agnes? Hon var honom en utmärkt maka, det är jag övertygad om. Hon beställde aldrig ostron tunnvis och oöppnade. Det skulle när som helst ha varit tryggt att bjuda hem Traddles på middag; faktum är att Sophie och hela rosenträdgården skulle ha kunnat åtfölja honom; Agnes skulle i alla händelser ha varit situationen mogen. Middagen skulle ha varit perfekt tillagad och serverad, och Agnes’ söta leende skulle ha varit en extra krydda till måltiden. Men efter måltiden, när David och Traddles dragit sig tillbaka för att röka, under det att det från vardagsrummet svävade toner av högklassig, upplyftande musik, spelad av den änglalika Agnes, skulle de aldrig, när de förstulet betraktade den tomma stolen emellan sig, se det skrattande, lockberamade ansiktet tillhörande en mycket dåraktig liten kvinna — en av dessa dåraktiga små kvinnor som visa män tackar Gud för att Han skapar — och vilka, allt sammantaget, är fullkomligt kött och blod och inte bara skuggor?
Å, ni dåraktiga, förståndiga människor, som önskar omforma den mänskliga naturen! Förstår ni icke hur storartad Skapelsen redan är? Inser ni icke att mänsklighetens storhet ligger i ett välskött hushåll och i konversationskonst av högsta klass? Lättsinniga Dora, skapad av den genialiska magikern Naturen, som känner till att svaghet och hjälplöshet liknar en talisman som frambringar styrka och ömhet hos en man, bekymra dig inte alltför mycket med de där ostronen eller den något för okokta fårsteken, kvinna lilla. Skickliga, vanliga kokerskor à tjugo pund om året ser till den sortens saker åt oss; samt, då och då, när lyckan ler mot oss, kan vi äta tillsammans på restauranger med hyfsade priser, där allt sådant sköts så mycket bättre. Ditt arbete, kära du, är att lära oss ömhet och vänlighet. Stanna här hos oss, kära barn. Det är från dig och dina likar vi lär oss att bli visa män. Obegåvade förnuftiga människor ser ner på dig; dåraktiga förnuftiga människor vill dra upp de onyttiga liljorna och rosorna från rabatten, och i dess ställe enbart plantera nyttiga, hälsosamma kålplantor. Men Trädgårdsmästaren förstår bättre och planterar alla dessa fåniga, kortlivade blommor; dåraktiga förnuftiga människor undrar av vilket skäl.
Vad Agnes beträffar, Mr. Dickens, vet ni vad hon alltid får mig att tänka på? Om ni inte misstycker att jag säger det? — kvinnan man alltid läser om. Uppriktigt sagt finner jag henne inte trovärdig. Jag syftar då inte på Agnes i synnerhet, utan den sortens kvinna som hon kan stå modell för, den felfria kvinnan vi möter i böcker. Kvinnor har många fel och brister, men Gud ske lov har de ett försonande drag — ingen av dem är felfri.
Men hjältinnorna i skönlitteraturen, däremot! Å, de är fruktansvärda dygderika drakar, det är de. Må Himmelen skydda oss arma män, hur usla vi än må vara, från att tvingas leva tillsammans med en hjältinna från skönlitteraturen. Hon består tillfullo av själ och hjärta och intellekt, utan en enda gnutta mänsklig natur så man kan förstå sig på henne. Hennes skönhet, förefaller det en, är så smärtsamt obeskrivbar. Varifrån kommer hon, varthän går hon, varför träffar vi aldrig hennes like? Jag känner många kvinnor och har ibland dem sökt hennes prototyp; utan att finna den. De är charmerande, de är vackra, alla dessa kvinnor jag känner. Det skulle inte passa sig att jag sade er, mina damer, med vilken aktning och vördnad jag betraktar er alla. Ni skulle vara de första som, rodnande, som avvisade min beundran. Men ändå, kära damer, till och med betraktade med mina ögon, kommer ni aldrig i närheten av de damer som jag läser om. Ni kommer inte — om det tillåts mig en klumpig analogi — ens i närheten av dem. Er skönhet kan jag betrakta och behålla i mitt minne — vad än det nu kan vara värt. Er konversationskonst är, det erkänner jag, högst begåvad och briljant; er bildning djup och bred; er kultur helt Bostonsk; ändå skiner ni inte — jag vet inte hur jag bättre skulle kunna beskriva detta — ni skiner inte med ljuset av sexton fullmånar, på samma sätt som hjältinnorna i skönlitteraturen. Ni inger mig inte — och det tackar jag er för — tanken att ni är den enda kvinnan på jorden. Ni, till och med ni hyser helt egna känslor. Jag är inte benägen att tro att ni intresserar er för er klädedräkt. Jag är inte helt säker på att ”ert eget hår” (ni vet vad jag menar) verkligen har vuxit ut ur ert eget huvud. I ert temperament finns en aning fåfänga, en smula själviskhet och en nypa lättja. Jag har upplevt er smått oresonabla, något obetänksamma och ibland smått prövande. Till skillnad från hjältinnorna i romaner, har ni en uppsättning mänskliga lustar och laster, mänskliga dårskaper, kanske, några brister, kanske en eller annan? Kort sagt, mina kära damer, även ni, liksom vi män, är Adam och Evas barn. Säg mig, om ni kan, var jag kan träffa denna slags övernaturliga syster till er, detta slags kvinnor man läser om i böcker. Hon låter aldrig någon vänta, medan hon ordnar till sitt hår, hon är aldrig ilsken på alla andra i huset för att hon inte kan finna sina egna skor, hon skäller aldrig på betjänterna, hon är aldrig arg på barnen, hon slår aldrig i dörrar, hon är aldrig avundsjuk på sin yngre syster, hon håller aldrig till nere vid grinden med någons kusin, utom sina egna.
Kära nå’n, var finns de, dessa kvinnor man läser om? Jag antar att jag vet var de finns, dessa Konstens vackra flickor. För ni har väl sett dem, läsare, den vackra flickan på bilden? Hon hoppar över grinden med sex tvärslår med en och en halv yard [9] luft emellan, vänder sig om i sin sadel under det att hon avger en leende kommentar till den löjlige man som, naturligtvis, just stått på öronen i diket. Hon flyter gracilt fram på Dieppe under stormiga morgontimmar. Hennes baigneuse [10] — i allmänhet av chiffong och med gammaldags spetsar — sitter fortfarande som gjuten. De äldre kvinnorna, som badar i hennes närhet, ser mycket våta ut. Deras baddräkter är klistrade till deras lemmar. Men den Konstens vackra flicka dyker i vattnet och aldrig kommer så mycket som en slinga av hennes hår i oordning. Konstens vackra flicka står, lätt på tå och skickar iväg en tennisboll sex fot [11] över sitt huvud. Konstens vackra flicka håller roddbåtens för rakt emot starka strömmar och vindar. Hon får aldrig vatten upp längs ärmarna och nerför ryggen, och över alla dynorna i båten. Hennes åra fastnar aldrig i leran, varvid aktern skjuter iväg tio yards [12] och mannen i båten faller i vattnet. Konstens vackra flicka åker skridskor i högklackade franska skor i fyrtiofem graders vinkel i förhållande till isytan, med bägge sina händer i muffen. Hon slår aldrig en rova, med fötterna en yard [13] åtskilda, sägande ”aj”. Konstens vackra flicka kör ett tvåspann nerför Piccadilly, mitt under den värsta trafiken, med en hastighet av 18 miles per timme [14]. Det faller aldrig hennes sällskap in, att det nu skulle vara dags för honom att ta över tömmarna och köra hemåt. Konstens vackra flicka cyklar genom staden på marknadsdagen, bärande på en korg med ägg och ler åt både höger och vänster. Hon släpper aldrig styret med båda händerna och krockar med en ko. Konstens vackra flicka ger sig av på forellfiske i silkesstrumpor, under en stekande sol, med en bukett daggbestänkta gullvivor i håret; och varje gång hon graciöst knycker till på sitt spö, kan hon hala hem en lax. Hon trasslar inte in sig själv och metreven i ett träd, eller sätter kroken i hunden. Hon kommer aldrig tillbaka hem igen genomsur och på otrevligt humör, enbart för att säga att hon fångade sex fiskar, men släppte dem fria igen, eftersom de endast vägde två eller tre pund [15], och inte var värda besväret att bära med sig hem. Konstens vackra flicka spelar krocket med enhandsfattning och ser ut som om hon uppskattade spelet. Hon försöker aldrig sparka sitt klot i bättre läge när ingen ser på, eller påstår att hon slagit klotet genom en båge, mot bättre vetande.
Hon är en duktig allroundidrottskvinna, Tavlans vackra flicka. Det enda jag har att anmärka emot henne är, att hon får flickan utanför tavlan att framstå i sämre dager — det slags flicka som inte kan skilja på en roddbåt och ett såll, så att man vid landstigningen känner sig som om man just tillbringat en dag i Biscayabukten; och som, då och då, råkar smälla till en med åran; det slags flicka som inte åker skridskor med bägge händerna i muffen, utan flaxar med dem och ropar ”jag faller!” och därpå ramlar, samt är mycket noga med att dra med sig sitt sällskap i fallet; det slags flicka som, under det att man borstar av henne och försöker trösta henne, förklarar att hästen tog hörnet alltför snävt och inte såg milstolpen; det slags flicka vars hår inte gör sig bättre av kontakt med havsvatten.
Det kan inte råda någon som helst tvivel om saken: Att de förvarar Skönlitteraturens vackra flickor på samma ställe som Konstens sköna kvinnor.
Inser ni inte, Messieurs les Auteurs [16], att ni irriterar oss? Dessa kvinnor, som är en kombination av Venus, Sankt Cecilia och Elizabeth Fry! Ni målar upp dem för oss på era boksidor och taveldukar; det är inte snällt av er, när ni vet hur de kvinnor vi måste stå ut med, är.
Vore vi inte lyckligare, vi män och kvinnor, om vi inte idealiserade varandra i mindre grad? Min kära unga dam, ni har ingenting över huvud taget att beklaga er över inför Ödet, det försäkrar jag er. Vrid inte längre era vackra händer och stig bort från fönstret i skymningen. Jack är en så god make som ni kan förtjäna; sörj nu inte så. Sir Galahad, min kära vän — Sir Galahad rider och slåss i Landet bortom solnedgången. Långt borta från vår bullriga lilla värld där ni och jag tillbringar så mycket tid med tisseltassel, flirtning, bärandet av vackra kläder och teaterbesök. Och dessutom måste ni minnas, att Sir Galahad var ungkarl: Såsom varande idealist betedde han sig klokt. Er Jack är på intet sätt någon dålig riddare, enligt dagens standard för riddare, i denna ickeidylliska värld. Han är hederlig och uppriktig, och han förställer sig inte. Han är ingen enastående karl, det kan jag gå med på, men, kära vän, har ni någonsin mött en enastående karl? Javisst, mycket trevliga i salongerna, och det är intressant att läsa om dem i skvallerpressen: Där framstår han i sin bästa dager: Lyd dock mitt råd och skärskåda honom inte allt för närgånget. Var ni förnöjd mer er Jack och tacka Himmelen för att han inte är värre än han är. Vi män är inga helgon — ingen av oss, och våra vackra tankar, fruktar jag, sparar vi till poesin och omsätter inte i handling. Den vite riddaren, min kära unga dam, med sin rena själ, sitt hjältemodiga hjärta och sin hängivenhet för ädla dåd, förekommer mycket sällan här nere hos oss i någon större utsträckning. Man har provat på det, en eller annan av dem, och världen — ni och jag — världen skapad för sådana som ni och jag — lät dem i allmänhet svälta ihjäl eller fördrev dem. Det finns inte särskilt många av dem kvar numera: Tror ni verkligen att ni skulle vilja ta en av dem till make, förutsatt att ni lyckades hitta en av dem? Skulle ni vilja bo med honom i två möblerade rum i Clerkenwell, dö tillsammans med honom i en bäddsoffa? Ett århundrade senare skulle de resa en staty över honom och ni skulle hedras som den hustru som med honom delade hans lidanden. Tror ni verkligen att ni är rätt slags kvinna för den sortens liv? Om inte, tacka er lyckliga stjärna, att ni tillförsäkrat er själv, för ert eget bruk, en av oss icke-enastående män, som inte förstår bättre än att beundra och avguda er. Ni är inte heller enastående.
Och även hos oss helt vanliga män finns någonting gott. Det enda som återstår är att upptäcka det. Vi är inte fullt så mediokra som ni tror. Till och med er Jack, som är så förtjust i sitt middagsmål och vars konversation sällan lämnar vad han läst på sportsidorna — ja, jag medger att han inte är så vidare intressant när han sitter och snarkar i sin länsstol; men tro mig eller ej, Jack har vad som krävs av en verklig hjälte, om Ödet behandlar honom vänligt och väcker honom ur hans slummer.
Innanför doktor Jekylls omfångsrika väst fanns inte endast två egon, utan tre — inte endast Hyde, utan en annan, än mer storartad man än Jekyll — en man lika nära änglarna som Hyde var nära demonerna. Dessa välfödda män i the City, dessa socitetslejon, dessa bonddrängar, apotekare, tjuvar! Inom var och en av dem finns en hjälte dold, om blott Ödet, alltings skulptör, valde att använda sina verktyg rätt. Dessa små lerklumpar som vi då och då lagt märke till, på vår levnads stig, var mycket svåra att skilja från varandra. De var inte överdrivet renliga, använde av och till ett tämligen grovt språk — liksom de flesta längs stigen: Tag er till vara, om ni inte önskar att bli en bland dem.
En morgon berättade distriktets Coroner [17], en man som, i allmänhet inte är en poet, men som ofta upptäcker poesin begraven i de mest oväntade avfallshögar, mer om henne. Hon tjänade sex shillings i veckan, och för denna summa försörjde hon en sängliggande moder och tre små barn. Hon var en hemmafru, vårdarinna, moder, familjeförsörjerska, allt på en gång. Javisst, det finns hjältinnor även utanför litteraturens värld.
Så, den tröge Tom har fått Viktoriakorset — sprang ut under kulornas regn och räddade nationens flagga. Vem skulle ha väntat sig något sådant av den tröge Tom? Byns ölstuga var vad man förväntade sig vara hans enda mål. Men så kommer Ödets ögonblick till Tom och vi ser vem han verkligen är. Ifråga om Harry var Ödet mindre nådigt. Han var en illsinnig karl, han Harry — drack och slog sin hustru, säger man. Begrav honom, så är vi av me’n sedan, den odågan. Men kan vi vara säkra på den saken?
Låt oss erkänna att vi är alla syndare. Vi vet, de av oss som vågar betrakta oss själva, att vi är alla förmögna till varje slags elakhet — varje slags felaktig handling under solen. Det beror på turen eller slumpen, hjälpt på traven av en vaksam polismans öga, om vi skall falla in på brottets bana eller ej. Men sedan vi erkänt oss i stånd till det ondas gärningar, låt oss även erkänna att vi mäktar även det som är gott. Martyrerna, som motstod döden och tortyr utan att klaga, för sina samvetens skull, var män och kvinnor precis som vi själva. De hade sina dåliga sidor, de med. Inför de små prövningar som vi alla genomgår dagligdags, brast även de, liksom vi brister. De var, på intet sätt något slags jordens salt. Tjuvar, hade flera av dem varit, och mördare, våldsmän och missdådare. Men ädelmodet fanns hos dem med, latent, till dess deras storhets dag kom. Bland dem måste ha funnits män som bedragit sin nästa över handelsdisken; män som visat grymhet mot sina hustrur och barn; samt själviska, skvallrande kvinnor. I tider inte så svåra som dem de levde i, hade deras dygder aldrig varit kända för någon annan än deras Skapare.
I varje tidsålder, i varje era, när Ödet har kallat män och kvinnor att resa sig och bli till sanna människor, har den mänskliga naturen aldrig brustit. De var ena stackars satar dessa franska aristokrater som Terrorns tidsålder drabbade: I feghet, egoistism, girighet — så hade deras liv förflutit. Ändå måste det ha funnits gott gry till och med hos dem. När de småttigheter som i deras små liv varit av sådan vikt för dem, sveptes iväg från dem, när de fann sig själva stående öga mot öga med sanningen; då levde de upp och blev sanna människor. Stackars ynkliga Karl I, så full av svagheter och dårskap, djupt inne i honom fann vi till sist den sanne gentlemannen.
Jag tycker om att höra historier om småttigheten hos stora män. Jag trivs med att tro att Shakespeare [18] hade en förkärlek till flaskan. Jag håller mig även krampaktigt till berättelsen om hans avskyvärda orgie mot slutet av sitt liv med vännen Ben Jonson. Det är möjligt att denna historia inte är sann, men jag hoppas så att den är det. Jag vill tänka mig honom som frossare, som byns odugling, relegerad av byns folkskolelärare, bannad av den lokale fredsdomaren. Jag trivs med att tänka på att Cromwell [19] hade en vårta på näsan; denna tanke gör mig mer nöjd med mina egna ansiktsdrag. Jag brukar föreställa mig hur han lade godsaker på stolarna, för att kunna betrakta hur vackert klädda damer fick sina klänningar förstörda, samt hur han vrålade av skratt åt dessa fåniga spratt, på samma sätt som vilken som helst ’Arry från East End skulle ha gjort med sin skvätt smutsvatten på en allmän helgdag. Jag tycker om att läsa om hur Carlyle [20] kastade bacon på sin hustru och emellanåt gjorde sig själv till åtlöje över småsaker, som vilken annan man som helst med mera balanserat temperament skulle ha avfärdat med ett leende. Jag betänker alla de femtio fåniga saker jag gör per vecka, och säger till mig själv att ”även jag är en litteratör”.
Jag tycker om att tänka mig, att även Judas [21]hade sina stora ögonblick, sina goda stunder, då han villigt skulle ha offrat sitt liv för sin Herre. Kanske kom, innan resans slut, även till honom, minnet av en röst som sade: ”Dina synder är härmed förlåtna.” Det måste ha funnits godhet även hos Judas.
Våra dygder är som guldkornen i sanden, det finns inte så mycket av den varan och vi måste lägga ner mycket möda på att vaska fram dem. Men Naturen tycks anse att det är värt besväret att blanda ut guldet med all denna värdelösa sand. Kanske att hon även i den mänskliga naturen inte bryr sig så mycket om allt detta slagg, förutsatt att hon genom att krossa och raffinera den, kan frambringa en smula guld, tillräckligt för att löna henne för hennes arbete med denna värld. Vi undrar varför hon alls skapade sanden och malmen. Varför kunde inte guldet ligga som färdiga tackor direkt på marken? Men hennes metoder är förborgade hemligheter för oss. Kanske finns det ett skäl till att hon skapade malmen. Möjligen finns det en anledning att ondska och dårskaper existerar, genom vilken stiger, osedd för våra blinda ögon, de små strömmarna av dygd.
Ja, stenmalmen dominerar, men guldet finns där. Vi hävdar att vi känner dess värde. Den ondska som finns inom människorna kan ingen människa mäta. Vi är onda bland onda människor, en liten ond folkstam. Men vi kan även vara storartade. Trava alla våra synders tegelstenar, ända till dess tornet de bildar knackar på Himmelens port och utkräver hämnd emot oss, ändå är vi storartade — ett slags storslagenhet och dygd som änglarna, vilka inte utsätts för samma frestelser som oss, aldrig kommer att uppnå. Människans nedtecknade historia är en lång lista över grymheter, falskspel och förtryck. Tror ni att världen skulle ha fortsatt i sin bana runt solen, om denna nedtecknade historia vore hela sanningen? Gud lovade att skona Sodom, om det fanns tio rättfärdiga män inom dess murar. Världen räddas av sina rättfärdiga män. Historiens musa ser dem inte; hon är blott en tidning — en förmedlare av olycksrapporter. Bedömer ni livet på dessa grunder? I så fall bör ni även anse, att det sanna templet till äktenskapets ära är skilsmässodomstolarna; att mänskligheten består blott av två kategorier, tjuvar och poliser; att alla ädla tankar blott är politikernas slagord. Historien ser blott förstörelsens härjningar, hon ser inte till uppbyggandet. Historien noterar allt som gjorts illa; men det tålmodiga lidandet, den hjältemodiga ansträngningen, att, sakta men säkert, på samma sätt som Naturen med sina försiktiga processer, åter klär sitt älskade land i grön skrud om våren och döljer allt som är fult, det har historien aldrig ägnat en tanke. Under ondskans och förtryckets dagar — inte nödvändigtvis alltid i det förflutna, är jag rädd — måste det ha levt ömsinta män och kvinnor, läkande genom sin hjälpsamhet och omtanke de sår som annars världen dött av. I tjuvens spår, han som rider fram under svärds och sporrars klingande ljud, kommer, sittande på sin åsna, den gode samariten. Världens ondskas pyramid — Gud hjälpe oss! — reser sig hög och blockerar nästan solens strålar. Men listan över mänsklighetens goda gärningar, ligger skriven i barnens skratt, i ljuset i älskandes ögon och i de unga männens drömmar; de skall aldrig glömmas. Förföljelsens bränder tjänade som facklor för att visa Himmelen att hjältemodet bodde i mänskligheten. Ur tyranniets jord grodde självuppoffringen och viljan till det goda. Grymheter! Var de blott det illaluktande gödsel, som beredde jordmånen för ömhetens och omtankens vackra blommor? Hat och Vrede skrek åt varandra genom tidsåldrarna, men Kärlekens och Tröstens röster existerar inte i mindre grad bara för att de talar viskande, med läpparna mot ens öra.
Vi har alla handlat fel någon gång, därom vittnar Himmelen, men vi har även handlat gott. Vi strävar efter det rätta. Vi har offrat oss för våra vänner: Större kärlek kan vi icke visa våra medmänniskor. Vi har kämpat för Rättvisan. Vi har dött för Sanningen — på det sätt sanningen framstod för oss. Vi har utfört ädla gärningar; vi har levt ädla liv; vi har tröstat de sorgsna; vi har stöttat de svaga. Vi har brustit och famlat oss fram och i vår blindhet tagit många snedsteg, ändå har vi kämpat vidare. För de Godas skara, rättvisa och sanna män, för alla dessa myriader tålmodiga, kärleksfulla kvinnors skull, för de ömsinta och hjälpandes skull, för allt det goda som ligger förborgat i oss — skydda oss, o Herre.
Fotnoter
redigera- ↑ Ämbete i Storlondon. Överborgmästare över hela London och borgmästare i the City.
- ↑ Algernon Charles Swinburn, 1837-1909. Engelsk författare och poet.
- ↑ William Booth, som 1865 grundade Frälsningsarmén i London.
- ↑ Guiseppe Garibaldi, 1807-82; italiensk frihetskämpe och enhetsrörelsens största ledare.
- ↑ Otto von Bismarck, 1815-98; hårdför krigare och realpolitiker. Greve av Bismarck, hertig av Bismarck-Schönhausen. Rikskansler i Tyska Kejserliga Riket, kallad ”järnkanslern”. Social reformator.
- ↑ Henrik Ibsen, 1828-1906; norsk författare och dramatiker.
- ↑ Lev Tolstoj, 1828-1910; rysk författare och dramatiker.
- ↑ Ouida, pseudonym för Louise de la Ramée, 1839-1908. Engelsk poet och romanförfattare.
- ↑ 1 ½ yard = 1,371 meter.
- ↑ Baddräkt av 1800-talssnitt för kvinnor.
- ↑ 1,82 meter.
- ↑ 9,041 meter.
- ↑ 90,4 centimeter
- ↑ 28,96 kilometer per timme.
- ↑ 908 respektive 1 362 gram.
- ↑ Franska: Herrar författare.
- ↑ Coroner = tjänsteman inom brittiskt och amerikanskt rättsväsende, som utför undersökningar angående orsak till dödsfall.
- ↑ William Shakespeare, 1564-1616, engelsk dramatiker, poet och skådespelare.
- ↑ Oliver Cromwell, 1599-1658, engelsk militär och statsman. Ledde upproret mot den engelska monarkin och blev därefter Lord Protector.
- ↑ Thomas Carlyle, 1795-1881, skotsk historiker och författare.
- ↑ Judas Iskariot, död cirka 33 e.Kr. Den av Jesu tolv lärjungar som förrådde honom, enligt Bibelns Nya Testamene.