En lättings lättsamma tankar/Om att vara blyg
| ← Om katter och hundar |
|
Om spädbarn → |
Om att vara blyg
redigeraAlla stora män inom litteraturen är blyga. Det gäller även mig, även om folk säger att det nästan inte märks alls.
Det gläder mig mycket. Det lyste tidigare igenom på ett oerhört sätt och var skälet till mycket elände för mig själv och obehag för alla i min omgivning — i synnerhet mina dambekanta beklagade sig å det bittraste.
En blyg mans lott är inte avundsvärd. Männen ogillar honom, kvinnorna föraktar honom och han ogillar och föraktar sig själv. Vanan innebär heller ingen lättnad och för honom finns ingen bot utom tiden; även om jag vid ett tillfälle kom över ett utmärkt recept på hur man tog sig ur denna slags olycka. Det fanns tryckt bland ”svar på våra läsares frågor” i en liten veckotidning och löd som följer — jag minns det fortfarande: ”Vinnlägg dig om ett lättsamt och trevligt sätt, i synnerhet gentemot damer.”
Stackars satar! Jag kan föreställa mig det skeva leende som måste ha uppstått när de läste detta råd. ”Vinnlägg dig om ett lättsamt och trevligt sätt, i synnerhet gentemot damer”, så ta mig tusan! Vinnlägg dig inte om någonting alls i den vägen, min käre, unge blyge vän. Dina försök att anlägga något slags mask som inte är äkta kommer ofelbart att leda till att du framstår som fånigt hurtig och oförskämt familjär. Var dig själv istället, och du kommer att betraktas som tillbakadragen och dum.
En blyg man har en viss förmåga att hämnas på sina medmänniskor för den tortyr dessa utsätter honom för. Han är förmögen att, i viss utsträckning, förmedla sina känslor av otillräcklighet. Han skrämmer andra människor i samma utsträckning som de skrämmer honom. Han kan lägga sordin på stämningen i ett helt rum och de annars aldrig så jovialiska själarna blir i hans närvaro deprimerade och nervösa. Detta beror i stor utsträckning på missförstånd. Många människor förväxlar den blyges timiditet med oresonlig arrogans och tar illa upp av den. Hans beråd misstolkas som oförskämd nonchalans och, skräckslagen över det första ord som riktas till honom, hans blod rusar till hans huvud och han helt tappar talförmågan, anses hans beteende utgöra ett fruktansvärt exempel på de onda följderna av att ge efter för sina känslor.
Men, att bli missförstådd är den blyge mannens öde vid varje tillfälle och, vilket intryck han än försöker sig på att skapa, kommer han alltid att överföra dess motsats. När han skämtar, betraktas det som vore han allvarlig och bristerna i sanningshalt i det han säger fördöms av omgivningen. Hans ironier tas på blodigt allvar och han får stämpeln att vara en riktig knöl, medan, å andra sidan, om han vinnlägga sig om någons vänskap och därför försöker sig på en aning smicker, tas det för satir och han avskys för alltid efteråt.
Detta och andra bekymmer en blyg man utsätts för anses alltid synnerligen roande av andra, och har utgjort stoff för komedier sedan uråldriga tider. Men betraktar vi det hela en smula djupare, kommer vi att finna att det finns en patetisk — för att inte säga tragisk — sida av saken. En blyg man är en ensam människa — en man avskuren från allt umgänge med andra, all trevnad. Han rör sig genom världen, men beblandar sig inte med den. Mellan honom och hans nästa reses en för alltid ogenomtränglig mur — stark och osynlig, som han aldrig lyckas tränga igenom. Han ser trevliga ansikten och hör älskvärda röster på andra sidan, men han kan inte sträcka ut sin hand genom den, för att fatta de andras händer. Han står där och iakttar de glada människoskarorna och han önskar inget annat än att tala med dem och dela deras glädje. Men de passerar förbi, glatt samspråkande och han kan inte stoppa dem. Han försöker nå dem, men hans fängelsemurar rör sig tillsammans med honom själv och omringar honom från varje håll. På de livliga gatorna, i rum fyllda av människor, i arbetslivet, i nöjeslivets virvlar, bland folkmassorna och i mindre kretsar — varhelst människor församlas, varhelst den musik som utgörs av människoröster hörs och blickar förmedlar människors tankar; där, ensam och övergiven, står den blyge mannen, likt en spetälsk, ensam. Hans själ flödar av kärlek och längtan, men av detta märker världen intet. Blygselns järnmask är nitad framför hans ansikte och människan bakom den skymtar sällan fram. Milda ord och hjärtliga hälsningar lämnar ofta hans läppar, men de förklingar, som av ingen medmänniska hörda viskningar, bakom stålplåten. Hans hjärta värker för bröder och systrar i nöd, men hans medkänsla förblir stum. Ilskan och indignationen över all ondska stockar sig i hans hals och när han saknar den säkerhetsventil som att yttra dem högt skulle ha inneburit, vänder de tillbaka in i honom och skadar honom. Allt hat och hån och den kärlek som berövas en blyg man är en varböld, som växer inom honom istället för att brista och läka, och missbildar hans själ till den hos en misantrop och cyniker.
Ja, blyga män har, liksom fula kvinnor, det svårt i denna värld, och för att klara sig behöver de ha en hud tjock som noshörningens. Att vara hårdhudad är, i sanning detsamma som vår själs klädsel och utan denna egenskap klarar vi oss inte i ett civiliserat samhälle. En stackars flämtande, rodnande varelse med knän som skakar och som vrider sina händer är en plågsam syn och om denne inte kan göra bot och bättring, ju snarare han går och hänger sig, desto bättre är det.
För detta slags sjuka kan botas. Till fromma för alla blyga, kan jag försäkra dem om den saken, av egen erfarenhet. Jag tycker inte om att tala om mig själv, som läsaren kanske lagt märke till, men ifråga om mänsklighetens bästa kommer jag, vid detta tillfälle, att göra ett undantag och erkänna att en gång i tiden var jag, liksom den unge mannen i Bab-balladen säger ”den blygaste bland blyga” och ”närhelst jag presenterades för en vän mö, skakade mina knän så jag trodde att jag skulle dö”. Numera skulle jag kunna — nej, kan jag — så sent som i förgår klarade jag upp en dylik situation. Ensam och helt på egen hand (som skolpojken översatte från Bellum Gallicum) grälade jag på en ung dam i teserveringen på en järnvägsstation, på hennes eget revir. Jag gav henne reprimander i ett tonfall som röjde en blandning av bitterhet och sorg, rörande hennes bristande empati och hennes malliga uppträdande. Jag hävdade, vänligt men bestämt, att hon förnekat mig den artighet och uppmärksamhet som tillkommer varje resande britt, och efteråt såg jag henne i ansiktet. Behöver jag säga mer?
Det är sant, att efter att ha gjort detta, lämnade jag rummet med vad som kan ha framstått som viss brådska och utan att ha blivit serverad. Men det berodde, som alla kan förstå, på att jag ångrat mig och inte på att jag var rädd.
En tröst för blyga människor är att blyghet verkligen inte är ett tecken på dumhet. Det är lätt nog för tjockskalliga pajaser att se ner på de nervösa, men de ädlaste naturerna är inte med nödvändighet de med det största förrådet andligt mod. Hästarna är inte underlägsna sparvhökarna, inte heller rådjuren i skogen svinen. Blygsel innebär helt enkelt extrem känslighet och har inget som helst att göra med egocentricitet eller med stolthet, även om dess släktskap med dem bägge oupphörligen framföres av självutnämnda filosofer.
Stolthet är, i sanning, den snabbaste kuren mot blygsel. När det slutligen går upp för en människa att hon är en hel del klyftigare än alla andra i denna världen, blir blygseln chockerad och lämnar henne. När hon kan se sig om i ett rum fullt av andra människor och anse att var och en är rena barnungarna ur intellektuell synpunkt i förhållande till henne själv, känner hon inte längre blygsel inför dem, än vad hon skulle göra i ett utvalt sällskap bestående av skator och orangutanger.
Stoltheten är den bästa rustning en människa kan bära. På dess jämna, ogenomträngliga yta glider de usla knivhuggen från illvilja och avund iväg. Utan dess bröstplatta kan inte talangens svärd slå sin väg genom livets strid, eftersom slag måste tålas att tas emot likväl som att utdelas. Jag talar naturligtvis inte om det slags stolthet som tar sig uttryck i att näsan sticks i vädret och rösten stiger till falsett. Detta är inte riktig stolthet — utan endast spelad sådan; liksom barn kan leka att de är kungar och drottningar och strutta omkring iklädda fjädrar och långa släp. Verklig stolthet gör inte en människa tvivelaktig. Tvärtom, den får henne att bli genialisk, varmhjärtad och ödmjuk. Hon har inget behov av andras uppskattning – hon är alldeles belåten med sig egen; och hennes självtillit är alltför grundmurad för att stoltheten ska skina igenom i hennes sätt. Okänslig för både smicker och hån, har hon råd att vara uppriktig. Alltför högt uppskattande sig själv, över resten av mänskligheten, för att bekymra sig om deras ynkliga värderingar, kan hon känna sig tillfreds i sällskap både med hertigar och lumpsamlare. Och litande på ingens utom sitt eget omdöme, frestas hon aldrig till att utöva detta slags ynkliga låtsasspel som mindre självständiga själar erbjuder som timliga offergåvor till den allmänna opinionens gud.
Den blyge mannen, å andra sidan är ödmjuk — modest ifråga om sina egna bedömningar och överdrivet medveten om andras. Men detta är ifråga om den unge mannen helt i sin ordning. Hans karaktär är fortfarande inte formad. Den håller sakta på att utvecklas ur ett kaos bestående av tvivel och vantro. Innan den växande insikten och erfarenheten mognat fram, härskar bristen på självförtroende. En man tar sällan sin blyghet med sig förbi koltåldern. Till och med om hans egen inre styrka kastar den ifrån sig, kommer nötningen mot omvärlden i allmänhet att gnida blygheten av honom.
Man möter sällan en verkligt blyg man — utom i romaner eller på scenen, där de för övrigt alltid är mycket omtyckta, i synnerhet av kvinnorna.
Där, i detta övernaturliga rike, framstår han som en ljushårig och helgonlik ung man — ljushårighet och godhet följs alltid åt på scenen. Ingen respektabel publik kan förväntas tro på det ena om det andra saknas. Jag kände en skådespelare, som en gång förlade sin peruk och tvingades störta in på scenen iförd sitt eget hår, vilket var kolsvart och hela salongen vrålskrattade åt alla hans ädla känslor, i tron att han var skurken i pjäsen. Han — den blyge unge mannen — älskar hjältinnan, åh så hängivet (men endast i det fördolda, eftersom han aldrig vågar avslöja sina känslor inför henne) och han är så ädel och så osjälvisk och talar med så låg röst och är så god emot sin moder; och de onda människorna i pjäsen, de skrattar åt honom och retar honom, men han tar det med sådan fattning och i slutet visar det sig att han är en sådan skicklig man, trots att ingen lagt märke till det, och hjältinnan berättar för honom att hon älskar honom, och han är så förvånad, och åh så lycklig! Och alla älskar de honom och ber honom förlåta dem, vilket han gör med några väl valda och sarkastiska ord, och han välsignar dem; och han verkar ha det så angenämt i största allmänhet att alla de unga män som inte är blyga önskar att de vore det. Men den verkligt blyge mannen vet bättre. Han vet att allt inte är särskilt trevligt i verkliga livet. Den blyge är inte fullt lika intressant där som i konsten. Han är lite mer klumpig och korkad och lite mindre hängiven och fattad och hans hår är mycket mörkare, vilket allt sammantaget, ändrar förutsättningarna i frågan.
Det avseende där han faktiskt liknar sitt ideal från scenen är ifråga om att vara pålitlig. Jag är helt beredd att tillerkänna den blyge mannen den dygden: Han är trogen ifråga om sin kärlek. Men skälet till detta behöver man inte söka efter länge. Faktum är att det tar all hans mod i anspråk för att se en kvinna i ögonen och det skulle helt enkelt vara honom omöjligt att genomgå detta slags skärseld ytterligare en gång med en annan. Han fruktar det kvinnliga könet alltför mycket för att vandra omkring från blomma till blomma ifråga om dem. En är mer än nog.
Det är något helt annat med den icke-blyge mannen. Han utsätts för frestelser som hans blyga bröder aldrig stöter på. Han ser sig omkring och överallt finner han skälmska ögonkast och skrattande läppar. Vad är då mer naturligt än att han mitt ibland alla dessa skälmska ögon och skrattläppar blir förvirrad och, för ögonblicket glömmer vilken uppsättning ögon och läppar som vunnit hans hjärta och han därför ger sig till att älska en annan uppsättning? Den blyge mannen, som aldrig studerar annat än sina egna skor, ser intet och frestas heller inte. Lycklige blyge man!
Men tro inte att den blyge mannen själv inte hellre skulle vilja slippa detta slags lycka. Han längtar efter att ”vara som andra” och förbannar var dag han inte är det. Han kommer gång på gång att skruva upp sitt mod genom en oerhörd viljeansträngning för att kasta sig ut i skälmskhet. Men detta blir alltid ett fruktansvärt fiasko och efter en eller ett par ynkliga magplask kravlar han sig därifrån igen, haltande och beklagansvärd.
Jag skriver ”beklagansvärd”, även om jag är rädd för att ingen någonsin beklagar hans öde. Det finns vissa olyckliga omständigheter, vilka trots att de framkallar mycket lidande för dem som drabbas av dem, sällan väcker andras medlidande. Att förlägga sitt paraply, bli förälskad, tandvärk, blåtiror och att någon sätter sig på ens hatt kan nämnas som exempel, men den främsta av dem är blyghet. Den blyge mannen betraktas alltid som ett stort skämt på två ben. Att reta honom är en verklig salongssport som utövas flitigt.
”Se”, skriker hans fnissande publik till varandra; ”han rodnar!”
”Titta bara på hans ben”, sägen en av dem.
”Lägg märke till hur han sitter”, lägger någon annan till: ”på yttersta stolskanten!”
”Spar på rödfärgen”, fnyser en herre med militäriskt utseende.
”Synd att han har så många händer”, muttrar en äldre dam, med sina egna lugnt vilande i knäet. ”De verkar förvirra honom.”
”Varför inte kapa en eller annan yard från hans ben”, jublar en lustigkurre, ”i synnerhet eftersom han verkar så angelägen om att dölja dem.”
Och en annan föreslår, att med en röst som hans, borde han bli sjökapten. Någon drar uppmärksamheten till det desperata sätt han kramar sin hatt. Någon kommenterar hans bristande konversationsförmåga. Andra anmärker på hans besvärliga hosta. Och så vidare, tills alla hans egenheter är uttömda som samtalsämne.
Hans vänner och släkt gör det hela ännu mer obehagligt för den stackars pojken (vänner och släktingar har den förmånen att de kan vara otrevligare än andra människor). De nöjer sig inte med att håna honom sinsemellan, utan insisterar på att han själv skall dela deras skämt. De härmar och karikerar honom för hans egen uppbyggelses skull. En låtsas imitera honom och går ut ur rummet, för att därefter återvända på ett synnerligen fånigt, nervöst sätt, med förklaringen i efterskott att det är det sätt han — det vill säga den blyge mannen — inträder i ett rum; eller vänder sig till honom med kommentaren ”det är så här du skakar hand”, för att därefter uppföra en komisk pantomim inför resten av sällskapet, greppande var och ens hand som vore den en het tallrik och därefter snabbt släppa den igen. Och därefter frågar de honom varför han rodnar, samt varför han stammar och varför han alltid talar med en nästan ohörbar stämma, som om allt detta var något de trodde att han gjorde med avsikt. Modern säger: ”Gör aldrig något som du behöver skämmas för, Algernon, så slipper du att skämmas för vad du har gjort” och strålande milt emot honom förefaller hon förvånad över sin egen logiks klarhet. Pojkarna säger till honom att han ”beter sig sämre än en flicka” och flickorna protesterar över den antydda oförskämdheten gentemot deras kön, genom att indignerat utropa att i sanning aldrig någon flicka skulle bete sig ens hälften så fånigt.
De har alldeles rätt: Det skulle ingen flicka göra. Det finns inget sådant som en blyg kvinna, eller hur som helst, jag har då aldrig stött på någon och till dess så sker, kommer jag att tro dem på deras ord. Jag vet att den allmänt hållna uppfattningen är att det förhåller sig tvärtom. Alla kvinnor skall, anser man, vara som försynta, skrämda rådjur, rodnande och fällande sina milda ögon närhelst någon betraktar dem och springa iväg vid tilltal; medan vi män skall vara modiga och av ett härdat slag och de stackars kära små kvinnorna skall beundra oss för den sakens skull, men är synnerligen rädda för oss. Det är vackert i teorin, men som de flesta allmänt accepterade teorierna är de rent struntprat. En flicka på tolv år är lika självständig och kontrollerad som den bibliska gurkan, medan hennes bror på 20 år stammar och hakar sig vid hennes sida. En kvinna kan komma, för sent, in i en konsertsalong, avbryta uppträdandet och störa hela publiken utan att visa en min, medan hennes make följer henne i spåren, ett förkrossat skal av beklagande ynkedom.
Kvinnans överlägsna sinne i alla frågor som är förenade med kärlek, från det att de kastar det första getögat till dess att smekmånaden är över, är alltför välkänd för att behöva kommenteras. Inte heller är detta tillfälle rätt valt för att hävda att det råder jämlika villkor. Kärlekslivet är kvinnans revir och i ”revirfrågor” lägger vi alla av våra naturliga svagheter — den blygaste man jag någonsin känt, var en fotografisk publicist.