En lättings lättsamma tankar/Om melankoli
| ← Om att vara förälskad |
|
Om att ha det knapert → |
Om melankoli
redigeraJag njuter av min melankoli och det finns mycket tillfredsställelse i att känna sig riktigt missmodig; men ingen mår väl av att drabbas av ”the blues”. Inte desto mindre får vi den alla, utan undantag, utan att vi vet varför. Det finns inget sätt att förutsäga den. Man kan lika gärna åka på den dagen efter man haft mycket tur, som dagen efter man glömt sitt nya sidenparaply kvar på tåget. Dess effekt är ungefär likadan som vad som förmodligen skulle framkallas av ett kombinerat anfall av tandvärk, matsmältningsproblem och förkylning. Man blir fånig, rastlös och lättirriterad; otrevlig mot främlingar och farlig för sina vänner; klumpig, outhärdligt sentimental och grälsjuk; en plåga för sig själv och sin omgivning.
Medan den pågår kan du inte göra eller tänka på någonting annat, även om du just då känner att något måste göras. Eftersom du inte kan sitta still, ta på din hatt och gå på en promenad; men innan du hinner fram till gathörnet, kommer du att ångra att du gick ut och vänder om. Du öppnar en bok och försöker dig på att läsa, men du tycker att Shakespeare är tråkig och alldaglig, Dickens är trist och prosaartad, Thackeray outhärdligt tråkig och Carlyle alltför sentimental. Du lägger böckerna åt sidan och kallar författaren för något fult. därefter sjasar du ut katten ur rummet och slår igen dörren efter henne. Du får för dig att skriva brev, men efter att ha fått ihop ”Kära moster: Jag inser att jag har fem minuter att avvara, så jag skyndar mig att skriva till dig” på en kvart, utan att kunna tänka dig hur du skulle få ihop en enda mening till, stoppar du ner pappret i skrivbordslådan, slänger den fuktiga pennan på bordsduken och reser dig, för att få och hälsa på familjen Thompson. Medan du sätter på dig handskarna, kommer du dock på att thompsonarna är idioter; att de aldrig bjuder på middag och att du kommer att förväntas leka med babyn. Du svär över thompsonarna och beslutar dig för att inte gå dit.
Så här dags känner du dig fullkomligt förkrossad. Du begraver ditt ansikte i handflatorna och skulle gärna dö och komma till Himlen. Du föreställer dig dig själv liggande i din egen sjukbädd, med alla dina vänner och släktingar stående runt omkring dig, gråtande. Du välsignar dem, i synnerhet de unga och vackra flickorna. De kommer att värdera dig när du är död – säger du dig själv – och alltför sent komma underfund med vad de gick miste om; och du ställer bittert upp mot varandra deras uppskattning för dig då, mot deras utpräglade brist på dyrkan av dig nu.
Dessa tankar får dig att känna dig en smula mer glättig, men endast för en kort stund; eftersom i nästa sekund tänker du att du måste vara en jubelåsna, som tror ens för en sekund att någon kommer att sörja något tråkigt som händer dig. Vem skulle lägga två strån i kors (hur man nu kan ange värdet av två strån) om du sprängdes, hängdes, gifte dig eller drunknade? Ingen bryr sig om dig. Det har aldrig varit något speciellt med dig. Du går igenom hela ditt tidigare liv och det är smärtsamt uppenbart att du blivit försummad ända sedan du låg i vaggan.
Efter en halvtimme i den skärseld som dessa överväganden innebär, kommer att ha eldat upp dig till en vansinnig vrede emot allt och alla, i synnerhet dig själv, men endast anatomiska skäl förhindrar att du sparkar dig själv där bak. Till slut blir det äntligen sängdags, vilket förhindrar att du gör något förhastat och du springer uppför trapporna, kastar av dig kläderna och lämnar dem utspridda över hela rummet, blåser ut ljuset och hoppar i säng, på ett sätt som hade du ingått ett vad rörande den tid det tar dig att gå till sängs. Där vänder och vrider du dig under ett par timmars tid, eller så och får smärre avbrott i monotonin genom att då och då tvingas stiga upp för att rätta till sängkläderna. Slutligen faller du i en orolig och ryckvis slummer, drömmer mardrömmar och vaknar sent följande morgon. Detta är åtminstone vad vi stackars ungkarlar kan göra under dessa omständigheter. Gifta män kör med sina fruar, klagar på middagen och beordrar sina barn att gå och lägga sig. Allt detta skapar, vilket var avsikten, en stor oro i hushållet, vilket innebär en lättnad för den melankoliske mannen, eftersom bråk är den enda underhållningsformen han är i stånd att intressera sig för.
Denna sjukas symptom är sig lik i varje enskilt fall, men den kan benämnas olika. Poeten talar om ”en känsla av sorgsenhet överföll honom”; Arry hänvisar till sitt dunkande, vilsna hjärta, genom att anförtro Jimee att han har ”den jäkla klumpen”. Din syster vet inte vad som fattas henne ikväll. Hon känner sig helt ur gängorna och hoppas att inget ont ska hända. Den alldaglige unge mannen är ”så gräsligt glad att träffa dig, gamle gosse”, eftersom han ”känner sig så hoppsan eländig denna kväll”. För egen del säger jag att ”jag har en underlig, otrevlig känsla ikväll” och att ”jag tror jag ska gå på en promenad”. För övrigt dyker dessa problem endast upp på kvällstid. Under de solljusa timmarna, medan världen stävar framåt, fylld av liv, kan vi inte stanna upp för att sucka eller klaga. Arbetsdagens livfullhet dränker småfolkets sånger, som alltid svagt låter sitt miserere ljuda i våra öron. Under dagen är vi arga, besvikna eller indignerade, men lider aldrig av ”the blues” och aldrig är vi melankoliska. När saker och ting går snett klockan tio om förmiddagen, svär vi – eller snarare ni – och sparkar på möblerna; men om oturen är framme klockan tio om aftonen, läser vi poesi eller sitter i mörkret och tänker på hur meningslös världen ändå är.
Men, som regel är det inte bekymmer som gör oss melankoliska. Fakta är alltför precisa för känslor. Vi kan hejda oss för att gråta över en tavla, men från dess original bör vi snabbt vända bort blicken. Det finns inget verkligt patos i verklig misär; inget luxuöst i verklig sorg. Vi leker inte med skarpa svärd, eller håller en gnagande räv vid vår barm av fri vilja. När en man eller kvinna älskar att kvarstanna vid en sorg och gör sig möda med att hålla den färsk i minnet, kan man vara säker på att det inte längre utgör en smärta för dem. Dock kan de ha lidit av den till att börja med, men återkallandet av den har vid detta lag blivit dem en källa till glädje. Mången älskvärd gammal dam som dagligen betraktar ett par gamla skor, vilka ligger inpackade i lavendel i en låda, och som gråter när de tänker på de små fötter, vars marsch för alltid är över, och unga väna möer, som varje natt under kudden lägger en lock som en gång prydde ett pojkaktigt huvud, som de salta vågorna nu kysst till dödens vila, kommer att kalla mig en otäck, cynisk och brutal knöl och påstå att jag pratar strunt; men jag tror inte desto mindre, att om de uppriktigt ställer sig frågan om de finner det otrevligt att på detta sätt i minnet hålla sig kvar på detta sätt vid sina sorger, kommer att tvingas att medge, att svaret är nej. Tårar är lika söta som skratt för vissa personer. Den klassiske engelsmannen, som vi känner genom den gamle krönikören Froissart, njuter sina glädjeämnen med dystert sinne och engelskan går ett steg utöver detta genom att låta sorgen bli sina glädjeämnen.
Jag vill inte vara oförskämd. Jag skulle inte för ett ögonblick förhåna något som helst som hjälper oss att hålla våra hjärtan ömsinta i denna hårda, gamla värld. Vi män är kallsinniga och förnuftiga nog för att det ska räcka för alla; vi önskar inte att kvinnorna blir likadana. Nej nej, kära damer, var för alltid sentimentala och ömhjärtade, förbli som ni är – bli det lindrande smöret på vårt torra, hårda bröd. Dessutom är känslor för kvinnor vad humor är för oss. De bryr sig inte mycket om vår humor, så därför vore det i sanning orättvist att förneka dem deras hjärtekval. Och vem kan säga att deras källa till glädje inte är lika förnuftig som vår? Varför anta att fördubblad kroppsvolym, ett sammandraget, lila anlete och en gapande mun som utsänder en serie öronbedövande skrik, skulle utgöra tecken på mer intelligent lycka än ett sorgset ansikte lutat på en liten, vit hand, samt ett par tårkantade ögon, som skådar bakåt längs Tidens mörka avenyer in i ett flyktande förflutet? Jag är glad när jag ser någon vandra med Ångern som med en vän – glad, därför jag känner till att sältan har sköljts bort från deras tårar och att smärtan måste ha försvunnit från Sorgens vackra ansikte, för att vi skall ha modet att trycka hennes bleka läppar mot våra egna. Tiden har lagt sin läkande hand över såren, när vi åter kan betrakta den smärta som en gång höll på att krossa oss, och ingen bitterhet eller förtvivlan stiger upp ur våra hjärtan. Bördan är inte längre tung när vi från våra svunna svårigheter endast känner samma söta, blandade känsla av glädje och medömkan som vi upplever när den gamle, ridderlige översten Newcome svarar ”adsum” vid den stora uppställningen, eller när Tom och Maggie Tulliver, med ett fast grepp om varandras händer genom dimman som hållit dem åtskiljda, går under, i varandras armar, under the Floss’ vattenyta.
Apropå stackars Tom och Maggie Tulliver, får detta mig att tänka på ett citat av George Eliot i anslutning till ämnet melankoli. Hon talar någonstans om ”sorgsenheten en sommarkväll” Hur underbart sant – liksom allt annat som kom ur denna kvinnas underbara författarskap – är inte denna iakttagelse! Vem har inte känt den sorgsna förtrollningen hos dessa kvardröjande solnedgångar? Världen tillhör då melankolin, en tankfull, djupsinnig mö, som inte mycket trivs i dagens ljus. Det är inte förrän ”ljuset avtar och kråkan slår sig ner i den stenklädda skogen” som hon stiger fram ur sitt gömsle. Hennes palats är i skymningslandet. Det är där hon möter oss. Vid hennes skuggiga grindar tar hon våra händer i sina och vandrar med oss genom sitt mystiska rike. Vi ser inte hennes former, men tror oss höra susandet från hennes vingar.
Till och med i den livliga, hetsande storstaden kommer hennes ande till oss. Dess närvaro finns i varje lång, grå stadsgata och den mörka floden kryper spöklik under de svarta brovalven, som bure den någon dold hemlighet under sina dyiga vågor.
På den tysta landsbygden, när träden och häckarna reser sig otydliga emot den mörknande natthimlen och fladdermusens vingar fladdrar emot våra ansikten och lommens skri ekar ödsligt över markerna, växer dess trollbindande makt sig ännu starkare i våra hjärtan. Vi förefaller då, i den timmen, att stå inför en osynlig dödsbädd och i almarnas susning hör vi den döende dagens suckar. En högtidlig sorg är förhärskande. En storslagen frid råder. I ljuset av den blir vår arbetsdags alla omsorger obetydliga och små; och bröd och ost – ja, till och med kyssar – framstår inte längre som det enda värt att sträva efter. Outsägbara tankar, som endast vi själva kan höra strömmar över oss och i kraft av stillheten under jordens mörknande himlapäll känner vi att vi ingår i något större än enbart våra obetydliga liv. Betraktad bak dessa skymningens gardiner, är världen inte längre en simpel verkstad, utan ett ståtligt tempel där Människan må dyrka; och där, då och då i dunklet, hans famlande hand når fram till Guds hand.