En studie i rött (1918)/Kapitel 11

←  JOHN FERRIERS SAMTAL MED PROFETEN

En studie i rött av Arthur Conan Doyle Översättare: Ellen Ryding FLYKTEN

HÄMNDENS ÄNGLAR  →

IV.
FLYKTEN.

Morgonen efter den dag, då John Ferrier haft sitt samtal med mormonprofeten, gick han in till Salt Lake City, och sedan han fått reda på den man, han sökte, och som var på väg till Nevada-Bergen, anförtrodde han honom sitt budskap till Jefferson Hope. I sitt brev till den unge mannen omtalade han den fara, för vilken han och hans dotter voro utsatta, och bad honom genast komma tillbaka. Sedan han avsänt detta bud, kände han sig lugnare och vände gladare till sinnes hemåt.

Då han nalkades sin farm, blev han förvånad över att se två hästar bundna på var sin sida om grinden. Än mer förvånad blev han, när han kom in och fann två unga män sittande i vardagsrummet. Den ene, som hade ett blekt, långlagt ansikte, satt bekvämt tillbakalutad i gungstolen med fötterna sträckta uppåt kakelugnen. Den andre, en liten tjockhalsad yngling med grova, uppspända anletsdrag, stod vid fönstret med händerna i byxfickorna och visslade en bekant psalmmelodi. Bägge två nickade vårdslöst åt Ferrier, när han steg in, och den, som satt i gungstolen, öppnade konversationen.

»Ni känner oss kanske inte», började han. »Han därborta är son till församlingsföreståndare Drebber, och jag är Joseph Stangerson, som reste med er i öknen, när Herren sträckte ut sin hand och förde er in i det rätta fårahuset.»

»Såsom Han i sinom tid skall göra med alla människor och folk», inföll den andre i snörvlande. salvelsefull ton. »Han maler långsamt, men otroligt fint.»

John Ferrier bugade sig hövligt, men kallt; han hade gissat, vilka de besökande voro.

»Vi ha kommit», återtog Stangerson, »på inrådan av våra fäder, för att anhålla om er dotters hand åt vilkendera av oss båda, som ni och hon anse bäst passande. Men som jag ej har mer än fyra hustrur och broder Drebber redan har sju, tycks det mig, som hade jag största rättigheten få henne.»

»Nej, visst inte, broder Stangerson, utbrast Drebber. »Frågan är ej, hur många hustrur vi redan ha, utan hur många vi kunde underhålla. Min far har nu överlåtit sina fabriker åt mig, och jag är således rikare än du.»

»Ja, men jag har bättre framtidsutsikter, sade Stangerson ivrigt. »När Herren behagar hemkalla min far, ärver jag både hans garveri och läderfabrik. Dessutom är jag äldre än du och innehar högre befattning inom kyrkan.»

»Flickan får själv avgöra saken», svarade unge Drebber och myste belåtet åt sin bild i spegeln. »Vi får väl se, vem hon väljer.»

Under det denna dialog pågick, hade John Ferrier ursinnig stått i dörröppningen och endast med möda kunnat avhålla sig ifrån att låta de två ogenerade ungherrarna smaka ridpiskan.

»Hör på!» sade han till slut, i det han gick fram till dem, »när min dotter skickar efter er, kan ni komma — till dess vill jag inte se edra ansikten igen.»

De två mormonerna stirrade med högsta förvåning på honom. I deras ögon var denna tävlan dem emellan den största ära, de kunde bevisa såväl far som dotter.

»Det finns två vägar, som leda ut ur det här rummet», utbrast Ferrier; »där är dörren — där är fönstret. Vilken väg väljer ni?»

Hans brunhylta ansikte såg så skräckinjagande ut, och hans grova nävar lyftes så hotande, att de bägge friarne ögonblickligen skyndade mot dörren. Den gamle farmaren följde efter dem.

»Låt mig veta, när ni kommit överens om, vilken det ska' bli!» sade han sarkastiskt.

»Ni ska' få plikta för det här!» skrek Stangerson, blek av raseri. »Ni har trotsat Profeten och Fyrmannarådet. Ni ska' komma att ångra er, så länge ni lever.»

»Herrans hand skall komma att tungt vila över er», sade unge Drebber. »Han skall stå upp och slå er.»

»Då ska' jag börja drabbningen!» utbrast Ferrier, utom sig av vrede. Han skulle troligen, ha rusat uppför trappan efter sin bössa, om ej Lucy gripit honom i armen och hållit honom tillbaka. Innan han hunnit frigöra sig från hennes grepp, sade ljudet av snabbt bortilande hästhovar honom, att de, som han velat näpsa, voro utom räckhåll.

»De förbannade uslingarna!» utbrast han och torkade svetten ur pannan; »jag vill hellre se dig i graven, mitt barn, än som hustru till en av de båda.»

»Det vill jag också, far», svarade Lucy med eftertryck. »Men Jefferson skall snart vara här.»

»Ja, det kan väl ej dröja så länge, innan han kommer. Ju förr det sker, desto bättre; vi veta ju inte, vad de härnäst kunna hitta på.»

Det var också på tiden, att någon, som var i stånd att råda och hjälpa, kom till den gamle farmarens och hans fosterdotters undsättning. I koioniens hela historia fanns ej exempel på en dylik uppstudsighet, ett dylikt förbiseende av de Äldstas bud och befallning. Och om obetydliga förseelser voro belagda med ytterst stränga straff, vad skulle då ej bli denne ärkerebells öde? Ferrier visste, att varken hans rikedom eller det anseende han åtnjöt, kunde skydda honom. Mången man, lika rik och ansedd som han själv, hade spårlöst försvunnit, och hans gods hade blivit skänkta till kyrkan. Den gamle farmaren var en modig man, men han bävade, när han tänkte på den hemska, hemlighetsfulla makt, för vars vrede han utsatte sig. Vilken känd fara som hälst kunde han utan att darra gå till mötes, men ovissheten, som eggade fantasien, var oerhört nervslitande. Emellertid dolde han sin ängslan för s:n dotter och låtsades ej fästa minsta vikt vid det skedda, men med kärlekens skarpa blick märkte Lucy mer än väl, att han ej var så lugn som vanligt.

Han anade, att Young snart skulle skicka honom bud eller personligen komma och förebrå honom för hans uppförande, och han misstog sig ej, fast de budskap, som nådde honom, voro helt olika dem, han väntat. När han morgonen efter de två unga männens besök skulle stiga upp, fann han till sin överraskning ett litet stycke vitt papper fästat på sängtäcket. På papperslappen stod med stora, ojämna bokstäver skrivet:

»Tjugonio dagar har ni att bättra er på; sedan —»

Tankstrecket var mer skräckinjagande än en verklig hotelse kunde ha varit. John Ferrier brydde förgäves sin hjärna med att söka utfundera, hur papperet kommit in i hans rum; tjänstefolket bodde i en sidobyggnad, och han själv hade kvällen förut stängt alla fönster och reglat alla dörrar i blockhuset. Han kramade ihop papperslappen och sade ingenting till sin dotter, men händelsen gjorde ett ovanligt obehagligt intryck på honom. De tjugonio dagarne voro tydligen återstoden av den månad som Young skänkt honom till betänketid. Vilken man, hur modig och stark han än var, kunde väl stå emot en fiende, beväpnad med sådan hemlighetsfull makt? Den hand, som fäst papperet på täcket, hade likaväl kunnat sticka en kniv i hans hjärta, och varken han själv eller någon annan skulle ha fått veta, vem som gjort det.

Han blev än mer uppskakad morgonen därpå. De hade just slagit sig ner vid frukostbordet, när Lucy med ett litet utrop av förvåning pekade uppåt. Mitt i taket stod, tydligen skrivet med en kolad käpp, talet 28. Lucy förstod ej siffrornas betydelse, och fadern upplyste henne ej heller därom. Men han satt hela natten uppe och höll vakt. Han såg och hörde ingenting, och likväl fanns om morgonen talet 27 med stora bokstäver skrivet på yttersidan av förstugudörren.

Sålunda följde dag på dag, och varje morgon fann han, att hans okända fiender höllo noggrann räkning, och att de på någon vitt omkring synlig plats påminnt honom om hur många dar, som återstodo av den månads frist, som blivit honom förunnad. Emellanåt syntes de olycksbådande talen på väggarne, emellanåt på golven; ibland stodo de på små plakat, som fastsatts på trädgårdsgrinden eller på staketet. Trots all sin vaksamhet, lyckades John Ferrier aldrig upptäcka, varifrån dessa dagliga varningar kommo. En nästan vidskeplig fasa bemäktigade sig honom vid deras åsyn. Han magrade märkbart; han blev orolig och nervös; hans ögon hade ett jagat djurs förskrämda uttryck. Han ägde blott ett enda hopp kvar i livet — den unge jägarens ankomst.

Tjugo hade gått ner till femton, och femton tio, och ännu hade ingenting hörts från Jefferson Hope. Ett efter ett gingo talen nedåt, och intet bud, intet tecken kom från honom. När hälst en ryttare sprängde fram på vägen eller en körsven hojtade åt sina dragare, ilade den gamle farmaren till grinden, i hopp, att hjälpen slutligen närmade sig. När han likväl såg, att fem blivit fyra och fyra tre, utan att någonting avhörts, förlorade han alldeles modet och övergav all tanke på hjälp. Ensam och utan nödig kännedom om de berg, som omgåvo kolonien, insåg han, att han var maktlös. De vanliga stora landsvägarne voro strängt bevakade och ingen slapp fram på dem utan att vara försedd med en order från Stora Rådet. Vart han än vände sig, såg han ingen utväg att undkomma den olycka, som hotade honom. Och likväl vacklade den gamle mannen ej en enda gång i sitt beslut att hellre sätta livet till än samtycka till det, som han ansåg för en vanära för sin dotter.

Sent en kväll satt han ensam, försänkt i grubbel över sina olyckor och förgäves sökande efter en utväg till räddning. Samma morgon hade han sett talet 2 skrivet på ena gaveln, och nästa dag skulle vara nådefristens sista. Vad skulle väl sedan hända? Alla hemska bilder och föreställningar foro genom hans uppjagade fantasi. Och hans dotter? Vad skulle bli av henne, sedan han måst lämna henne? Fanns det intet sätt, på vilket man kunde lösgöra sig ur det osynliga nät, som allt tätare och tätare drogs kring de båda olyckliga? Hans huvud sjönk ner mot bordet, och han grät bittert vid tanken på sin vanmakt.

Men tyst! Vad var det? Han tyckte sig förnimma ett sakta skrapande ljud, lågt, men ganska tydligt. Ferrier smög sig ut i förstugan och lyssnade med återhållen andedräkt. Under några minuter hörde han ingenting — så upprepades samma skrapande ljud — någon knackade tydligen med stor försiktighet på dörren. Var det månne en mördare, som kom för att nattetid utföra den hemliga domstolens barbariska befallningar? Eller var det en av de utskickade, som skulle påminna om, att den sista nådedagen snart skulle vara inne? John Ferrier kände, att ögonblicklig död vore vida att föredraga framför den pinande ovisshet, som skakade hans nerver och fyllde hans själ med bävan. Han drog hastigt rigeln från dörren och slog upp denna på vid gavel. Utomkring huset var allt lugnt och tyst. Det var natt; himlen var fullsatt med gnistrande, tindrande stjärnor. Den lilla trädgården låg väl omgärdad och tillstängd, men varken där eller på landsvägen kunde en mänsklig varelse upptäckas. Med en suck av lättnad såg sig Ferrier omkring åt alla sidor; så föll hans blick ner på marken vid hans fötter, och till sin outsägliga förvåning varseblev han en man, som låg tätt intill dörrtröskeln utsträckt med ansiktet mot marken och med ben och armar vitt utspärrade. Han blev så skrämd av den oväntade synen, att han måste ta stöd mot väggen och lägga handen mot strupen för att kväva det rop, som hotade att undslippa honom. Hans första tanke var, att den vid hans fötter liggande gestalten var någon sårad eller döende människa; men plötsligt såg han den okände med en orms snabbhet och ljudlöshet slingra sig in i förstugan. Väl inkommen, reste han sig hastigt, och den gamle mannen såg framför sig Jefferson Hopes stolta, beslutsamma anletsdrag.

»Store Gud!» stammade John Ferrier. »Så ni skrämde mig! Varför i himlens namn kommer ni hit på det här sättet?»

»Giv mig mat», sade den andre hest. »På fyrtioåtta timmar har jag ej haft tid att smaka en enda bit.» Han kastade sig över det kalla köttet och brödet, som utgjorde återstoden av den gamle farmarens kvällsvard och slukade med största glupskhet allt, som fanns kvar därav.

»Är Lucy vid gott mod?» frågade han, sedan han tillfredsställt sin hunger.

»Ja, hon känner ej till den fara, som hotar oss», svarade Ferrier.

»Det är bra. Huset är bevakat på alla sidor. Det var därför jag måste krypa fram till er tröskel. De äro förbannat vakna och kvicka av sig, men inte kvicka nog för att få tag i en Washoe-jägare.»

John Ferrier kände sig som en annan människa nu, när han fått en bundsförvant. Han grep den unge mannens hårda hand och skakade den kraftigt

»Ni är en karlakarl», sade han; »det finns inte många, som hade kommit hit för att dela våra faror och våra bekymmer.»

»Där har ni nog slagit huvudet på spiken, kamrat», medgav den unge jägaren. »Men trots all den aktning jag hyser för er, skulle jag, om ni varit ensam, nog betänkt mig två gånger, innan jag stuckit näsan in i det här getingboet. Det är för Lucys skull, jag vågat mig hit, och förrän något ont skett henne, antar jag, att det finns en medlem av familjen Hope mindre i Utah.»

»Vad skola vi nu ta oss till?»

»I morgon är er sista dag, och så framt ni ej lämnar trakten redan i natt, är ni förlorad. Jag har en mulåsna och två hästar nere i Eagle-ravinen. Hur mycket pengar har ni?»

»Två tusen dollars i guld, fem tusen i sedlar.»

»Det räcker. Jag har ungefär lika mycket. Vi måste genom bergspassen styra kosan till Carson City. Det är bäst ni väcker Lucy; bra, att tjänarne ej bo här i huset.»

Sedan Ferrier gått för att bereda sin dotter på den förestående resan, packade Jefferson Hope in i ett litet knyte alla matvaror, han kunde komma över, och fyllde ett stenkrus med vatten, ty han visste av erfarenhet, att källorna i bergen äro få och ligga långt från varandra. Knappt hade han slutat sina anordningar, förrän farmaren och hans dotter kommo in, fullt färdiga för resan. Den hälsning, som växlades mellan de båda älskande, var öm, men kort, ty tiden var dyrbar, och de hade ett drygt arbete framför sig.

»Vi måste ge oss av genast», sade Jefferson Hope. Han talade i låg, men beslutsam ton, lik en man, som noga känner farans vidd, men som dock ämnar trotsa den. »De båda huvudingångarne äro bevakade, men med stor försiktighet kunna vi krypa genom ett fönster på gaveln och gå tvärs över åkrarne. När vi väl en gång uppnått stora landsvägen, ha vi ej mer än ett par kilometer fram till ravinen, där hästarne stå. I daggryningen böra vi ha hunnit halvvägs över bergen.»

»Och om man hejdar oss?»

Hope pekade på den revolver, som stack fram ur hans bröstficka. »Om de äro för många för oss», sade han med ett bistert leende, »ska' vi ta två eller tre av dem med oss på färden.»

Alla ljus inne i det stora blockhuset hade blivit släckta, och genom den svarta fönsteröppningen spejade Ferrier ut över de fält och åkrar, som varit hans och som han nu stod färdig att övergiva. Han hade emellertid redan för länge sedan vant sig vid tanken på detta offer; hans dotters heder och lycka gällde för honom vida mer än hans rikedom. Allt därute — de sakta susande träden, de stora tysta sträckorna av välodlad jord — såg så lugnt och fredligt ut, att man hade svårt föreställa sig, att mordlystnadens onda genius svävade över nejden. Men det beslutsamma uttrycket i den unge jägarens bleka anlete sade tydligare än ord, att han, under det han smög sig fram till blockhuset, sett nog för att ej hysa något tvivel om saken.

Ferrier bar påsen, som innehöll pengarne, Jefferson Hope det knappa förrådet av mat och vatten, och Lucy ett litet knyte med ett par av hennes mest värderade tillhörigheter. Tyst och försiktigt öppnade de ett gavelfönster, väntade tills ett mörkt moln fördunklat stjärnehimlen och gingo så en och en ut i den lilla trädgården. Med återhållen andedräkt och ljudlösa steg smögo de sig över gräsplanen och befunno sig snart i skuggan av den höga häcken, den de följde tills de nått en liten grind, som ledde ut till fälten. De skulle just lämna den skyddande häcken, när den unge jägaren grep sina bägge följeslagare i armen och drog dem med sig långt in i skuggan, där de blevo liggande alla tre, tysta och darrande.

En lycka var, att Jefferson Hope under sitt prärieliv fått en hörsel så fin som ett lodjurs. Han och hans vänner hade knappt hunnit sätta sig i säkerhet, förrän en bergugglas melankoliska skri förnams på endast ett par stegs avstånd från dem; skriet upprepades ögonblickligen ett stycke längre bort. I detsamma trädde en hög gestalt fram genom den lilla grinden och lät än en gång den skärande signalen ljuda, varefter ännu en manlig gestalt visade sig.

»I morgon vid midnatt», sade den förste, som tycktes vara anförare. »När nattskärans rop höres tre gånger å rad.»

»Gott», svarade den andre. »Skall jag underrätta broder Drebber?»

»Låt honom veta det, och säg, att han skall meddela de andra det. Nio mot sju.»

»Sju mot fem», upprepade den andre, varefter de två gestalterna avlägsnade sig åt var sitt håll.

Deras sista ord hade tydligen varit något slags fältrop och lösen. I samma ögonblick, som deras steg dött bort i fjärran, reste sig Jeffersson Hope hastigt upp, hjälpte sina vänner genom grinden och tog, så snabbt hans fötter kunde bära honom, vägen över fälten; han stödde den unga flickan och bar henne till hälvten, när hennes styrka tycktes vilja överge henne.

»Raska på! Raska på!» viskade han allt emellanåt. »Vi ha kommit igenom vaktpostlinjen. Allt beror nu på vår snabbhet — raska på!»

När de hunnit ut på landsvägen, gick det fortare. Endast en gång sågo de en mänsklig varelse och genom att smyga sig in i en åker, lyckades de undgå upptäckt. Innan de uppnått stadens utkant vek jägaren in på en smal slingrande ridstig, som förde upp i bergen. Två mörka, hotande bergtoppar reste sig framför dem, och passet som skiljde dessa åt, var Eagleravinen, varest deras hästar väntade dem. Med aldrig svikande instinkt letade sig Jefferson Hope fram genom höga klippblock längs en uttorkad liten bäck, tills han funnit den skyddade plats, där de trogna djuren stodo bundna. Lucy luftes upp på mulåsnan, Ferrier kastade upp på en av hästarne, och Jeffersson Hope ledde den andra vid tygeln längs den branta, farliga stigen. Det var en livsfarlig färd för den, som ej var van se naturen i hennes vildaste nyckfullaste lynne. På ena sidan reste sig lodrätt mot himlen en över tusen fot hög bergkam, mörk, dyster, hotande; dess skrovliga yta var betäckt av långa smala basaltpelare, som liknade ett till sten förvandlat jättedjurs revben. På andra sidan gjorde ett det vildaste kaos av klippblock och kringkastade stora stenar all genomfart omöjlig. Mitt genom dessa ofarbara nejder slingrade sig en ridstig, på sina ställen så smal, att man ej kunde komma fram annat än i gåsmarsch, och så ojämn, att endast övade ryttare kunde ha lyckats ta sig fram på densamma. Likväl voro, trots faror och svårigheter, de tre flyktingarne glada till mods, ty varje steg framåt ökade avståndet mellan dem och den skräckinjagande despotism, undan vilken de flydde.

Emellertid fingo de snart nog bevis på, att de ännu befunno sig inom de Heligas domvärjo. De hade hunnit fram till den vildaste och ödsligaste delen av bergpasset, när den unga flickan gav till ett lätt utrop och pekade uppåt. På en klippavsats, som fullkomligt behärskade stigen, stod, klart avtecknande sig mot den ljusa himlen, en ensam skiltvakt. Han varseblev de resande i samma ögonblick de fingo sikte på honom, och hans hotande anrop: »vem där?» ljöd skarpt genom den tysta ravinen.

»Resande till Nevada», svarade Jefferson Hope, med handen på den bössa, som hängde på hans sadelknapp.

De kunde se den ensamme väktaren fingra på sitt gevär och forskande betrakta dem, liksom vore han ej tillfredsställd med detta svar.

»Med vems tillstånd?» frågade han.

»Med det Heliga Fyramannarådets», svarade Ferrier. Hans erfarenhet som mormon hade lärt honom, att detta var den högsta myndighet, till vilken han kunde hänvisa.

»Nio mot sju!» ropade skiltvakten.

»Sju mot fem!» svarade ögonblickligen Jefferson Hope, ihågkommande det fältrop, han hade hört i trädgården.

»Passera, och må Herren vara med er!» ljöd vaktpostens röst ovanifrån.

Vägen blev nu bredare, och hästarne voro snart i stånd att falla in i trav. När flyktingarne vände sig om, kunde de se den ensamme skiltvakten stå stödd på sitt vapen, och de visste, att de lyckligen kommit förbi det Utvalda Folkets sista utpost och uppnått frihetens land.