En studie i rött (1918)/Kapitel 12

←  FLYKTEN

En studie i rött av Arthur Conan Doyle Översättare: Ellen Ryding HÄMNDENS ÄNGLAR

FORTSÄTTNING PÅ DOKTOR JOHN WATSONS »MINNEN OCH HÅGKOMSTER»  →

V.
HÄMNDENS ÄNGLAR.

Hela natten färdades de genom svårtillgängliga bergpass och över ojämna, med stora klippblock besådda stigar. Mer än en gång redo de vilse, men Jefferson Hopes noggranna kännedom om bergen satte honom i stånd att snart återfinna rätta vägen. När morgonen inbröt, sågo de framför sig ett natursceneri av underbar, vild skönhet. I alla riktningar voro de omgivna av höga, snöhöljda bergtoppar, som reste sig bakom och över varandra ända bort mot horisonten. Bergväggarne på ömse sidor om de resande voro så branta, att det tycktes, som om lärkträden och granarne voro upphängda över deras huvuden, och som om det blott behövts en enda vindpust för att de skulle störta ner över dem. Faran var ej heller inbillad: den ofruktbara dalgången var fylld med träd och klippstycken, som blivit lösryckta och nedslungade i djupet. Och på ett ställe, som de just passerat, kom en stor sten nedstörtande med ett dovt rasslande ljud, som upptäckte det trånga passets alla ekon och skrämde de trötta hästarna till en vild galopp.

När solen långsamt höjde sig över östra synranden, lystes den ena bergtoppen efter den andra upp, lik lampor och lyktor vid en fest, tills de alla skimrade i rosenrött och guld. Det härliga naturskådespelet livade de tre flyktingarnes mod och ingav dem nya krafter. Vid randen av en vild bergbäck, som kom tumlande ut ur en ravin, gjorde de halt, intogo en hastig frukost och vattnade sina hästar. Lucy och hennes far hade gärna vilat en längre stund, men Jefferson Hope manade ivrigt till uppbrott.

»De ha nog vid det här laget funnit våra spår», sade han. »Vår frihet beror på vår snabbhet. När vi väl en gång uppnått Carson City, kunna vi vila oss så mycket och så länge vi behaga.»

Under hela dagen arbetade de sig fram genom passen, och när kvällen kom, beräknade de, att de voro på mer än trettio mils^[1] avstånd från sina fiender. Vid nattens inbrott stannade de vid foten av en djärvt framspringande klippa, som erbjöd ett gott skydd mot den kalla nattvinden, och där de, tätt tryckta intill varandra för att så mycket som möjligt behålla kroppsvärmen, njöto ett par timmars sömn. Före dagbräckningen sutto de likväl åter i sadeln. De hade ej sett till några förföljare, och Jefferson Hope började hoppas, att de hunnit utom räckhåll för den förskräckliga organisation, vars vrede de ådragit sig. Föga anade han, hur långt den hemlighetsfulla makten sträckte sitt välde och hur snart den skulle nå dem och krossa dem.

Andra dagen efter deras flykt tog deras lilla matförråd slut. Denna omständighet oroade dock föga den unge jägaren, ty i bergen fanns det gott om villebråd, och han hade ofta förr berott av sin bössa för sitt uppehälle. Han utvalde en skyddad plats bakom en klippa, samlade ihop ett fång torra grenar och upptände en flammande eld, vid vilken hans reskamrater kunde värma sig, ty de befunno sig nu nära femtusen fot över havet, och luften var skarp och bitande. Sedan han bundit hästarne och tagit farväl av Lucy, kastade han sin bössa på axeln och begav sig åstad på jakt efter vad helst slumpen ville föra i hans väg. När han vände sig om såg han den gamle mannen och den unga flickan sitta hopkrupna bredvid den sprakande brasan, under det att de tre hästarne stodo orörliga ett stycke därifrån. Snart dolde utspringande klippstycken hela scenen för hans syn.

Han tillryggalade flere mil genom den ena ravinen efter den andra utan att uppdriva något villebråd, fast han av det faktum, att barken på många ställen blivit gnagd av trädstammen, mycket väl förstod, att björnar funnos i närheten. Slutligen efter två eller tre timmars fruktlöst sökande beredde han sig i sin förtvivlan att återvända till sina vänner, då han blev varse något, som fyllde hans jägarhjärta med förtjusning. På yttersta branten av ett stort klippblock, tre eller fyra hundra fot över hans huvud, stod ett djur, som till utseendet liknade ett får, men var försett med ett par jättelika horn. Tjockhornsfåret — ty så kallas det — stod troligen på vakt för en hjord av sina likar, som var dold för jägarens ögon; men lyckligtvis hade det huvudet vänt från denne och hade ej märkt honom. Läggande sig raklång på marken, stödde den unge mannen bössan mot en sten och siktade länge och noggrant, innan han lät skottet brinna av. Djuret gjorde ett högt luftsprång, stod en sekund vacklande på klippans kant och kom så nedstörtande i dalen, ej långt från den lycklige skytten.

Djuret var alldeles för stort och tungt för att kunna bäras så lång väg, så att jägaren nöjde sig, med att skära av ena lårstycket och en del av framparten. Med denna trofé kastad över ena skuldran, skyndade han sig att anträda återfärden, ty kvällen var redan ganska långt framskriden. Emellertid hade han knappt börjat sin vandring, förrän han insåg de svårigheter, som väntade honom. I sin jaktiver hade han gått långt förbi de raviner, som voro honom bekanta, och det var ingen lätt sak. att återfinna den väg, han tagit. Dalgången, i vilken han befann sig, var sönderdelad i en otalig mängd trånga pass, så lika varandra, att det var omöjligt att skilja dem åt. Han följde en av dessa djupa hålvägar en mil eller så, tills han kom till ett häftigt frambrusande vattendrag, som han visste sig aldrig ha sett förr. Övertygad om att han gått i orätt riktning, vände han sig om och slog in på en annan våg, men med samma resultat. Natten föll hastigt på, och det var nästan alldeles kolmörkt, innan han kom till ett litet pass, som var honom välbekant. Till och med här var det honom svårt att hålla sig på rätt stig, ty månen hade ej gått upp, och de omgivande höga klipporna gjorde nattens mörker än intensivare. Flämtande under sin tunga börda och utmattad av dagens ansträngningar, stapplade han likväl ihärdigt framåt, upplivande sitt mod med den tanken, att varje steg förde honom allt närmare Lucy och att han hade lyckats skaffa föda nog för återstoden av deras färd.

Äntligen hade han hunnit fram till mynningen av den trånga dalkjusa, i vilken han lämnat sina vänner. Till och med i mörkret kunde han känna igen konturerna av de klippor, som omgåvo densamma. Hans vänner, tänkte han, måste säkert med ängslan avbida hans återkomst, ty han hade i mer än fem timmar varit borta ifrån dem. I sitt hjärtas glädje satte han händerna för munnen och lät dalen genljuda av ett glatt »hallå!» som tecken på, att han nalkades. Så blev han stående och lyddes efter svar. Men intet ljud förnams utom hans eget rop, som om och omigen återkastades från de branta klippväggarne. Han ropade än en gång, högre än förut, och likväl hördes ej ens en viskning från de vänner, han nyss lämnat. Han greps av en obestämd, kväljande ångest och rusade i förtvivlan framåt, så fort fötterna ville bära honom. Det med så mycken möda anskaffade villebrådet kastade han i sin ängslan ner på marken och lät det ligga.

När han svängde om hörnet av klippan kom han rakt på det ställe, där han själv uppgjort elden. En liten hög glöd låg ännu kvar, men brasan hade tydligen ej blivit underhållen, sedan han begivit sig på väg. Dödstystnad rådde runtomkring. Hans fruktan övergick till visshet. Bredvid lämningarne efter elden fanns intet levande väsen; den gamle mannen, den unga flickan, djuren — allt var försvunnet. Det var blott alltför tydligt, att en plötslig, förskräcklig olycka skett under hans frånvaro — en olycka, som drabbat dem han lämnat kvar och av vilka ej ringaste spår återstod.

Fullständigt tillintetgjord av detta oväntade slag. kände Jefferson Hope sig gripen av svindel och måste stödja sig på sin bössa för att ej falla till marken. Han var emellertid först och främst handlingens man och lyckades snart återvinna sin självbehärskning. Han drog ur glöderna fram ett halvbränt stycke ved, blåste på det, tills det brann med full låga, och började vid dess sken noggrannt undersöka det lilla lägerstället. Marken var upp trampad av hästhovar, utvisande, att ett större antal ryttare upphunnit flyktingarne och riktningen av deras spår gav tillkänna, att de återvänt till Salt Lake City. Hade de fört med sig bägge hans vänner? Jefferson Hope började tro, att så varit händelsen, när hans blick föll på ett föremål, som satte varje nerv i hans kropp i darrning. På något avstånd från den lilla lägerplatsen såg han en kulle av rödaktig mull — den hade säkerligen icke funnits där förut. Man kunde ej gärna taga den för annat än en nyligen uppkastad grav. När den unge jägaren närmade sig, såg han, att man överst på den lilla kullen stuckit ner en käpp, i vars ena kluvna ända en bit papper blivit fastsatt. Inskriften på detta papper var kort, men rakt på sak:

Här vilar
JOHN FERRIER
från Salt Lake City.
Död d. 4 aug. 1860.

Den duktige, kraftfulle gamle mannen, som han blott för några få timmar sedan lämnat, var således borta, och detta var hela hans minnesruna. Med vilt stirrande blickar såg Jefferson Hope sig omkring, för att få veta, om det fanns ännu en grav, men någon sådan stod ej att upptäcka. De skoningslösa förföljarna hade tagit Lucy med sig tillbaka, i akt och mening att låta henne gå sitt förutbestämda öde till mötes. Hon skulle bli en av de många olyckliga i unge Drebbers harem. När Jefferson Hope klart insåg den framtid, som väntade hans trolovade och, tillika sin egen maktlöshet att befria henne därifrån, önskade han, att han låg vid den gamle farmarens sida i dennes sista, tysta vilorum.

Men än en gång frigjorde sig hans spänstiga sinne från den dådlöshetens ande, som härrör av förtvivlan. Om det ej fanns något annat att göra för honom, kunde han åtminstone inviga sitt liv åt hämnden. Orubbligt tålamod och stor ihärdighet voro några av Jefferson Hopes mest framstående egenskaper; han ägde tillika i hög grad en otrolig böjelse för hämndgirighet, en böjelse, som kanske ingivits honom av de indianer, hos vilka han tillbragt en ej ringa del av sitt liv. Där han nu stod bredvid den övergivna lägerelden, kände han, att det enda, som i någon mån kunde lindra hans sorg skulle vara en fullständig, genomgripande hämnd, med hans egen hand utövad på hans fiender.

Hans okuvliga vilja och hans starka energi, skulle, det beslöt han, användas endast för uppnåendet av detta mål. Med bistert, dödsblekt ansikte gick han tillbaka till det ställe, där han kastat ifrån sig det skjutna djuret, och sedan han blåst liv i de slocknande glöden, stekte han kött nog för ett par dar. Detta band han in i ett knyte och började, trots sin trötthet, samma kväll sin vandring tillbaka genom bergpassen, tätt följande Hämndens änglars spår.

Under fem hela dagar färdades han, uttröttad och sorgsen, till fots samma väg, han nyss ridande tillryggalagt. Om natten kastade han sig ner i någon bergskreva och lyckades få några timmars sömn; men innan dagen grytt, var han åter på färd. På sjätte dagen uppnådde han. Eagle-ravinen, från vilken han och hans vänner börjat sin olycksdigra flykt. Därifrån kunde han skönja de Heligas hemort. Utmärglad och uttröttad, blev han en stund stående stödd mot sin bössa och skakade hotande sin knutna hand mot den stora staden.

Vid noggrannare betraktande märkte han, att gatorna voro flaggprydda, ett tecken på, att någon fest firades. Han funderade ännu på, vad anledningen härtill kunde vara, då han fick höra ljudet av hästtramp och såg en ryttare nalkas. Då denne kom närmare kände Hope igen honom; det var en mormon, vid namn Cowper, vilken han vid åtskilliga tillfällen gjort viktiga tjänster. Han gick honom tillmötes, i akt och mening att av honom få veta Lucy Ferriers öde.

»Jag är Jefferson Hope», sade han. »Kommer ni ihåg mig?»

Mormonen betraktade honom med oförställd förvåning; det var också i sanning svårt, att i den trasige väderbitne vandraren med det dödsbleka ansiktet och de gnistrande ögonen igenkänna den fordom så hurtige och nästan sprättige jägaren. Sedan Cowper likväl slutligen blivit övertygad om, att den unge mannen verkligen var samme Jefferson Hope, med vilken han förr stått i nära beröring, övergick hans förvåning till bestörtning.

»Ni är tokig, som kommer hit!» utbrast han. »Det kan kosta mig livet, bara det, att jag talar med er. Det Heliga Fyrmannarådet har utställt en häktningsorder på er, därför att ni hjälpt Ferrier och hans dotter på flykten.»

»Jag fruktar varken dem eller deras häktningsorder», svarade Hope häftigt. »Men ni vet nog något om den här affären, Cowper. Jag besvär er vid allt, som ni håller kärt, att ni besvarar mina frågor. Vi ha ju alltid varit goda vänner. För Guds skull, neka inte att svara mig!»

»Vad vill ni veta?» frågade mormonen oroligt. »Skynda er! Själva träden och klipporna ha ögon och öron.»

»Vad har det blivit av Lucy Ferrier?»

»Hon gifte sig i går med unge Drebber. Men håll modet uppe, karl! Lugna er! Ni ser ju ut som dödens rov.»

»Bry er inte om mig!» sade Hope med slocknande röst. Han var blek som ett lik och hade sjunkit ner på den klippa, mot vilken han stått lutad. Gift, säger ni?»

»Gift — sen i går; det är därför det flaggas i staden. Unge Drebber och unge Stangersson trätte en stund om, vem som skulle få henne. Bägge två hade varit med bland dem, som förföljde flyktingarne, och Stangerson hade skjutit ihjäl hennes far — därför påstod han sig ha mer rätt till henne än Drebber. Men när saken kom före i Rådet, voro Drebbers anhängare i majoriteten, och så gav profeten henne åt honom. Han får nog inte länge behålla henne, är jag rädd — jag såg henne i går — hon var märkt av döden. Hon liknade mer en vålnad än en levande varelse. Skall ni redan ge er av?»

»Ja», svarade Jefferson Hope, som rest sig från sin plats. Hans ansikte kunde ha varit hugget i marmor, så hårt och strängt var uttrycket däri, under det ögonen lyste med olycksbådande glans.

»Varthän ämnar ni er?»

»Bry er ej därom», ljöd det avvisande svaret. Så kastade han sitt vapen över skuldran, försvann in i det trånga passet och därifrån in i bergen, där vildmarkens djur ha sina hålor. Bland alla de grymma rovdjuren fanns intet så grymt och så farligt som han.

Mormonens förutsägelse gick blott alltför snart i fullbordan. Vad nu orsaken må ha varit — hennes fars hemska död eller det förhatliga giftermålet, hon blivit tvingad ingå — vet man ej; men stackars Lucy blev aldrig densamma som förr, utan tynade bort och dog innan månadens slut. Hennes dumme, förslöade man, som gift sig med henne huvudsakligen i avsikt att komma i besittning av John Ferriers egendom, visade ingen synnerlig sorg över sin förlust; men hans andra hustrur sörjde henne och vakade, enligt mormonernas plägsed, vid hennes bår natten innan begravningen skulle försiggå. De sutto i daggryningen samlade kring kistan, då till deras obeskrivliga fasa och förvåning dörren slogs upp och en utmärglad, väderbiten man i trasiga kläder steg in i rummet. Utan att bevärdiga de skrämda kvinnorna med en hälsning eller ett ord, gick han rakt fram till den vita, orörliga skepnad, som utgjort höljet kring Lucy Ferriers rena själ. Lutande sig över henne, tryckte han vördnadsfullt sina läppar mot hennes kalla panna; så tog han hennes hand och drog sakta vigselringen av hennes finger.

»Hon skall ej bli begraven med denna!» utbrast han häftigt, sprang, innan någon av de närvarande hunnit sansa sig, utför trappan och försvann. Hela uppträdet hade varit så sällsamt och skett på så kort tid, att de vakande kvinnorna skulle kunna ha ansett det för en dröm och haft svårt förmå andra att tro deras berättelse, så framt det faktum ej funnits, att den lilla guldring, som prytt Lucy Ferriers hand, spårlöst försvunnit.

Flere månader vistades Jefferson Hope uppe bergen, förande ett vilt, egendomligt liv och närande i sitt hjärta den outsläckliga törst efter hämnd, som uppstått hos honom. Fantastiska historier spredos snart i nejden om den hemska gestalt, som ofta syntes smygande omkring i stadens utkanter och som mestadels uppehöll sig i de otillgängligaste bergpassen. En gång susade en kula genom Stangersons fönster och slog in i väggen tätt bredvid hans huvud. Vid ett annat tillfälle, då Drebber passerade under ett klippblock, föll en stor sten ner därifrån, och han undgick döden endast genom att kasta sig raklång på marken. De två unga mormonerna upptäckte snart, från vem dessa mordanslag utgingo, och företogo upprepade expeditioner till bergen i hopp att tillfångataga eller döda sin fiende, men alltid utan framgång. Så iakttogo de det försiktighetsmåttet, att aldrig gå ut ensamma eller efter solnedgången och läto noga bevaka sina hem. Efter någon tid sågo de sig stånd att upphöra med dessa anordningar, ty deras fiende visade sig ej mer, och de hoppades, att tiden mildrat hans hämndlystnad.

Men i verkligheten förhöll det sig tvärtom — Jefferson Hopes begär efter hämnd hade snarare till- än avtagit. Han ägde en kall, oböjlig karaktär, och hämndtanken hade lagt sådant beslag på honom, att rum ej fanns för andra känslor. Han var emellertid praktiskt anlagd; han insåg snart, att till och med hans järnkonstitution i längden ej skulle kunna stå ut med de oerhörda försakelser och ansträngningar, han underkastade sig. Brist på sömn och hälsosam näring skulle inom kort göra honom svag och kraftlös. Om han lik en hund doge däruppe bland bergen, vad skulle då bliva av den hämnd, om vilken han drömde? Och en sådan död skulle bli hans öde, om han fortsatte sitt nuvarande levnadssätt. Han kände, att detta var att ge fienden trumf på hand, och därför återvände han, om ock motvilligt, till Nevadas gruvor för att förbättra sin hälsa och skaffa pengar nog till att utan försakelser och lidanden kunna uppnå det mål, han satt sig före.

Hans avsikt hade varit att arbeta på sin höjd ett år, men oförutsedda omständigheter hindrade honom att lämna gruvorna, förrän fem år förflutit. Men vid slutet av denna tid voro minnet om de oförrätter, han lidit, och hans begär efter hämnd lika levande och starka, som de varit den aldrig förgätna natt, då han stått bredvid John Ferriers grav. Förklädd och under antaget namn, begav han sig till Salt Lake City; han frågade ej alls efter vad som kunde bli hans eget öde, öm han, endast lyckades förskaffa sig det, som han visste vara rättvisa. Emellertid möttes han endast av dåliga tidender. Under hans frånvaro hade inom det Utvalda Folkets kyrka en schism uppstått; några av de yngre medlemmarne hade upprest sig mot de Äldstes myndighet, och resultatet var, att ett antal av de missnöjda lämnat Utah och blivit »hedningar». Bland dem befunno sig Drebber och Stangerson, men man visste ej, vart de styrt kosan. Ryktet förmälde, att Drebber skulle ha lyckats förvandla större delen av sin jordegendom i pengar och alltjämt var en rik man, under det hans kamrat Stangerson var jämförelsevis fattig. Men ingen visste, som sagt, var de uppehöllo sig.

De flesta människor, hur hämndgiriga de än varit, skulle troligen inför alla dessa svårigheter ha övergivit all tanke på vedergällning, men Jefferson Hopes beslut stod lika fast. Hans lilla sparpenning tog snart slut, men han skaffade sig tillfälligt arbete och reste från stad till stad över hela kontinenten på spaning efter sina fiender. År lades till år; hans svarta hår blev gråsprängt, men likväl fortsatte han sitt sökande med sinnet upptaget av en enda tanke, ett enda mål. Slutligen belönades hans ihärdighet. Det var blott åsynen av ett ansikte i ett fönster, men en enda blick på detta ansikte var nog för att visa honom, att Cleveland i Ohio gav hem och skydd åt de män, han sökte. Han återvände till sitt torvtiga rum, med sin hämndplan fullt utarbetad i sitt huvud. Men oturen ville, att Drebber från sitt fönster kännt igen den hemlöse kringstrykaren och i hans ögon läst, vad han hade att vänta av honom. Åtföljd av Stangerson, som han gjort till sin privatsekreterare, skyndade han till en fredsdomare och bevisade denne, att både han själv och hans vän svävade i livsfara, förföljda, som de voro, av en gammal rivals svartsjuka och hat. Samma kväll sattes Jefferson Hope i häkte, och som han ej var i stånd att skaffa borgen, kvarhölls han där flera veckor. När han slutligen lösgavs, fann han, att Drebbers hus stod tomt och att såväl ägaren själv som hans sekreterare avrest till Europa.

Ännu en gång hade hämnaren blivit gäckad, men hans hat växte med motgången och tvang honom att fortsätta förföljandet. Pengar ägde han emellertid ej, och såg sig därför nödsakad att åter börja arbeta; han nekade sig varje bekvämlighet och sparade ihop nästan allt vad han förtjänade. När han slutligen fått ihop nog att hålla kropp och själ tillsammans under resan, begav han sig till Europa; han spårade sina fiender från stad till stad, men lyckades aldrig hinna upp dem. När han kom till St. Petersburg, hade de rest till Paris, och när han hunnit efter dem dit, voro de på väg till Köpenhamn. Till den danska huvudstaden kom han ock ett par dar för sent, ty de hade fortsatt till London, där han slutligen lyckades få tag i dem. Vad där hände, vilja vi hälst lära känna av den gamle jägaren själv. Berättelsen om hans sista öden och äventyr återfinnes i doktor Watsons dagbok, vilken vi redan ha att tacka för så många värdefulla upplysningar.

1. Engelska mil, varav ung. sex på en svensk.