En studie i rött (1918)/Kapitel 4
| ← HEMLIGHETEN I LAURISTON GARDENS |
|
VÅR ANNONS FÖRSKAFFAR OSS ETT BESÖK → |
IV.
VAD JOHN RANCE HADE ATT FÖRTÄLJA.
Klockan var ett när vi lämnade Lauriston Gardens. Sherlock Holmes tog mig med till den närmaste telegrafstation, varifrån han avsände ett långt telegram. Därefter ropade han an en droska och befallde kusken att köra till den av Lestrade uppgivna adressen.
»Det finns ingenting, som går upp emot vittnesmål i första hand», sade Holmes. »Jag är visserligen redan fullt på det klara med, hur allt gått till, men det kan ju ej skada att få så noga som möjligt reda på alla omständigheter, angående saken i fråga.»
»Du gör mig både förvånad och nyfiken, Holmes.» sade jag. »Men du är nog inte så säker alla de enskildheter, du uppräknade, som du låtsar dig vara.»
»Misstag äro inte gärna möjliga», svarade han. »Det första, jag märkte, när jag kom fram, var, att droskan gjort två hjulspår invid trottoarkanten. Ända tills i går kväll ha vi på en hel vecka ej haft något rägn, så att det åkdon, som gjort så djupa spår, måste ha varit där under natten. Så funnos där ock märken efter hästhovarne; en av dessas konturer var mycket skarpare än konturerna av de tre andra, vilket bevisar, att hästen haft en ny sko. Emedan droskan varit där, sedan det begynt rägna och ingen annan droska, enligt Gregsons utsago, varit synlig under morgonens lopp, så följer därav, att den måste ha varit där under natten och även, att den ditfört de två hemlighetsfulla individerna.
»Det låter enkelt och begripligt nog», sade jag. »Men hur kan du veta, hur lång mördaren vrit?»
»Man kan i allmänhet sluta sig till en människas längd, om man känner längden på hennes steg. Beräkningen är lättfattlig nog, men det tjänar ingenting till att tråka ut dig med siffror. Jag kunde mäta den omtalade personens steg både i leran utomhus och i dammet inne på golvet. Och så finns det ett utmärkt sätt att pröva mina beräkningar. När en människa skriver på en vägg, ledes hon av sin instinkt att skriva i jämnhöjd med sina egna ögon. Skriften, vi tala om, var precist sex fot från golvet. Det var ju ren barnlek.»
»Och hans ålder?» frågade jag.
»Jo, ser du, om en karl kan utan minsta ansträngning ta steg på fyra och en halv fot, så vandrar han just inte på gravens brädd. Och fyra och en halv fot bred var den vattenpuss på trädgårdsgången, som han tydligen gått tvärs över. Mannen med de lackerade stövlarne hade gått på sidan om den, mannen med de grova skorna hade hoppat över den. Det är ingen konst att finna ut det. Jag använder bara i det dagliga livet av- de regler och anvisningar, jag uppställde i min tidningsartikel. Är det något mer, som sätter myror i huvudet på dig?»
»Naglarna och Trichinopoly-cigarren», undrade jag.
»Ordet på väggen var skrivet med en mans pekfinger, doppad i blod. Medelst mitt förstoringsglas kunde jag se, att rappningen hade blivit litet avskrapad, något som ej skulle ha skett, om naglarna varit tätt klippta. Jag tog från golvet upp litet aska. Denna var mörk till färgen och flagig — sådan aska, som bara en Trichinopoly-cigarr efterlämnar. Jag har noga studerat olika slag av cigarraska — har till och med skrivit en avhandling i ämnet — och jag smickrar mig med, att jag med ett enda ögonkast kan känna igen varenda bruklig cigarr- eller tobakssort. Det är just i dylika detaljer en skicklig detektiv skiljer sig från män av Gregsons och Lestrades typ.»
»Och det rödbrusiga ansiktet?» frågade jag.
»Ja, det är bara en gissning, än så länge, jag tror dock, att jag gissat rätt. Du får nöja dig med, att jag tillsvidare ej besvarar den frågan.»
Jag strök mig betänksamt över pannan.
»Det riktigt går runt i huvudet på mig», sade jag; »ju mer man tänker på saken, desto hemlighetsfullare förekommer den. Hur lyckades dessa två män — om det nu var två män — praktisera sig in i det obebodda, tillstängda huset? Vart har kusken, som körde för dem, tagit vägen? Hur kunde en människa tvinga en annan att ta in gift? Varifrån kommo alla blodfläckarne? Vad var ändamålet med mordet, enär rån ju ej blivit begånget ? Hur kom den där vigselringen dit? Framför allt — varför skulle mördaren skriva det tyska ordet »Rache» på väggen, innan han begav sig av igen? Jag måste bekänna, att jag ej ser minsta utväg att förlika alla dessa omständigheter med varandra.»
Sherlock Holmes smålog belåtet.
»Du sammanfattar svårigheterna i saken klart och tydligt nog», sade han. »Det finns ju ännu mycket, som synes dunkelt eller obegripligt, men i huvudsak är jag på det klara med affären. Vad stackars Lestrades upptäckt angår, så var det ej annat än ett påhitt, gjort i avsikt att leda polisen på falskt spår genom att inge tanken om socialism och hemliga sällskap. Ordet var ej skrivet av tysk. Om du såg, så hade man använt tryckbokstäver, men bokstaven A var skriven med tysk stil. Tyskarne trycka emellertid alltid med latinsk stil, och därför kunna vi med all säkerhet antaga, att ingen tysk skrivit det, utan att det är ett verk av en klumpig imitatör, som därtill skjutit en smula över målet. Det var helt enkelt en list för att leda efterforskningarne in på orätt spår. Nu får du inte veta mer om saken, Watson. Du känner nog till, att en trollkonstnär mister sitt anseende, när han väl en gång förklarat, hur han bär sig åt, och om jag visar dig för mycket av mitt sätt att gå till väga, kommer du kanske till den slutsatsen, att jag är en högst vanlig, medelmåttigt utrustad individ.»
»Det kommer jag aldrig att göra», svarade jag livligt. »Du har bragt konsten att undersöka och draga slutsatser så nära sin fullkomlighet, som det är möjligt för en människa här i världen.»
Min vän rodnade av tillfredsställelse över min ord och över det allvar och den eftertrycklighet med vilken jag uttalade dem. Jag hade redan för längesedan märkt, att han var lika mottaglig för smicker över sin skicklighet som en ung, vacker flicka över sin skönhet.
»Jag skall tala om en sak till», sade han. »Mannen i de lackerade stövlarna och mannen i de grova, breda skorna kommo åkande i samma droska och gingo upp för gångstigen tillsammans helt fredligt — arm i arm troligtvis. När de kommit in, promenerade de fram och tillbaka i rummet, eller, rättare sagt, offret stod stilla, och mördaren gick av och an. Jag kunde märka detta av spåren i dammlagret, och jag märkte ock, att han blivit mer och mer upprörd, allteftersom han gick, ty stegen hade blivit längre och längre. Han talade oupphörligt och blev slutligen alldeles ursinnig. Och så skedde ogärningen. Jag har nu sagt allt, vad jag själv vet; återstoden är bara gissningar och antaganden. Men vi ha en god grund bygga på. Nu måste vi emellertid skynda oss; jag ämnar mig på Hallés konsert i eftermiddag att höra Norman-Neruda.»
Detta samtal hade ägt rum, under det vår droska rullade fram genom en lång följd av trånga, mörka gator. På den mörkaste och smutsigaste av dessa gjorde vår körsven halt.
»Där inne ha vi Audley Court», sade han och pekade på en smal öppning i den långa raden av lika målade, dystra tegelstenshus. »Ni finner mig här, när ni kommer tillbaka.»
Audley Court var ingalunda någon tilldragande vistelseort. Den trånga passagen förde oss in på stor, fyrkantig, stenlagd gård, omgiven av små låga hus. Vi letade oss mellan grupper av smutsiga barn och rader av till torkning upphängt, nytvättat linne fram till Nr 46, vars dörr pryddes av en mässingsplåt, bärande namnet Rance. På vår fråga svarades det, att konstapeln låg och sov, och vi visades in i ett litet snyggt vardagsrum för att vänta, tills han skulle hinna bli väckt och påklädd.
Han kom snart nog, men var synbarligen vid misshumör över att ha blivit väckt ur sin slummer.
»Jag har avlämnat min rapport på polisvaktkontoret», sade han.
Sherlock Holmes tog ur sin ficka en halv sovereign och började tankspritt leka med densamma.
»Vi hoppades få höra hela historien av er själv», sade han.
»Jag ska gärna tala om allt, vad jag vet», svarade konstapeln med ögonen fästade på den lilla gula tingesten.
»Ja, låt mig med edra egna ord få höra, hur saken tilldrog sig.»
Rance slog sig ner på den med glänsande tageltyg klädda soffan och sammandrog bistert ögonbrynen, fast besluten, syntes det, att ej glömma minsta småsak.
»Jag ska' tala om'et från begynnelsen», sade han.
»Min vakt varar från kl. 10 på kvällen till kl. 6 på morgonen. Kl. 11 var där ett slagsmål på »Vita Hjorten», eljes var allt lugnt på mitt område Kl. 1 började det rägna, och då råkade jag på Henry Murcher — han, som har vakthållningen vid Holland Grove — och vi stodo en stund i hörnet av Henrietta Street och pratade. Så tänkte jag — det kunde väl vara ungefär vid två-tiden — att jag skulle gå och se, om allt var som det borde vara på Brixton Road. Där var det tusan så mörkt och ensligt. Inte en själ mötte jag på hela vägen dit, fast en droska eller par körde förbi mig. Jag strövade lugnt framåt, och gick just, och tänkte på, hur välkommen en klunk varm toddy skulle vara, då jag plötsligt fick se, att det lyste i det där huset. Nu visste jag, att två av husen i Lauriston Gardens stå tomma, därför att ägaren inte vill lägga om kloakledningen, fast den siste hyresgästen där dött av tyfus. jag blev inte litet till förvånad, ska' jag säga er, när jag såg ljus i ena fönstret, och jag misstänkte, att något galet var på färde. När jag kom fram till dörren — —»
»Så stannade ni och gick tillbaka till trädgårdsgrinden», avbröt Sherlock Holmes. »Varför gjorde ni det?»
Rance ryckte till och stirrade på min vän med den högsta förvåning målad på sitt ansikte.
»Ja, men, sir, gjorde jag så», sade han, »men himlen allena vete, hur ni kan ha fått reda på det. När jag kom fram till dörren, förstår ni, kändes det så hemskt och kusligt, att jag tyckte det inte kunde skada att ha någon med mig, när jag gick in. Jag är inte rädd för någonting på denna sidan graven, men jag tänkte, att det kanske var han, som dött av tyfus, som kommit igen för att efter kloakrören. Den tanken riktigt skrämde mig, och jag gick tillbaka till grinden för att titta efter, om jag kunde bli varse Murchers lykta, men ingen var i sikte, varken Murcher eller någon annan.»
»Fanns där ingen på gatan?»
»Inte ett levande väsen, sir, inte en hund gång. Så tog jag mod till mig och gick och öppnade dörren. Allt var tyst och stilla, men jag ändå in i det rummet, varifrån det lyste. Där stod ett ljus och flämtade på kaminhyllan — ett rött vaxljus — och vid dess sken såg jag — —»
»Jag vet redan allt, vad ni såg. Ni gick flera gånger omkring i rummet, och så föll ni på knä bredvid liket, och sedan gick ni och försökte öppna köksdörren, och därefter — — —»
John Rance sprang upp från sin plats med både skrämt och misstänksamt uttryck på sitt hederliga ansikte.
»Och var höll ni er gömd, om ni sett allt detta?» frågade han häftigt. »Det tycks, som ni visste en hel del mer, än ni borde veta.»
Holmes skrattade och räckte konstapeln sitt visitkort.
»Gå nu inte och arrestera mig för mord», sade han.
»Jag hör till hundarne och inte till vargarne. Mr Gregson eller mr Lestrade går nog i god för det. Men fortsätt nu! Vad gjorde ni sedan?»
Rance slog sig åter ned i soffan, men hans en gång väckta misstänksamhet var ej försvunnen.
»Jag gick till grinden och blåste i min signalpipa. Murcher och två kamrater till åtlydde kallelsen.»
»Var gatan folktom då?» »Ja, det var den; åtminstone fanns där ingen, som kunde vara till någon nytta.»
»Vad menar ni med det?»
Konstapelns läppar öppnades till ett brett leende.
»Jag har sett mer än en fyllbult i mina dar, sade han», men ingen så dödfull som den där vettvillingen. När jag kom ut, stod han och stöttade sig upp mot grinden, och han gapade och sjöng högt han orkade om »Columbinas nysydda banér», eller någon så'n där smörja. Han kunde inte stå för sig själv, långt mindre hjälpa någon annan.»
»Vad var det för en karl?» sade Sherlock Holmes ivrigt.
John Rance tycktes litet förargad över att bli så här utfrågad.
»Det var en fyllbult av värsta slag, har jag sagt», svarade han vresigt. »Han hade nog blivit förd till polisstationen, om vi ej haft så mycket annat göra.»
»Hans ansikte — hans kläder — kommer ni inte ihåg något om dem ?» avbröt Holmes otåligt.
»Jo, det skulle jag tro, att jag gör — det var ju och Murcher, som fick gå och stötta honom. Han var lång och mager, med ett mycket rödbrusigt ansikte, och hakan var inlindad i — —»
»Det är bra», utbrast Holmes. »Och vad blev att av honom?»
»Vi hade sannerligen annat att göra än att stå och se efter det», svarade poliskonstapeln i snäsig ton. »Jag slår vad om, att han nog kravlade sig hem till sitt.»
»Hur var han klädd?»
»Han hade en brun ytterrock.»
»Hade han en piska i handen?»
»En piska? Nej.»
»Då har han glömt den kvar», mumlade Holmes för sig själv. »Ni såg väl ej till någon droska sedan?»
»Nej.»
»Här har ni en halv sovereign», sade min vän, tog sin hatt och steg upp. »Jag är rädd för, Rance, att ni aldrig kommer att stiga högt i graderna. Huvudet ert är ämnat till nytta, ser ni, och inte bara till prydnad. Förra natten kunde ni ha erövrat edra sergeantgaloner. Den man, ni hade i edra händer, är den man, som äger nyckeln till gåtan och som vi äro på spaning efter. Det tjänar ingenting till att diskutera om saken — jag säger, att det är så. Kom nu, Watson!»
Vi begåvo oss tillsammans ut till vår droska, länmnande den hederlige John Rance full av misstro till oss, men likväl obehaglig till mods.
»En sådan genuin åsna!» utbrast Holmes bittert, när vi voro på väg hem. »Att tänka sig, att han hade lyckan mellan händerna på sig och att han lät den gå!»
»Jag förstår ändå inte riktigt, hur det hänger samman», sade jag. »Visserligen är det sant, att poliskonstapelns beskrivning passar in på den föreställning, du gjort dig om medspelaren n:r 2 i nattens hemlighetsfulla drama. Men varför skulle han väl gå tillbaka, sedan han en gång lämnat huset? Brottslingar pläga väl i allmänhet ej bära dig så åt?»
»Ringen, min vän, ringen! Han gick tillbaka för att hämta den. Om vi inte hitta på något annat sätt att fånga karlen, kunna vi alltid sätta den som lockbete på kroken. Jag skall ha fatt i karlen, Watson, och jag håller två mot ett, att det skall lyckas mig. Och det är dig, jag har att tacka för allt, ser du. Om du ej varit, hade jag ej brytt mig om att fara dit, och så hade den finaste studie, jag någonsin kommit över, undgått mig — »en studie i rött» — inte sant? Varför skulle inte jag också få använda litet konstnärsjargong? Mordets — blodsdådets — röda tråd löper genom livets tilltrasslade, färglösa härva, och det är min att reda ut denna och tum för tum framdraga varje enskild i rött skimrande strimma. Låt oss nu få litet lunch, och sedan är det tid att tänka på Norman-Neruda. Hennes anlag och hennes stråkföring äro underbara. Vad heter den lilla la-la-lira-rira-lej?»
Tillbakalutad i droskan trallade och sjöng denne amatör-spårhund lik en lärka, under det jag begrundande tänkte på, hur oändligt mångsidig människoanden kan vara.