En studie i rött (1918)/Kapitel 9

←  PÅ DEN STORA SALTSTÄPPEN

En studie i rött av Arthur Conan Doyle Översättare: Ellen Ryding UTAHS ROS

JOHN FERRIERS SAMTAL MED PROFETEN  →

II.
UTAHS ROS.

Här är ej platsen att föreviga minnet av alla de lidanden, som de vandrande mormonerna utstodo, innan de slutligen nådde i hamn. Från Missisippis stränder till Klippiga bergens västra sluttningar hade de kämpat sig fram med en uthållighet, som i historien knappt äger sitt motstycke. Vilda människor och vilda djur, hunger, törst, trötthet, sjukdom — varje slags hinder, som naturen ställt i deras väg — allt hade de med äkta angelsachsisk seghet och oändligt tålamod övervunnit. Och dock hade den långa resans alla vedermödor emellanåt kommit även de trognaste och mest uthålliga av dem att svikta. Det fanns bland alla de tusentals pilgrimerna ej en enda, som ej föll på knä med innerlig tack och lov till den Högste, när de framför sig sågo Utahs djupa, breda, i det strålande solskenet badande dalgång och av sina anförare fingo veta, att detta var det utlovade landet och att dessa hittills knappt av människofot beträdda vidder för evig tid skulle tillhöra dem.

Young visade sig snart var lika skicklig organisatör som duktig anförare. Kartor ritades och planer till den nya stadens grundläggning utkastades. Runt omkring den för denna bestämda platsen utdelades till medlemmarna landområden, större eller smärre, allt efter vars och ens ställning och anseende. Köpmannen satte igång sin affär, hantverkaren började utöva sitt yrke. I staden uppstodo liksom genom trolleri gator och torg. På landsbygden dränerades och inhägnades, planterades och såddes, och sommaren efter pilgrimernas ankomst stod hela dalen full av gyllene veteskördar. Varje företag inom den säregna lilla kolonien lyckades. Framförallt växte det stora templet, som uppfördes i stadens mitt, på ett rent av häpnadsväckande sätt. Från morgonens första gryning till kvällens sena timmar hördes ständigt ljuden av hammare och från den minnesvård, som mormonerna uppreste till Dens ära, som lett dem oskadda genom så många och stora faror.

De bägge främlingarne, John Ferrier och den lilla flickan, han upptagit som sin dotter, följde med mormonerna ända slutet av dessas långa pilgrimsfärd. Lilla Lucy Ferrier tillbrakte sina dagar bekvämt och angenämt nog i församlingsföreståndare Stangersons stora vagn, en tillflykstort som hon delade med mormonens tre hustrur och hans ende son, en djärv, obändig pojke på tolv år. Den lilla hämtade sig med barns vanliga spänstighet snart från den sorg, hennes mors död förorsakat henne; hon blev inom kort en stor favorit hos kvinnorna och fann sig utomordentligt väl till mods i sitt nya, rullande, segeldukstäckta hem. Ferrier, som blivit återställd från sina utståndna vedermödor även han, utmärkte sig som skicklig vägvisare och outtröttlig jägare. Så hastigt och fullkomligt förvärvade han sina nya kamraters aktning och förtroende, att de, när de nått målet för sin färd, beslöto, att han skulle förses med ett lika så stort och lika så fruktbart stycke land, som någon av de andra nybyggarna med undantag av Young själv, samt Stangerson, Kemball, Johnston och Drebber, vilka voro de fyra förnämsta församlingsföreståndarne.

På den farm, vilken John Ferrier sålunda fick. sig tilldelad, uppförde han ett rymligt blockhus, som under de följande åren blev så tillbyggt och förskönat, att det till slut såg ut som en stor villa. Han var en mycket praktisk karl, duktig affärsman och skicklig med sina händer. Hans ovanligt härdiga kroppskonstitution tillät honom att från morgon till afton sköta och förbättra sitt lantbruk. Detta var orsaken till, att hans farm och allt, vad som tillhörde honom,, blomstrade och trivdes. Inom tre år hade han det bättre ställt för sig än sina grannar; inom sex år var han välburgen man; efter nio år var han förmögen och efter tolv års ihärdigt arbete fanns det i Salt Lake City ingen, som i rikedom kunde mäta sig med honom. Från den stora insjön till de fjärran belägna Wahsateh-bergen var intet namn bättre känt än John Ferriers.

Det fanns dock ett sätt — och det var viktigt nog — på vilket han sårade sina religionsfränders känslor. Inga skäl, inga övertalningar kunde förmå honom att inrätta sitt hushåll i likhet med sina vänners — med en massa kvinnliga medlemmar. Han gav aldrig något bestämt skäl för sin ihärdiga vägran, utan nöjde sig med att lugnt och oböjlig fasthålla sitt beslut. De funnos, som beskyllde honom för likgiltighet gent emot sin antagna religion; andra ansågo, att orsaken var girighet; andra åter talade om någon gammal kärlekshistoria och om en ljushårig ungmö, som på Atlantens kust tvinat bort och dött. Vad skälet än må ha varit, så förblev dock Ferrier ogift. I alla andra avseenden fogade han sig efter den unga koloniens religionsbruk och hade namn om sig att vara en rättrogen, hedervärd man.

Lucy Ferrier växte upp i det stora blockhuset och var sin fosterfar till stor nytta i alla hans företag. Den friska bergsluften och barrträdens balsamiska dofter voro för den unga flickan i mors och sköterskas ställe. Allteftersom åren gingo, blev hon större och starkare; hennes kinder fingo hälsans färg, hennes gång blev fri och spänstig. Mången vandringsman, vars väg förde honom förbi Ferriers farm, kände inom sig längesedan förgätna tankar och drömmar åter uppleva, när han såg hennes smärta, smidiga gestalt glida genom veteåkrarne eller mötte henne, ridande faderns mustang, den hon styrde med den lätthet och det behag, som utmärka en sann dotter av den »fjärran Västern». Sålunda slog knoppen ut till blomma, och det år, då hennes far kunde kalla sig den rikaste av de kringboende farmarne, var sig hon en så fager amerikansk ungmö, som man kunde uppleta på hela den kust som sköljts av Stilla havet.

Det var emellertid ej fadern, som först märkte att barnet utvecklats till jungfru — det är sällan i dylika fall. Denna hemlighetsfulla förändring sker så stilla och omärkligt, att man ej dag för dag uppfattar den. Minst av alla vet ungmön själv därom; det är ej förrän tonfallet i en röst eller tryckningen av en hand kommer hennes hjärta att klappa fortare, som hon med en blandning av stolthet och räddhåga märker att en ny värld känslor väckts till liv i hennes själ. Få äro väl de som ej minnas dagen och stunden, då detta under skedde, och som ej med glädje tänka tillbaka på den händelse, som förebådade det nya livets gryning. Vad Lucy Ferrier angår, så var tillfället i och för sig allvarligt nog, även om man ej tar i betraktande dess inflytande på hennes eget och många andras öde.

Det var en varm junimorgon, och de Sista Dagarnas Heliga voro så flitigt sysselsatta som de bi, vilkas kupor de valt till sitt emblem. Från åkerfält och gator uppsteg ett aldrig avtagande sorl av ivrigt arbetande människor. Längs de dammiga forvägarne drevos rader av tungt lastade mulåsnor, alla på färd västerut, ty guldfebern hade brutit ut i Californien, och huvudvägen dit gick genom de Utvaldas stad. Där sågos också hjordar av får och hornboskap, som komma tillbaka från de kringliggande betesmarkerna, och hopar av utmattade immigranter, vilkas hästar voro lika dödströtta som de själva. Mitt ibland denna trängsel av människor och djur och styrande sin mustang med en fulländad ryttarinnas säkerhet, kom Lucy Ferrier galopperande; den häftiga ritten hade gjort hennes rosiga kinder än rosigare, och hennes ljusa hår fladdrade löst för vinden. Hon hade ett ärende för sin far att uträtta i staden och red på, som hon mången gång förut gjort, orädd och oförvägen, och med tankarne fästade på sitt uppdrag. De reströtta äventyrarna sågo med beundran efter henne, och till och med de föga lättrörda indianerna, vilka kommit in i staden för att sälja pälsverk, miste något av sitt vanliga stoiska lugn, då de fingo syn på den blonda, ljushylta unga flickan.

Hon hade nått stadens utkant, då hon fann vägen spärrad av en stor boskapsdrift, som stod under uppsikt av ett halvt dussin unga herdar från slätten. I sin otålighet sökte hon komma förbi detta hinder genom att spränga in i flocken, där denna syntes minst tät. Knappt hade hon dock kommit in bland de halvvilda djuren, förrän dessa slöto sig tillsammans bakom henne, och hon befann sig således innesluten av den rörliga hopen långhornade kreatur. Van, som hon var, att ha med boskap att göra, blev hon ej rädd, utan passade på varje tillfälle att egga sin häst framåt, i hopp att snart komma igenom flocken. Olyckligtvis kom ett av djurens horn i häftig beröring med hästens flank och gjorde honom ursinnig. Med en högljudd frustning reste han sig ögonblickligen på bakbenen, och slog och stegrade sig på ett sätt, som ofelbart skulle ha slungat en mindre skicklig ryttare ur sadeln. Lucy befann sig i en ytterst farlig ställning. Varje kastning av den skrämda hästen utsatte honom för en stöt av oxens långa horn och gjorde honom än ursinnigare. Allt, vad den unga flickan förmådde göra, var att behålla sin plats i sadeln; miste hon taget, betydde det en fasansfull död under de skrämda, oregerliga djurens fötter. Snart kände hon, att hon blev yr huvudet, och hennes fasta grepp i tyglarne slappades; nästan kvävd av damm och de rasande djurens utdunstning, hade hon kanske i förtvivlan avstått från att försöka rädda sig, om hon ej plötsligt tätt intill sig hört en röst, som bad henne ej ängslas och lovade henne hjälp. I samma ögonblick grep en kraftig, solbränd hand hennes häst i tygeln, och banande sig väg genom den från alla sidor påträngande hjorden, bragte hennes räddare henne snart i säkerhet bakom stadens råmärken.

»Jag hoppas, att ni ej är skadad», sade han vördnadsfullt. Hon såg upp i den unge mannens mörka, stolta ansikte och skrattade skälmskt.

»Jag är alldeles förfärligt rädd, sade hon naivt; »vem kunde väl ha trott, att Poncho skulle skrämma sig av ett par kor?»

»Tacka Gud, att ni lyckades hålla er kvar i sadeln», sade den unge mannen allvarligt.

Han var en högrest, välväxt karl med stolt, obändigt utseende; han red en ovanligt stor skymmel, var klädd i grova jaktkläder och hade en bössa kastad över axeln.

»Jag antar, att ni är John Ferriers dotter», anmärkte han. »Jag såg er rida ut från hans farm. När ni kommer hem, kan ni fråga honom, om han minns familjen Jefferson Hope i St. Louis. Om han är den Ferrier, jag menar, så var han en gång i tiden mycket god vän med min far.»

»Vore det inte bäst, att ni själv kom och frågade det?» svarade flickan blygt.

»Jo, ni har rätt det ska' jag göra.» Den unge mannen tycktes förtjust över förslaget, ty det glänste till i hans mörka ögon. »Vi ha nu i två hela månader uppehållit oss i bergsbygden och äro just inte i visittoalett; han får nöja sig med oss, sådana som vi äro.»

»Min far har mycket att tacka er för, och det har jag också», sade flickan. »Far håller så förfärligt mycket av mig. Om de här djuren trampat ihjäl mig, skulle han aldrig kunnat övervinna sin sorg».

»Inte jag heller», inföll hastigt hennes räddare.

»Ni! Jag begriper inte, varför ni skulle bry, er om det. Ni är ju ej ens en av våra vänner».

Den unge jägarens ansikte fick vid dessa ord ett så dystert uttryck, att Lucy Ferrier ej kunde låta bli att skratta.

»Å», sade hon, »så menade jag inte; ni är naturligtvis vår vän nu. Ni måste snart komma och hälsa på oss. Men jag får skynda mig att uträtta mitt ärende, eljest mister far sitt förtroende för mig. Far väl!»

»Far väl !» svarade han, i det han avtog sin stora bredskyggiga hatt och vördnadsfullt böjde sig över hennes lilla hand. Hon svängde om sin mustang, gav honom ett lätt rapp med ridpiskan och försvann i ett moln av damm.

Unge Jefferson Hope red vidare med sina kamrater, tyst och dyster till sinnes. De hade kommit från bergen i Nevada, där de letat efter silver, och ämnade nu i Salt Lake City söka skaffa pengar för att bearbeta några malmådror, som de lyckats finna. Han hade varit lika ivrig som någon av kamraterna för denna affär, ända tills den nyss timade händelsen givit hans tankar en annan riktning. Åsynen av den vackra unga flickan, glad och fri som Sierrans västanfläktar, hade kommit en hittills oanad känsla att uppstå i hans vilda, otämda själ. När Lucy försvunnit för hans blickar, insåg han, att en avgörande vändpunkt inträtt i hans liv och att varken silvergruvor eller andra spekulationer kunde bli av sådant intresse för honom, som denna nya, allt uppslukande känsla. Den kärlek som sprungit upp i hans hjärta, var ej en gosses plötsligt uppflammande, lätt glömda nyck — det var en stark, viljekraftig mans okuvliga passion. Han hade varit van att lyckas i allt, vad han företagit sig. Han lovade sig själv med en dyr ed, att han ej heller nu skulle misslyckas, så framt strävan och ihärdighet kunde skaffa honom framgång.

Han gjorde samma kväll ett besök hos John Ferrier och blev snart en ofta och gärna sedd gäst i det gamla, trevliga blockhuset. John Ferrier, som under de sista tolv åren varit så gott som innestängd i dalen och upptagen av sitt arbete, hade varken haft tid eller tillfälle att lära känna vad som tilldragit sig i den yttre världen. Jefferson Hope var i stånd att tala om detta för honom, och han berättade på ett sätt, som intresserade såväl Lucy som hennes far. Den unge mannen hade varit en av de första banbrytarne i Californien, och han kunde förtälja mången sällsam historia om rikedomar, som blivit hastigt förvärvade. och lika hastigt förlorade under dessa vilda, men lyckliga tider. Han hade också varit scout, pälsjägare, guldgrävare och boskapsuppfödare. Varhälst tillfälle till vågsamma äventyr erbjudit sig, där hade Jefferson Hope varit med. Snart blev han stor favorit hos den gamle farmaren, som ej nog kunde berömma hans goda egenskaper. I dylika förtroliga stunder satt Lucy alldeles tyst, men hennes rodnande kinder och glada, strålande blick visade tydligt nog, att hennes hjärta ej längre tillhörde henne själv. Hennes hedersman till far märkte kanske ej dessa symptomer, men de undgingo ej den man, som vunnit hennes kärlek.

En sommarkväll kom den unge mannen galopperande längs vägen och stannade vid grinden till det stora blockhusets trädgård. Lucy stod i dörren och gick honom till mötes. Han kastade tyglarne över grindstolpen och gick gångstigen uppför.

»Jag miste ge mig av, Lucy.» sade han, i det han fattade hennes hand och kärleksfullt såg in i hennes ögon. »Jag ber ej, att du skall följa med mig nu, men lova att vara redo, när jag kommer tillbaka igen.»

»Och när blir det?» frågade hon, leende och rodnande.

»Om ett par månader på sin höjd. Då kommer jag och hämtar dig, älskling. Det finns ingen, som står oss emellan.»

»Och far?» frågade hon.

»Han har givit sitt samtycke, förutsatt, att vi få den här gruvaffären ordentligt i gång. Jag har ingen orsak att frukta motsatsen.»

»Ja, om du och far ha ordnat saken, har jag väl ingenting att säga», viskade flickan med huvudet vilande mot den unge mannens breda bröst.

»Gud vara tack!» sade han ömt, i det han kysste henne. »Då är det avgjort. Ju längre jag dröjer, ju svårare blir det att ge sig av. Kamraterna vänta på mig därnere vid ravinen. Farväl, älskade, farväl! Inom två månader är jag här igen.»

Han lösgjorde sig varsamt från hennes armar, under det han talade, svingade sig upp på sin häst och red i sporrsträck därifrån utan att ens en enda gång se sig om; kanske var han rädd, att hans beslutsamhet skulle svika honom, om han kastade en blick tillbaka på vad han lämnade. Lucy stod kvar vid grinden, seende efter honom, tills han försvunnit ur hennes åsyn. Då gick hon in till sig, den lyckligaste ungmö i hela Utah.