En syndig man

En syndig man av Laurentius Petri Gothus

Här i den version som publicerades i Göteborgspsalmboken 1650 s. 229-232. I 1695 års psalmbok nr 251 som Boot-Psalm. Senare bearbetad av Johan Olof Wallin för 1819 års psalmbok (nr 167). På Wikipedia finns en artikel om En syndig man..

Göteborgspsalmboken 1650

1.
En syndigh Man/ som lågh i Syndsens Dwala/
Han hörde een Röst aff Himmelen til sigh tala/
Wak vp, wak vp/ iagh achtar tigh hugswala/
Och see thet liuus som skijn öfwer Bärg och Dalar.

2.
Hwar är then Röst/ migh wäcker aff hiertans grunde?
Jagh är en Engel/ tigh wäcker så maergelunde/
Soff nu ey länger/ tu bedh tigh Gudh mikunde/
Och yppa een Wijsa/ i thenna här morgonstunde.

3.
Itt sorgfult Hierta kan hwarken qwäda eller siunga;
Hälst när thet är belagdt medh Dödzens Tunga/
Then stora Armodh beklaga Gambla och Vnga/
Och Mästare Christus/ som Skriften kan wäl begrunda.

4.
När Syndaren wil sitt Hierta til Gudh omwända/
Gudh plägar honom Nådh/ aff hiertans grund at sända/
Säll är then Siäl/ som Gudh wil til sigh lända/
Och Nådennes liuus til ewigh tijdh vptända.

5.
Then syndige stodh vp/ och kände sigh få een lijsa,
Han wiste Gudh aff Hierta och Munn at prijsa/
Han sågh thet himmelska Liuset öfwer sigh lysa/
Medh ödmiuka Röst begynte han Dagsens Wijsa.

6.
Jagh måtte medh hennes Liuus från
Syndsens Nödh förswinna/
Hugswala mitt Hierta/ vplyys både Siäl och Sinne/
Låt migh i Dagh tin helga Wänskap finna.

7.
All Werldens Liuus vprann aff en Morgonstierna/
Som sannerligh är/ Gudz Moder een ödmiuuk Tärna/
Aff Hierta och Munn wil tigh prijsa Gudh så gärna/
Han wille min Fiende från mig spiärna.

8.
Min HERre och Gudh/ bör migh altijdh prijsa och lofwa/
Som stadde migh ey länger i Synden att sofwa/
Migh tuckte mitt Hierta thet war bespändt i Klofwa/
Så länge iagh lågh i thenna här Syndsens Dofwa.

9.
Min högste Frelsare bör mig altijdh åkalla/
När Synden achtar mijn Siäl omkring bestalla/
Tu lät migh ey länger i synden falla/
Och icke smaka then Helwetis bittra galla.

Johan Olof Wallins bearbetning (nr 167), 1819 års psalmbok, som också användes i 1937 års psalmbok (nr 254) och med v. 6, 7 och 9 i Svensk söndagsskolsångbok 1908 (nr 130), publicerad under rubriken Böne- och lovsånger.

1.
En syndig man, som låg i syndens dvala,
En himlaröst så hörde till sig tala:
»Vak upp! Vak upp! Hör ordet, som hugsvalar;
Se, vilket ljus beskiner berg och dalar.»

2.
Vems är den röst, som går till hjärtegrunden?
»En ängels från de himmelska förbunden.
Ack, sov ej mer! Med tunga, mer ej bunden,
Sjung Herrens lov den sköna morgonstunden»

3.
Ett sorgfullt bröst har ej en ledig tunga,
I själanöd ho kan med glädje sjunga?
Bland jordens barn, de gamla som de unga,
Är nöden stor, ty synder oss betunga.

4.
»När syndaren vill sig till Gud omvända,
Gud honom hjälp av höjden lovat sända.
Säll är du, själ! Gud ser till den elända,
Han ock för dig skall livets ljus upptända.»

5.
Den syndige stod upp. Hans kval fick lisa,
Hans håg blev varm, sin Gud han ville prisa,
Han över sig ett himmelskt ljus så lysa,
Och andaktsfull han sjöng sin morgonvisa:

6.
Misskundlig Gud, låt nådens sol upprinna,
Att för dess ljus må syndens nöd försvinna;
Din andes kraft låt mig, o Jesus, vinna;
Ack, låt mig nåd för dina ögon finna!

7.
All världens ljus, liksom en morgonstjärna
Du rinner upp att lysa, värma, värna
De jordens barn, som sig till himlen ärna;
Jag skådar dig, jag följer dig så gärna.

8.
Pris dig som ej tillstadde mig att sova
I syndens sömn; min mun förmår ej lova
Den nåd, varmed du värdes mig begåva:
Mitt hjärta tag, tag mot den ringa håva.

9.
Försonare, du har för mig och alla
Tömt vredens kalk och smakat dödens galla.
Dig vill jag tro, dig älska, dig åkalla
Och med din hjälp ej mer i synden falla.