En visa om Peter Persson
| ← Till Franzén |
|
Prolog vid Carl XIV Johans Regerings-jubilæum → |
Nu sjunger ej om kungar jag,
Men om en bonde, van vid plogen,
Och van vid elfvens hammarslag
Och yxans raska hugg i skogen.
I stugan, täckt af fjällets snö,
Emellan skog och berg och sjö,
Der bor, som fordom, Peter Persson.
Hans far, det var en hedersman,
Om alla vittnesbörd ej ljuga.
Det var för ingen godt minsann
Att komma något vid hans stuga.
Sin egen mur, för den han stod,
Men öppen, ärlig, vänfast, god,
Så var den gamle Peter Persson.
Sin torfva vände han med kraft,
Bröt, trotsande, naturens hinder,
Och ur hans ådror helsans saft
Sken fram igenom bruna kinder.
Hans hjerta i hans öga brann:
Hell dig, du frie danneman,
Hell dig, du gamle Peter Persson!
Med fagra ord, med honungsröst,
Han ej förstod sitt tal förljufva;
Men det låg guld uti hans bröst,
Som det låg jern uti hans grufva.
Att tänka enkelt, handla stort,
Och sjelf ha låset för sin port,
Det var en sed hos Peter Persson.
Han ägde gods och gårdar nog,
Fast ej på guld och silfver sniken:
Och månget bördigt fält der log
Mot honom bortom östra viken.
Han for på sjön och såg sig om,
Men fryntlig se’n, när vintern kom,
Satt i sin stuga Peter Persson.
Vid brasans glöd i norrskensqväll,
Vid mjödhorns skum i glammets stunder,
Hur sången ljöd uti hans tjäll,
Hur sagan täljde sina under!
Men blåste stridslur, var han med:
Ett handslag var hans kämpa-ed,
Derpå man kände Peter Persson.
Han följde trygg, han lydde gladt
Den höfding, tingets val gaf välde,
Och bar sin gärd och gaf sin skatt,
Och gaf sitt blod, om så det gällde.
En vän han med sitt lif betalt;
Men svika den, han en gång valt,
Det kunde aldrig Peter Persson.
Hans drägt var enkel som hans kost:
Hans skylar räckte till för flera.
Kom också hagelskur och frost,
Han teg, men plöjde desto mera.
Han vördade sin höfdings bud,
Och främst han trodde på sin Gud,
Den gamle, fromme Peter Persson.
Död är den gamle längese’n,
Och mossa växer på hans minne.
Hans åker — sonen ärfde den,
Gudnå’s, han ärfde ej hans sinne.
Väl har han ännu stugan qvar;
Men icke liknar han sin far,
Mer än till namnet: Peter Persson.
Fri hets han vara, är dock träl
Af tusen meningar för dagen:
Jemt lefver han i bråk och gräl,
Vill stifta, men ej lyda, lagen.
Och missnöjd, böjd för skoj och skrål,
På en gång slösare och snål,
Så är den unge Peter Persson.
Hans dagsverk — sqvaller och förtal,
Men plogen låter han stå stilla;
För allt det stora är han sval,
Men het och häftig för det lilla.
Han skiftar färg som rotlös björk;
Men furuskogen står så mörk
Och skäms för unga Peter Persson.
Hans höfdingar — det skall man se —
Till lags de honom aldrig göra;
Nej honom lyda skola de,
Hvartill ha eljest de fått öra?
Att skydda dem är han för klok;
Ju mer det går för dem på tok,
Dessmer sig gläder Peter Persson.
Så har all ro, all trefnad flytt
Nu ur hans gamla, sköna stuga:
Allt kittlar honom, som är nytt,
Det må för öfrigt föga duga.
Han löper efter hugskott kring,
Tror ej på Gud, på någonting,
Den stackars, stackars Peter Persson.
Vid östra viken har han mist
Allt, hvad han fordom ägt, omsider:
Med våld tog grannen det, med list,
Och tar väl mera hvad det lider.
Ty alla nabor hemligt le
Och hviska, när hans split de se:
”Snart är det slut med Peter Persson.”
Ett lejon förr för dem, en skräck,
Så snart han rätt begynte brumma:
Han är dem nu en skrytsam gäck,
En björn, som dansar efter trumma.
Det bästa utaf allt ändå
Är, att han redan börjar på
Bli gammal, unge Peter Persson.
Stå opp, föryngrad, ur din graf,
Du rätte gamle! Tag tillbaka
Ditt arf! Sväng yxan! — Fria haf
Som förr din stugas dörr bevaka.
Än står hon täckt af fjällets snö:
Gladt skola berg och skog och sjö
Dig helsa, gamle Peter Persson!
Och endrägt blommar opp på nytt,
Och kornets skörd i vinden gungar.
Föraktet blir till häpnad bytt
För lejonet och för dess ungar.
Af bifall och af undran då
Ett sorl skall genom verlden gå:
”Än lefver gamle Peter Persson.”