En yankee vid kung Arturs hov/Förord

FÖRORD.

De ociviliserade lagar och seder, som skildras i denna berättelse, äro historiska, så även de episoder, som anlitas för att belysa dem. Jag påstår icke att dessa lagar och seder gjorde sig gällande i England under det sjätte århundradet; nej, jag påstår bara, att enär de existerade i England och andra kulturländer i långt senare tider, kan man tryggt antaga, att det inte är något förtal att säga, att de övades även på den tiden. Man är till och med berättigad att göra den slutsatsen, att om några av dessa lagar och seder icke funnos vid en så fjärrliggande tidpunkt, så ersattes de till fullo av dem som voro än värre.

Frågan om konungamakten av Guds nåde avgöres icke i den här boken. Den befanns något för klyftig. Att chefen för den verkställande makten i ett folk borde vara en person med upphöjd karaktär och ovanlig begåvning låg i öppen dag och var obestridligt; att ingen annan än Gud själv ofelbart kunde utse detta överhuvud var, även det, klart och obestridligt och att han borde utse det, var också klart och obestridligt. Som oundviklig slutsats härav följer, att han gör det. Detta framstod alldeles tydligt för författaren av denna bok tills han gjorde bekantskap med Pompadour, Castlemaine och åtskilliga andra, som övat verkställande makt av detta slag. Det befanns så svårt att arbeta in dessa personer i ovannämnda teori, att det föll sig bättre att taga saken från en annan bog i den här boken och träna sig för frågans avgörande tills nästa bok kommer ut. Den här boken måste nämligen vara färdig till hösten. Frågan är emellertid av den natur, att den måste avgöras, och som jag inte har något särskilt för mig nästa vinter, skall jag ta itu med den då.

Mark Twain.