←  Förord
En yankee vid kung Arturs hov
av Mark Twain
Översättare: Hanny Flygare

Ett ord till förklaring
Camelot  →


[ 5 ]

ETT ORD TILL FÖRKLARING.

Det var på Warwicks slott jag först träffade den underlige främling, som jag nu skall tala om. Tre saker hos honom slogo an på mig, nämligen hans öppna och enkla väsen, hans märkvärdiga kännedom om vapenrustningar och hans sätt att umgås — ty han åtog sig hela konversationen. Som anspråkslösa personer pläga göra, höllo vi oss i slutet av den skara, som besåg slottet, och genast började han säga ett och annat som intresserade mig. Under det att han yttrade sig helt sakta, behagligt och flytande, tycktes han helt omärkligt föras bort från denna världen och tiden till något avlägset tidevarv och något förgätet land, och småningom spann han in mig som i ett förtrollat nät och det var som om jag rört mig bland den gråa forntidens skuggor och vålnader och talat med någon av dessa, som glömt sig kvar här. Just precis som jag plägar tala om mina närmaste personliga vänner eller fiender eller med mina grannar, så talade han om sir Bedivere, sir Bors de Ganis, sir Lancelot från sjön, sir Galahad och alla de andra stora namnen från runda bordet — och hur urgammal och vissen och förtorkad och förlegad såg han inte ut under det att han talade. Bäst det var vände han sig emellertid till mig och sade i samma ton som man talar om väderleken eller något dylikt:

»Ni har naturligtvis reda på själavandringen, men vet ni någonting om tidernas och kropparnas omflyttning?»

»Nej», svarade jag, »den hade jag inte hört talas om.» Han var lika litet intresserad som om frågan gällt väderleken — märkte ej ens om jag svarade eller icke. Ett ögonblicks tystnad uppstod, omedelbart avbruten av den lönade förevisarens sjungande röst:

»Gammal brynja från sjätte århundradet — tiden för kung Artur och runda bordet; påstås tillhört sir Sagramour [ 6 ]le Desireux; giv akt på det runda hålet i ringbrynjan på vänstra bröstet; kan icke förklaras; man tror att det åstadkommits medelst en kula efter uppfinningen av eldvapen — möjligen på elakhet av Cromwells soldater.»

Min nya bekantskap log — icke ett modernt leende utan ett som säkert kom ur bruk för många, många hundra år sedan — samt mumlade som för sig själv:

»Vet ni vad? Jag såg när det gjordes.» Och efter en paus tillade han: »Jag gjorde det själv.»

Jag hade knappt hunnit hämta mig från den likt en elektrisk stöt verkande överraskningen — och han var borta.

Hela den aftonen satt jag framför min brasa på värdshuset Warwicks vapen försjunken i en dröm om gamla tider, under det att regnet slog mot fönstren och vinden tjöt kring takskägg och knutar. Allt emellanåt läste jag litet i sir Thomas Malorys förtjusande bok, njöt av dess högtider av underverk och äventyr, inandades doften av de föråldrade namnen och — så drömde jag åter. Då det äntligen blev midnatt läste jag ännu en saga som s. k. »sängfösare». Den följer här:


Hur sir Lancelot dödade tvenne jättar och befriade ett slott.

En gång blev han överfallen av två stora jättar, fullt beväpnade, utom vad angick deras huvuden, och med ett par förfärliga klubbor i händerna. Sir Lancelot satte sin sköld framför sig, avvärjde den enes slag och klöv den andres huvud. Då kamraten såg detta, sprang han sin väg som om han blivit galen av fruktan för de hemska slagen och sir Lancelot satte efter honom så fort han orkade, högg honom i axeln och klöv honom på mitten. Därefter gick sir Lancelot in i salen och möttes av sextio fruar och tärnor, som alla knäböjde för honom och tackade Gud och honom för sin befrielse. Ty, herre, så sade de till honom, de flesta av oss ha under de sista sju åren varit deras fångar och vi ha fått utföra alla slags arbeten i silke blott för maten och vi äro alla förnäma adelsdamer och välsignad vare den stund, o riddare, då du föddes; ty du har utfört den ädlaste av alla ridderliga handlingar i världen, det kunna vi intyga, och alla bedja vi att du ville säga oss ditt namn, på det vi må kunna berätta för våra vänner vem som befriat oss ur fängelset. Sköna damer, sade han, [ 7 ]mitt namn är sir Lancelot från sjön. Och så lämnade han dem och bad Gud vara med dem. Därefter besteg han sin häst och red genom många underliga och vilda länder, genom många vattendrag och dalar och illa fick han fara. Till sist hade han dock den lyckan att en dag, då det led mot kvällen, komma till en vacker boning, i vilken han fann en förnäm gammal dam, som bjöd på husrum och god kost för honom och hästen. När tiden var inne fördes han upp i en prydlig vindskammare över porten och där stod hans säng. Sir Lancelot avväpnade sig nu, lade sin rustning bredvid sig, gick till vila och somnade. Kort därefter kom det någon ridande och knackade med stor brådska på porten. Då sir Lancelot hörde detta, steg han upp, såg ut genom fönstret och varsnade i månskenet tre riddare, som kommo ridande efter den förste och alla tre anföllo de denne med sina svärd, men han vände sig, som det en riddare anstår, mot dem och försvarade sig. Sannerligen skall jag inte hjälpa den där mannen, sade sir Lancelot, ty det vore en skam, om jag lät tre riddare strida mot en, och om han dödades, hade jag del i hans död. Och så tog han sitt harnesk och sänkte sig medelst ett lakan genom fönstret till marken till de fyra riddarna. Och sir Lancelot sade med hög röst: Vänden er mot mig, I riddare, och upphören att slåss med den där riddaren. Och då lämnade de alla tre sir Kay och angrepo Lancelot och det blev en stor strid, ty alla tre hade stigit av och riktade många slag mot sir Lancelot och ansatte honom från alla håll. Sir Kay reste sig då upp för att hjälpa sir Lancelot. Nej tack, sade denne, jag vill inte ha er hjälp. Om ni vill ha min, så lämna mig ensam med dem. Sir Kay, som gärna ville göra riddaren till viljes, drog sig då åt sidan, och se, medelst sex slag hade sir Lancelot sträckt dem alla till marken.

Och då började de alla skrika: Herr riddare, vi giva oss för er och er makalösa styrka. Vad det beträffar, sade sir Lancelot, vill jag inte veta av att I given er för mig, utan given er i stället för sir Kay, seneschallen. På det villkoret skänker jag er era liv, i annat fall icke. Ädle riddare, svarade de, det göra vi ogärna. Vad sir Kay beträffar, jagade vi hit honom och skulle ha övermannat honom, om icke ni varit. Att ge oss för honom vore det därför ingen reson i. Jaså, sade sir Lancelot, men tänken noga efter, ty här gäller det att välja mellan död och liv. Given I er, så må det bli åt sir Kay. Ädle riddare, sade de då, för att rädda våra liv lyda vi er befallning. I så fall, sade sir Lancelot, skolen I nästa pingstdag gå till kung Arturs hov och där skolen I giva er åt drottning Guenever och söka tillvinna er hennes nåd och barmhärtighet och säga, att sir Kay skickat dit er för att bli hennes fångar. — På morgonen steg sir Lancelot tidigt upp och sir Kay [ 8 ]sov ännu. Och sir Lancelot tog sir Kays rustning och hans sköld och beväpnade sig och så gick han till stallet och tog hans häst, sade farväl till sin värdinna och red från stället. Kort därefter steg sir Kay upp, saknade sir Lancelot och upptäckte, att denne tagit hans rustning och hans häst. Sannerligen kommer han inte att vålla sorg hos någon vid kung Arturs hov. Ty i den tron att det är jag komma riddarna att angripa honom, och på grund av att jag bär hans rustning och sköld rider jag trygg. Kort därefter tog sir Kay avsked och tackade sin värdinna.

Då jag lade ifrån mig boken, hördes en knackning på dörren och främlingen steg in. Jag gav honom en pipa och en stol och bad honom vara välkommen. Jag beredde honom också trevnad medelst en varm skotsk visky — gav honom ännu en. Och en till — allt i hopp att få höra hans historia. Efter fjärde försöket började han utan vidare påstöt helt enkelt och naturligt:


Främlingens historia.

Jag är amerikan. Jag är född och uppfostrad i Hartford i staten Connecticut — strax på andra sidan floden, ute på landet. Jag är således en yankee av äkta skrot och korn och — praktisk; jaha, och antagligen renons på känsla eller med andra ord poesi. Min far var smed, min farbror hästdoktor och i början var jag båda delarna. Men så for jag över till det stora vapenfaktoriet och lärde mitt egentliga yrke, lärde så mycket där var att lära, lärde att göra gevär, revolvrar, kanoner, ångpannor, maskiner — allt slags arbetsbesparande maskineri. Jag kunde tillverka allt vad en människa behövde — allt i världen, man må kalla det vad man vill. Och om det inte fanns något raskt, nytt sätt att tillverka något, så kunde jag uppfinna ett sådant och det gick lika lätt som att rulla en stock. Jag blev överuppsyningsman med ett par tusen man under mig.

En sådan person är ofta utsatt för stridigheter, det är klart som dagen. Har man ett par tusen råa karlar under sig, så saknas icke nöjen av det slaget. Nog fick jag mitt lystmäte. Till sist träffade jag på en som var lika god som jag och det var då jag fick min dosis. [ 9 ]Missförståndet demonstrerades medelst bräckjärn med en man som vi plägade kalla Herkules. Han gav mig ett dunderslag på ena sidan huvudet, som kom allting att braka och tycktes spränga vart fnyk i min skalle, så att allt kom huller om buller. Och då slocknade hela världen och blev svart och jag kände ingenting mer och visste ingenting alls — åtminstone på en stund.

Då jag åter kom till sans, satt jag i gräset under en ek och hade framför mig ett storartat, härligt landskap, som jag nästan ensam disponerade. Dock ej alldeles ensam, ty där satt en man till häst och blickade ned på mig — en individ som såg ut som klippt ur en tavelbok. Han var från topp till tå iklädd gammaldags järnrustning och på huvudet bar han en hjälm, som hade formen av en uppslitsad spikkagge. Han var försedd med en sköld, ett svärd och ett ofantligt spjut och även hans häst bar rustning. Ett horn av stål sköt fram från djurets panna och ett prunkande rött och grönt silkesschabrak hängde ned kring det som en sängfilt, nästan ända till marken.

»Ädle herre, skulle ni vilja?» frågade mannen.

»Skulle jag vilja vad?»

»Vilja pröva en dust för ert land, ert hjärtas dam eller —»

»Vad pratar ni för dumheter?» sade jag. »Vänd åter till er cirkus, annars anmäler jag er.»

Men vad gör väl mannen då? Jo, han drar sig ett par hundra alnar tillbaka och så kommer han sättandes mot mig i vildaste fart med sin spikkagge nedböjd nästan till hästens hals och sitt långa spjut sträckt framför sig. Jag såg att han menade allvar, så att jag var uppe i trädet innan han hann fram.

Han höll före att jag var hans egendom, gjord till fånge medelst hans spjut. Åtskilligt talade för detta antagande, så jag tyckte det var bäst att hålla med honom. Vi träffade ett avtal, som gick ut på att jag skulle följa med honom och att han inte skulle göra mig något ont. Jag kom med och vi begåvo oss i väg — jag till fots bredvid hans häst. Vi marscherade helt lugnt framåt genom kjusor och över bäckar, som jag inte [ 10 ]kunde påminna mig att jag sett — vilket väckte min förvåning och undran — men ändå kommo vi varken till någon cirkus eller något annat i den stilen. Jag avstod således från min cirkushypotes och trodde nu att han kommit ut från något dårhus. Men till något dårhus kommo vi icke heller — så att jag kände mig riktigt kuggad, som det heter. Jag frågade honom, hur långt vi voro från Hartford. Det stället hade han aldrig hört talas om, sade han. Jag tog detta för en lögn, men lät det passera. Efter en timme fingo vi på avstånd se en dåsig stad, som låg i en dal vid en slingrande å och bakom staden en kulle, en stor grå fästning med torn och spiror — den första jag sett annat än i tavelböcker.

»Bridgeport?» sade jag och pekade ditåt.

»Camelot», svarade han.


Främlingen hade visat tecken till att han var sömnig. Han överraskade sig med att nicka till, log — ett sådant där rörande, föråldrat leende och sade:

»Jag märker, att jag inte kan fortsätta, men kom med mig, för jag har alltsammans uppskrivet och ni kan få läsa det, om ni vill»

Då vi kommo in i hans rum, sade han: »I början förde jag dagbok, men sedan några år gått om, tog jag dagboksanteckningarna och gjorde en bok av dem. Vad det var länge sedan!»

Han räckte mig sitt manuskript och visade mig var jag skulle börja:

»Börja här — det föregående har jag redan berättat er.» Nu var han så sömnig att han knappt kunde hålla ögonen öppna. Då jag gick ut genom hans dörr, hörde jag honom halvhögt mumla:

Mycket nöje, vackra herre!»

Jag slog mig ned framför min brasa och undersökte min skatt. Första och största delen därav var pergament — gulnat av ålder. Jag undersökte ett blad och fann att det var palimpsest. Under yankeens gamla dunkla skrift syntes spår av en annan än äldre och [ 11 ]otydligare latinska ord och meningar: fragment från gamla munklegender utan tvivel. Jag övergick till det av främlingen utpekade stället och började läsa följande.