En yankee vid kung Arturs hov/Kapitel 01
| ← Ett ord till förklaring |
|
Kung Arturs hov → |
FÖRSTA KAPITLET.
Camelot.
»Camelot — Camelot», sade jag för mig själv. »Det vet jag mig inte ha hört talas om förr. Troligtvis namn på dårhuset.»
Det var ett milt, fridfullt sommarlandskap, skönt som en dröm och stillsamt som en söndag. Luften var fylld av blomsterdoft, av insekters surr och fågelkvitter; något folk eller några vagnar syntes icke till, ingenting rörde sig, ingenting hände. Vägen var egentligen en slingrande stig med märken efter hovar. Här och där syntes hjulspår i gräset på båda sidorna och hjulringarna tycktes ha varit av en hands bredd.
Bäst det var kom en liten flicka gående. Hon kunde vara omkring tio år gammal och en flod av guldgult hår svallade över hennes axlar. På huvudet bar hon en stor krans av eldröd vallmo. En vackrare dräkt — om man så kan kalla kransen — får man sällan se. Hon gick helt vårdslöst framåt och hennes sinnesro avspeglades i hennes oskyldiga ansikte. Cirkusfiguren ägnade henne ingen uppmärksamhet — tycktes knappt se henne. Och hon — hon föreföll ej mera överraskad av hans fantastiska utstyrsel än om hon i hela sitt liv varit van vid dylikt. Hon gick förbi med samma likgiltighet som om hon gått förbi ett par kor; men då hon fick ögonen på mig blev det annat av! Hon lyfte upp händerna och stod som förstenad; munnen öppnades, ögonen stirrade ut som förskrämda, hon var en bild av nyfiken förvåning, blandad med fruktan. Och där stod hon och tittade i ett slags förlamande tjusning, tills vi vände om en krök på skogsstigen och försvunno ur hennes åsyn. Att hon skulle häpna över mig i stället för över den andre övergick mitt förstånd. Det var mig omöjligt att förklara det. Och att hon skulle anse mig som någonting ovanligt — kanske som ett riktigt skådespel — och totalt förbise sina egna meriter i den vägen förvånade mig även det och vittnade om en storsinthet som man sällan finner hos en så ung person. Här förelåg någonting att tänka på. Jag gick nu som i en dröm.
Då vi närmade oss staden, började livstecken visa sig. Då och då gingo vi förbi en usel koja med halmtak, omgiven av små åkerlappar och trädgårdstäppor, som voro ganska illa skötta. Och folk fanns det också; muskulösa män med långt, grovt, okammat hår, som hängde ned över ansiktet och kom dem att se ut som djur. Såväl de, som kvinnorna buro i regeln en grov blångarnskostym, som räckte dem ett stycke nedanför knäet, och ett slags grova sandaler, varjämte många begagnade ett halsband av järn. De små gossarna och flickorna voro alla nakna, men ingen tycktes märka det. Alla dessa människor stirrade på mig, talade om mig, sprungo in i kojorna och kallade ut hela familjerna för att gapa på mig. Men ingen brydde sig om den där andre mannen, gjorde bara en ödmjuk reverens för honom utan att få hälsningen besvarad.
I staden funnos några solida, fönsterlösa stenhus, som lågo spridda i en vildmark av halmtäckta kojor; gatorna voro ej annat än krokiga gränder utan stenläggning; massor av hundar och nakna barn lekte i solen och ställde till liv och oväsen; grymtande svin rotade helt förnöjda i dyn och en so låg i en stinkande pöl mitt på den förnämsta allfartsvägen och gav di åt sina små grisar. Ett, tu, tre hördes fjärranifrån larmet av militärmusik; det kom allt närmare och närmare och snart var en stolt ryttarskara inom synhåll. Den skimrade av plymascherade hjälmar och blänkande harnesk, vajande baner och dyrbara tröjor, schabrak och förgyllda spjutknappar; och genom smutsen och svinen, de nakna ungarna, de muntra hundarna och eländiga kojorna banade sig kavalkaden väg och vi följde den i spåren. Följde den genom den ena slingrande gränden efter den andra — alltjämt uppför — tills vi slutligen nådde den av friska vindar omsusade höjd, där det väldiga slottet stod. Hornsignaler växlades, det underhandlades med vallarna, där väpnade män i brynja och hjälm marscherade fram och tillbaka med hillebarden mot skuldran under smällande flaggor, å vilka syntes en grovt tecknad drake. Och så slogos de stora portarna upp, vindbron sänktes och ryttarskarans anförare red fram under den bistra valvbågen. Vi, som följde efter, befunno oss snart på en stor, stenlagd gård och torn och spiror sträckte sig på alla fyra sidorna högt upp mot skyn. Omkring oss sutto nu alla ryttarna av, ceremoniösa hälsningar i mängd utbyttes, liv och rörelse rådde, det var en glad och färgrik tavla och bullret och villervallan verkade mycket behagligt.