Erik Axel Karlfeldts dikter/Hösthorn/Brusala
| ← Stadens sångmö |
|
Slottstappning → |
| Från Hösthorn (1927) |
BRUSALA
Brusalaljus,
du är floden med ström och brus,
du är morgon på vida slätter som jagar med lösa tyglar.
Du är kvällen som målar
med den sista av sina strålar
den stoltaste poppelspiran och krönen av höga hus.
Brusalanatt,
du är tärnan som vaken satt
och försover sig ljuvt och länge under träden kring låga flyglar.
Du är drömmen som älskar dröja
under pilarnas mjuka slöja
och gå kring på de gömda gångar där dagern är mild och matt.
Brusalavår,
du är en svanklang som plötsligt går
i en snövind över heden, där bäckarna börja tala,
Du är vinet som brister
genom fönsternas vita lister
och gnyr som en ljudlig giga och förgår som en suck förgår.
Brusalahöst,
du är ett slocknande sken, en röst
som fly bort genom rummen som en kvällssky med svala.
Du är hjärtat som gråter,
som om aldrig det komme åter
till sitt näste under teglen, under flöjlande gula röst.